Det kulturpåverkade Misterhult

Misterhult socken består mestadels av skog och endast ca 10,3 % av ytan på ca 400 km² var uppodlat på 1930-talet, då odlingsmaximum uppnåddes (Magnusson 1988:15). Detta betyder att nästan allt som gått att odla, verkligen uppodlats. Även om odlingsmaximum nåd-des under 1930-talet hade flera tidigare uppodlade mossmarker redan då lagts igen (Dahlin 2006).

Den äldsta kulturpåverkan som studerats i Misterhult har gett sig till känna i ett pollendia-gram från Stora Rögöl. Det fanns endast en svag indikation på någon form av agrar verksam-het vid tiden för neolitikum, men exakt när är oklart (Magnusson 1988; Widholm 1998). En av de första och kanske största förändringarna i Misterhult måste ha utförts under brons- och järnåldern, då åtskilliga rösen och stensättningar uppfördes.

Det är egentligen först i samband med 1500-talets jordeböcker som upprättats av adeln och kronan, som det är möjligt att skaffa sig en förståelse för när grundstrukturen till dagens går-dar bildades. Med den låga uppodlingsgraden i minnet är det föga förvånande att

boskaps-Figur 2.4. Vy över de norra delarna av Misterhults skärgård. Foto: författaren.

plats och studeras 16–1700-talets avmätningskartor framgår det att odlingen utfördes i de begränsade områdena av morän eller längs åssträckningarna. I skärgården fanns det gårdar som redovisade ängsmarker, men ingen odlad jord. Studeras det uppräknade antalet boskap för socknen och jämför detta med andra mer jordbruksdominerande bygder i Närke och Upp-land märks att antalet boskap per gård stundtals är högre än i dessa ur jordbrukssynpunkt rikare bygder. Det framstår då på ett tydligt sätt att det funnits en avsikt att komplettera det ringa jordbruket med boskap och det kan ha varit en medveten strategi från kronan, som ägde huvuddelen av alla gårdarna i Misterhult på 1500-talet. Några större byar fanns inte heller i Misterhult, som dominerades av ensamgårdar, stundtals av två gårdar och i sällsyn-tare fall av tre (Wirsén 1968; Hanneberg 1971; Norman 1993; Moström 2004; Dahlin 2006).

Från början av 1600-talet kommer de första skriftliga dokumenten, som berör brytning av kopparmalm vid Solstad. Brytningen fortsatte i omgångar fram till början av 1900-talet och var under en tid Sveriges djupaste gruva (Hermansson 1955).

Under 1800- och 1900-talet nyttjades berggrunden i Misterhult och storskalig brytning av granit utfördes vid platser som Flivik, Kallsebo, Uthammar och Virbo. Mycket exporterades till Tyskland och till uppförandet av monument (Sjögren 1955a).

Under slutet av 1700-talet märks det för första gången en ordentlig omdaning av landskapet i Misterhult och studeras storskifteskartorna märks att det gamla systemet med ängsbruk höll på att luckras upp. Åkermarken expanderade så saktliga på bekostnad av ängsmarken, samtidigt som torpetableringar resulterar i röjandet av skog och utdikningar av mossar. Vid slutet av 1800-talet var nästan allt som gick att uppodla satt för bonden och torparens plog och hacka. De gamla ängsmarkerna hade omvandlats till vallar och på samma åker kunde det nu omväxlande odlas både säd och foder till boskapen. En del sjösänkningsföretag äger rum i socknen, men det är endast ett fåtal som fick några större och betydande resultat (Dahlin 2006). Arbetena med utdikning och driften av tidigare mossmarker har resulterat i flera fynd av stenyxor.

2.4 Fornminnesbilden

Lämningarna från mesolitikum är talrika i Misterhult och kännetecknas av boplatser med ett fyndmaterial som karakteriseras av stora andelar avslag av kvarts. Bland de formella redska-pen märks mikrospånkärnor och trindyxor. Enstaka tvärpilar, mikrospån och en mikrostickel finns från området. Boplatserna ligger främst kustnära och ca 20–25 m.ö.h. Det finns flera boplatser intill sjösystemen i inlandet (Dahlin 2004).

