Offerplatser i Misterhult

När man talar om offer från bronsåldern tänker många på dyrbara bronser, som påträffats i samband med utdikning av våtmarker. Inom Misterhult är endast ett bronsfynd känt, som kan sättas i samband med våtmarker (fig. 9.1). Jag talar då om holkyxan från period II och som påträffades i samband med utdikning i Stora Basthult (SHM 15877). Det har tidigare påtalats att Misterhults ringa uppodlingsgrad och möjligheter till odling gjort att få bronser upptäckts. Det är dock inte sant och den som studera de geologiska kartbladen tillsammans med det historiska kartmaterialet kan snabbt konstatera att befolkningsökningen under 17–1800-talen resulterade i en uppodlingsgrad av sällan skådat slag inom området. Huvud-delen av den bättre marken låg redan intill de etablerade gårdarna och det var nu alla torpare som påbörjade utdikningen av våtmarker för att kunna tillgodogöra sig en bit åker. På går-darna skedde det omläggningar som resulterade i att den tidigare våtmarksängen på leriga jordar nu började brytas med starka dragare och plog (Dahlin 2006). Detta betyder att flera tänkbara offerplatser måste ha berörts av denna uppodling och man måste då fråga sig om bygden varit fattig på bronser eller om de trots allt undgått upptäckt?

I tabellen (fig. 9.2) på motstående sida har jag gjort en sammanställning av föremål, som tra-ditionellt brukar tillskrivas senneolitikum och bronsålder (Montelius 1917; Baudou 1960;

Pedersen 1993:68f; Apel 2001; Lekberg 2002).

Artefakternas antal från yngre bronsålder är i påfallande grad få från Misterhultsbygden.

Den bild som uppvisades på andra håll inom nordöstra Småland berättar om nedläggning av halsringar, bälteskupor mm, och under äldre bronsålder har vi sett offernedläggningar av koppar- och bronsyxor. Samtidigt är det viktigt att påpeka att östra och nordöstra Små-lands socknar i allmänhet har inga eller mycket få bronser kända, så Misterhult är inte på något sätt utmärkande fyndfattigt på bronser (Montelius 1880; Åberg 1923; Dahlin 2004, 2005). Ett svar på fyndfattigdomen kan bestå av flera orsaker som att de fåtaliga fyndplatser som kan finnas inte anmälts eller helt enkelt undgått upptäckt. Det är dock inte troligt att förutsätta att undersökningsområdet skulle ha haft andra offertraditioner, då de omgivande områdena följer en liknande tradition som i övriga Skandinavien. Samtidigt har den rikliga förekomsten av facetterade löpare som påträffats på boplatser, stensättningar, skärvstenshö-gar och våtmarker en möjlig rituell funktion (se kap 4).

Studerar vi tabellen (fig. 9.2. 9.3) ser vi att de 6 skafthålsyxor har påträffats vid utdikning Figur 9.1 Holkyxan från Stora Basthult (SHM 15887). Foto: Kalmar Läns Museum.

rekt anslutning till rösemiljöer eller boplatsmiljöer. Samtliga yxor är mellan 9–22,6 cm långa och samtliga utom en har varit hela och funktionsdugliga vid nedläggelsen. De har inga an-senliga dimensioner, vilket brukar vara vanligt bland våtmarksdepånerade yxor. De andra föremålstyperna har påträffats i våtmarker i samband med jordbruksarbete och i liknande miljöer som skafthålsyxorna.

Ett frågetecken råder dock kring flintdolken (RAÄ 959) från Snäckedal. Den uppges ha på-träffats i en jordhög och platsen för upptäckten ligger i anslutning till en tidigare våtmark eller sjöbotten i utkanten av gravfältsområdet. Då dolken är försedd med s.k. mosspatina dvs.

en järnoxid, är det troligt att den tidigare legat i en våtmark och att jordhögen är ett resultat av jordbruksarbete på platsen.

