Ironianalys i teori och praktik

Analyser av ironi är alltid komplicerade. En anledning till detta är att den

ironiska meningen uppstår i mellanrummen: mellan det som sägs och inte

55

sägs, mellan den som talar och den som tolkar det sagda. Ironi är ett komplext

samspel mellan intention, förväntan, språkligt uttryck och kontext. Problemen

med att tolka ironi blir extra stora i sammanhang där vi inte själva är en del av

kontexten eller har omedelbar tillgång till kontexten, som i analysen av

histo-riska texter. Men problemen med att tolka ironi belyser problemen med att

tolka diskursiva strategier överhuvudtaget: tolkningen involverar alltid

in-tention och effekt, och man skulle kunna påstå att de strategiska funktionerna

legitimering eller delegitimering också uppstår i det där mellanrummet, i det

komplexa samspelet mellan intention, förväntan, språkligt uttryck och kontext.

Nedan kommer jag att ge en mycket översiktlig teoretisk bakgrund till

ironi-analysen i denna avhandling. Jag kommer att presentera några klassiska synsätt

från retoriken och litteraturvetenskapen i 3.3.1, jag kommer att gå igenom

några språkvetenskapliga, pragmatiska, synsätt i 3.3.2 och jag kommer att

pre-sentera ett diskursanalytiskt synsätt i 3.3.3. Avslutningsvis sammanfattar jag

mina teoretiska utgångspunkter och de implikationer dessa utgångspunkter har

för själva analysen, i 3.3.4. Analysgången presenteras sedan tydligare i 5.4.3, i

anslutning till näranalysen.

3.3.1 Ironi som trop eller litterär figur

Ordet ironi kommer av grekiskans ”eironeia”, som betyder förställning. En av

de klassiska definitionerna inom retoriken handlar också om det: att man tar

motståndarens åsikter och argumenterar för dem på ett så överdrivet sätt att

åhörarna upptäcker hur orimligt, falskt eller upprörande resonemanget är

(Johannesson 1998, s. 166 f.; för en översikt av den retoriska traditionens

behandling av ironi se också Knox 1961). Platon såg ironi som anspråksfull

falsk förespegling – också i detta finns ett slags förställning. En annan variant

av förställningsbetydelsen finns i ett senare uttryck ”sokratisk ironi”, där man

genom att själv låtsas vara okunnig ska avslöja den andres dumhet.

Den ofta förekommande ordboksdefinitionen ”att säga motsatsen av vad

man menar” sägs härstamma från Aristoteles, som fastslog att ironi handlar om

att prisa genom att fördöma eller fördöma genom att prisa (jfr Knox 1961, s.

4). Redan i Aristoteles definition syns ett drag i ironi som uppmärksammas av

många teoretiker – att det handlar om ett spel med värdering (vilket dock inte

syns i ordboksdefinitionen).

Den litteraturvetenskapliga teoribildningen kring ironi är stor och

mång-skiftande (se Colebrook 2004 för en översikt av litteraturvetenskapens

behand-ling av ironibegreppet). Här kommer bara ett par klassiska verk med viss

bety-delse för mitt resonemang att uppmärksammas: Muecke (1969) och Booth

56

(1974). Muecke, som ser ironi som ett konstgrepp med estetiska kvaliteter, gör

ett slags taxonomi över olika typer ironier. Han laborerar bl.a. med fyra olika

varianter av ironi (”modes”) (Muecke 1969 s. 64 ff.):

• Opersonlig ironi: innebär en motsättning mellan vad ironikern

säger och vad han menar. Ironikern som person är frånvarande.

Muecke urskiljer inte mindre än 20 former av opersonlig ironi.

• Självkritiserande ironi: innebär en motsättning mellan

ironi-kerns verkliga åsikt och den som uttrycks av hans persona. Här

ikläder sig ironikern en roll.

• Naiv ironi (”ingénu irony”): innebär att ironikern uppträder

som naiv okunnig och avslöjar dumhet eller ondska – jfr t.ex.

Candide.

• Dramatiserad ironi: innebär att ironikern helt dragit sig

till-baka och istället presenterar en ironisk situation i ett drama eller

en roman.

