Avgränsningar

Tid

Den relativa datering som bildar utgångspunkt här är Malmers indelning av strids­ yxekulturens keramik i sex kronologiskt signifikanta perioder (period 1–6) där den avslutande period 6 placeras i senneolitikum. Keramiken är den materialkategori utifrån vilket hela stridsyxekulturens föremålsinventarium dateras (Malmer 1962; 1975; 2002). Period 1 och 2 (grupp A–B) kännetecknas av i huvudsak snörornerade kärl med partiell ornering, företrädesvis i horisontella linjer vid mynningen. Period 3–5 (grupp F–J) kännetecknas till stor del av tandstämpel eller tvärsnoddsornerade kärl, vanligen i vinkelband eller vinkellinjer som täcker hela kärlkroppen. Under period 6 (grupp C) återkommer de snörornerade kärlen.

Mellanneolitikum B, och därmed kringliggande perioder, ges något varierande absoluta kronologiska ramar i litteraturen. Den här valda absoluta kronologin följer den indelning som använts inom Citytunnelprojektet och som i sin tur baseras på en indelning använd av Elisabeth Rudebeck och Chatarina Ödman (Rudebeck &

Ödman 2000). En viss modifiering har dock gjorts av gränsen mellan mellanneo­ litikum B och senneolitikum där gränsen satts till 2350 BC istället för 2300 BC (tabell 3). Orsaken är att det är denna gräns som använts av Andersson, vilket inne­ bär att de kronologiska ramarna i det här arbetet ansluter till det senaste arbetet om mellanneolitikum B i västra Skåne (Andersson 2003 tab. I). Mellanneolitikum B omfattar då en period om 450 kalenderår enligt denna indelning. Indelning uti­ från okalibrerade 14C­år omfattar för mellanneolitikum B 4250–3900 BP. Kalibrerat sätts perioden till 2800–2350 BC. Den här avgränsningen kan jämföras med den som används av Mats Larsson och Eva Olsson där mellanneolitikum B omfattar 4100–3850 BP, kalibrerat 2700–2350 BC, det vill säga periodskiftet mellanneo­ litikum A–mellanneolitikum B kommer något senare (Larsson & Olsson 1997). Den sistnämnda avgränsningen används också av v. Attila Rostoványi i syntesen över de stenålderslämningar som framkom inom projektet Öresundsförbindelsen (Rostoványi 2007). Gränserna kan också jämföras med de i Klaus Ebbesens (Ebbe­ sen 2006:27ff) arbete om stridsyxekultur i Danmark. Perioden omfattar här 450 år mellan 2850–2400 BC. I ett arbete om jylländsk enkelgravskultur har Eva Hübner satt sin gräns till cirka 2850–2250 BC. Perioden har därmed en varaktighet på 600 år (Hübner 2005:660 Abb. 477).

Den kronologiska avgränsning som gjorts av till exempel Ebbesen (Ebbesen 2006:27ff) grundas på när de tidigaste gravarna tillhörande enkelgravskulturen an­ läggs på Jylland – vilket bygger på 14C­dateringar i kombination med stratigrafiska iakktagelser – och sträcker sig fram till dess att de senneolitiska flintdolkarna ersätter stridsyxorna som gravgåvor i de jylländska gravarna. Indelningen kan sägas utgöra ett tydligt exempel på det kulturella ramverk inom vilket man försökt tidsbestämma perioden och kulturen i absoluta årtal över hela Sydskandinavien. Periodindelningen efter den absoluta kronologin är inte helt liktydig eller kompatibel med gränserna för de traditionella neolitiska kulturerna och den relativa kronologin baserad på fynd­ materialet, företrädesvis keramik och yxor. Naturvetenskapliga och arkeologiska dateringar ger i båda fallen upphov till osäkerhet. Det här avspeglas i de något va­ rierade kronologiska gränserna för perioden som tas upp ovan. Tidigneolitikum och mellanneolitikum A förknippas med trattbägarkultur och mellanneolitikum B med

Tabell 3. Periodindelning och dateringar kal. BC (efter Rudebeck & Ödman 2000 med modifiering efter Andersson 2003). Antal generationer baseras på fyra gene-rationer per århundrade (efter Rudebeck m.fl. 2001:38 med modifiering efter den ändrade gränsen mellan mellanneolitikum B och senneolitikum).