Sedan specialinventeringarna 2002–2004 har flera boplatser med neolitiska artefakter på-träffats. De ligger främst i de kustnära områdena och ca 15–20 m.ö.h. och fynden består av olika typer av yxor som tunn- och tjocknackiga. Vid inventeringarna påträffades i stort sett ingen keramik, en skärva av stridsyxekeramik tillhör undantagen. Boplatserna är främst spridda intill kusten, men flera boplatser finns längs åsarna och sjösystemen i inlandet (Dah-lin 2004). Vid kompletterande inventeringar 2005–2010 har flera keramikförande boplatser påträffats i skogsmark. Två av boplatserna har kommit att delundersökas arkeologiskt av författaren. Boplatserna uppvisar strandnära lägen och innehåller stora andelar trattbägar- och gropkeramik. På en av platserna fanns en bit keramik från den s.k. tredje gruppen dvs.

keramiken uppvisar ornamentik som förekommer både i den gropkeramiska kulturen och stridsyxekulturen (Alexandersson & Dahlin 2013). Under senneolitikum märks en annan

spridning av skafthålsyxorna i jämförelse med äldre typer av yxor. Förutom en förtätning av tidigare områden, så märks en tydlig och vidare spridning till våtmarker och sjöar i det inre av Misterhult. Fornlämningsmiljöerna med skafthålsyxor uppvisar rösen och stensättningar (Dahlin 2004, 2006).

En boplats av neolitisk karaktär har förundersökts i Botestorp av Kalmar läns museum. Inom 250 kvm framkom under förundersökningen sex säkra anläggningar 4 stolphål och 2 gropar.

I schakten framkom spridda brända ben och runt stolphålen. I groparna fanns både obrända och skörbrända stenar. I en av groparna framkom en tand från en större gräsätare. Det hela tolkades så att stolphålen och groparna skiljde sig åt i tid. Groparna var betydligt mer bevara-de än bevara-de urlakabevara-de stolphålen. Stolphålen var inte av bevara-den dimensionen att bevara-de kan ha varit tak-bärande till långhus, men däremot till väggar. Vid den särskilda undersökningen tillvaratogs en mindre mängd brända ben, slaget stenmaterial och järnslagg. Den tidigare anläggningsbil-den kunde nu kompletteras med svårdefinierade anläggningar i form av nedgrävningar. Det fanns inget som direkt kunde datera platsen, men att det handlar om en neolitisk huskon-struktion förefaller rimligt med tanke på fyndmaterialets sammansättning (Alexandersson 2009a, 2009b).

Bronsåldern som detta arbete behandlar utmärker sig främst genom det stora antalet av rösen och stensättningar med kal stenfyllning. I dagens läge finns ca 1300 anläggningar re-gistrerade och det påträffas ständigt flera. Flertalet av rösena och stensättningarna ligger inom 17 rösemiljöer (fig. 2.5). Det vanligaste antalet ligger mellan 20–40 gravar tillsammans med ett fåtal andra fornlämningar som röjningsrösen, boplatser, lösfynd, skärvstenshögar och skålgropar. Huvuddelen av miljöerna har legat i havsvikar och fjärdmiljöer, och i inlands-miljöer kring någon sjö (Magnusson 1988; Klang & Norman 1991; Dahlin 2007a). Undersök-ningsområdet kännetecknas med andra ord av en mycket stor gravfrekvens men få kända boplatser som direkt kan sägas vara från bronsåldern. Det är högst sannolikt att boplatser från denna epok är talrika, men att de är svårare att identifiera i plöjd åkermark på grund av sin fyndsammansättning och få ledartefakter. Det är troligt att flera bronsåldersboplatser döljer sig i det inventerade boplatsmaterialet. I nuläget känner vi till ett tiotal boplatser med senneolitiska artefakter eller en nivå över havet som antyder att dateringen bör hamna inom senneolitikum-bronsålder (Dahlin 2004, 2006).

Misterhult har tidigare beskrivits som ett område som avfolkades under järnåldern och inte befolkades igen förrän under den medeltida bebyggelseexpansionen (Thålin 1955; Klang &

Norman 1991; Widholm 1998). Peter Norman har senare understrukit att en del rösen och stensättningar vid kusten kan utgöra spåren efter sjöfarare och fiskare, men knappast inte för en bofast befolkning (Norman 1993).

I min C- och D-uppsats tog jag tag i denna problematik och kunde visa att järnåldern inte bara var närvarande vid kusten, utan även i det inre av Misterhult (Dahlin 1999, 2000, 2011). Un-der 1800-talet undersökte en amatör flera gravhögar intill Fårbo säteri och flera av gravarna innehöll vikingatida artefakter, som ovala spännbucklor och glaspärlor. Var gravfältet låg föll dock i glömska och kunde inte återfinnas under Riksantikvarieämbetets inventeringar (Nor-man 1993; Dahlin 1999, 2000).

Förekomsten av järnåldersgravar återfinns vid kusten och längs ett stråk i det inre av under-sökningsområdet. I inlandet följer det kända antalet järnåldersgravar Tunaåsens sträckning

och det tycks i första hand tillhöra den yngre järnåldern. Enstaka fynd av ovala eldslagnings-stenar och stensättningar mellan de kända järnåldersstråken kan tillskrivas den äldre järnål-dern (Dahlin 1999, 2000, 2011).