De tre sista ironityperna kan väl snarast sägas höra hemma i en litterär

tradi-tion, medan den första typen, opersonlig ironi, är den som oftast förekommer i

dagligt samtal.

Det andra verk som fått stort genomslag är Booth (1974). Mest intressant

för mitt resonemang är hans intresse för frågan om hur vi vet att en text är

ironisk. En förutsättning för hans teori är att det finns ironier som är avsedda

och skrivna för att förstås med en viss precision – s.k. stabila ironier. Booth går

igenom ett antal ledtrådar, ”clues”, som gör att läsaren påbörjar en

rekon-struktion av en annan, underliggande mening, t.ex. direkt guidning från

för-fattaren i titlar, motton etc., medvetna felaktiga påståenden, t.ex. att blanda ihop

populära uttryck, faktakonflikter inom texten, stilbrott (effekten av dessa beror

förstås på läsarens förmåga att uppfatta stilskiften) och slutligen konflikter

mellan åsikter vi tror att författaren har och mellan de åsikter som uttrycks.

Ledtrådarna bygger i olika grad på vår kännedom om kontexten. Booth har

fått en del kritik från senare teoretiker för sitt fokus på stabil ironi och för sitt

fokus på ”den rätta läsningen” (jfr t.ex. Barbe 1995, s. 66 f.). Men för en

textanalys som försöker visa hur det kommer sig att vi tolkar en text ironiskt,

får en analys av ”ledtrådar” eller signaler i texten viss praktisk betydelse.

57

3.3.2 Hur ironi kan förklaras – språkvetenskapliga synsätt

Språkvetenskapliga teorier om ironi hör främst hemma inom pragmatiken.

25

Fokus ligger på hur ironisk mening uppstår, hur den kan förklaras och hur vi

tolkar ironi. Jag kommer här att ta upp på ett par teorier som har betydelse för

min uppfattning av ironi: Sperber & Wilsons teorier om ironi som ”echoic

mention” (Sperber & Wilson 1981) och Clark & Gerrigs teori om ironi som

”pretense” (Clark & Gerrig 1984). Ofta anförs också Grice, som ger ironi som

exempel på ett av flera möjliga maximbrott för att åstadkomma en

”konversa-tionell implikatur”, dvs. att man genom att bryta mot kravet på kvalitet,

sanning, implicerar en underliggande mening (Grice 1975, jfr resonemanget

om ”strategisk förvrängning” i 3.2.1). Grice har fått utstå mycken kritik för en

förenklad syn på ironi, och Sperber & Wilson hör till dem som kritiserar

Grices förklaring.

²⁶

Sperber & Wilson menar att ett uttryck som ”vilket underbart väder” sagt i

en situation när alla inblandade vet att vädret i själva verket är hemskt,

knappast kan användas för att informera åhöraren om att man i själva verket

menar att vädret är hemskt. Intentionen med att använda det ironiska uttrycket

måste vara en annan, nämligen den att säga något om yttrandet självt (Sperber

& Wilson 1981, s. 300 ff.). Det talaren gör är att uttrycka en åsikt om ett

yttrande snarare än att uttrycka en åsikt med ett yttrande. Sperber & Wilson

använder distinktionen mellan use (användning av ett yttrande som involverar

referens till vad yttrandet refererar till) och mention (omtalande av ett yttrande

som involverar referens till yttrandet självt). Ironi, menar de, kan ses som ett

slags ”echoic mention”. Detta ekoiska omnämnande kan vara av olika slag. Det

kan upprepa, dvs. ge eko av, ett yttrande, dvs. man visar att man förstått

yttrandet och uttrycker sin attityd till det eller reaktion på det. Det kan uttrycka

något som ett föregående yttrande anses implicera, som när ett yttrande som

”jag är en flexibel person” besvaras med ”och det är ju inte jag.” Det kan också

ge eko av ett yttrande som skett för länge sen (som åhöraren känner till), eller

av ett yttrande som man antar kommer att sägas eller skulle kunna sägas

(Sperber & Wilson 1981, s. 306 f.). Ironi innebär alltså att: ”The speaker

mentions a proposition in such a way as to make clear that he rejects it as

ludic-rously false, inappropriate, or irrelevant” (Sperber & Wilson 1981, s. 308).

