Auktorisering – analys och resultat

Auktorisering förekommer i nio av de tolv analyserade texterna (se tabell 5.1

nedan). Hur många gånger skribenten refererar till en auktoritet i sin text

varierar, men i genomsnitt finns 3 olika tillfällen av auktorisering per text.

(Texternas längd varierar dock, och när mängden av auktorisering jämförs har

jag använt ett relationstal som betecknar antal förekomster per tusen ord.)

108

Tabell 5.1 Auktorisering i 1769 års pamfletter

Antal och relationstal per tusen ord

Förslag Angrepp Övr. Summa

A1 A2 A6 A8 A9 A10 A3 A4 A5 A11 A12 A7

Opersonlig 3 1 2 3 1 - - 7 3 - - - 20

/1000 1,0 0,5 2,4 1,4 0,1 - - 2,1 1,1 - - -

/1000 0,6 0,9 -

Övriga 3 4 - - 2 1 - 2 2 4 - - 18

/1000 1,0 1,8 - - 0,2 1,3 - 0,6 0,7 1,9 - -

/1000 0,6 0,7

Summa 6 5 2 3 3 1 - 9 5 4 - - 38

/1000 1,9 2,3 2,4 1,4 0,3 1,3 - 2,7 1,8 1,9 - -

/1000 1,2 1,6

Det i särklass vanligaste sättet att legitimera sina argument med hjälp av

auktoritet i texterna är att använda sig av opersonlig auktoritet.

(11) Hwar och en Riksdags-Fullmägtig, som af sina Medbröder fådt det

dyr-bara och inför den altseende Guden högst answariga förtroende, at

för-ordna om sig och Riket, är, med det uttryckeliga wilkor, admitterad til

utöfningen af den Lagstiftande Makten, at han icke inlåter sig uti

nå-got hemligit eller uppenbarligit rådslag til ändring uti det faststälta

Regeringssättet, och i fall sådant skedde, skall det wara ogildt och

kraftlöst nu och i framtiden. Se Riksdags-ordningens 9 §. (A4)

I exemplet ser vi hur opersonlig auktoritet kan användas – här för att stödja det

rådande systemet och underbygga kritiken mot Virgins förslag. Citatet ur

riks-dagsordningen markeras i fetstil och exakt paragraf anges. 20 av de sammanlagt

38 instanserna av auktorisering som hittats i texterna handlar om sådana

referenser till något slags yttre regelverk, företrädesvis regeringsformen,

riksdags-ordningen, kungaförsäkran, tryckfrihetsförriksdags-ordningen, protokoll och lagar. Det

finns också hänvisningar till andra texter som inte har samma karaktär av

regel-verk: priskuranter och riksdagsskrifter. Av övriga slags auktorisering finns bara

enstaka förekomster, och ingen typ har mer än fyra (se tabell B1 i bilaga för

109

exakta siffror). Det innebär att det är svårare att säga något generellt om andra

slag av auktorisering – det tycks handla om personlig preferens. Jag

koncentre-rar därför analysen på opersonlig auktorisering, för att i slutet säga något om de

andra typerna.

Vid vilka tillfällen använder sig skribenterna av opersonlig auktorisering?

Mycket talar för att koppla användningen av opersonlig auktoritet till ämnets

karaktär och textens funktion (förslag eller angrepp). Låt oss först se på vilken

roll texternas funktion spelar (jfr den funktionella kategoriseringen i 5.1.2

ovan, s. 86).

Av de texter som karaktäriserats som förslag har alla utom en (dvs. fem av

sex) använt sig av opersonlig auktorisering. Den avvikande texten är Patriotiskt

Förslag emot Folkbristen (A10), som är en text med något annorlunda karaktär

än de andra, då den är ett realpolitiskt förslag i en sakfråga (dvs. hur man ska

hålla sjömännen kvar i landet).

Tittar man på de texter som karaktäriserats som angrepp är bilden mer

skif-tande. Här finns opersonlig auktorisering bara i två av fem texter. Men en av

dessa, Nödig Granskning (A4), är också den text i materialet som har flest

före-komster. I tabell 5.1 ovan ser man att de många auktoriseringarna i A4 gör att

det ser ut att vara vanligare med auktorisering i texter som fungerar som

an-grepp. Men texten A4 har också motförslag och hör alltså till kategorin angrepp

med motförslag (se 5.1.2 ovan, s. 86). Den andra texten som har opersonlig

auktorisering bland angreppen är svaret på A4, Arghetens Afskumm (A5).