Tidigneolitikum 4000–3300 28 generationer

Mellanneolitikum A (äldre mellanneolitikum) 3300–2800 20 generationer Mellanneolitikum B (yngre mellanneolitikum) 2800–2350 18 generationer

stridsyxekultur vilket även är utgångspunkten i Del II. Överlappning i form av 14C­ dateringar finns, framför allt när det gäller den sena trattbägarkulturen där datering­ arna ofta omfattar äldre delen av mellanneolitikum B. Då 14C­dateringar på material från typologiskt sen stridsyxekultur ligger nära den sena trattbägarkulturen antas generellt en kronologisk överlappning mellan den typologiskt tidiga stridsyxekul­ turen och den sena trattbägarkulturen (se Edenmo m.fl. 1997:146). 14C­dateringar från den typologiskt tidiga stridsyxekulturen är sällsynta och dessutom en relativt ny företeelse, men de anses bekräfta den iakttagna överlappningen, åtminstone vad gäller västra Skåne (se avsnittet De sydsvenska neolitiska hägnaderna utanför

Malmö-området samt Svensson 2004:194).

I ett nyare arbete har dessutom en uppdelning av stridsyxekulturen gjorts i en äldre och en yngre del där gränsen går vid 2500 BC (Karsten & Svensson 2004:18; jfr Damm 1991:81 samt även Ebbesen 2006:29, 171, Fig. 125 för en liknande upp­ delning). Indelningen baseras främst på resultaten från undersökningarna inför byg­ gandet av Västkustbanan vilka redovisades under avsnittet Två västskånska dalgångar ovan. Indelningen görs främst utifrån bebyggelselämningarna.

I ett stort arbete om snörkeramik i Mellaneuropa och Sydskandinavien har Martin Furholt daterat den svenska så kallade båtyxkulturen till tiden 2620–2020 BC, men där ett möjligt slut eventuellt kan sättas något tidigare kring 2200 BC (Furholt 2003:112). I Europa finns den tidiga snörkeramiska kulturen belagd på olika platser i tiden mellan 2900 och 2600 BC (Furholt 2003). Klockbägartraditionen framträder i Europa runt 2600–2500 BC och först omkring 200–300 år senare ser vi denna tradition mer tydligt på norra Jylland (Vandkilde 2005:29; Sarauw 2007).

Dateringsunderlaget för mellanneolitikum B i Malmöområdet skiftar. I vissa fall finns det enbart 14C­dateringar att tillgå och i andra fall enbart fynddateringar. I några mer sällsynta fall baseras dateringarna på en kombination av 14C­dateringar och fynd. Den allmänna inställningen till 14C­dateringar som anger mellanneoliti­ kum B från kontexter utan typologiskt bestämbara fynd kan närmast beskrivas som skeptisk. Dateringarna betraktas vanligen som missvisande och den första tanken är ofta att resonera i termer av sekundär inblandning av olika slag och att dateringarna bör testas, det vill säga göras om, för att kunna anses säkrare. Det är i och för sig na­ turligt i en situation då man arbetar med en till stora delar dåligt känd period. Trots det dateras sällan sådana kontexter om på grund av att medel saknas och andra typer av lämningar behöver prioriteras. Det bör påpekas att det i flera fall faktiskt rör sig om missvisande dateringar, det vill säga att kontexterna utifrån struktur eller fynd­ material är uppenbart äldre eller yngre. Här kommer dock det daterade materialet, exempelvis sädeskorn, att betraktas som relevant i diskussionen.

Inom ramen för det här arbetet har med något undantag inga kompletterande

14C­dateringar gjorts. De befintliga resultaten från de olika undersökningarna har använts. Undantagen utgörs av två dateringar utförda på material från Ängdala 1991 (87). Det förekommer i regel inte mer än en datering från respektive kontext även om undantag finns. Trots att det fortfarande endast finns ett begränsat antal 14C­ dateringar till mellanneolitikum B i Malmöområdet kan det senaste decenniets un­ dersökningar relativt sett sägas ha bidragit till en kraftig ökning av antalet (tabell 5).

