En av studiens frågeställningar är vilken betydelse pojkarna tillskriver sina mediatexter. Jag ska här försöka tolka pojkarnas berättelser.
Under mina träffar med Yacob resonerar vi mycket och länge om hur man blir den man är och hur man hittar sina identiteter. Detta verkar vara viktiga frågor för Yacob och han återkommer under våra samtal till att man själv till stora delar är skapande av den egna identiteten. Yacob använder genomgående begreppet identitet i dess singularform, identiten. I Yacobs resonemang framträder bilder från den tyske sociologen Tomas Ziehe som bland annat diskuterar den postmoderna individens möjligheter att själv göra sina livsval (1984). För Yacob är detta något självklart och något han inte ifrågasätter. Jag tolkar detta som att hans föreställning är att han inte hindras av till exempel ekonomiska eller andra hänsyn och att han ser sitt handlingsutrymme som obegränsat. I Skolkommitténs slutbetänkande, Skolfrågor – Om skola i en ny tid (SOU, 1997) diskuteras denna kulturella friställning och de menar att ”Den kulturella friställningen gäller vad människor tänker och föreställer, inte vilket faktiskt utrymme för t. ex val som finns i olika sociala verkligheter.” (s. 37). Detta stämmer väl överrens med Yacobs berättelse.
Omgivningen och uppväxten är, förutom de egna valen, avgjort det som har störst betydelse för identiteten tror Yacob. När Yacob talar om sin familj förstår jag snart att han också menar sina närmaste släktingar såsom kusiner och en farbror. Gång på gång pratar han om sin storebror och det är mycket tydligt att brodern spelar en stor roll i Yacobs syn på sig själv. Han suckar när jag frågar hur mamma och pappa har bidragit till den han är idag.
Det är en svår fråga. Familjen är viktig men det är mest brorsan för när man är liten kanske man tycker att föräldrarna är lite äldre och man vill inte bli som dom kanske man tänker. Så har jag tänkt, det tror jag nog de flesta har gjort. Nu tänker jag ju inte så, mina föräldrar är viktiga så klart.
Yacob ser alltså sin familj som viktig, men vill inte nödvändigtvis bli som dem eller ta efter deras livsprojekt. Han ser sig som skapare av sitt eget livsprojekt och som en representant för möjligheter och val. Hans tankar och resonemang kring identitet kan i stora delar hittas i Giddens toeribildning kring identiteten som ett reflexivt projekt även om Yacob ännu inte är medveten om handlingsutrymmets begränsningar (1997).
Yacob tycker själv att han har utvecklats mycket sedan han började i sjuan. Han säger att han valde att göra det för att det var dags att ta skolarbetet på allvar och börja tänka på att bli vuxen. Under våra samtal återkommer Yacob regelbundet till individens eget ansvar och egna val. Jag undrar om han tror att man kan välja om man vill utvecklas eller inte. Han är mycket övertygande när han svarar. ”Jag vill vara cool. Man måste välja själv, vill du vara dålig eller vill du vara bra, det är ju ditt eget val. Jag tror nog att man väljer själv faktiskt. Det gör jag i alla fall.” Jag undrar om han menar att de som går runt och slåss har valt det livet själva. Yacobs svar kommer snabbt. ”Ja det är klart, ingen har tvingar dom.” Jag vill veta mer och blir nyfiken på vad han tror har påverkat dem att gå runt och slåss. ”... det är ju så att de tänker så här. Jag kommer härifrån detta, jag är en utlänning, jag ska vara tuff och gå runt och slåss. Men det är inte alls så, det ska ju inte vara så. Men de tänker ju så.” Här visar Yacob att han tar ett tydligt avstånd och han definierar sig utifrån vad han inte är. Yacobs bakgrund som andra generationens invandrare blir intressant och trots att han har en etnisk bakgrund i ett utomeuropeiskt land tar han i detta resonemang upp invandraren i ett vi- och dom perspektiv, där Yacob definierar sig som ”vi”. Jag tolkar hans uttalande som att han vill säga ”jag inte är som dom” (Jansson, 2002).
