Innan vi möter de ungdomar som är studiens informanter vill jag ge en kort presentation av den skola och den skolklass de går i. Jag utgår här huvudsakligen från en enkät jag lät klassen svara på i slutet av våren skolår sju där jag uppmanade dem att beskriva sina medievanor. Jag har också intervjuat klassens tidigare klassföreståndare, nu deras svensklärare, genom en informell forskningsintervju (Krag Jacobsen, 1993) där jag bad henne att fritt resonera kring klassen och pojkarna. Jag har själv tidigare varit anställd på skolan, och när klassen gick sitt sjätte skolår undervisade jag dem en dag i veckan tematiserat i ämnena Svenska och SO. Jag är alltså väl förtrogen med rektorsområdet och dess elever.
Den skola informanterna går på ligger i en mellanstor skånsk stad. Elevantalet är sammantaget knappt 600 elever från förskoleklass till år nio. Rektorsområdet är ett av kommunens mest mångkulturella, både i bemärkelsen etnicitet och socioekonomi. På skolan finns svenskfödda elever från alla samhällsklasser, flyktingbarn från olika delar av världen, barn till arbetskraftsinvandrare och barn till forskare från bland annat Kina. Mellan 25 och 30 procent av eleverna på skolan har utländsk härkomst. På skolan bedrivs modersmålsundervisning i 21 språk, varav arabiska har störst elevantal.
Eleverna i klassen känner varandra sedan tidigare år, och flera av dem har gått i samma förskola. Samtliga elever uppger i enkäten att de ser den mångkulturella klassen som något positivt och självklart. Flera tycker att det är stökigt och stimmigt, men också det är en självklarhet.
Enligt enkäten sammanfaller klassens medietillgång i hemmet med Medierådets undersökning om ungas tillgång och användning av medier (2006). Samtliga elever har tillgång till en eller flera TV-apparater, och många har egen TV på rummet. Samtliga elever har också tillgång till dator, och flera har en egen dator på rummet, eller har uppgivit att de snart kommer att få en. Över 75 % av eleverna har dessutom tillgång till någon spelkonsol av typen Xbox eller PlayStation.
Klassens svensklärare, vi kan kalla henne Annika, arbetade med klassen hela deras femte och sjätte skolår och fungerade då som deras klassföreståndare. Hon beskriver att det är stökigt i klassen överlag. ”Det finns en mängd trista attityder och en tråkig framtoning i klassen sedan tidigare, och det blossade upp ytterligare när de började högstadiet.” Det är pojkarna i klassen som står för de mest negativa inslagen. Annika tolkar detta som en följd av att flickorna i den här åldern, enligt henne, har ett sådant övertag. ”Om man tittar i kursplanen är tjejerna överlag så mycket duktigare på allting.”
Annika beskriver vidare hur hon anser att flickorna mognat så mycket fortare än klassens pojkar. Hon tycker också att flickorna överlag har lättare att finna ro, och hon ger exempel från de tillfällen då klassen läser sina skönlitterära texter. ”Intresset finns inte just nu för killarna i sjuan. I kursplanerna står det om ett personligt förhållningssätt osv, och där är inte pojkarna i sin utveckling, de har inte mognat så mycket ännu.” Hon berättar vidare att pojkarna överlag tycker att det är jobbigt att läsa. ”Jag brukar läsa högt, det tycker de om.”
Varför pojkar?
Styftet med studien är att förstå och analysera pojkars menings- och identitetsskapande i deras datorspelande. Att jag är särskilt intresserad av pojkar har sin bakgrund i ett par aspekter. Trots att spelande borde kunna attrahera båda könen lika mycket är datorspelande främst pojkars arena. En annan viktig aspekt är naturligtvis pojkars skolframgång. Som jag nämnde inledningsvis visar forskning att flickor i år 9 har bättre betyg i samtliga ämnen förutom ämnet Idrott och hälsa (Björnsson, 2005). Rapporten menar att skolan i sin jämlikhetssträvan har feminiserats och som en följd av detta försummat pojkarna. Intressant i sammanhanget blir också risken för att pojkar från studieovana hem är i riskzonen att utveckla en motståndskultur gentemot skola och utbildning (Willis, 1981). Jag anser därför att det är mer än viktigt att också pojkars olika sociala rum, såsom deras fritidsintressen och texter, får en mer synlig arena inom skola och utbildning. Detta avser jag att ytterligare problematisera senare i denna text, i det avslutande diskussionskapitlet.
