Elementet boplats
4.2 Inventeringar och arkeologiska undersökningar
År 2002 startade hembygdsrörelsen tillsammans med Kalmar Läns Museum ett invente-ringsprojekt av sten- och bronsåldersboplatser. Efter projektet Forntid i Oskarshamns kom-
mun var avslutat inom Misterhults socken 2004 kunde 126 boplatser identifieras och be-Figur 4.2. Utbredningskarta av boplatser i Misterhults socken.
Upprättad 2013 av Helena Victor. Kalmar Läns Museum.
skrivas (fig. 4.2). Flertalet av de boplatser som påträffades var av mesolitisk och neolitisk karaktär, vilket fynden och höjden över havet kunde berätta om. På en handfull platser kunde boplatser utifrån keramik, flathuggna redskap av flinta, facetterade malstenslöpare och höjd över havet (ca 10 m.ö.h.) tillskrivas tidsspannet senneolitikum-bronsålder (Svedberg 1988;
Dahlin 2004, 2006).
Boplatserna av bronsålderskaraktär har påträffats genom ytinventeringar i plöjd åkermark, markberedda skogspartier och i områden med förekomster av rösen och stensättningar. Det kan framhållas att all plöjd åkermark ytinventerades inom projektåren och detta för att und-vika att bara hitta boplatser i klassiska lägen. Boplatser med artefakter, som kan knytas till senneolitikum-bronsålder påträffades inte i områden utanför rösemiljöerna. Däremot fanns enstaka lågt liggande boplatser med ett mycket anonymt fyndmaterial. Enstaka avslag kvarts, flinta och kvartsit är det enda som påträffats på dessa platser.
För att fördjupa bilden av bronsålderns landskapsutnyttjande har studier av lösfynd utförts.
Den största mängden av lösfynd finns idag hos Kalmar läns museum, Statens Historiska mu-seum och hos privatpersoner. När det gäller museernas samlingar är det ofta mycket dåligt känt om hur fynden tagits tillvara. Stundtals har endast sockentillhörighet antecknats. En annan allvarlig fråga i detta sammanhang är hur fynden kommit till museerna. Ibland kan det ha handlat om uppköpare som följt landsvägarna i sin jakt på bönder, som varit villiga att sälja sina fynd. Möjligen kan det påstås att denna felkälla har korrigerats genom att komplet-tera med uppgifter från hembygdsföreningar och privatpersoner. Detta är särskilt viktigt att ha i åtanke när spridningskartorna studeras i detta arbete (fig. 4.3).
När det gäller Riksantikvarieämbetets inventeringar bör det påpekas att skogsområdena varit betydligt mer svårinventerade än den öppnare bygden. Enligt en del arkeologer kan oerhörda värden finnas oupptäckta skogsområdena, som tidigare under förhistorien inte be-höver ha haft samma utpräglade utmarkskaraktär som idag. Detta gör att ytterligare element och delar av miljöer kan finnas i skogsområdena, även om de inte kan förändra helheten av detta arbete. Riktade inventeringar har bekräftad denna bild, där hela fornlämningsmiljöer har framkommit vid skogsavverkningar och där det tidigare vuxit tät skog (Häggström 2003;
Dahlin 2012).
Ett viktigt tillägg till diskussionen om boplatsmiljöerna är spridningen och förekomsten av enkla skafthålsyxor. De enkla skafthålsyxorna är en artefakt som kan dateras till senneoli-tikum-äldre bronsålder, 2350–1100 BC. Spridningen av den enkla skafthålsyxan är mycket intressant, då den enligt lösfyndsspridningen uppvisar en förtätning av redan etablerade områden. Den uppvisar en vidare spridning till nya områden i det inre av undersökningsom-rådet. Spridningen av yxan stämmer till största delen med rösemiljöerna (Dahlin 2004). Yt-terligare lösfynd, som är mycket fåtaliga inom området, är 2 holkyxor av brons, 2 rombyxor, flathuggna redskap av flinta såsom 4 pilspetsar och 3 dolkar (bilaga 2). I nuläget känner vi inte till några skäror av flinta. Några av dessa artefakter kommer dock att beskrivas under depåer, då de har en kontext som talar för detta. Samtidigt ska det framhållas att det i nuläget finns väldigt få bronser kända i Misterhult. Det finns endast en handfull antecknade förutom de som kommer från gravar. Vi talar om två bronsyxor, men samtidigt ska det påpekas att endast två större depåer påträffats i nordöstra Småland och Misterhult uppvisar ett förhål-landevis normalt antal fynd i jämförelse med andra socknar inom området (Montelius 1880;
Åberg 1923; Hansson 1933; Möller 1983; Magnusson 1988; Dahlin 2004, 2005).
