Som redan konstaterats försiggick tidens politiska debatt muntligt på olika
diskussionsklubbar och kaffehus, men också skriftligt i tidskrifter och i
pam-fletter. Tryckfriheten åstadkom en kraftig ökning både av tidskrifter och av
pamfletter, men inte av böcker, vilket Vegesack förklarar med att boktryckarna
saknade rätt att sälja inbundna böcker (det fick endast bokbindarna göra) och
därför inte kunde finansiera tryckningen (Vegesack 1995, s. 40 f.).
Här ska endast den debatt som försiggick i pamfletter beaktas. Den debatt
som förekom parallellt i tidskrifterna hade naturligtvis likheter med
pamflet-terna, men formatet inbjöd till kortare texter och texterna i tidskrifterna
prägla-des sannolikt mer av prägla-dess utgivare än pamfletterna, som istället innebar en
möjlighet för den enskilde att uttrycka sig efter eget behag.
Vad är då egentligen en pamflett? Ordet pamflett är belagt första gången i
svenskan år 1775. Det är inlånat av engelskans pamphlet, dvs. ’litet häfte,
broschyr’.
14Under den period som undersöks i denna avhandling användes
istället uttryck som skrift, ströskrift, broschyr, paskill. (Ordet paskill tycks dock ha
starkare betoning av satir eller smädande.) Dessa uttryck förekommer parallellt.
Det är framför allt senare tiders press- och litteraturhistoriker som talat om
pamfletter.
Definitionen i SAOB har förhållandevis stor räckvidd:
13
Föreställningarna om folkbrist orsakad av utvandring visade sig emellertid vara felaktig och
berodde på felaktigheter i grunddata. Jfr Lundström 1999, s. 11.
14
Det engelska ordet pamphlets används också som citatord i en skrift av Helsingius från 1769
(51).
36
broschyr l. flygskrift (äv. större l. mindre bok o. d.) innehållande skarpa o.
ofta smädliga l. äreröriga angrepp (ofta på företrädare för en viss mening l.
på maktägare o. d.), smädeskrift, nidskrift; förr äv. med mera neutral bet.:
ströskrift; småskrift; broschyr. (SAOB P:105)
I denna studie är det den sista mer neutrala betydelsen i definitionen ovan som
avses. De ämnen som diskuteras i pamfletterna kan vara mycket skiftande, men
här kommer endast politiska (och politisk-ekonomiska) pamfletter att avses –
den genrediskussion som berörs nedan rör alltså endast texter som kan
betrak-tas som inlägg i en politisk debatt.
Pamflettmaterialet, även det som endast rör politiska och ekonomiska
skrif-ter, är mångskiftande och heterogent. Därför kan man fråga sig om det alls är
möjligt eller fruktbart att tala om politiska pamfletter som en genre (jfr
Gus-tafsson 1998, s. 55 f.; se äv. Ledin 1999, s. 29 f.). GusGus-tafsson (1998)
disku-terar detta och tar som utgångspunkt Ledins kriterier för genre (Ledin 1996, s.
29 ff., jfr också Ledin 1995, s. 46 ff.). Ledin lägger tonvikten på den sociala
praktiken och språkbrukarnas egen uppfattning om vad som kan ses som en
genre. Man kan konstatera att texterna, de politiska pamfletterna, hörde hemma
i en förhållandevis ny social process där människor skrev och läste politiska
texter i pamflettform. Trots att texterna har mycket varierande utformning,
med olika språkbruk och tonläge, olika sätt att argumentera och olika val av
disposition, finns ett gemensamt förpackningsformat: texterna är genomgående
utgivna i kvartoform.
15Möjligen finns det ett förenande drag till: ett
värde-rande, subjektivt drag (jfr Gustafsson 2001a, s. 388). Det saknades visserligen
en samlande term, men det verkar ändå ha funnits en uppfattning i samtiden
om pamflettskrivande som en särskild verksamhet, liksom pamflettläsande.
Man får stöd för att texterna uppfattades som tillhörande en specifik genre i de
metatextuella diskussioner som finns, i recensioner av och kommentarer till
andra skrifter. Det fanns en diskussion i tiden om hur skrifterna borde se ut
eller hur de inte skulle se ut (jfr kapitel 5.5 och 6.5 nedan). Det är därför
motiverat att tala om pamfletterna som en genre.