När det gäller lösfyndmaterialet från perioden och de fynd som påträffats i en våtmarkskon-text dominerar den enkla skafthålsyxan i antal. Antalet kända artefakter som påträffats i våt-marker är få. Betydligt fler av de antecknade skafthålsyxorna har troligen hittats i liknande kontexter, men saknar närmare fynduppgifter (bilaga 2). Platserna för våtmarksdepåerna ut-märks av vattendrag, utdikade mossar och sjöar (fig. 9.2). Platserna har mestadels legat inom rösemiljöerna och undantagsvis i utkanten av dessa. De föremål som påträffats har nästan samtliga bestått av hela och funktionsdugliga föremål. Detta är ett förfarande som stämmer med övriga delar av Skandinavien (Lekberg 2002).

Skafthålsyxan har i första hand daterats till senneolitikum och den äldre bronsåldern. Nå-gon exakt period, då den enkla skafthålsyxan upphört att användas har inte presenterats (Lekberg 2002). Sannolikt kan man räkna med artefakttypen genom stora delar av den äldre bronsåldern.

Artefakterna av flinta bestod av en skedskrapa och en flintdolk. Skedskrapan är en skrapa som användes under senneolitikum och äldsta bronsålder (Pedersen 1993:68f). Flintdolken Figur 9.2. Tabell över de kända våtmarksfynden inom Misterhults socken.

Reg nr Fastighet Typ Status Längd Bredd Tjocklek Typ Övrigt

RAÄ 751 Jämserum Skafthålsyxa Hel 226 65 43 Våtmark

RAÄ 1848 Lilla

Basthult Skafthålsyxa Fragment 170 70 40 Våtmark

RAÄ 1825 Lilla

Laxemar Skafthålsyxa Hel 168 68 45 Våtmark

SHM 4901

Manke-torp Rombyxa Hel Vattendrag

RAÄ 1864

Vicksjö-hult Skafthålsyxa Hel 90 60 32 Våtmark

RAÄ 959 Snäckedal Flintdolk Hel 125 29 16 VIc Våtmark

15877SHM Stora

Bast-hult Holkyxa

period II Hel 191 55 24 Våtmark

RAÄ 733 Stora

Bast-hult Skedskrapa

av flinta Hel 103 38 13 Våtmark

Privat Tjustgöl Skafthålsyxa Hel Våtmark

RAÄ 740 Värnamo Skafthålsyxa Hel 102 Våtmark

I rösebyggares land    

                                       Enkel  skafthålsyxa                                          Rombyxa  

                                       Holkyxa                                          Pilspets                                          Dolk                                          Skrapa  

                                       Fynd  i  våtmark                                            

 10  km  

N  

Figur 9.3. Karta över de kända våtmarksfynden i Misterhults socken.

Kartan upprättad av Philip Seward.

var av en typ som kallas typ VIc, vilken daterats till äldsta bronsålder (Apel 2001). Någon ex-akt tidsgräns har inte angetts, men troligen handlar det om någon av de två första perioderna av bronsåldern, 1700–1300 f.Kr.

Holkyxan från Basthult (fig. 9.1), har daterats till period II, 1500–1300 f.Kr., vilket gör den till områdets äldsta kända metallföremål (bilaga 2). Basthult utgör en av de största rösemiljöer-na i Misterhult och man kan misstänka att holkyxan kommer från någon av alla de utdikade mossmarkerna inom miljön.

Det yngsta av de våtmarksdeponerade fynden består av rombyxan från Manketorp och den kan typologiskt dateras till yngre bronsålder (Baudou 1960). Det förefaller märkligt att inga andra fynd i våtmarkskontext eller intill utmärkande stenblock är kända inom bygden (jfr bilaga 2).

9.2 Sammanfattande kommentar

Då depåfynden är en svåråtkomlig fornminneskategori och oftast registreras som fyndplats gjordes ingen sådan under inventeringarna 1979. Ofta är det i efterhand vid genomgången av registrerade fyndplatser och lösfynd, som platserna för depåerna kan rekonstrueras. Det kan som vi sett handla om fyndplatsens karaktär och artefaktens utseende.

Misterhult är långt ifrån en jordbruksbygd och större utbredda åkerområden i moränområ-den saknas. Det är främst de uppodlade dalgångarna och havsvikarna som idag dominerar som åkermarker. I skogsmarken och i de områden som under 17–1800-talen fick ta emot en större torpexpansion är i stort sett allt som gått att odla uppodlat och då främst genom ut-dikning av mossmarker. Det har med andra ord funnits goda möjligheter att göra bronsfynd.

