Misterhult och dess rösemiljöer

I Misterhult bildar rösen och stensättningar ett antal större koncentrationer. Det är sanno-likt att dessa miljöer var av särskild betydelse för bronsålderns människor. Det är inte en orimlig tanke att detta var små bebyggelseområden, med en eller flera gårdar. I dessa be-byggelseområden avspeglade sig samhället genom boplatslämningar, rösen, stensättningar, skärvstenshögar, skålgropar och röjningsrösen. Rösemiljöerna avgränsas av monumenten och sannolikt har dessa bygder varit större än vad som avspeglar sig i lämningarna. Det är

högst sannolikt att de spridda förekomsterna runt dessa koncentrationer ska räknas. Trots detta ger det en god bild av var och hur rösemiljöerna ser ut idag och vad som kännetecknar dessa. Sedan beskrivningarna gjordes 1988 och 1991 har författaren bedrivit inventeringar av boplatser och skålgropar.

Detta arbete har som redan nämnts sin tyngdpunkt i rösemiljön vid Virum. Här har ett fler-tal specialinventeringar kompletterat Riksantikvarieämbetets revideringsinventering från 1979. Det handlar om inventeringar av boplatser, skärvstenshögar, skålgropar och ett antal arkeologiska undersökningar. Detta betyder att kunskapsunderlaget är betydligt bättre här än i de andra miljöerna som redovisas i detta arbete. Detta är givetvis något som kan komma att påverka tolkningen (Dahlin 2004, 2006, 2010). Det är troligt att denna miljö och flertalet av de andra representerar en bofast bronsåldersbefolkning. Givetvis förflyttade sig männis-korna långt från sin egen miljö för säsongsvisa aktiviteter av profan eller rituell karaktär (Lindström 2009). Platsernas betydelse kan understrykas genom elementen och deras mansättning av fornlämningar kan ge ledtrådar till vilken betydelse de har haft för sin sam-tid.

Ett bra exempel på en utmärkande plats ger Dag Widholm i sin avhandling Rösen, ristningar och riter från 1998. Där beskrivs gravfältet vid Snäckedal ingående, som utgör en miljö med ett ovanligt stort antal och ovanliga gravformer, vilket enligt Widholm måste betyda att

plat-Figur 10.4. Kulthuset i Hägnad. Foto: Philip Seward.

Figur 10.5. Karta över rösemiljön i Solstad. Upprättad 2013 av Helena Victor, Kalmar Läns Museum.

varit bebodd eller inte ansluter jag mig till att Snäckedal har haft en betydelse långt över det som arkeologer traditionellt förknippar med en boplats. Några arkeologiska undersökningar som kan stärka Widholms teorier har dock inte genomförts på platsen.

10.3.1 Solstad

Solstad utgörs idag av en halvö, som i sin tur består av en bergsplatå med stundtals branta sidor och mindre dalgångar (fig. 10.5). På höjderna runt de små dalgångarna finns ett 30-tal fornlämningar bestående av rösen och runda stensättningar. Ett typiskt drag är de rösen och stensättningar som ligger högt i terrängen exponerar ut mot havet, medan de i mer ned-dragna lägen i terrängen exponerar in mot själva dalgångarna och de lägen där det påträffats boplatser, skärvstenshögar och röjningsrösen. Sidorna av dalgångarna består ofta av morän och svallsand, medan de centrala partierna av dalgångarna består av lera. På en plats bildar 5 runda stensättningar ett gravfält och i anslutning till detta finns i en mindre dalgång, 1 röse, 1 skärvstenshög som i sin tur ligger i en röjd yta. I anslutning till skärvstenshögen finns ett fåtal röjningsrösen. Här finns en boplats och 2 skålgropsförekomster. Skålgroparna ligger på större block och dessa exponerar mot boplatsen som är av oklar ålder, men som skulle kunna vara från neolitikum och bronsåldern. I åkerytan har det påträffats avslag av kvarts, kvartsit och flinta.

På halvön finns ytterligare ett flertal områden med röjningsrösen och ytterligare 10 boplat-ser med varierande dateringar. På en av dessa platser har man påträffat en pilspets av flinta med urnupen bas. Denna boplats har tidigare legat väl skyddad inne i en vik med ett strand- nära läge. Fyndmaterialet består av avslag av kvarts, kvartsit och flinta. Det är högst sanno-likt att bronsåldersbebyggelsen legat i dalgångarna, dvs. centralt i rösekoncentrationerna.