Urval av intervjupersoner
Föräldrarna till alla elever i klassen tillfrågades skriftligen om deras barn fick ingå i min studie i ett personligt brev hem, samt muntligt på ett föräldramöte redan i samband med att jag genomförde en pilotundersökning i klassen. Endast en elev, en flicka, undanbad sig delaktighet. Också skolans rektor informerades om intentionerna med studien.
Klassens lärare i Svenska gjorde sedan på min uppmaning ett urval. Efter att jag förklarat att mitt syfte är att ge exempel valde hon ut de fyra pojkar som fick bli studiens informanter. De kallas här Yacob, Sebastian, Viggo och Nicke och presenteras närmare längre fram i texten som en del av studiens resultat. Alla fyra pojkarna var vid studies genomförande våren 2007 tretton år och gick i grundskolans år sju. Pojkarna försäkrades om att deras anonymitet och konfidentialitet skulle beaktas. De var också informerade om att intervjusituationen inte på något vis skulle bli bedömd eller diskuterad med pedagoger och föräldrar.
Datainsamlingsmetoder
För att få pojkarna att vilja berätta om sina textvärldar ville jag hitta ett sätt att få dem intresserade av att kommunicera med mig. Jag utgick från att det bästa sättet att få dem delaktiga i min undersökning var att öppet redovisa att jag är genuint intresserad av deras datorspel, chattande, seriemagasin och böcker.
Jag ville fördjupa min förståelse för pojkars textvärldar genom en rad samtalsintervjuer. Jag menar att en personlig kontakt och en interaktion mellan mig och undersökningsgruppen bäst möjliggör och kanske till och med var en förutsättning för att svaren jag skulle få var ärliga och besvarade med eftertanke. Min erfarenhet är att många elever idag inte upplever skolan som tillräckligt meningsfull. Risken med en enkätundersökning i det här stadiet skulle, menar jag, kunna vara ett den blir en i raden av andra skrivuppgifter. Detta skulle äventyra validiteten av undersökningen.
Samtalsintervjuer med möjligheter att fånga upp elevernas infallsvinklar med följdfrågor blev därför mitt metodval.
Det finns naturligtvis såväl fördelar som nackdelar med att en lärare som tidigare undervisat och bedömt eleven också är den som intervjuar. En risk är förstås att eleverna vill vara tillmötesgående och svara ”rätt” på frågorna. De torde ha en föreställning om vilka texter deras svensklärare kan tänkas värdera högt respektive lågt efter flera år tillsammans med henne. Kvale skriver om forskningsintervjun att ”intervjuaren måste bygga upp en atmosfär där den intervjuade känner sig trygg att tala fritt om sina upplevelser och känslor” (1997, s. 118). Det kan vara svårt att åstadkomma en sådan fri och öppen atmosfär mellan en tidigare lärare och hennes elever. Jag har ändå valt att göra så här eftersom eleverna är vana vid att samtala och skriva om livsfrågor tillsammans med mig och klasskamraterna och på så sätt förhoppningsvis har byggt upp ett förtroende för mig som lärare, vilket kan underlätta intervjusituationen. En okänd vuxen skulle förmodligen behöva ägna mycket tid åt att bygga upp ett förtroende som skulle kunna generera en fri och öppen atmosfär.
Oavsett hur intervjuerna genomfördes, skulle jag inte komma runt det faktum att skolsituationen i sig påverkar intervjun. Allt vad människor säger är kontextuellt menar Säljö (2000, s.130) det vill säga kontexten påverkar informantens svar. Man säger det man tror förväntas av en. Detta menar jag blir extra tydligt i en intervju där intervjuaren är vuxen och informanten ett barn och intervjun dessutom genomförs i skolsammanhang. Risken för att intervjun upplevs som asymmetrisk är uppenbar. Ett alternativ skulle vara att intervjua pojkar jag har anknytning till på exempelvis en fritidsgård. Kanske skulle jag då ha fått andra svar.