Jag undrar huruvida Yacob tror att man tar efter våld i spel och om man identifierar sig med karaktärerna. Han har tidigare under intervjuerna svarat ganska motstridigt på denna punkt och ibland hävdat att man inte alls tar efter våld, men kanske språket. Men om det är ett våldsamt spel, undrar jag. Yacob hävdar igen att våld inte har med spel att göra utan med ens ursprung. ”Det beror också på ens ursprung. Vissa säger så här, jag
är en svart, jag är en arab och så går de runt och slåss bara för det. Vissa är bara så, jag tycker att det är onödigt. Jag känner några såna, vissa är bara så, vissa är så ibland.” Återigen är etniciteten viktig i Yacobs resonemang. Jag frågar varifrån han tror att de här ungdomarna hittar sina förebilder till våldet, är det kanske från spel, TV och film undrar jag. ”Vissa tar åt sig av spel om de ser något coolt på spelen så säger de det, samma sak.” Han är mycket bestämd på att de som tar efter och låter sig påverkas av dataspel spelar mycket mer än vad han själv gör. ”Fast dom som spelar mycket dom kanske slår någon på riktigt och undrar varför blev det så. Jag tror de kan ha blivit påverkade av spelet.” Yacob poängterar alltså att mängden spelande är viktig för huruvida spelaren påverkas.
Jag frågar om Yacob tror att man kan ta skada om man spelar spel med åldersgräns när man är för ung, och om man tar efter det avatarerna utför på skärmen. Yacob tror inte alls att man tar efter våldsamheterna. När man är liten kan man leka datorspelen tror Yacob, men inte när man har blivit lite äldre. Däremot säger han att man tar efter språket och den slang och de uttryck spelet använder sig av. ”Om man gillar någonting tar man åt sig av det, det tror jag nog.” Han menar alltså att man skulle ta efter språken men inte något annat som t ex olika aktiviteter eller fysiska uttryck. Jag upplever detta som motsägelsefullt, men Yacob framhärdar.
Som jag tidigare konstaterat är Yacob mest förtjust i basketspel. Jag är nyfiken på hans syn på datorspel och deras eventuella betydelse för hans identitetsskapande. Enligt Langers diskussion kring föreställningsvärldar ”… försvinner gradvis våra gamla identiteter från vårt medvetande, våra minnen från igår skrivs om…” (1995, s. 17) vid läsandet av skönlitterära texter. Dessa teorier borde, enligt min mening, också vara applicerbara i en vidgad syn på text och språk. Yacob vill dock inte kännas vid att han på något sätt skulle låta sig påverkas vid datorspelande. När Langer talar om föreställningsvärlden som ett skapande av sammanhang och mening, vill Yacob alltså se sitt bruk av medietexten främst som ett tidsfördriv.
Jag är också nyfiken på hur han väljer avatar och om han tycker att det ha någon betydelse vilken karaktär han väljer. En möjlighet skulle ju kunna vara att Yacob, enligt teorier för identitetskonstruktion, skulle välja någon som är lik honom själv, alternativt någon han själv skulle vilja vara (Möhl & Schack, 1981). Yacob berättar att det är
viktigt att avataren är bra i själva spelet och att han helt enkelt väljer en som ”är cool och så”. Han har tidigare i texten uppgett att det är viktigt att vara cool. Han väljer alltså någon han själv vill vara. Detta kan förstås som en projektion, byggd på upplevd likhet, där Yacob vill kunna känna igen sig i gestalten i den virtuella världen.