Fornlämningarna ligger på ett liknande sätt över hela halvön. Bland lösfynden utan närmare preciserad fyndplats känner vi till två enkla skafthålsyxor. I anslutning till den rika fornläm- ningskoncentrationen finns idag lämningarna efter den numera nedlagda Solstad koppar-gruva. Genom historiska källor vet vi att gruvan har varit i drift i omgångar sedan 1600-talet och en bit in på 1900-talet (Klang & Norman 1991; Dahlin 2004, 2006). Den rika koppar-förekomsten i anslutning till rösemiljön är mycket intressant, men i nuläget fattas tydliga indikationer på tidig brytning av koppar.

10.3.2 Virum

Området kännetecknas av bergsryggar, mellanliggande moränområden och nedanförliggan-de leriga och uppodlade dalgångar (fig. 10.6). Högt i terrängen, och på de lägre höjdryggarna intill den uppodlade och betade moränmarken, finns en stor koncentration bestående av ca 200 rösen och stensättningar. På 7 platser bildar fornlämningarna gravfält med 5–9 anlägg-ningar i varje. Gravfälten består vanligen av 1 eller 2 rösen och runda stensättanlägg-ningar. Spritt i terrängen ser vi ensamma och i mindre grupper liggande rösen, runda stensättningar, en uppallad sten och en rektangulär stensättning. Andelen runda stensättningar inom miljön är anmärkningsvärt hög, vilket tidigare påtalats (Syllner-Gustafsson 1988; Widholm 1998).

Kännetecknande för rösena och stensättningarna är att det största antalet av element ligger i det inre av området och inte exponerat ut över havet. De är istället vända mot områden som kännetecknas av mindre dalgångar med boplatslämningar, skärvstenshögar, skålgropar och röjningsrösen. Enstaka rösen högt i terrängen och i utkanten av området har en klar expo-nering ut över de tidigare havsvikarna, men det kan inte sägas att de vänt sig ut mot öppet hav, utan mot havsvikar. En liknade bild uppvisar områdets skålgropslokaler, som består av

Figur 10.6. Karta över rösemiljön i Virum. Upprättad 2013 av Helena Victor, Kalmar Läns Museum.

ett 30-tal lokaler. Då denna rösemiljö är grundligt och systematiskt inventerad på skålgropar kan man få en god överblick av områdets skålgropslokaler.

Centralt i området vid det s.k. Hägngärdet finns en mindre dalgång och här ser vi skålgro-parna i liknade lägen som stensättningarna och skärvstenshögarna. Två av lokalerna ligger på hällkanterna intill runda stensättningar och utgörs av ensamma gropar som tillsammans med stensättningarna exponerar ned mot ett boplatsläge med bronsåldersdateringar. Bo-platsen har haft ett uppdraget läge i förhållande till den tidigare strandlinjen och tycks vara starkare knutet till dalgången och dess lägre terrängpartier. En intilliggande skärvstenshög är undersökt med datering till den yngre bronsåldern (kap. 6). Längre ned i terrängen möter vi ett större altarformat block med 5 skålgropar och det är väl synligt från boplatsen. Från blocket har man en god överblick av det omgivande boplatsområdet och över ett område med röjningsrösen. Den fjärde lokalen ligger på en uppstickande häll i direkt anslutning till den omtalade boplatsen och hällen har endast enstaka gropar.

Den största ansamlingen med skålgropar finns vid det s.k. Sjögärdet och platsen kan liknas vid en moränplatå som ligger ovanför en tidigare havsvik. Det plana läget och de enstaka låga hällarna har gjort att röjningsrösen, skålgropar och rösen ligger på liknande nivåer över havet. Skålgroparna består av 11 lokaler på hällar och block och de är starkt avgränsade till denna platå (bilaga 1). En av lokalerna består av ett block och som är kraftigt neddraget i kanten av platån och är det enda blocket som avviker med skålgropar. De ligger så pass lågt att det kan antas ha legat nära bronsålderns strandlinje och det exponerar ut mot den tidi-gare havsviken och ett läläge i terrängen. Det är lockande att tro att vi här har att göra med en tilläggningsplats för båtar.