Gustafsson (2001a) argumenterar för att man skulle kunna kalla de
pam-fletter som är renodlade smädeskrifter en subgenre till politiska pampam-fletter – en
subgenre som genom historiens lopp kom att skiljas ut till en egen men illa
ansedd genre i den nya politiska offentlighet som ställde krav på förnuft och
saklighet (medan andra delar av den politiska debatten i pamfletter snarare
15
Kvartoformat innebär att skrifterna är 25–35 cm höga, men har ursprungligen att göra med
antal vikningar av ett ark (två vikningar av arket ger fyra blad). 1809–1810 var texterna istället
tryckta i oktavformat, dvs. <25 cm höga (urpsrungligen tre vikningar av arket).
37
flyttar in i tidningarna). I den offentlighet som tryckfrihetstiden innebar hade
detta ännu inte skett, och saklighet och smädande blandas i samma debatt men
stundtals också i samma text. Berge diskuterar ett liknande fenomen i
dansk-norsk offentlighet, och menar att det efter den dansk-dansk-norska tryckfriheten kom
att etableras ”mekanismer der en sørget for at de folkelige framstillingsformer
som vi finner så mange av i skrivefrihetslitteraturen, utelukkes fra det sosiale
feltet offentlig mening” (Berge 1998, s. 155).
Den variation man ser i pamfletternas utformning är inte oväntad: allmänt
accepterade normhierarkier hade ännu inte utvecklats eftersom det
kommunika-tiva målet var nytt. Nya författargrupper deltog, och anonymitetsskyddet tillät
författarna att skriva om de flesta ämnen (jfr Berge 1991, s. 143 f.). Den
heterogenitet vi ser beror alltså delvis på det nya i att allt fler medborgare
kunde debattera politik i skrift på svenska. Men variationen i textutformning
kan också ses i andra genrer vid denna tid. Gunnarsson konstaterar att det även
inom ett så snävt fält som vetenskaplig text inte går att finna något
under-liggande textmönster under 1700-talet (Gunnarsson 1987, s. 167).
Grunden för att se pamfletten som en genre ligger alltså snarare i ett slags
”situations- och verksamhetsanalys” än i de kriterier som traditionellt brukar
användas i genreteorier, såsom textuella eller kompositionella drag (se även
Ledin & Selander 2003, s. 110 f.). Denna situations- och verksamhetsanalys
tycks ha ett högre förklaringsvärde än de textuella, språkliga dragen, som i en
tid utan etablerade normer för olika sakprosatyper uppvisar stor variation.
Men kanske är det trots allt mer fruktbart att diskutera de politiska
pamflet-terna som en diskursiv praktik. Det som gör denna praktik diskursiv är att den
har språklig form, i tal eller text.
16Faircloughs användning av begreppet
involverar de processer som styr textproduktion, distribution och tolkning. Att
analysera texter som diskursiv praktik innebär alltså att man studerar dessa
processer, som också är sammanlänkade med de ekonomiska, politiska och
institutionella förutsättningarna för praktiken. Detta kan man inte bara komma
åt genom att analysera själva texten, som istället kan ses som spår av och
”utlösare” av dessa processer (Fairclough 1992, s. 71 f.). I Faircloughs teori
blir intertextualitet en analyskategori som länkar texten till andra textresurser
och sociala resurser. Fairclough skiljer mellan manifest intertextualitet, när
texter öppet hänvisar till andra texter, och interdiskursivitet, som handlar om
16
Begreppet diskursiv praktik används också hos Foucault, men tycks där snarare avse ett mer
abstrakt system av regler än den faktiska praktiken. Fairclough invänder mot denna
begrepps-användning och förklarar: ”By ’practice’ I mean real instances of people doing or saying or
writing things.” (Fairclough 1992, s. 57) I kritiken av Foucault pekar Fairclough också på att en
syn på diskursiva praktiker som utgår ifrån strukturerna istället för bruket får svårt att förklara
förändringar (ibid., s. 58).
38
hur texter använder sig av konventioner för en viss typ av diskurs (se
Fairclough 1992, s. 124 ff.).
17En diskursiv händelse, dvs. en instans av diskurs, t.ex. en pamflett, är på
samma gång en text, en instans av diskursiv praktik och en instans av en social
praktik (Fairclough 1992, s. 4). Att se de politiska pamfletterna som diskursiv
praktik innebär alltså att perspektivet vidgas från att bara handla om texten och
också kommer att omfatta produktion, distribution och tolkning.
Den diskursiva praktiken fungerar enligt Fairclough konstituerande på
olika sätt, både konventionellt och kreativt. Dels reproduceras samhället som
det är (dess sociala identiteter, relationer, kunskapssystem etc.), dels medverkar
den diskursiva praktiken till att förändra samhället (jfr Fairclough 1992, s. 64
f.); det finns en förändrande kraft i den diskursiva praktikens kreativitet.
