4.2.1 Allmänt
I art. 6 stadgas rätten till en rättvis rättegång. I artikelns första punkt anges bland annat att ”var och en ska, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol”. Rätten i art. 6.1 är en allmän rätt som ska tillämpas i både tvistemål och brottmål. I artikelns andra punkt stadgas sedan oskuldspresumtionen, och i den tredje punkten anges vissa minimirättigheter som gäller för den som är anklagad för brott. Dessa minimigarantier innebär bland annat att den som anklagas för brott ska få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar, möjlighet att förhöra vittnen som åberopas mot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda. Rättigheterna som garanteras i art. 6.2 och 6.3, vilka enbart är tillämpliga i brottmål, bör betraktas som särskilda uttryck för den
allmänna rätten i artikelns första punkt. 136 För att den enskilde ska garanteras en rättvis rättegång måste villkoren i dessa punkter uppfyllas.
I konventionstexten uttrycks att det är rättegången som sådan som ska vara rättvis. Samtliga rättigheter som garanteras i art. 6 börjar emellertid gälla redan i samband med den inledande rättsliga undersökningen av polis eller åklagare och gäller fram till att en dom verkställs.137 De rättigheter och principer som artikeln innefattar gäller således under hela det straffrättsliga förfarandet.138
För att avgöra om en kränkning av rätten till en rättvis rättegång ägt rum har Europadomstolen uttalat att frågan ska avgöras mot bakgrund av rättegången i dess helhet, en fråga som enbart kan bedömas först efter rättegångens slut.139 Vid bedömningen ska även händelser som skett innan rättegångens inledning beaktas, exempelvis om infiltration använts.140 Domstolens ställningstagande förklaras av att det är först efter att rättegången är avslutad som det är möjligt att bedöma om den enskilde lidit skada. Samtliga faktorer läggs då samman och bedöms ihop för att fastställa om slutresultatet är att anse som orättvist eller inte.141 Om exempelvis den enskilde frikänts kan hans eller hennes rätt inte anses ha kränkts trots tidigare brister i processen. Vidare kan brister under förundersökningen eller i en lägre instans rättas till vid en omprövning i högre instans.142
Rätten till en rättvis rättegång innehåller ett antal principer till skydd för den misstänkte. Dessa principer, vilka av konventionsstaterna bedöms vara av stor betydelse för att den enskildes rätt ska tillvaratas, kan användas för att närmare fastställa vad som ingår i rätten till en rättvis rättegång. En viktig princip som anses vara utmärkande för rätten i art. 6 är principen om parternas likställdhet (”equality of arms”). Principen innebär att parterna ska vara processuellt likställda vid rättegången. I brottmål innebär kravet på likställdhet att den som är tilltalad inte får ha sämre möjligheter än åklagaren att föra sin talan.143 Principen utgör däremot inte hinder för att den tilltalade ges en mer förmånlig ställning i enlighet med principen in dubio pro reo.144 En annan princip som också har central betydelse för rätten till en rättvis rättegång är principen om ett
136 Cameron, An Introduction to the European Convention on Human Rights, s. 100.
137 Cameron, An Introduction to the European Convention on Human Rights, s. 100.
138 Bring & Diesen, s. 66.
139 Dikme mot Turkiet, p. 109.
140 Lundqvist, s. 235.
141 Cameron, An Introduction to the European Convention on Human Rights, s. 100.
142 Danelius, s. 259.
143 Danelius, s. 260.
kontradiktoriskt förfarande (”adversarial procedure”). Innebörden av principen är att båda parterna i en process ska få kännedom om och delges allt material i processen. Parterna ska även ges möjlighet att bemöta och uttala sig om materialet. Det innebär att en domstol inte kan grunda ett avgörande på material som någon av parterna inte har tagit del av.145 I ett brottmål är åklagaren skyldig att tillgängliggöra all relevant bevisning för den tilltalade.146 Europadomstolen godtar typiskt sett inte underlåtenhet att inge material där underlåtenheten försvaras med att materialet saknat betydelse för utgången i målet. Däremot kan sådan underlåtenhet godtas, och inte anses utgöra en kränkning av art. 6, om det är uppenbart att materialet saknat betydelse för målets utgång och det därtill hade varit att anse som överdriven byråkrati att bedöma underlåtenheten som en kränkning av artikeln.147
Principen om ett kontradiktoriskt förfarande är emellertid inte absolut vilket Europadomstolen har slagit fast i sin rättspraxis. Undantag får göras under förutsättning att det finns motstående intressen av tillräcklig styrka, exempelvis nationell säkerhet eller behovet av att hemlighålla polisens spaningsmetoder.148 Om ett sådant intresse finns ska det vägas mot den enskildes rätt till en rättvis rättegång. Domstolen har också betonat att det endast är åtgärder som är absolut nödvändiga som kan godtas.149 Vidare krävs också att den tilltalade kompenseras på annat lämpligt sätt så att dennes rätt till en rättvis rättegång kan garanteras. I Edwards och Lewis mot Förenade kungariket hade den nationella domstolen beslutat att undanhålla visst bevismaterial från de tilltalade på grund av att det fanns ett allmänt intresse att inte avslöja materialet. Det allmänna intresset var i målet att skydda polisens spaningsmetoder. Europadomstolen kom dock fram till att det förelåg en kränkning av art. 6. Det material som undanhållits klagandena var av betydelse för att avgöra frågan om polisen hade anstiftat brotten som de var åtalade för, varför domstolen klargjorde att deras intressen inte hade tillgodosetts. Ytterligare en central del av rätten i art. 6 utgörs av rätten att inte belasta sig själv. Den som är misstänkt för brott har rätt till tystnad (”the right to silence”) och har inte heller någon skyldighet att bidra till åklagarens utredning (”the right not to incriminate oneself”). I huvudsak innebär rätten att den tilltalades vilja att inte uttala sig ska respekteras, vilket medför att åklagaren måste bevisa dennes skuld utan att använda