Vi kommer i samtalet in på ett annat spel som är populärt bland pojkarna i klassen, nämligen olika varianter av Battlefield, främst 1942 där man inledningsvis väjer att representera de allierade eller axelmakterna. ”Gamers som är inne i spelet kanske inte vill vara tyskar, de kanske tycker att de är helt från vettet eller så, the bad guys. Eller tycker man att de har varit bra på världskrig och sånt så då ska jag använda dom.” För Yacobs del har det dock ingen betydelse alls vilken sida han väljer påstår han. Battlefield är ju ett spel som, åtminstone delvis, gör anspråk på att ha en hög grad av historisk korrekthet. Identifikationen här skulle kunna ses som ett sätt att besöka dimensioner av världen som annars är omöjliga att se, alltså en interjektion. För att använda Radways teoribildning sker ett experimenterande och en lek med identiter. I det här experimentella frirummet kan olika nationaliteter provas som kan leda till en inlevelse i olikheten (1987). Yacob säger sig dock inte bry sig om vilken sida han väljer. Han är ointresserad och jag kan inte heller tolka att han upplever någon form av medierad erfarenhet. ”Jag tror till exempel inte att man lär sig någonting om krig när man spelar.” Kriget på skärmen blir alltså till en lek och förlorar på så sätt sin verklighetskaraktär.
”Basketspel är kul, så kan jag spela med mina idoler.” Han använder här ordet med, vilket borde tyda på en hög grad av identifikation. Han brukar spela det laget han håller på, det är viktigt tycker han. Här kan en jämförelse göras med spelet Battlefield där han uppgav att det inte alls hade någon betydelse om han antog rollen som axelmakt eller allierad. Det är tydligt att hans resonemang är ett annat gällande sportspelet där han absolut inte vill representera något lag han själv inte tycker om. ”Eller kanske hade jag kunnat välja det för att förlora med dom.” Graden av identifikation är alltså här hög och valet görs utifrån igenkänning, men kanske också genom en introjektion där ett ouppnåeligt ideal eftersträvas (Möhl & Schack, 1981). Men också Appelyards teorier blir intressanta och Yacobs val att alltid spela med det lag han ser som sitt skulle kunna vara jämförbart med Läsaren som hjälte. I dessa klarar till slut hjälten att övervinna
Sebstian tycker att det är svårt att tänka framåt och försöka se sig själv som vuxen. Jag frågar honom hur han vill vara då. Eftersom han tidigare upprepade gånger givit uttryck för att han är ansvarig för sitt eget identitetsskapande tänker jag mig att han har ganska tydliga planer för vem han är om tio år. Men Sebstian har svårt att tänka sig som vuxen. ”Jag kan inte tänka på mig själv som vuxen. Fast jag kan ju påverka vem jag vill vara när jag är vuxen. När jag blir vuxen vill jag ju spela fotboll.” Också Sebastian sätter alltså en hög tilltro på möjligheten att själv skapa sin framtid och på att kunna utnyttja modernitetens fördelar.
Sebastian vet först inte vad som har påverkar honom när han har skapar sina identiteter, men efter en stunds funderade sätter han kompisarna främst. Han tror däremot inte att han alls identifierar sig med vare sig böcker eller datorspel. ”Fast jag kan se en musikvideo på MTV och vilja ha brallorna (skrattar gott).” Han har alltså en vetskap om att han påverkas åtminstone av vissa saker men har föreställningen att detta enbart gäller ytan, det yttre och inte insida såsom egenskaper och personlighet.
Sebastian inleder med att jämföra datorspelande med TV-tittande och konstaterar att det händer mer saker på datorn. ”På TVn är det ju som det är, det är ju färdigt. På datorn kan jag gå in och påverka.” Jag tolkar detta som att Sebastian vill ha makt över händelseförloppet och att läsaren som hjälte återigen blir synlig (Appelyard, 1991). Jag tolkar också Sebastians uttalande som att han är ute efter snabba belöningar. Att spela är att behärska något. Spelet blir till ett experimentellt frirum där olika identiteter kan prövas och omprövas och där spelaren utöver den reella makten (Radway, 1987). Men man identifierar sig inte alls med datorspel tycker han.