Sam-tidigt är den diskursiva praktiken styrd och begränsad av den sociala praktiken
och de maktförhållanden och strukturer som råder i denna (Fairclough 1992,
s. 66).
Om man vill undersöka de politiska pamfletterna som en diskursiv praktik
blir det alltså viktigt att se dem som texter som produceras på ett visst sätt i en
viss kontext. Här vet vi till exempel att författarna oftast var anonyma, att de
ibland skrev texter på uppdrag och ibland på eget initiativ. Vi vet att de allra
flesta pamfletter trycktes på tryckerier i Stockholm (jfr 4.3 nedan). Det blir
också viktigt att se hur pamfletterna lästes och tolkades och hur de påverkade
läsarna och åstadkom handlingar etc. För att kunna göra en sådan analys krävs
en förståelse för hur texten är uppbyggd och vad den vill säga. En analys av
själva texten är alltså central för att förstå denna aspekt av den diskursiva
prakti-ken. Hur texterna uppfattades och vilken typ av handling den åstadkom är en
svår fråga när man studerar historiskt material, men i analysen av textkedjor
kan man se reaktioner på texterna och i sekundärkällor som andra politiska
texter och rättegångsprotokoll kan man se attityder till debatten. Hur texterna
distribuerades är en annan fråga, dvs. hur de spreds, hur de kom att citeras
och transformeras.
Detta innebär inte att pamfletterna inte kan ses som en genre (jfr ovan) utan
bara att perspektivet vidgas. Avhandlingens syfte att beskriva legitimerande och
delegitimerande strategier och hur de formuleras språkligt kräver att analysen
också omfattar den diskursiva praktiken: det handlar om vad texterna gör i en
17
Det finns en glidning i begreppet diskursiv praktik i olika användningar inom den kritiska
diskursanalysen. Ibland tycks begreppet mer entydigt beteckna förutsättningar för
textproduk-tion och konsumtextproduk-tion, ibland tycks begreppet mer allmänt syfta på en högre nivå än den enstaka
texten. Man kan också notera att begreppet ”diskurspraktik” används parallellt, och det är inte
helt tydligt om det finns någon betydelseskillnad.
39
viss historisk situation, vad de vill åstadkomma och i den mån det är möjligt
att avgöra – hur de tolkas.
41
3 Teori och metod
Som jag konstaterat inledningsvis undersöker jag textuella strategier för att
legitimera och delegitimera under en viss period och hur de realiseras
språk-ligt. Några viktiga utgångspunkter för den textsyn som präglar avhandlingen är
följande:
• En text är en språklig produkt.
• Texten kan ses som en eller flera språkliga handlingar.
• En språklig handling har en intention.
• En text produceras i en viss historisk kontext.
• En text konsumeras i en viss historisk kontext.
• Texter kan inte studeras utan kontext: de blir meningsbärande i
en kontext.
Denna textsyn får konsekvenser för analysen. Med textuella strategier för
legi-timering eller delegilegi-timering i centrum ligger fokus på en nivå som inte enbart
rör den språkliga produkten, utan som drar in alla de berörda fälten: språklig
handling, intention och kontext. Man skulle kunna säga att strategierna
legiti-mering och delegitilegiti-mering befinner sig i gränslandet mellan text och kontext,
att det handlar om funktioner i den diskursiva praktiken och att själva
legitime-ringen eller delegitimelegitime-ringen är något som uppstår i kommunikationen snarare
än något som ligger färdigt i den formulerade texten.
Fig. 1 Tredimensionell uppfattning av diskurs
Efter Fairclough 1992, s. 73
42
Hos Fairclough, vars teorier kommer att beröras nedan, finns en figur (se fig.
1 ovan) som illustrerar de olika dimensionerna i en ”diskursiv händelse”
(Fairclough 1992, s. 71). Den diskursiva praktiken diskuteras ingående i 2.5
ovan. En diskursiv praktik manifesteras i språklig form, i text (som här
beteck-nar både tal och skrift) och en sådan instans av diskursiv praktik konstituerar
en diskursiv händelse (Fairclough 1992, s. 71; jfr ”communicative event” i
Fairclough 1995, s. 56). En diskursiv händelse har alltså flera dimensioner:
”If being an instance of social (political, ideological, etc.) practice is one
dimen-sion of a discursive event, being a text is another.” (Fairclough 1992, s. 71).
Modellen ovan illustrerar den diskursiva praktikens betydelse som en
medie-rande dimension mellan texten och den sociala praktiken.
18För denna
avhand-lings syften har jag skapat en utbyggd modell som tydligare fokuserar vad som
sker inom den diskursiva praktiken:
Fig. 2Modell över diskursiva strategier i diskursiv praktik som social praktik
18