145 Danelius, s. 271.
146 P.G. och J.H. mot Förenade kungariket, p. 67.
147 Danelius, s. 273.
148 Natunen mot Finland, p. 40.
bevisning som åtkommits medelst tvång eller påtryckningar för att bryta den tilltalades vilja att inte uttala sig.150 Ett erkännande från den tilltalade kan således enbart tillmätas bevisvärde om det gjorts frivilligt och denne är fullt medveten om konsekvenserna av erkännandet.151 I Allan mot Förenade kungariket hade klaganden utnyttjat rätten att inte uttala sig. Sedermera lockades denne av sin cellkamrat, som egentligen var en polisinformatör, att lämna upplysningar om det brott han misstänktes för. De upplysningar klaganden lämnat till informatören ledde sedan till att han fälldes för brottet. Europadomstolen ansåg att art. 6 hade kränkts eftersom informationen som lämnats till informatören åtkommits i strid mot Allans vilja och därmed inkräktat på hans rätt till tystnad. Rätten att inte belasta sig själv syftar således till att skydda den misstänkte mot otillbörliga påtryckningar från myndigheterna.
Rätten att vara tyst samt rätten att inte belasta sig själv är dock inte absoluta rättigheter och kan begränsas. Själva essensen av rättigheterna får däremot inte släckas ut för att tillgodose exempelvis allmänna intressen.152 För att avgöra om ett förfarande utsläckt essensen av rättigheterna tar domstolen hänsyn till karaktären och graden av tvång, om det funnits relevanta säkerhetsmekanismer och till sist om den framtagna bevisningen använts i rättegången.153
4.2.2 Oskuldspresumtionen
I art. 6.2 anges att var och en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. Punkten ger uttryck för den så kallade oskuldspresumtionen. Innebörden av presumtionen är bland annat att bevisbördan för den tilltalades skuld är placerad på åklagaren. Vidare ska varje tvivel i skuldfrågan tolkas till den tilltalades förmån.154 Presumtionen är nära förbunden med den allmänna rätten till en rättvis rättegång i art. 6.1, och exempelvis rätten att inte belasta sig själv är viktig för upprätthållandet av en fungerande oskuldspresumtion. Vid bedömningar av om rätten i art. 6 kränkts prövar Europadomstolen i första hand om art. 6.1 överträtts. Har en kränkning ägt rum anser domstolen det ofta överflödigt att även pröva om art.
150 Allan mot Förenade kungariket, p. 44.
151 Danelius, s. 301.
152 Dijk m.fl., s. 593. Se även Bykov mot Ryssland, p. 93.
153 Jalloh mot Tyskland, p. 101.
6.2 överträtts, i något fall har dock domstolen fastslagit att båda bestämmelserna kränkts.155
Kravet på att den tilltalade ska betraktas som oskyldig fram till dess att en dom vunnit laga kraft omfattar enbart skuldfrågan, vilket Nowak menar är en restriktiv tolkning av artikeln. Nowak menar vidare att det kan diskuteras om oskuldspresumtionen eventuellt borde leda till en begränsning av möjligheterna till bevisinsamling, då bevisning som åtkommits genom olagliga åtgärder de facto kan resultera i att en skuldpresumtion skapas i rättegången eftersom det blir svårt för den tilltalade att motbevisa skulden.156 Frågan om bevisning som åtkommits genom integritetskänsliga åtgärder, som exempelvis infiltration eller provokation, utgör en kränkning av oskuldspresumtionen har emellertid inte varit föremål för domstolens prövning. I Bykov-målet, där polisen iscensatte ett mord och sedermera använde sig av en infiltratör med dold kroppsmikrofon för att få den misstänkte att erkänna anstiftan till mord, menade dock den skiljaktige domaren Costa att han var starkt tveksam till om oskuldspresumtionen verkligen hade respekterats i fallet.157 Vidare har Kommissionen i målet Österrike mot Italien anfört att art. 6.2 kan ha kränkts om en tilltalad utsätts för misshandel under förundersökning för att framtvinga ett erkännande.158 Både Costas och Kommissionens uttalanden tycks antyda att sådan bevisning som åtkommits med hjälp av olovliga åtgärder kan utgöra en kränkning av oskuldspresumtionen. Uttalandena är även i enlighet med Nowaks resonemang om att presumtionen borde utgöra hinder för åklagare och polis att insamla bevisning genom olagliga åtgärder.