25

En redogörelse för språkvetenskapliga teorier om ironi finns hos Sigrell (1999).

26

I sin artikel från 1975 ger Grice dock bara exempel på maximbrott i ett utkast till en teori

som i första hand diskuterar kooperation, maximer och konversationella implikaturer, och han

har inte primärt för avsikt att förklara ironier.

58

Hos Sperber & Wilson är alltså värdering en viktig beståndsdel i ironin.

Och värderingen är alltid negativ, menar de: syftet är primärt att förlöjliga den

åsikt man ger eko av (Sperber & Wilson 1986, s. 241).

Pragmatiska teorier om ironi diskuterar ofta den verbala ironi som finns i

talspråket i vardaglig kommunikation. Ett svar på Sperber & Wilsons teori

som tar sin utgångspunkt snarare i den retoriska tradition som ser ironi som

förställning kom från psykologins håll, när Clark & Gerrig lade fram en teori

de kallade ”The Pretense Theory of Irony” (Clark & Gerrig 1984). Trots att

Clark & Gerrig undviker många av de teoretiska aspekter som diskuteras inom

olika ironiteorier så har deras teori kommit att bli omtalad, kanske för att den

har bidragit till insikten om att momentet av lek och förställning alltid finns

närvarande i ironi. I korthet formulerar de sin syn på ironi så här:

S talar till A, som är den primära adressaten. Han låtsas samtidigt vara S

1

som talar till A

1

(en verklig eller låtsad, närvarande eller frånvarande

mot-tagare). Det S

1

säger är på ett eller annat sätt omdömeslöst, felaktigt eller

värt förakt. A

1

är avsedd att missa förställningen och ta det bokstavligt,

medan A som är en del av en ”inre cirkel” är avsedd att förstå allt:

förställningen, omdömeslösheten och S attityd till S

1

. S

1

och A

1

kan vara

igenkännbara individer eller människor av igenkännbara typer. (efter

Clark & Gerrig 1984, s. 122)

Citatet illustrerar en aspekt av ironi som jag inte hittills berört, men som är

viktig inte minst om man ser ironi som en diskursiv strategi som används för

att delegitimera: ironi handlar ofta om att inkludera eller exkludera. Ibland

talar man om offer för ironin, ibland talar man om, som Hutcheon (1994)

gör, att ironin kan fungera som ett vapen.

3.3.3 Ironi som diskursiv strategi

Hutcheon (1994) har ett diskursanalytiskt synsätt på ironi som lämpar sig väl

för analyser av texter som ses som en del av en diskursiv praktik. Ironi kan inte

förstås som en isolerad trop, menar Hutcheon, och hon betonar att ironi måste

analyseras i sitt sammanhang. Hutcheon vill se ironi som en diskursiv strategi

som är språkligt eller formmässigt realiserad (hon inkluderar också musik och

konst i sin ironianalys).

Även om termen ”diskursiv strategi” innebär att intention är viktig och att

den finns hos ironikern, betonar Hutcheon att intention i lika hög grad finns

59

hos uttolkaren.

²⁷

Tolkningen av ironi utlöses av textuella och kontextuella

faktorer i konflikt eller genom socialt överenskomna markörer, men tolkningen

av ironi innebär också en aktiv handling (jfr figur 2 ovan, s. 42). Ironin sker i

mellanrummet mellan (och inkluderande) det sagda och det osagda – ironin är

något som ”händer”:

[Irony] happens in the space between (and including) the said and the

un-said; it needs both to happen. What I want to call the ”ironic” meaning is

inclusive and relational: the said and the unsaid coexist for the interpreter,

and each has meaning in relation to the other because they literally

”interact” […] to create the real ”ironic” meaning. The ”ironic” meaning

is not, then, simply the unsaid meaning, and the unsaid is not always a

simple inversion or opposite of the said […]: it is always different – other

than and more than the said. (Hutcheon 1994, s. 12 f.)