Figur 4.3 Utbredningskarta av fyndplatser och artefakter som typologiskt kan dateras till senneolitikum-bronsålder. Kartan är upprättad 2013 av Helena Victor. Kalmar Läns Museum.
Det finns endast ett boplatsområde av bronsålderskaraktär i Misterhult, som undersökts ar-keologiskt. Det delundersökta området ligger på fastigheten Solstad, men inom rösemiljön i Virum. Platsen undersöktes arkeologiskt av Högskolan i Kalmar 2006 inom ramen för Wi-rumsprojektet. Platsen som delundersöktes låg på det s.k. Hägngärdet och huvuddelen av den undersökta ytan låg på en igenväxt del av gärdet, som fick arbetsnamnet Flärpen. Platsen ligger 15–20 m.ö.h. vilket berättar om att den vid tiden för bronsåldern låg ett par hundra meter från stranden. Läget bestod av en S–SV sluttning ned mot en bäck och begränsades i N–NO av hällmark och stigande berg (Dahlin 2007). Omgivningen runt Hägngärdet består av uppstickande hällmarker, bergsryggar och moränbackar. På höjderna runt området finns en-samliggande rösen och stensättningar, och mindre grupper och gravfält. Vid ett av gravfälten finns en skärvstenshög, men det finns tre skärvstenshögar i neddragna lägen i terrängen och precis i kanten av ett boplatsområde. Intill den undersökta boplatsytan finns ett område med fossil åkermark, och på ytterligare två platser i anslutning till boplatsen. Den fossila åker-marken ligger inklämd i moränen mellan berghällarna och överstiger sällan hektaret. Kring Hägngärdet finns fyra lokaler med skålgropar om 1–5 gropar i varje (fig. 4.4). Två lokaler utgörs av gropar på hällkanter i direkt anslutning till runda stensättningar, ett större block i en moränsluttning med 5 gropar och ytterligare en häll med 3 gropar (Dahlin et al 2011a).
Figur 4.4. Stensättning RAÄ 240:2, skålgrop RAÄ 1959 på hällkant och boplats RAÄ 1855 på samma fotografi. Foto: författaren.
Figur 4.5. Karta över de undersökta områdena vid Solstad-Virum och fornlämningarna.
Upprättad 2013 av Helena Victor. Kalmar Läns Museum.
med anläggningar och artefakter (fig. 4.5). Totalt framkom två mindre stolphål, två härdar, en härdgrop och ett intakt kulturlager. Härdgropen 14C analyserades och kunde ge en date-ring till ca 800 f.Kr. (bilaga 5). Fyndmaterialet bestod av avslag av mestadels kvartsit följt av kvarts, kristianstadsflinta och sydvästskandinavisk flinta. Bland föremålen fanns en tvärpil av kristianstadsflinta, fragment av ett flathugget redskap av sydvästskandinavisk flinta, frag-ment av en slipad flintyxa, en knacksten, en facetterad malstenslöpare och i det bevarade kulturlagret framrensades inom en mindre yta rester av ett kraftigt fragmenterat keramik-kärl, men dess datering är oviss. Inom ytan fanns keramikfragment av neolitisk karaktär med ornering, vilket stämmer bra med den ovan nämnda tvärpilen. Tillsammans ger artefakterna en uppfattning om att platsen nyttjats under neolitikum och bronsåldern (Dahlin 2007).