Precis ovanför detta läge ligger ett röse och vid dess hällkant en skålgropsmarkering. Utö-ver dessa har de andra skålgropslokalerna en exponering som i större grad vänder sig mot röjningsrösen och boplatslägen. I kanten av den sandiga platån återfinns mycket riktigt en boplats av senneolitisk och bronsålderskaraktär, med fynd av ett fragment av en skafthåls-yxa, keramik, två facetterade löpare och avslag av kvarts, flinta och kvartsit (fig. 10.7). Intill boplatsen ligger ytterligare ett röse och en skärvstenshög. Boplatsen och röset exponerar ut mot den tidigare havsviken och denna boplats bör ha haft ett direkt strandnära läge. På andra sidan platån i söder återfinns ytterligare ett boplatsläge, men som saknar daterbara artefakter. Denna boplats är dock av intresse då man i samband med plöjning kan skymta en större skärvstensförekomst. Denna boplats har haft ett strandnära läge.

Centralt i Virum finns ett område med en större koncentration av skärvstenshögar, röjnings-rösen, rösen och stensättningar. Röjningsrösena ligger uppdragna i terrängen ovanför de mer leriga dalgångsbottnarna och de ligger i jordarten morän. Området har legat i botten av en mindre havsvik som har utgjort en utstickare från den större havsviken. Stensättningarna har ett varierande läge och vänder sig både mot den mindre havsviken, och mot de registre-rade boplatserna. Boplatsen har endast noterats genom lösfynd och en säker datering finns inte. Mitt på boplatsen finns ett mindre impediment och på detta finns ett större, men ett i senare tid spräckt stenblock med 73 skålgropar och 3 rännor (bilaga 1). Förmodligen har blocket från början legat i närheten, men det är oklart exakt var. Blocket är det skålgropsri-kaste i Virum och det har sannolikt legat centralt i området omgiven av en ”svärm” av mindre lokaler dvs. lokaler med ett mindre antal gropar (se Wikell 2008). På en avsats ovanför bo-platsen ligger ett gravfält bestående av ett röse och fem runda stensättningar (RAÄ 249). En

av stensättningarna har en påtaglig andel skärvsten i fyllningen, men är försedd med kant-kedja och ligger mellan två mer typiska stensättningar. Intill avsatsen bryter ett område med morän igenom och här återfinns låga, flacka och mindre röjningsrösen.

Bland röjningsrösena går berget i dagen och på en hällkant som exponerar in mot den röj-da ytan finns några skålgropar. Utanför det nyligen omtalade gravfältet finns ytterligare en skärvstenshög i ett monumentalt läge mot en klippkant och exponerar ned mot den tidigare havsviken. I sluttningen nedanför i dagens betesmark ligger ytterligare två skärvstenshögar och en av dessa har delundersökts och behandlats tidigare i detta arbete (RAÄ 1881).

I landskapet och betesmarkerna ovanför den röjda ytan finns ytterligare tre skärvstenshö-gar. I beteslandskapet mellan den tidigare havsviken och en tidigare men nu utdikad göl finns några skålgropslokaler och röjningsrösen. På en mindre terränganpassad yta ser vi en handfull röjningsrösen och på block och hällar intill dessa finns några skålgropar. Röjnings-rösena i området ligger ofta spridda inom moränzonen och bildar små oregelbundna och ofullständigt stenröjda partier. Den rumsliga kopplingen till den övriga fornlämningsbilden är påtaglig. I kanten av området ligger ett gravfält med 9 anläggningar 1 röse och 8 runda stensättningar (RAÄ 245).

Figur 10.7. Vy över Nedre Sjögärdet och boplatsen RAÄ 2050. Lägg märke till lövskogen och i denna återfinns idag en koncentration med rösen, stensättningar, skärvstenshögar,

röjnings-rösen och skålgropar. Foto: författaren.

En av stensättningarna var försedd med ett mittblock och en avvikande stenfyllning. Det un-dersöktes 2008 och kunde dateras till bronsålderns period VI. Samtidigt som denna under-söktes beslutades att en tidigare undersökt rund stensättning skulle genomgå en osteologisk analys och 14C datering, vilken visade på period VI (RAÄ 255). Denna stensättning hade legat i utkanten av rösemiljön och tillsammans med två andra stensättningar (Dahlin 2009).