Hutcheons synsätt innebär att ironin sker i diskursen, och att dess semantiska

och syntaktiska dimensioner inte kan beaktas separat från de sociala, historiska

och kulturella aspekterna av kontexten. Ironi kan ske därför att det redan

existe-rar ”diskursiva gemenskaper” som tillhandhåller kontexten både för uttolkandet

och användningen av ironi. Dessa diskursiva gemenskaper är alltså

förutsätt-ningen för ironi och inte tvärtom, och de innebär en komplex konfiguration av

delade kunskaper, attityder, värden och kommunikativa strategier (Hutcheon

1994, s. 18 ff. resp. 89 ff.). Dessa diskursiva gemenskaper torde höra till den

diskursiva praktiken i Faircloughs mening (jfr 2.5, ovan).

Hutcheons förklaring ger också möjligheter att diskutera missförstånd av

ironi: istället för att tala om uttolkarens bristande kompetens i att förstå ironi

kan man diskutera missförstånden i termer av diskursiva gemenskaper. Ironi är

kulturspecifik och vilar på närvaron av ett ”gemensamt minne” som delas av

sändare och mottagare. Ironikern kan förutsätta en viss typ av ”kulturell

for-mation” hos uttolkaren, vilket tillåter vissa allusioner, ellipser etc. utan att man

riskerar förståelsen – och detta gäller också i motsatt riktning (Hutcheon 1994,

s. 98). Medlemmar av en specifik diskursgemenskap kan dela föreställningar

också om hur själva kommunikationen fungerar – och dessa delade normer

förändras över tid.

Ironi som strategi har enligt Hutcheon både en positiv och en negativ sida

– hon kallar det för ironins ”transideologiska status”. Positivt sett kan den t.ex.

fungera bekräftande och negativt kan den fungera som vapen. Alla ironins olika

möjliga funktioner har både en positiv och en negativ artikulering, beroende på

27

Intention är också viktig för att man ska kunna skilja ironi från lögn: uttolkaren måste

formu-lera hypotesen att talaren avser att vara ironisk; jfr Hutcheon 1994, s. 118.

60

uttolkaren: inklusion/exklusion, humoristisk/ansvarslös etc. (Hutcheon 1994,

s. 44 ff.). Ironi innebär värdering och provocerar emotionell respons antingen

från lyssnaren eller från ett potentiellt offer.

28

Men den emotionella responsen

kan alltså vara både positiv och negativ.

Ironier är kulturspecifika och varierar med tid och med

diskursgemenska-per. Detsamma gäller signalerna för ironi.

29

Trots detta ser också Hutcheon en

nytta med att lista signaler som får oss att tolka texter som ironiska:

• Förändringar i register (stil, dialekt, sociolekt)

• Överdrifter och underdrifter

• Motsägelser och inkongruenser

• Förenkling och ”bokstavliggörande” (bokstavstolkande)

• Repetition och ”echoic mention” (där Hutcheon dock menar att

Sperber & Wilsons syn är onödigt begränsande). (Hutcheon

1994, s. 156 ff.)

Hutcheons framställning av ironi som en diskursiv strategi ger en tydlig bild

av det komplexa i ironiers uppkomst, innebörd och funktion. Den betonar

också vikten av att analysera textuell ironi som en del av en diskursiv praktik,

där diskursgemenskaper blir ett viktigt begrepp för att förklara hur ironi

an-vänds och förstås.

3.3.4 Teoretiska utgångspunkter och implikationer för analysen av ironi

Efter denna genomgång av ironiteori är det dags att knyta ihop trådarna. Vad

innebär allt detta för analysen av ironi i de politiska pamfletterna?