Denna skrift innehåller inte något förslag, men väl ett försvar: A4 handlar om

att bevisa det lagstridiga i den andres förslag, och A5 är ett försök att motbevisa

detta. Referensen till lagtext i A4 skulle delvis kunna ses som en del av

delegi-timeringen av den andre, och innebära ett slags avauktorisering. (Men eftersom

det samtidigt legitimerar och ger auktoritet till skribenten så räknas det hit –

vilket illustrerar att en analys av funktionen aldrig är enkel eftersom samma

grepp kan ha flera funktioner). Man kan alltså ändå dra slutsatsen att

auktorise-ring hör hemma i texter som innebär ett förslag och att bilden är mer otydlig

för texter som innebär ett angrepp.

Låt oss se vilket förhållande som finns mellan texternas ämnen och

använd-ning av opersonlig auktorisering. I tabell 5.1 ovan, s. 108, ser man att

opersonlig auktorisering främst förekommer i den intensiva debatten kring En

Patriots Tankar (jfr det anförda exemplet ovan). Det kan tyda på att behovet av

opersonlig auktorisering är större när ämnet är mer känsligt (jfr 5.2.1, s. 88). I

de skrifter som handlar om konstitutionsfrågan (A1–A5) refereras till den

eng-elska konstitutionen och tryckfrihetsförordningen för att legitimera förslaget om

110

debatten som följer finns legitimeringar med hjälp av riksdagsbeslut,

regerings-form, kungaförsäkran, medborgarnas tro- och huldhetsed, regementskonstitutionen,

regeringsformen och riksdagsfullmakten. I de mer ekonomiskt debatterande

skrifterna används sekrete utskottets betänkanden och olika protokoll från

råd-kammare och kollegier, liksom olika riksdagsskrifter för att legitimera förslag till

förändring av myntsystemet (A8). Historiska källor används för att stärka den

bild av verkligheten som målas upp: priskuranter (A6) och kyrkobalken (A9)

(här är auktoriseringen av ett annat slag, och är snarare att likna vid

källhänvis-ningar). Det verkar alltså vara viktigare med opersonlig auktorisering när

äm-net är känsligare, men det verkar också skilja på vilken typ av auktorisering som

används. Den ekonomiska diskussionen är inte lika laddad, och det är inte lika

vanligt med den typ av opersonlig auktoritet som innebär hänvisning till lagar

och regler här.

Man kan också möjligen koppla användandet av opersonlig auktoritet till

formen – så att man när man använder sig av brevformen och vad som oftast är

mer implicita och lekfulla argumentationsstrategier inte har samma behov av att

dra in yttre (opersonlig) auktoritet. De tre texter som har Bref i titeln saknar

alla opersonlig auktorisering: det ironiska brevet (Bref Til Politiske Eqvilibristen,

A3) och det allmänt moraliserande och implicita brevet (Bref Ifrån En Opartisk

Swensk, A11) är båda angrepp i någon form, och slutligen det mer obestämt

frågande brevet som främst innebär en bön om upplysning i frågan (Bref af en

Patriot uti Swält-By, A7).

Låt oss också se på hur opersonlig auktoritet realiseras språkligt.

Utform-ningen av auktoriseringen sker på ett antal olika sätt. Dels sker auktoriseringen

med hjälp av fraser: med det stöd som x lämnar, i följe av x, genom lag är utstakat,

enligt, i stöd av x, det heter i x, finner man av x, av x ser man att etc. Dels sker

auktoriseringen genom att citat anförs (ofta i fetstil) och exakta paragrafer anges,

såsom i exempel (1) på s. 108.

Ibland anges bara paragrafer, utan citat. Ibland aktualiseras en yttre

operson-lig auktoritet genom en uppmaning att läsa en viss text: ”Detta behöfwer jag så

mycket mindre bewisa, som Min Herre det kan finna, så wäl af de tryckte

Pro-tocollerne ifrån Kongl. Råd-Kammaren, och Kongl. Collegierne, samt

Riks-dags-Skrifter” (A8). Ibland anförs också bara titlar i fetstil. Det finns således en

förhållandevis stor variation i hur opersonlig auktoritet aktualiseras, men

attri-bueringar är vanliga och det är slående att man ofta ger både titel och paragraf

med hög grad av exakthet.