Sydväst om den större koncentrationen vid Loggärdet finns en mindre koncentration med rösen, stensättningar och ett antal boplatser, utan känd ålder. Boplatsernas höjd över havet antyder ett sent skede av neolitikum eller senare. I boplatsområdet finns en moränkulle med ett röse och nedanför denna rinner en bäck, som efter att den passerat kullen mynnar i ett grävt dike. Precis innan kullen med röset och på motsatt sida passerar bäcken intill några större block. Ett av blocken exponerar ned mot boplatserna. På den exponerande ytan finns ett 70-tal skålgropar. Flertalet av groparna finns på blockets högsta punkt, medan ett mindre antal är spridda på blockets sluttande sida. Att groparna i huvudsak inte exponerar mot nå-got särskilt håll ger en känsla av platsbundenhet och att det handlar om blockets läge intill den porlande bäcken.

På flera platser i denna stora rösemiljö upprepas detta landskap med gravfält, röjningsrösen och skärvstenshögar. Huvuddelen är de element som exponerar mot den ”egna miljön” dvs.

de exponerar inte ut, utan tycks stå i en dialog med de omgivande och närmast liggande landskapet. De element som vänder sig bort och ut mot ligger i miljöns utkanter eller på de mer och utpräglade bergshöjderna. Några av områdets mest monumentala rösen vänder sig ut mot den tidigare havsviken, men de har i sin närhet röjda ytor och stensättningar, som vänder sig mot motsatt håll och in mot det brukade och hävdade landskapet. Samtidigt kan de element som exponerar mot havet visa på den relation människorna hade till havet dvs.

profana och rituella delar av samhället.

Totalt fem platser har undersökts och 14C analyserats och samtliga ligger inom yngre brons-ålder, vilket ger en god bild av rösemiljöns tidsställning (bilaga 5).

10.3.3 Kallsebo

Kallsebo domineras av bergig skogsmark och låglänta sankmarker (fig. 10.8, 10.9). Det finns en från havet avsnörd sjö. Området framstår som ett påtagliga lägre liggande våtmarksom-råden med berg i dagen. Det framstår som det funnits få möjligheter till odling. Den nu av-snörda Kalvsjön är central i miljön med sitt utmärkta och skyddade läge innanför den mer öppna fjärdmiljön.

Relativt högt i terrängen finns 3 rösen, 33 runda stensättningar och 1 rektangulär stensätt-ning. På två platser ligger gravarna samlade i gravfält om 5–10 gravar i varje. Ansamlingen med monument exponerar ned mot Kalvsjön och byklungan vid Kallsebo. På några andra platser exponerar stensättningarna mot ett mindre och smalt dalstråk nordväst om sjön.

Anläggningarna vid byn bildar en mindre koncentration, där huvuddelen av den uppodlade marken finns. Flera av rösena och stensättningarna har en tydlig koppling till denna mark, både genom sin exponering, och dess läge intill denna. Inga boplatser är kända i området, men väl en rombyxa utan exakt fyndplats. Norr och väster om sjön har under historisk tid hällmarken utsatts för en storskalig stenhuggarindustri och mycket av områdets utseende har påverkats, och det kan i sin tur påverka tolkningen av området.

Figur 10.8. Karta över rösemiljön i Kallsebo. Upprättad 2013 av Helena Victor, Kalmar Läns Museum.

En studie av det historiska kartmaterialet visar dock att stenbrottet tycks ha förlagts till ett område med berg i dagen och man kan hålla det för troligt att monument tagits bort, utan översyn av antikvariska myndigheter. Kartorna visar dock på småskalig odling och rikligt med våtmarker och ängsmarker. Huvuddelen av den odlade marken fanns under historisk tid intill dagens bykärna (Ekonomisk karta 1943 6G6i). Intressant är att huvuddelen av om-rådets element anknyter till dagens bykärna och stundtals kan man studera de röjningsrösen som fortfarande finns kvar. Landskapet har under historisk tid främst nyttjats för betesdrift (Moström 2004).

