Jackson & Cram (2003) analyserar förhandlingen av sexualitetens dubbla principer genom unga kvinnors berättelser om heterosexu- ell samvaro. Denna studie påminner om Tolmans (2002), men identifierar och tar i stället fasta på det motstånd och aktörskap som de unga kvinnorna uttrycker – och hur de därmed konstruerar sig själva som aktiva subjekt. De unga kvinnorna beskrev sig som medvetna aktörer, vilket likaså gällde deras uppfattning om unga kvinnor överlag. Det motstånd som uttrycktes mot sexualitetens
dubbla principer var dock i första hand sprunget ur individen och utgjordes inte av någon officiell diskurs för kvinnor. Kvinnorna brukade olika alternativa diskurser för att hantera sexualitetens dubbla principer, exempelvis konstruerade de sex som ett nöje. Denna typ av motstånd, låt vara att det för närvarande är indivi- duellt, visar på en spännande brytning från konceptet ”the-male-in- the-head”.
Bryant & Schofield (2007) undersöker hur kvinnor utvecklar sitt sexuella aktörskap och sin sexuella identitet i heterosexuella rela- tioner. För syftet har de intervjuat kvinnor i olika åldrar. Förfat- tarna hävdar att det sexuella aktörskapet bedrivs i en process som är beroende av tid och erfarenhet. Förvisso finns normativa diskur- ser kring femininitet närvarande i kvinnornas berättelser, men ge- nom dessa kan vi också förstå att varje erfarenhet är en lärdom som ligger till grund för nästa. Denna studie ligger i linje med ovanstående refererade studie av Häggström-Nordin, Hanson & Tydén (2005).
Vi har talat om sexualitetens dubbla principer som premierar män som aktiva och kvinnor som passiva. Det är ett mönster som anger villkoren för att göra kön och jag har redogjort för några studier som visar på dess existens. Men det finns forskare som menar att sexualitetens dubbla principer är ett ”luftslott”. Här hävdar Marks & Fraley (2005) att trots att det har bedrivits omfattande forsk- ning med utgångspunkt från detta mönster, så finns det inga klara bevis på att de faktiskt existerar. Mycket av den forskning som ge- nomförts har inte kunnat påvisa några kopplingar till sådana dubbla principer, men författarna menar att det kan bero på meto- dologiska brister. En sådan brist är att forskare på ett slarvigt sätt ofta blandat ihop mer generella attityder med individuella bedöm- ningar då det gäller synen på kvinnor och män som är sexuellt ak- tiva. Det skulle i så fall kunna innebära att respondenterna svarar i enlighet med en officiell diskurs. I sin egen undersökning av sexua- litetens dubbla principer försöker författarna att undkomma såda- na metodologiska brister de identifierat i andra studier. Deras re- sultat visar att det inte finns belägg för att några utpräglade dubbla principer existerar, utan enbart en svag sådan. Med studien vill för-
fattarna ifrågasätta varför vi handlar som om sexualitetens dubbla principer är grundläggande – i forskningssammanhang och i vårt vardagsliv – då det i realiteten inte finns något starkt stöd för att de förekommer. Men oavsett denna studies giltighet styr diskursen oss till viss del. Som jag (i föregående del) har illustrerat, är diskurser- na kring kön mycket elementära och vi handlar många gånger där- efter. Sexualitetens dubbla principer finns i diskursen och därmed ofta i våra beteenden.
”En kvinnlig aggressiv sexualitet” – på samma villkor
som mäns sexualitet?
