Forskaren Don Tapscott skriver i sin bok Growing up digital att barnen tidigare var mer passiva mediekonsumenter, men att de i den virtuella miljön deltar aktivt och är kreativa och skapande (1997). Detta kanske upplevs som en belöning, att kunna och vara
Jag undrar vilka Yacobs belöningar är. Svaret kommer mycket snabbt. ”Jag slösar min trista tid. Det är rätt kul att spela så har jag trist kan jag pigga upp mig.” När jag frågar om man utvecklar några nya kompetenser eller om man utvecklas när man spelar funderar Yacob länge, och det är för mig uppenbart att frågeställningen är ny för honom. Yacob tror att man kanske blir bättre och utvecklar sin koordination när man spelar.
Ibland känner man wow hur kunde jag komma på det, hur gjorde jag det. Och så blir man ju bättre och bättre på koordination. Efter ett tag kan man göra svåra grejer med fingrarna. Man tränar också sig på att tänka. Man måste ju komma på stratigier så man blir ju bättre på att tänka när man spelar. Man måste tänka hur man ska sätta upp alla spelare, man måste tänka fram i spelet, tänka långsiktigt. Man måste hela tiden tänka på hur man ska komma till sitt mål. Och så är det ju i verkligheten också, att man måste planera för olika mål. Man blir absolut bättre på stratigier och det kan man ta med sig till verkligheten!
Yacob radar här upp en mängd möjliga kompetenser som spelande skulle kunna tänkas förstärka och utveckla. Jag kan i hans resonemang se både kompetenser såsom att bli bättre på koordination, men ännu mer intressant anser jag att hans tankar kring strategi och långsiktighet är. Yacob säger dessutom att detta är någonting han direkt kan bära med sig, från den digitala världen, till den verkliga. Också begreppet ”tänka” används frekvent av Yacob när han försöker formulera vilka nya kompetenser han tror att han kan tillägna sig av att spela dataspel.
Jag frågar Yacob hur det känns när man dödar någon på t.ex. CS. ”Om man dödar någon på ett sådant spel tänker man bara ha,ha jag vann över dig, jag tänker inte... Jag blir inte så våldsam av det sen. Jag kommer att göra samma saker som jag gjorde innan. ” Ibland spelar Yacob skjutspel och han berättar att det finns ett spel som är riktigt kul där man inte bara skjuter utan också gör uppdrag. Spelet Yacob talar om heter Grand theft auto (GTA) och har en åldersgräns på 18 år.
Men sedan lämnade vi tillbaka det för min bror sa så här, nej detta är för våldsamt. Men då var inte jag så jättegammal. Man går ju inte runt och tänker att man kommer att göra det på riktigt. Jag tror inte att jag påverkas i alla fall, jag blir inte våldsam av att spela våldsamma spel.
Trots att jag inte precist frågar om åldersgränser och att påverkas negativt av våld tar Yacob upp ett resonemang kring detta, och jag tolkar detta som att det är något som är angeläget för honom att tala kring även om han är relativt korthuggen i sitt konstaterande. Själv spelar inte Yacob så mycket tycker han. Det blir lite trist om man spelar för mycket säger han för då har man inte något att längta efter när det gäller spelet. Yacob tycker mer om att spela basket på riktigt än att spela det på Play Station och i detta är han mycket bestämd.”...men asså det riktiga är ju bäst!” Virtuella världar används som ett substitut för den egenupplevda verkligheten (Rönnberg, 1990).
”Man blir ju glad när man vinner” säger Sebastian. ”Spelar man CS är det ju nya rundor hela tiden. Det är roligare att vinna över en kompis än att vinna över daton. Så har man ju vunnit och kan säga, jag är bättre än dig.” Sebastian funderar en stund när jag frågar honom om han blir bättre på någonting av att spela, och han svarar först att man nog inte blir det. Efter en stunds funderade kommer han ändå fram till att man nog kan bli bättre på engelska av att spela datorspel. Han tror också att man av vissa spel ”lär sig tänka bättre. Man kanske kan bli bättre på att tänka strategiskt, jag vet inte. Fast jag vet inte om man kan ta med sig det till verkligheten, jag vet inte.” Sebastians uttalande står i kontrast med Yacobs som är av åsikten att det han lär sig i samband med spelande kan tas med och ha användas i verkliga situationer. Båda pojkarna nämner dock likartade kompetenser och använder samma begrepp, nämligen ”tänka” och ”stategisk”.