10.3.4 Torshult

Torshult utgörs av ett moränbundet landskap och stundtals med berg i dagen och i de lägre terränglägena möter vi idag uppodlade leriga partier (fig. 10.10). I anslutning till den upp- odlade markerna, i den terräng som idag nyttjas för betesdrift finns inslag i form av röj-ningssten som berättar om den tidigare odlingen. Enstaka röjningsrösen och röjda ytor i de mer kuperade moränmarkerna antyder odling vid tiden innan de stora jordbruksomvand-lingarna. Ovanför moränen breder hällmarkerna ut sig och här återfinns 2 rösen, 9 runda stensättningar och 1 skärvstenshög. Rösekoncentrationen ligger i huvudsak i en sluttande terräng ned mot den tidigare havsviken, men samtidigt över utmärkta boplatslägen och be-tesmarker. Skärvstenshögen ligger på ett litet impediment intill åkermarken och uppvisar ett

Figur 10.9. Kännetecknande för Kallsebo är dess karga hällmarkslandskap. Detta gör att de i större avseende avviker från de mer lövskogsdominerade områdena. Foto: författaren.

Figur 10.10. Karta över rösemiljön i Torshult (område 4) och Ramnebo (område 5).

Upprättad 2013 av Helena Victor, Kalmar Läns Museum.

10.3.5 Västra Ramnebo

Ett moränbundet och bergigt landskap som sluttar ned mot sjön Lilla Ramn (fig. 10.10). Sjön är avvägd och dess ringa höjd över havet ca 7 meter berättar om att den varit en del av en havsvik under bronsåldern (Sjögren 1955b:494; Påsse 2001). Rösemiljön har legat i bot-ten på en fjordliknande havsvik, men i ett klart mer inlandspräglat backlandskap med mer utbredd morän än ute vid kusten. På bergen och de högre liggande moränområdena ligger 1 röse och 10 runda stensättningar. Flertalet av elementen exponerar ned mot den uppod-lade moränen och vidare ned mot den tidigare havsviken. Det finns enstaka röjningsrösen och röjningssten intill. Röset ger med sina 20 meter i diameter ett dominerande intryck i landskapet och ligger på ett impediment omgiven av odlingsmark. I landskapet finns det minst tre betydande områden med röjningsrösen, de har ingen tydlig och rumslig koppling till själva rösemiljön. På 1700-talet i samband med odlingsverksamhet framkom i ett ”röse”

en dubbelspiral av brons från period V (SHM 335). Det är oklart i vilken anläggning som detta föremål påträffades. Det ger dock en viktig pusselbit till delar av områdets tidsställning och kontakter med omvärlden.

10.3.6 Imbramåla-Hökhult-Tjustgöl- Snäckedal

Området utgör till ytan den största rösekoncentrationen i Misterhults socken (fig. 10.11).

Landskapet präglas av ett bergigt moränbundet landskap med inslag av ler- och torvfyllda dalgångar. Flertalet av dalgångarna var under bronsåldern djupa havsvikar och en av de mest framträdande är den som hade sin mynning vid Flivik och passerar ca 500 meter från det stora gravfältet vid Snäckedal. På flera platser går bergen i dagen, men mellan de leriga dal-gångarna och bergen finns en påtaglig zon med morän, som kan följas i hela det avgränsade landskapet. I det historiska kartmaterialet kan man se att det var i dessa områden man od-lade och dalgångarna utgjorde ängsmarker (Dahlin 2006).

Flera ålderdomliga åkerytor påträffas i moränzonen och stundtals med rumslig koppling till rösen, stensättningar och skärvstenshögar. På en plats är detta särskilt tydligt och då vid Tjustgöl där röjningsrösena trängs på den smala remsan av morän innan den leriga dalgång- en tar över och dominerar landskapbilden. Vid Tjustgöl finns det intill rösen och stensätt-ningar ålderdomliga områden med röjningsrösen. Det finns två områden varav det första är 130x60 meter stort och består av ett 10-tal röjningsrösen som är 1–2 meter i diameter stora och 0,4–0,5 meter höga. Det andra området består av en yta som mäter ca 200x100 meter stort och består av 10–15 röjningsrösen 3–4 diameter stora och 0,4–1 meter höga. Närheten till rösen, stensättningar och en skärvstenshög är intressant (fig. 10.12).

I området finns över 200 förhistoriska gravar och på flera platser ligger de samlade i gravfält (fig. 10.13). Det största gravfältet återfinns vid Snäckedal och det innehåller 26 anläggningar bestående av rösen, runda stensättningar, rektangulära och skeppsformade stensättningar.

I området finns över 200 förhistoriska gravar och på flera platser ligger de samlade i gravfält (fig. 10.13). Det största gravfältet återfinns vid Snäckedal och det innehåller 26 anläggningar bestående av rösen, runda stensättningar, rektangulära och skeppsformade stensättningar.