Ett ord som kan användas i diskursen för att kontrollera kvinnors sexualitet är ordet ”slampa” eller ”hora”. Attwood (2007) diskute- rar den engelska motsvarigheten ”slut” ur ett historiskt perspektiv och hon visar att ordets betydelse har förändrats genom tiden. Från att ha betecknat både män och kvinnor under 1300-talet i betydel- sen ”dirty”, ”untidy” (ungefär snuskig, slafsig på svenska) har an- vändningen av ordet i modern tid kommit att symbolisera en vul- gär, promiskuös kvinna. Termen används idag för att reglera och kontrollera kvinnors sexualitet, då risken för sexuellt aktiva kvin- nor är att dra på sig ett rykte såsom en ”slut”, en slampa. Attwood uppmärksammar att under senare decennier har unga kvinnor till- ägnat sig termen och nyttjat betydelsen till sin förmån i det egna skapandet av en aktiv sexualitet. ”Slut” står då för en kraftfull kvinnlig sexualitet som inte ber om ursäkt för sin existens och den normativa femininiteten diskvalificeras. I början av 90-talet uppstod i USA olika feministiska rockband som kom att gå under benäm- ningen Riot Grrrls. Detta var band som lekte med bilden av ”ho- ran”, men också av ”madonnan”. Koder som betecknar oskulds- fullhet (såsom rosa ”babydoll”-klänningar) varvas med aggressiv punkrock där den kvinnliga sexualiteten inte är att ta miste på. Lå- tar med namn som ”I Like Fucking” och ”Rebel Girl” syftar till att utmana sexualitetens dubbla principer. Kathleen Hanna, sångerska i Bikini Kill, lät skriva ”slut” med stora bokstäver på sin mage, för att förbrylla publiken då hon drog av sig tröjan på scen. Tanken med detta var att andras fördömande skulle mista sin kraft, då hon själv försett sig med stämpeln som slampa. Den kritik man skulle kunna rikta mot en kvinnlig, aktiv sexualitet som tillförskansat sig
och bygger på horbegreppet är att den faktiskt förefaller lik en maskulin aggressiv sexualitet, som är just den man vill värja sig mot. Attwood menar att ett sådant tillvägagångssätt kan uppfattas som motsägelsefullt, men konstaterar dock att möjligheten finns att temporärt förvärva ett aktörskap. Frågan kvarstår om detta är en slags genväg till att uppnå jämställdhet mellan könen, som slutligen fallerar och återgår till traditionella könspositioner. Riot Grrrls- rörelsen hör dock till större del ihop med den andra vågens femi- nism (som utvecklades under sjuttiotalet), än att den går att knyta till synen på feminism och jämställdhet bland dagens unga.
Idag går det kanske snarare att tala om en postfeminism, även om få unga själva skulle tillämpa begreppet. Postfeminismen grundar sig på uppfattningen att målen med den andra vågens feminism an- ses vara uppnådda och de som inte uppnåddes kanske i själva ver- ket var överskattade. En typisk kvinna i postfeminismen är en indi- vidualist som ser till att ta plats såväl i den offentliga som privata sfären. Hon ger intrycket av att vara en stark kvinna som även kan ta för sig på det sexuella planet. Dock är hon inte särskilt intresse- rad av frågan om jämställdhet mellan könen, eftersom hon anser att den inte angår henne. Kropp och utseende är hon mycket mån om; framtoningen är sexig och hon anspelar på sin ”kvinnlighet” för att uppnå personliga fördelar (McRobbie 2004). Ett annat ut- tryck för detta är raunch culture (ungefär snuskkultur), myntat av journalisten Ariel Levy (2005). Hon beskriver en ny människotyp, en kvinnlig mansgris (female chauvinist pig). Exempel på denna är heterosexuella kvinnor som uppträder som bisexuella för att attra- hera män, kvinnor som håller på med strippdans som motionsform eftersom striptease är ”coolt” och kvinnor som bär små t-shirts med sexualiserade budskap som ”All of me”. Här glider alltså kvinnor medvetet med i och utnyttjar objektifieringen och sexuali- seringen av kvinnors kroppar. Kroppen är instrumentet för att uppnå makt och framgång och det beskrivs som befriande. De kvinnor som inte ansluter sig till en sådan syn uppfattas som stela, tråkiga och bakåtsträvande.