Sebstian säger att han har hört att om man spelar för mycket kan man bli beroende. ”Fast det är ingen risk för mig. Det kan nog bli problem för dom som inte gör så mycket annat. Jag menar, jag har ju fotbollen och så som är viktigt för mig, så därför spelar jag inte så mycket. Många av dom som spelar mycket har inte några intressen som jag har.” Han är dock säker på att det finns de som spelar så mycket våldsamma spel att de blir såna själva. Själv känner han inte någon som spelar för mycket men tror att hans kompisar spela mer än han själv. Det är tydligt att man kan vara i spelet och man kan vara utanför. Sebastian betonar ordet ”i” i följande resonemang
Man spelar när man spelar och sen är det över. Kanske är det så med vuxna och så att de tar det alldeles för allvarligt. Man kan nog inte spela så mycket CS att man går ut och slår ner någon. Då måste man ju leva för det och spela hela tiden, hela nätterna. Nej, här är
jag alldeles säker. Men jag är liksom inte i spelet. Spelet är spelen och jag är vid sidan om. Vissa är kanske i spelet, men inte jag. Vissa påverkas ju av spel. Dom sugs in i spelet och blir gubben. Men jag känner ingen sån, men man har ju läst om det.
Viggo funderar en god stund innan han svarar:
Det är själva spelande som är viktig, själva suget, inte vem man är i spelet. Det är ett sug, som efter godis typ. Ibland har jag ett sug, ibland spelar jag för att jag inte har något annat att göra. Men det finns ett sug också. Men jag tror inte att jag påverkas alls av dataspelen. Jag tror inte det stämmer att man blir mer våldsam av att spela våldsamma spel som några säger faktiskt. Men på vissa kanske det stämmer... På vissa inte. Vissa vet ju att det bara är ett spel. Men vissa sitter där varje dag, i timmar och gör inget annat än spelar. På dom kaske det går ut över. Men som jag som har en hobby som tex fotboll... Vissa påverkas andra inte, tror jag. Jag tror inte jag påverkas, absolut inte. Jag sitter inte där alls så ofta Det är hur mycket och hur ofta man gör det som har betydelse. Det har nog också lite betydelse hur man är. Fast jag vet inte.... det har nog mer betydelse hur man har det hemma och sånt. Om man har det tufft hemma kan man nog bli våldsam det har inte så mycket med spelen att göra. Har man det bra hemma behöver man inte gå runt och vara tuffa killen eller tuffa tjejen.
Viggo är mycket bestämd när han säger att han inte alls påverkas av spelen, och han upprepar sitt påstående flera gånger. Han konstaterar också att andra socialisationagenter, såsom hemmiljön, har större betydelse för identitetskonstruktionen än spelandet av våldsamma spel.
Nicke beskriver känslan och tankarna han får när han vunnit ett spel och han berättar om den glädje han känner när han kommit vidare i spelet. ”Man tänker att man tänkt och gjort som man ska. Man känner sig glad när man kommer till nästa level för det betyder ju att man klarat av någonting. Man känner sig precis som när man vinner något annat, som en fotbollsmatch kanske.” För Nicke är kompetensen viktig, förmågan att ha klarat av någonting, att behärska spelet. Hans jämförelse med fotboll är intressant, och likställandet med en verklig fotbollsmatch kan tolkas som att samma känslor kan genereras ur virtuella världar som av den verkliga.
Jag undrar om man kan få respekt från kompisar om man är bra på något visst datorspel. Nicke tror att det kanske kan påverka lite, men att den man är som person är viktigare
och om man är bra på någonting annat. Han ger exemplet att om man till exempel är bra på fotboll men inte har någon bra personlighet då hjälper inte det. ”Man ser ju inte hur folk är bra på saker utan hur de är.” ”De som bara tänker på respekten och som kanske bara är bra på fotboll är inga bra människor. En bra människa gör sitt bästa och folk respekterar en för vad man är och inte för hur bra man är på saker, det tycker jag är viktigare.” När jag frågar honom vem som har lärt honom detta svarar han ”föräldrarna” och skrattar gott.
Nicke tror att han blir bättre på att tänka när han spelar strategispel. ”Jag tror att jag tränar tänkandet liksom. Men det är nog rätt svårt att mäta” Här blir Nicke mycket eftertänksam och tyst en stund. Att man blir bättre på att tänka är någonting man kan ta med sig i skolarbetet, tror Nicke. Man är tränad i att ha en hög koncentration. När man till exempel spelar CS kan man inte bara gå runt och döda folk, då dör man direkt själv, menar Nicke. Man måste koncentrera sig och vara en lagspelare. Han tror att man måste koncentrera sig på alla spel, men att det krävs en högre grad av koncentration för stratiegispelen än på skjutspelen där man mer går på instinkt. När Nicke spelar har han allt fokus på själva spelet och han tycker att det är svårt att få tid att t ex gå och äta. Han kan absolut inte titta på TV samtidigt.
Ibland pratar Nicke och hans kompisar om spel i skolan, men det är främst när det har kommit något som intresserar många. Han ger exemplet när CS släpper någon ny edition eller när Slaget om Midgård och nya World of Warcraft precis kommit ut. Jag tolkar detta som att spel är någonting som hör hemma på fritiden och som också diskuteras där. Spel har sin starka förankring på arenor utanför skolan. Dessa förankringar är så starka att pojkarna till och med undviker att tala om dem i sin undervisningsmiljö.