För att åstadkomma en intervjusituation som informanterna kunde känna sig fria att tala i, valde jag att dra fördel av den atmosfär som finns i den gängse undervisningen. Intervjuaren, det vill säga jag, har i samtalen med informanterna inte försökt dölja det faktum att jag varit klassens lärare. Jag har inte försökt att gå in i en objektiv forskarroll som skulle göra mig främmande i deras ögon. I stället har jag förklarat att jag är nyfiken på pojkarnas texter och vill veta så mycket som möjligt om dem. Jag har förklarat att jag är intresserad av pojkars textvärldar och varför. Jag tror att jag på så vis kan ha glädje av
angeläget och roligt att få berätta något som läraren har dålig kunskap om. Läraren kommer ju heller inte att värdera och tolka informanternas beskrivningar under intervjun utan enbart att ställa följdfågor och nya frågor. Om informanterna förstår att det inte finns ett underliggande, dolt motiv med mina frågor och att jag inte undersöker dem på något sätt som de behöver vara misstänksamma inför, tror jag att intervjuaren kan få tillgång till deras upplevelser och uppfattningar. Jag behöver således förmedla till dem att min undersökning är en så kallad förståelsegrundande undersökning (Thomsson, 2002 s.30) vilket innebär att det är min förståelse som behöver hjälp på vägen och att det är de som är denna hjälp.
Intervjuer och social interaktion
De fyra ungdomar som kom att utgöra material för denna studie har intervjuats tre gånger vardera under vårterminen i skolår sju. Intervjuerna har spelats in med en videokamera. Jag ville ha möjligheten att gång på gång återgå till intervjutillfället för att upptäcka ”dold information”. Jag ville också öka mina möjligheter att fånga upp och tolka ickeverbal kommunikation. Valet att filma gjordes eftersom det inte endast är det som sägs vid en intervju som är av intresse. Lika intressant är det som inte sägs, och det som informanten förmedlar genom kroppshållning och ansiktsuttryck. Dock måste den så kallade kameraeffekten tas i beaktning när materialet analyseras. Människor påverkas vid inspelning; barn dock i mindre utsträckning än vuxna (Rubinstein Reich, 1993). Vid inspelningstillfället står dock kameran stationär, vilket borde minska dess påverkan. Pojkarna var informerade om att intervjun skulle spelas in och att materialet skulle förstöras. De fick också besked om att varje enskild intervju skulle vara i högst 60 minuter. Intervjuerna skedde i första hand i ett av skolans bibliotek som är möblerat på ett sätt som inbjuder till samtal. Jag ville ha ett rum där ett samtal kunde äga rum ostört men som inte påminde om skolsalen.
Jag hade i förväg ringat in frågeställningar i temaområden för att samtalen skulle kunna flöda relativt fritt, men ändå varsamt styras inom intresseområdet. Eftersom min ansats är explorativ anser jag att ungdomarnas associationskedjor gällande identitetsbygge och virtuella världar måste vara strukturerande för intervjuerna, och inte en av mig i förväg uppgjord intervjuguide (Rosengren & Arvidsson, 2002).
Valet av teman att samtala kring är genererade ur den frågeställning som behandlats i föregående kapitel:
• Privat arena • Viktiga texter • Dataspelsbruk idag
• Upplevelser av dessas betydelse i identitetskonstruktionen • Vem är jag och vem vill jag vara?
• Möjliga kompetenser dessa spel utvecklar och hur de påverkar
• Uppfattning om föräldrar och pedagogers medvetenhet om ungas spelande
Temaområdena är här skrivna utan någon hierarkisk ordning, och har i intervjuerna använts i olika hög grad utifrån hur dessa utvecklades.
Bearbetning av data
Ett urval har varit nödvändigt eftersom ungdomarnas associationskedjor har resulterat i ett mycket omfattande material. Vissa delar har valts bort både gällande transkription och analys eftersom de framstått som mindre intressanta för studiens fokus. Intervjuerna har varat i genomsnitt femtio minuter, och min bedömning har varit att cirka hälften av tiden har relevanta teman behandlats. I transkriptionen av mitt material har jag strävat efter att så långt som möjligt återge interaktionen mellan mig och pojkarna. En försiktig anpassning har gjorts till talspråkligt skriftspråk och jag har valt att behålla en del av pojkarnas ifyllnadsord såsom ”typ” och ”asså”.
Uppdelning i temaområden är möjliga i teorin, men knappast i praktiken eller i mötet med studiens informanter. Detta innebär att pojkarnas utsagor på något ställe eventuellt kan tyckas höra till ett annat resultatavsnitt än där de behandlas. Med detta vill jag säga att vissa avvägningar och avgränsningar är gjorda, men att strikta uppdelningar inte är möjliga, och inte heller önskvärda, i resultatavsnitten. Det är i min text resultaten redovisas uppdelade i kapitel; pojkarna resonerar och ser helheten.