Jag tänker att det är ju bara ett spel. Fast vissa spel är såklart ganska verkliga. Dom som sitter och spelar timme efter timme kanske påverkas om de vill påverkas. Alltså om man ser något får man lite välja om man vill påverkas. Jag tycker jag själv bestämmer vad jag vill påverkas av. Jag vill nog inte påverkas så mycket. Mer än min familj, kompisar och någon fotbollsspelare som Zlatan kanske.
Pojkarna har överlag och genomgående konstaterat att deras försäldrar, syskon och vänner är viktigast i konstruktionen kring vem som man är och vad/vilka som är
betydelsefulla vid identitetskonstruktioner. Sebastian väljer ändå att nämna en känd fotbollsspelare i detta samanhang och jag finner det intressant att han alltså vill lyfta en känd person som en signifikant andre.
Sebastian har aldrig tänkt på hur han gör när han ska välja avatar i ett spel. ”Jag vill ju ha någon bra, det är lite ägigt. Ibland kanske jag väljer någon hjältetyp eller så, fast ibland kanske jag väljer någon som är lite mer mesig.” Sebastian kan alltså tänka sig att både välja någon som representerar det han skulle vilja vara, men också någon som kanske skulle kunna ses som mer lik honom själv.
Huvudsakligen spelar han on-line mot någon från klassen. Då kan en gemensam kollektiv reception sägas äga rum även om individerna fysiskt kan vara placerde mycket långt ifrån varandra (Rasmussen, 1990). ”Då sitter dom hemma hos sig och jag hos mig och så pratar man via internet. Annars kan man spela med någon var som helst i världen.”
Det är inte lika roligt att spela mot datorn. Den är ju alltid som den är. Spelar man online är vissa jättedåliga, eller kanske man möter någon bra, man vet inte i förväg. Man vill ju möta någon bättre, för då blir man bättre. Man kan möta folk från hela världen. Man chattar ju med personen samtidigt, det är kul. Det man skriver syns för alla!”
Jag tolkar detta som att det är viktig att bli sedd, att synas är att finnas. Det man gör syns för andra. Här vill jag också lyfta fram att Sebastian väljer att använda sig av begreppet ”prata” också när det gäller textade meddelanden via en dator och likställer det med ett muntligt tal via en webkamera. Sebastian tycker inte alls att det är någon skillnad att spela online mot någon han inte alls känner kontra att spela med en kamrat. Däremot tycker han att det är roligare att skjuta någon han känner för ”då är jag ju bättre än han, det är lite ägigt”. Sebastian använder genomgående orden ”dö” och ”skjuta” helt obehindrat som om de vore ord utan den skarka innebörd de normalt har och utan att verka tänka på vad de egentligen innebär. Han använder de här som en del i en begreppsapparat, helt skild från ordens ursprungsbetydelse. ”Om man dör får man vänta tills det är dags för en ny runda då blir man levande igen, man kan dö hur många gånger som helst.” Sebastian synliggör genom sina ordval en distansering till spelet, han står
själv utanför och tittar in. Begreppen används utan konnotation till det verkliga livet eller den verkliga döden.
Viktigt för Sebastian är att han som spelare har möjligheter att genom list och strategi förbättra förutsättningarna för karaktärerna. ”Man kollar hur man själv kan påverka figuren och förbättra chanserna. Jag kan ju göra figuren smartare. Är jag smartare, är min figur smartare, då vinner vi.” Här använs ett tilltal, ett ”vi” om figuren, vilket tyder på det inflytande spelet kan tänkas ha. Langers diskussion om en gammal identitet som gradvis förändras skulle här kunna användas och ses i resonemanget kring hur unga idag också lever sina medierade erfarenheter (1995).