Den undersökta ytan kan genom sitt fåtal anläggningar inte tillskrivas regelrätta boplats-aktiviteter, där dygnsvilan tillbringats och ägnat sig åt några boplats-aktiviteter, som kan kopplas till en familjs försörjning. Det får dock genom boplatsens läge i terrängen och de bevarade anläggningarna och kulturlagret hållas för troligt att detta utgör de bevarade resterna efter en bronsåldersbosättning.
Utanför den grävda ytan har i den plöjda åkermarken ytinventerats ett flertal facetterade lö- pare, keramikfragment, slipade flintor, avslag av främst kvartsit följt av kvarts, kristianstads-flinta och sydvästskandinavisk flinta. En av keramikbitarna utgör ett fragment av skål av en
Figur 4.6. Fragment av skål. Foto: Lennart Widgård.
Fynden kringgärdar en tidigare våtmark och bäck, som nu är täckdikade. Intill åkern ligger den av Högskolan i Kalmar undersökta skärvstenshögen som kommer beskrivas ingående nedan (Dahlin 2007).
4.3 Sammanfattande kommentar
Elementet boplats var endat känt med tre lokaler och det var en siffra som varit oförändrad sedan 1930-talet. Det var först i samband med hembygdsrörelsen och författarens insatser som flera tidigare okända boplatser konstaterades. Det är en mycket stor förändring från tre kända lokaler till 126 (fig. 4.3). Detta understryker på ett tydligt sätt revideringsinventering-ens svårigheter med identifiera och avsätta tid att avsöka plöjd åkermark efter artefakter.
Det är inte heller säkert att plöjd åkermark fanns tillgänglig vid inventeringstillfället och jag talar då om vår- och höstplöjning. Det kan dock inte vara hela anledningen till att inga nya boplatser påträffades vid revideringsinventeringen i Misterhult 1979.
Endast sju boplatser har med säkerhet kunnat föras till perioden senneolitikum-bronsålder.
Fem av platserna innehåller lösfynd i form av flathuggna redskap, enkla skafthålsyxor och de ligger vid Solstad (RAÄ 1855, 1874, 1878), Virum (RAÄ 2050), Götebo (RAÄ 1834), Sandvik (RAÄ 392) och Virkvarn (RAÄ 462). Den sjätte har i samband med en arkeologisk undersök-ning uppvisat keramik av yngre bronsålderskaraktär (RAÄ 1855). Den sjunde platsen har delundersökts inom ett arkeologiprojekt och gett föremål och 14C dateringar som kan kny-tas till den yngre bronsåldern (RAÄ 1878). Sex av miljöerna ligger inom större rösekoncen-trationer, medan en (RAÄ 462) ligger utanför de större områdena, men den ligger i närheten av enstaka stensättningar. Fyndmaterialet består mestadels av slaget sten- och flintmaterial.
Kvartsit och kvarts utgör det vanligaste fyndmaterialet under perioden och det märks en ökning av både Kristianstadsflinta och Sydvästskandinavisk flinta i jämförelse mot tidigare perioder. Det är vanligt med facetterade malstenslöpare på boplatserna och de har framkom-mit i skärvstenshögar och stensättningar med dateringar till den yngre bronsåldern.
Det saknas i skrivandets stund en regelrätt arkeologiskt undersökt bronsåldersboplats i Mis-terhult. De enstaka boplatsindikationerna som framkommit vid ytinventeringar och delun-dersökningar visar att det finns boplatser inom rösemiljöerna. Terränglägen och artefakter antyder hittills mindre bebyggelselägen med både strandbundna och mer uppdragna lägen.
Boplatserna har legat i rösemiljöerna med närhet till andra element och särskilt skärvstens-högar, röjningsrösen och skålgropar.
Den ringa kunskap om boplatserna som finns från arkeologiska undersökningar visar att de förekommer i samma lägen som de neolitiska kustboplatserna. Detta är något som också visat sig vid de arkeologiska undersökningarna i Hellerö, Hermanstorp och Målserum. Tro-ligen har det att göra med att terrängen erbjudit goda boplatslägen, som fortsatt att nyttjas fast strandbundenheten avtagit i takt med landhöjningen. Det behöver med andra ord inte ha att göra med liknande ekonomiska strukturer, utan mer med terrängens beskaffenhet.