Frågan om kvinnan här är att betrakta som subjekt eller objekt blir brännande. Genom att utnyttja strukturen mellan könen kan kvin- nor uppleva viss makt över män. Det säger också Weselys forsk- ning från 2004, där hon visar hur sexualiseringen av kvinnors kroppar kan förse dem med maktkänslor. Exemplet gäller ett starkt sexualiserat område som kommersiell striptease. I sådana sammanhang kanske frågan ställs på sin spets. I dessa kvinnors kontakt med kunderna blir deras kroppar centrum för motstridiga känslor av makt och maktlöshet. De har tidigt fått intrycket att kvinnors kroppar och sex har stor betydelse för män, och att det med hjälp av kroppen finns möjlighet att få uppmärksamhet. Ge- nom att de fört sig och klätt sig på ett sätt som betonat sexualitet har de kunnat stå i centrum för mäns blickar. Detta har försett dem med en viss känsla av kontroll och makt. För en del av dem har sexualiseringen dock varit av mer konfrontativ karaktär, då de har fått ta emot kritik eller direkta kommentarer kring sina krop- par. Det betyder att kroppen som ger upphov till maktkänslor lika- så kan representera maktlöshet. De budskap dessa kvinnor har fått kring kroppen under sin uppväxt har varit förvirrande, men det är genom kroppen de förhandlar sin identitet, hävdar Wesely.
Känslorna av makt och kontroll bottnar i att kvinnorna upplever att de kan manipulera män och på så sätt uppnå olika fördelar. När de börjar med striptease är männens uppmärksamhet men också pengarna de tjänar det som ger upphov till känslan av kon- troll. Problemet är att känslan av maktlöshet aldrig finns långt bor- tom hörnet. Weselys studie visar att eftersom det är män som defi- nierat dessa kvinnors sexualitet, så är det också de som avgör vilka kroppar som är värda att spendera pengar på. Då kropparna är ut- bytbara innebär det att kvinnorna lätt kastas mellan polerna av makt och maktlöshet. Men Wesely understryker att kvinnorna inte låter sig definieras som objekt, utan ändå kämpar för att utmana mäns maktstatus – låt vara att det håller sig på en individuell nivå och att det sker genom den sexualiserade kroppen. På så sätt går det inte att beskriva kvinnorna som enbart offer för mäns kontroll och åtrå.
Avslutning
Förutsättningarna för sexualitet och kärlek har förändrats med övergripande samhällsomvälvningar, och inte minst med internets ökande utbredning i människors liv. Individer i ett senmodernt samhälle präglas av reflexivitet, en subjektivitet nödvändig för att kunna positionera sig och förhålla sig till ökade valmöjligheter och olika normer. Samtidigt råder en osäkerhet kring hur vi ska agera i relationer och på detta plan får internet en särskild roll. Man skulle kunna säga att internet fungerar som smörjmedel för samspelet mellan människor.
Vi måste också känna igen vad som utgör sexuella innebörder, samt hur vi ska reagera på dem, och de sexuella scripten utgör ma- nualer i detta avseende. Sexualitetens dubbla principer bygger på att de sexuella scripten ser olika ut för män och kvinnor – den fö- respråkar och belönar en aktiv manlig sexualitet, medan den för- kastar och bestraffar en kvinnlig motsvarighet. Måttstocken för män och manlighet är den hegemoniska maskuliniteten och för kvinnor och kvinnlighet normativ femininitet, om inte detta följs riskerar individen stigmatisering. Produkten av sådana könsstruk- turer är att mannens behov och förväntningar på sexualiteten är vägledande för både män och kvinnor – begreppet ”the-male-in- the-head” åskådliggör hur femininitet i sexuella sammanhang ger upphov till och stödjer en manlig aktiv sexualitet. I ett senmodernt samhälle finns det dock en medvetenhet gentemot sådana köns- strukturer och en del unga kvinnor uppfattar sig inte gärna som objekt eller offer för mäns makt, utan snarare som subjekt som för- fogar över sin egen sexualitet och verklighet. Då kvinnor med tek- nikens utveckling åtminstone till viss del fått möjligheter att sexu- ellt ägna sig åt samma saker som män, är de könsspecifika scripten stadda i förändring. Kanske kan unga kvinnor omväxlande uppfat- ta sig som subjekt och objekt i förhållande till könsstereotypa script. Dessa diskussioner tangerar pornografianvändning och sex- uell exponering bland unga män och kvinnor. Hur de ser på och resonerar kring sig själva och sina handlingar i relation till frågor om kön och sexualitet har betydelse för hur de förhåller sig till så- dana fenomen.