Studerar man tabellen över kända våtmarksfynd i Misterhult (fig. 9.2), kan man se att fynd gjorts, även om få ha rapporterats och kommit till antikvariska myndigheters kännedom.

Fattigdomen och kännedomen av bronser i våtmarkskontexter kan bero på en mängd or-saker och det vill säkerligen till en del omständigheter för att sådana ska hittas. Jag visade ovan att även Tjust har ett mindre antal depåer inom ett område som är betydligt större än Misterhult. Detta kan möjligen understryka hur pass svårupptäckta eller hur pass få i antal de var redan under sin samtid. Att deponera artefakter i våtmarken kan ha varit vanligt, men troligen av betydligt enklare föremål.

I nästa kapitel kommer rösemiljöerna att beskrivas mer ingående. Detta för att ge en tydli-gare bild av rösemiljöernas utseende och bild av elementens förhållande till landskap och varandra.

Kapitel 10

Rösemiljöer

10.1 Inledning

Under de år som mina riktade inventeringar och utgrävningar pågick var det Virum som kom att bli föremål för huvuddelen av dessa insatser. Det är den främsta anledningen till att denna miljö beskrivs mer ingående i detta kapitel. Studeras tabellen nedan kan det konsta-teras vilka rösemiljöer som kommit att inventeras och i vilken grad (fig. 10.1, 10.2). Tabellen visar också om arkeologiska undersökningar utförts inom rösemiljöerna. Syftet med detta kapitel är att ge en djupare förståelse för rösemiljöernas utseende och sammansättning. Den nämnda katalogen visar också på en del källkritiska aspekter, då rösemiljöerna inte i samma grad kommit att beröras av inventeringar och arkeologiska undersökningar.

I Misterhults socken finns flera sammanhållande koncentrationer med rösen och stensätt-ningar. Koncentrationerna togs fram utifrån resultaten från Riksantikvarieämbetets revide-ringsinventering år 1979 och de avgränsades och beskrevs utifrån anläggningarnas sprid-ning och topografi. Exakta avgränsningar gick av naturliga orsaker inte att göra, då man kan säga att miljöernas avgränsning är flytande och måste avgränsas utifrån andra faktorer än synliga objekt. I enstaka fall förekom skärvstenshögar, fossil åkermark och någon skålgrops-lokal. Boplatser omtalas inte, men väl att bosättningen bör ha legat inom den avgränsade koncentrationen med anläggningar. Fornlämningskoncentrationerna beskrivs utifrån sin na-turgeografi och lämplighet för odling. Rösemiljöerna daterades ofta genom sina rösen och stensättningar till bronsålder-äldre järnålder (Magnusson 1988; Klang & Norman 1991).

Syftet med beskrivningarna var att ge en kortfattad överblick och ge en förståelse för koncen-trationernas utseende och uppbyggnad. De lägger med andra ord en grund för fortsatta och fördjupade studier. Sedan ovan nämnda studier genomfördes har flera specialinventeringar utförts och bilden måste då kompletteras och ytterligare rösemiljöer beskrivas (fig. 10.2).

En av Magnussons beskrivna miljöer vid Vinö har jag valt att inte specialgranska, då den en-dast innehållit ett fåtal lämningar och jag har valt att presentera denna inom den mer över-gripande bilden (se kap 10.2).

Figur 10.2 sammanställer de rösemiljöer som studerats i detta arbete och beskriver vilka inventeringar och undersökningar som utförts. Det framgår tydligt att vissa miljöer saknar mer ingående specialinventeringar och arkeologiska undersökningar. Detta påverkar gi-vetvis tolkningen av rösemiljöerna, men genom att studera Misterhult på olika nivåer från övergripande, vidare till rösemiljöer, fördjupade studier av elementtyperna, beskrivning av inventeringar och arkeologiska utgrävningar kan det säkerligen ge en rättvis översikt över Misterhults bronsålder.

Figur 10.1. Karta över rösemiljöerna i Misterhults socken.

Kartan är upprättad 2013 av Helena Victor.