4.2.3 Kumulativ prövning
Vid prövningen av om den enskilde fått en rättvis rättegång undersöks inte bara de olika elementen i art. 6, domstolen beaktar också om andra artiklar i konventionen kränkts under processens gång och vilken karaktär kränkningen haft. Det innebär att andra konventionsrättigheter får direkt betydelse för frågan om rättegången har varit rättvis enligt art. 6.159 Om bevisning som åberopas i rätten införskaffats på ett olagligt sätt eller om metoden saknat lagligt stöd tar domstolen ställning till om och hur det påverkat rättegångens legitimitet. Eftersom prövningen av om rättegången varit rättvis avser
155 Danelius, s. 327.
156 Nowak, Oskyldighetspresumtionen, s. 182f.
157 Bykov mot Ryssland, domare Costas skiljaktiga mening, p. 10.
158 Danelius, s. 328.
rättegången i dess helhet undersöks om rättegången trots en sådan brist ändock kan vara att anse som rättvis. Införskaffande av bevisning genom olagliga åtgärder kan exempelvis kompenseras av att det funnits ytterligare bevisning mot den tilltalade, eller att den tilltalade haft möjlighet att försvara sig mot den olovligt införskaffade bevisningen under rättegången.160 När det rör sig om bevisning som åtkommits i strid med art. 8 har domstolen uttalat att en helhetsbedömning av alla omständigheter i fallet ska göras. Bedömningen ska innefatta om den tilltalades rättigheter respekterats och vilken kvalitet samt hur viktig bevisningen varit för den fällande domen.161
Det faktum att andra konventionsartiklar kränkts vid polisens införskaffande av bevisning, exempelvis att lagstöd enligt art. 8.2 saknats, innebär således inte att rättegången automatiskt är att anse som orättvis. Det finns dock de som menar att en sådan ordning är motsägelsefull och hindrar konventionens effektivitet. I målet Khan mot Förenade kungariket anförde den skiljaktige domaren Loucaides att det effektiva skyddet för rättigheterna i konventionen riskerar att omintetgöras om bevis som åtkommits genom att bryta mot en konventionsartikel, i det aktuella fallet art. 8, får användas i rättegång. Loucaides menade vidare att om ett brott mot art. 8 kan accepteras som rättvist finns det inget som hindrar polisen från att upprepa samma otillåtna handlande.162 Domare Spielmann, som var delvis skiljaktig i Bykov-målet, var av samma uppfattning som Loucaides och menade att domstolen borde ha klargjort att vad som är förbjudet enligt en artikel (art. 8) inte kan tillåtas enligt en annan artikel (art. 6). Spielmann menade att en sådan ordning underminerar effektiviteten i art. 8.163
Rättsläget blir emellertid annorlunda om polisen åtkommit bevisning i strid med förbudet mot tortyr i art. 3. I Gäfgen mot Tyskland, där den klagande i samband med förhör utsatts för omänsklig behandling i strid med art. 3, uttalade domstolen att användning av bevisning som åtkommits genom tortyr eller annan omänsklig behandling i strid med art. 3 alltid medför att rättegången är att anse som orättvis.164 Vidare klargjordes att bevisning som åtkommits genom tortyr aldrig kan läggas till grund för en fällande dom.165 Domstolen påpekade också att om bevisning som åtkommits i strid med art. 3 tillåts i rättegång kan det utgöra ett incitament för polisen att använda sådana metoder trots förbudet i artikeln. Domstolen konstaterade därför att
160 Danelius, s. 293.
161 Gäfgen mot Tyskland, p. 165.
162 Khan mot Förenade kungariket, domare Loucaides skiljaktiga mening.
163 Bykov mot Ryssland, domare Spielmanns skiljaktiga mening, p. 10-11.
164 Gäfgen mot Tyskland, p. 166.
det absoluta förbudet mot tortyr i art. 3 torde fordra ett bevisförbud mot bevisning åtkommen i strid med artikeln, under förutsättning att bevisningen haft avgörande betydelse för utgången i målet.166 Målet innebär således att användning av bevisning som åtkommits i strid med art. 3 resulterar i att rättegången är att anse som orättvis. Sex skiljaktiga domare var kritiska till majoritetens ställningstaganden, och menade att domstolen gjort en åtskillnad mellan bevisning som åtkommits i strid med art. 3 och bevisning som åtkommits i strid med art. 8. De anförde att den enda acceptabla lösningen torde vara att utesluta all olovligt åtkommen bevisning.