När Viggo först får frågan vad det är som har gjort honom till den han är idag är han svarslös och skakar på huvudet. ”Jag har faktiskt ingen aning om vad som har gjort mig till det jag är idag, att jag är Viggo och ingen annan.” Efter en stund kommer han dock fram till att det är ”föräldrar, familj och vännerna, i den ordningen faktiskt Jag sätter absolut föräldrarna före vännerna. Och syskonen kommer där vid föräldrarna. Om jag hade vuxit upp i en annan familj hade jag ju varit annorlunda, då hade jag ju påverkats av dom.” Viggo visar alltså här en medvetenhet om socialiseringsprocessen och ser indirekt sambandet mellan klass och etnicitet och dess betydelse för livsstilen.
Ett av Viggos sociala rum är hans intresse för fotbollen. Hans sportintresse har påverkat vem han är, tycker han. ”Så man skulle kunna säga att Zlatan påverkar mig, ialla fall på fotbollsplanen. Han har nog blivit bättre både som fotbollsspelare och människa tror jag. Innan var han lite mer kaxigare, nu är han lugnare.” Också Viggo identifierar sig alltså med en känd person, och dessutom samma som Sebastian. Den fotbollsspelare de pekar ut var då intervjuerna gjordes en av det mest omskrivna och en stor idol bland fotbollsspelande pojkar (och flickor), vilket skulle kunna förklara att båda nämner just honom. Pojkarna går också i samma skola och spelar i samma lag och deltar därför delvis i likartade sammanhang.
Viggo har funderat mycket på vem han vill blir som vuxen och har kommit fram till att han vill vara sig själv ”Jag vill vara en snäll och trevlig person.” Han är mycket bestämt på att det är han själv som kan välja vem han blir och hur han ska vara. ”Det är bara jag, det är bara jag som kan välja hur jag ska vara. Det är ingen annan som kan påverka det.
Jag hämtar mina idéer för vem jag vill vara från allt möjligt, från skolan, fritiden, från spel, hittar på själv kanske, tänker ut själv, så det är lite olika.” Han visar här upp en provkarta av olika kontexter han befinner sig i. Viggo trivs bra med sig själv och kan inte nämna något speciellt han skulle vilja förändra. ”Man behöver inte vara cool, bara man är den man är så är det ganska coolt. Var dig själv så räcker det. Jag känner mig trygg i mig själv.” Man behöver inte identifiera sig med avatarer och så, det räcker med att man är sig själv tycker Viggo. Återigen framträder Ziehes och Giddens teorier om kulturell friställning och identiteten som ett reflexivt projekt i pojkarnas tankar om identitetsskapande(1984, 1997). Viggo väljer dock att också nämna spel när han räknar upp meningsfulla arenor för identitetsskapande, och är alltså mer komplex i sina antaganden än studiens övriga informanter.
Viggo har svårt att förklara vad han känner när han spelar ett skjutspel. Först uppger han att han inte känner något alls, men blir efter en stund eftertänksam.
Man kanske ser hur det är när det är krig och så Jag menar vi kan ju inte gå med i ett krig bara för att se hur det är, då har vi liksom spelet för att se hur det är. Men det är ju inte så verkligt, men lite. Jag tror inte man kan se exakt riktigt hur det är i krig, men kanske en liten del av det. Jag har ju provat och spelat Battlefield och sånt och där är det ju mer krig. Men Battlefield är ju slagfält och sånt så jag tycker att det är bättre, det är mer verkligt”
.
Viggo visar här på en introjektion där receptionen bjuder på resor till främmande platser, men han visar också på att han som läsare av denna text låter föreställningsvärlden påverka det egna levda livet genom nya erfarenheter enligt Langers tredje fas (1995). Viggo uttalande tyder på en föreställning om medierade erfarenheter, och att tycka sig ha varit med om saker man sett på t. ex TV eller upplevt genom ett datorspel. Här är det experimentellt frirumet betydande och individen kan leka med roller och situationer som varken varit möjliga, eller ens önskvärda i det