Ironi betraktas i denna avhandling som en diskursiv strategi som främst

har delegitimerande funktion. Ironin är kulturspecifik och uppstår, ”händer”, i

en konkret situation, i en diskursgemenskap. Det innebär dock inte att ironi

inte går att uppfatta av en person från en helt annan diskursgemenskap eller en

helt annan tid. Många av de ironisignaler som återfinns i texterna är tolkbara

också för utomstående. Men för att förstå ironin (och stundtals också för att

28

Hutcheon talar om ironins ”edge”: ”Unlike metaphor or metonymy, irony has an edge; unlike

incongruity or juxtaposition, irony can put people on edge; unlike paradox, irony is decidedly

edgy.” (Hutcheon 1994, s. 37)

29

Beroende på teoretisk inriktning kallas dessa vid olika namn: teorier som ser ironi som primärt

hemmahörande hos författaren talar ofta om ”ledtrådar” (jfr Booth ovan), formalistiska

textteo-rier som ser texten som fristående från författaren talar oftare om textsignaler, pragmatiska

teorier talar oftare om något som triggar förståelsen, ”triggers”, eller markörer (Hutcheon 1994,

s. 149).

61

uppfatta den) krävs förståelse för såväl den diskursiva praktiken som den

soci-ala praktiken, för att återknyta till den terminologi som används i denna

av-handling.

Viktiga teoretiska utgångspunkter är dessa (jfr Gustafsson 2007):

• Ironi är ett indirekt sätt att uttrycka en attityd (jfr 3.3.2).

• Den ironiska meningen ligger dold i den dynamiska relationen

mellan det som är utsagt och det som inte är utsagt (jfr 3.3.3).

• Ironi kräver intentionen att vara ironisk. Dels kräver den att

skribenten avser att vara ironisk, dels kräver den att åhöraren

eller läsaren förstår skribentens intention – annars misslyckas

ironin (jfr framför allt 3.3.3).

• Ironi provocerar emotionell respons (jfr 3.3.3).

• Ironi har ofta en ekoisk karaktär, som pekar tillbaka på något

som tidigare sagts eller som kan ha sagts (jfr 3.3.2 & 3.3.3).

Analysen av ironi i historiska texter kräver alltså en utvidgad analys av

kon-texten såväl som en analys av signaler för ironi i kon-texten. Den utvidgade

analy-sen av kontexten bör ta hänsyn till faktorer som kan tänkas ha påverkat texten

och användningen av ironi, men också till samtidens tolkning av texten. Såväl

den diskursiva praktiken och dess diskursgemenskaper som situationskontext

behöver undersökas.

En enkel modell för ironianalys föreslås i Gustafsson (2007). Ett första steg

är den ovan beskrivna analysen av kontextuella faktorer. Ett andra steg innebär

att man undersöker de signaler för ironi som finns i texten, t.ex. motsägelser,

inkongruenser, överdrifter och stilkrockar. Detta ger förståelse för den ironiska

karaktären och befäster tolkningen. Den ironiska meningen, dvs. vad texten

faktiskt vill säga, är inte alltid lätt att fånga – att texten är ironisk är lättare att slå

fast. Ett tredje steg skulle kunna vara att göra en analys av intertextualitet. Om

man antar att ironi ofta involverar ett eko av något som tidigare sagts, skulle en

konsekvens för analysen vara att man bör undersöka vilket påstående som det

ges eko av i texten. Texten kan också ge eko av andra diskursiva konventioner,

andra typiska genredrag etc. Detta innebär att analysen här skulle inkludera

analys av det Fairclough kallar interdiskursivitet (Fairclough 1992, s. 124 ff.,

jfr 2.5 ovan).

En viktig aspekt att ha i åtanke är att ironi både kan vara enstaka ironiska

yttranden men också kan vara ett sätt att bygga upp texten som gör hela texten

ironisk. I min genomgång av hela materialet i 4.6.1 skiljer jag mellan ”ironi i

någon form”, som alltså kan vara enstaka ironiska yttranden i en text, och

62

”textuell ironi”, som innebär att texterna har en genomfört ironisk

komposi-tion, dvs. ett slags strukturell ironi som ofta bygger på en klassisk retorisk form

av ironi med moment av förställning, där texten på något sätt ”bryter ihop”,

antingen det nu är förställningen som avslöjas eller den logiska strukturen som

bryter samman.

30

I analysen kommer olika signaler för ironi att tas upp, och ironins karaktär

att diskuteras (se kapitel 5.4.3 för avgränsningar och preciseringar).

In document Pamfletter! : En diskursiv praktik och dess strategier i tidig svensk politisk offentlighet Gustafsson, Anna W (Page 55-63)