Etiska överväganden och studiens validitet
Det är självklart så att empiriska undersökningars informanter måste värnas beträffande både deras anonymitet och konfidentialitet. När informanterna dessutom är barn förefaller detta särskilt viktigt. Pojkarna är väl medvetna om att de blir anonymiserade och vad begreppet innebär. De är också införstådda med att intervjusituationen inte på något vis blir bedömd eller diskuterad med ordinarie pedagoger eller föräldrar. Jag är dock i hög grad medveten om min förförståelse gällande informanterna och också min relation till dem. Eftersom pojkarna haft mig som lärare något år före undersökningen kan jag inte helt bortse från den så kallade förväntanseffekten där det finns en risk att informanterna censurerar sina svar eller anger svar som de förväntar sig att jag vill ha (Neckmar, 1998).
Jag presenterade mitt forskningsprojekt flera veckor före det första tänkta intervjutillfället. Mitt motiv var att jag ville vara öppen med att eleverna skulle förstå att jag inte enbart är pedagog utan att jag också är mycket intresserad av ämnesområden som de av tradition betraktar som ”utanför skolan”. Eleverna visade ett stort intresse för och uttryckte förvåning inför att jag är så nyfiken på deras domäner. De ställde en mängd frågor, och var också intresserade av svaren. Detta ser jag som ett slags förtroendekapital jag haft användning för i mitt forskningsarbete.
Inom studiens olika delar har pojkarna fått olika stort utrymme. Detta beror till största delen på att de valt att diskutera olika synvinklar med olika stort intresse. Ser man empirin som en helhet anser jag dock att alla fyra pojkarna ges lika mycket utrymme.
Som tidigare nämnts filmades intervjuerna för att kunna bidra till att ge en så komplex bild av informanternas utsagor som möjligt. Att intervjuerna filmats har jag dock haft liten användning av. Endast i ett fåtal tillfällen har jag gått tillbaka till filmen för att få hjälp att göra en djupare tolkning av mitt material. Kanske hade inspelning på band varit lika användbart, men betydligt enklare att bearbeta. Samtidigt riskerar en individs berättelse att förlora en dimension när enbart den skrivna texten står som förmedlare.
Jag vill återigen påpeka att jag är väl medveten om att när jag väljer mina informanter väljer jag automatiskt bort andra. Det är också så att när jag kategoriserar och analyserar väljer jag att lyfta fram vissa företeelser. Följden blir då att andra väljs bort. Hade andra
val tagits hade kanske studien resulterat i ett annat utfall. Något som ibland diskuteras är hur forskaren är ”in love with their project”. Många forskare har en mycket stor förkärlek och förförståelse för det område de beforska, vilket naturligtvis omedvetet påverkar studiernas resultat. Min situation har varit den omvända och min åsikt är att min bakgrund som novis inom området datorspel och virtuella världar stärker studiens validitet.
4. Resultat och analys
Här följer inledningsvis en presentation av de pojkar som ger studien dess empiri. Syftet med dessa porträtt är att läsaren ska kunna tillägna sig en bakgrund till pojkarnas berättelser och lära känna dem så långt det är möjligt inom denna studies ramar. Min intention är att pojkarna ska framstå som individer.
Barn och ungdomstiden är komplex och mångkontextuell. Pojkarna i denna studie rör sig i olika sociala rum som inbördes relaterar till varandra och interagerar. Dessa olika sociala rum har olika normer och olika krav. Pojkarna deltar och är aktörer i flera kamratgupper, i skola och i familj, i idrottsverksamhet och communities på nätet. En avgränsad modell för deras olika arenor är naturligtvis möjlig i teorin, men knappast i praktiken där olika fenomen har en tendens att överlappa och länka i varandra. För att underlätta för läsaren har jag ändå valt att i presentationen av pojkarna utgå från deras privat- social- och skolarenor. ”Som mottagare av allt detta tvingas vi bilda oss någon slags uppfattning om var vi själva står, vilka vi är (...) Det är en sådan sammansatt självuppfattning som brukar kallas identitet” (Gripsrud 2002, s 18). För att ge en så sammansatt inblick som möjligt har jag alltså valt att ge exempel på några av informanternas olika arenor.
Jag har valt att i följande avsnitt utgå från individerna för att på så sätt göra dem synliga för läsaren. Därefter lyfter jag fram de teman som enligt denna undersökning är viktiga för identitetskonstruktioner och meningsskapande. De korta sammanfattningar jag gör efter varje avsnitt diskuteras sedan i textens avslutande kapitel utifrån studiens centrala begrepp.