Övriga typer av auktoritet är som sagts ovan inte särskilt frekventa (jfr tabell

B1 i bilaga). I fem texter finns exempel på personlig auktoritet. Fyra av dessa

111

texter hör till den hetsiga debatten kring En Patriots Tankar (nämligen A1, A2,

A4 och A5). I den första texten tycks Sekreta utskottet ses som ett slags experter:

(12) Och som det således ankommer på grundlagens nödwändiga förbättrande,

så kan man gjöra sig fulleligen förwissad, at Höglofl. Secrete-Utskottet

icke allenast lärer påminna Riksens Höglofl. Ständers Plena om denna

nödwändighet, utan ock tillika upgifwa de bästa medel, huru den säkrast

må kunna winnas. (A1)

Här legitimeras förslaget om förändringar av grundlagen. Sekreta utskottet ses

som auktoriteter, såsom experter på sin sak. I svarsskriften (A2) anropas

Nor-dencrantz som en auktoritet, närmast som en expert: ”Den som wil hafwa mera

och tilräckelig uplysning härom, kan läsa Herr Commercie-Rådet

Norden-crantz Skrifter”. Också Dalin citeras för att underbygga vikten av allmän och

personlig säkerhet:

(13) Med få ord, som wår odödeliga Herr von Dalin skrifwit, bör en Fri

medborgare kunna lefwa trygg, då han af Lag har wagt, för Kung,

för öfwerman, för hela Rikets Makt; och då älskar et Fritt Folk sin

Fri-het, i den grad, som det känner sin wälfärd, sin trefnad, och sin lagliga

säkerhet. (A2)

Citatet markeras i fetstil, auktoriseringen sker mycket explicit. I Nödig

Gransk-ning (A4) är det kungen som är auktoriteten och som citeras i fetstil för att

un-derbygga det okränkbara i regeringssättet (i texten argumenteras mot att kungen

ska få större makt). Ytterligare ett par personliga auktoriseringar finns i Virgins

försvar (A5), då han anropar ”en laglig publique anklagare” som i sitt åtal

för-klarat att denne inte kunde anses vilja undergräva friheten. Också ”Konungens

högsta Nämnd” anförs i samma syfte.

Personlig auktoritet kan också användas för att stärka författarens rätt att

framträda i debatten. Så sker i A10, det anonyma förslag emot folkbristen som

avviker från de andra förslagen genom att sakna opersonlig auktoritet. Textens

karaktär skiljer sig från de andra texterna på flera sätt (se 5.2.10, s. 101). Det

är också den text som har minst självrepresentation. Skribenten framstår

möjli-gen som att han står mer utanför den politiska debatten och riksdagslivet än de

andra. Inledningsvis hänvisar författaren till Kryger, som tidigare avhandlat

folkbristen. Med frasen ”med skyldigste agtning för” visar han att han

respekte-rar dennes auktoritet. Men hänvisandet till Kryger är också ett sätt att legitimera

sitt eget inträde i debatten: han är påläst och har ett förslag som bygger på den

kunskap som finns om saken sedan tidigare.

112

Den typ av personlig auktoritet som används tycks alltså oftast handla om

någon typ av expertis och vederhäftighet, och behovet tycks framför allt uppstå

i den känsliga debatten kring konstitutionen och En Patriots Tankar (A1–A5).

Nära personlig auktoritet ligger förebildsauktoritet, som finns i ett par av

texterna. Här innebär den att England används som förebild för hur vår

kon-stitution bör se ut. Detta sker i En Patriots Tankar (A1) där England beskrivs

som en nation som bättre än någon annan förstått vikten av att ”inskränka sin

egen tilständiga Magt”. I Schönbergs text (A2) återkommer England som

före-bild ett par gånger: här handlar det om Englands insikt om vikten av

rätts-säkerhet.

I två av texterna används historiens auktoritet. Till denna kategori hör också

vad jag vill kalla ”erfarenhetens auktoritet”. Ett sätt att använda sig av historien

eller erfarenheten är att som Hof, i En Landtmans Grundade Anmärkningar

(A9), luta sig emot ”de gamle” eller mot erfarenheten: ”hwilket förfarenheten

nogsamt bestyrker”. I Bref Ifrån En Opartisk Swensk (A11) handlar det snarast

om uppmaningar till läsaren att se bakåt i historien för att visa riskerna med

partstriderna. ”Läsom uti wårt Fäderneslands Historia”, säger han, och syftar

där på den samlade nedtecknade historien. Slutligen finns det i ett par av

tex-terna suntförnuftsauktoritet, t.ex. i En Patriots Tankar (A1), där frasen ”som af

hela den sundt tänkande werlden blifwit ansedde och antagne” används för att

legitimera.

Den språkliga realiseringen av opersonlig auktorisering har redan nämnts.

Det är svårt att se några tendenser för hur andra typer av auktorisering

reali-seras. Sägeverb förekommer (påminna, uppgiva, säga) för personlig auktoritet,

liksom uppmaningar att läsa en viss text, verbet visat (med innebörden

bevi-sat), frasen vilket x bestyrker. Förebildsauktoriseringen tar formen av exempel,

auktoriseringen sker alltså inte genom något slags fras eller något citat utan blir

snarare beskrivningar.

In document Pamfletter! : En diskursiv praktik och dess strategier i tidig svensk politisk offentlighet Gustafsson, Anna W (Page 108-113)