Också Nicke resonerar kring våldsamma spel och hur man eventuellt påverkas. Precis som Viggo berör han hur hemmiljön är den starkaste socaialisationsagenten. Nicke är i följande resonemang mycket allvarlig och eftertänksam. Jag avbryter honom inte under den här delen av vårt samtal och jag väljer också att inte komma med följdfrågor han skulle kunna uppleva som påträngande eller alltför efterforskande.
Jag längtar inte efter att spela. Jag längtar efter att komma hem och äta och vara med kompisar. Jag tycker det är roligare att vara med kompisar än att sitta hemma och spela något våldsamt spel. Om man är en sådan som längtar efter att spela så påverkas man mer. Jag tror det har betydelse hur man har det hemma och så. Jag menar, man har ju föräldrar som kanske slår en när man är liten, det är klart det påverkar en när man blir äldre, men har man helt vanlig föräldrar som uppfostrar en… det har ju stor betydelse… jag känner många som blir slagna av sina föräldrar men de vågar ju inte säga det… ock… det är ju förbjudet… det är ju klart man blir våldsam när man blir stor, och då kan man ju inte göra något åt det… men har man helt vanliga föräldrar… precis som när man spelar våldsamma spel – jag tror det påverkar även när man blir äldre. Inte just i den här åldern. I den här åldern, man säger nää jag blir inte påverkad men sen när man blir äldre visar det sig. Kombinationen av att spela mycket och spela våldsamma spel och blir man då slagen hemma…ja.. Jag som spelar lagom mycket och har bra föräldrar och så…Men om jag spelar våldsamma spel hela tiden, som är från 18 år och så, då blir jag påverkad .
Nicke ser här mycket bekymrad ut och skakar upprepade gånger på huvudet. Jag förstår detta som dels en oro för kamrater som har det sämre ställt, dels en oro inför hur spelen eventuells skulle kunna resultera i våldshandlingar. Det är lätt att konstatera att slunga magier, fäktas med svärd och fälla bomber är en bärande del i nästan alla dataspel. På så sätt når man framgång och nya utmaningar på nya nivåer görs möjliga. Individer utan erfarenhet från datorspelande kan kanske uppleva att spelen förhärligar våld. Individen som ser sig själv som spelare och har andra referensramar kan kanske inför samma spel se sig själv utföra strategiska handlingar där vapnet endast är av symbolisk betydelse. Faktum kvarstår att i många spel är striden en viktig del av speldramaturgin.
Krigsspel är inte på något sätt någonting nytt för vår tid. I tusentals år har soldater tränats i strategiskt tänkande. Genom att till exempel spela schack har soldater genom historien abstraherat krig. Amerikanska soldater har i många år tränats inför krigssituationer genom olika former av simulering, t ex i datorspelsform. Nytt på marknaden är ett spel som tränar för fred. Detta används av svenska FN-soldater och spås få stort internationellt genomslag. Spelet heter Foreign Ground och ska alltså förbereda fredsbevarande styrkor på fredsarbete på främmande mark. Spelet är konstruerat för att kunna vara lika oförutsägbart som verkligheten, det vill säga indeterministisk.
Sammanfattning
Studiens pojkar har relativt lika åsikter gällande om och hur de tror att spelen påverkar, även om jag uppfattar det som att denna fråga inte är någonting någon av dem direkt har tänkt kring. Bland de möjliga positiva kompetenser pojkarna väljer att lyfta vill jag särskilt peka på att flera av dem på olika sätt uttrycker att de skulle kunna ”bli bättre på att tänka” av att spela datorspel. Detta skulle enligt pojkarna gälla både ett långsiktigt och ett strategist tänkande. Också koncentrationen tränas tror pojkarna, och förtydligar att det naturligtvis är svårt att mäta koncentration, men det är en viktig egenskap då det är avgörande för framgång i ett flertal spel. Sociala förmågor tränas, eftersom det är centralt att vara en lagspelare särskilt i gruppbaserade onlinespel.
Någon av dem nämner också att man tränar sin koordination och sin engelska, alltså förmågor som skulle kunna sägas vara mer fysiska kompetenser. En annan hävdar att spelen enbart är en lek och att man inte lär sig något. Denna tanke blir intressant med tanke på hur viktig leken anses vara för lärandet. Detta är alltså inte något denna pojken kan se. Andra positiva effekter som nämns är att spelandet piggar upp och att man upplever glädje vid vinst
Det finns fällor också anser alla pojkarna, men dessa fällor är främst relaterade till hur ofta och hur mycket man spelar. Tidsaspekten är här avgörande, anser de, och har man andra intressen också är det ingen fara för negativ påverkan.