Det finns ett fåtal 14C­dateringar till mellanneolitikum B som inte beaktas här och det gäller de dateringar som erhållits via de miljöarkeologiska analyserna inom projektet Öresundsförbindelsen. Dateringarna har genomförts som ett led i analysen av stratigrafiska prover i kolluviallager, men tolkningar av analyserna var inte till­ gängliga för mig under den tid som materialinsamlingen pågick. Därför redovisas inte dessa dateringar här.

14C­dateringar utgör ett viktigt underlag för diskussion i det här arbetet. De kommer att användas för att föra fram tolkningar kring samband och förändring. Som delvis framgått ovan är 14C­analys en metod som är behäftad med källkritiska problem både vad gäller framtagande av material för datering och tolkningen av resultat. ”One very often reads “…a hearth which has been dated to…”” (Lloyd­Smith 2001:627; se även Persson 1999:20f). Lindsay Lloyd­Smith pekar på det faktum att 14C­resultatet skall relateras till egenskaper i det daterade materialet och inte i den daterade kontexten. Det finns inget självklart kronologiskt samband mellan det material som dateras och den anläggning materialet tas ifrån. Samtidigt kan detta sätt att uttrycka sig ändå anses motiverat baserat på det faktum att en arkeologisk bedömning av relationen mellan kontexten och det insamlade materialet som regel gjorts (jfr Norr 1998:264). Bedömningen är förvisso inte alltid riktig. Ibland finns det lite material att välja på från en kontext och en medveten risk tas därför. När missvisande dateringar fås är det närmast regel att hänvisa till sekundär inbland­ ning eller kontaminering av ett prov, eller till att arkeologen inte förstått kontexten. Det senare är nog till stor del en överdrift då det generellt finns en medvetenhet om riskerna. Kontexterna är ofta av sådan art att riskerna är svåra eller rentav omöjliga att komma ifrån. Prover tas generellt utifrån arkeologiska ställningstaganden och bedömningar som aldrig kan bli hundraprocentigt korrekta. Som exempel på an­ delen missvisande dateringar kan 14C­dateringarna av huslämningar inom projektet Öresundsförbindelsen nämnas. Det rör sig om hus från senneolitikum till medeltid redovisade i en tabell där 14C­datering och arkeologisk datering framgår (Björhem & Magnusson Staaf 2006:319ff). En översiktlig genomgång visar att av drygt 300

ålder som respektive hus anses ha (se även Friman 2008:43f). Generellt kan risken för missvisande dateringar troligen anses vara högre på platser med rikligt med läm­ ningar efter intensiva aktiviteter från en stor del av förhistorien. Som ett tydligt exempel kan Almhov (53) nämnas. Här fanns omfattande lämningar från tidig­ neolitikum fram till och med äldsta bronsålder, samt från äldre järnålder (Gidlöf, Hammarstrand Dehman & Johansson 2006). Risken för sekundär inblandning i de olika kontexterna var stor i den lämningstäta miljön (se t.ex. Brink 2009). 14C­ dateringarna finns redovisade i rapporten över undersökningen. Av 57 dateringar genomförda på sädeskorn anses sex vara missvisande i förhållande till kontexternas ålder, vilket innebär cirka 10 %. Fjorton dateringar gjordes på träkol, hasselnötsskal eller ben och de har ansetts ge korrekta värden, vilket totalt ger cirka 8 % direkt missvisande dateringar. Missvisande dateringar finns alltså, vilket även gäller de dateringar som ingår i det här arbetet. Det är inte minst problematiskt i förhållande till material av en typologiskt grovmaskig typ, till exempel sporadiska lämningar efter tvåskeppiga hus, vilka förekommer under neolitikum som helhet. För varje enskild kontext görs dock en arkeologisk tolkning av kronologisk tillhörighet. Kan dateringen anses rimlig eller möjlig utifrån vår arkeologiska kunskap så kan den inte omedelbart avfärdas.

I det här arbetet används 14C­dateringar för att diskutera relationer och föränd­ ring inom en relativt begränsad period. Dateringarnas spännvidd gör att det ofta rör sig om intervall som omfattar en stor del av perioden (se avsnittet Att sammanföra

eller skilja åt – om fynd, kalibreringar och en period som inte finns för en diskussion

kring kalibreringskurvan för äldre delen av mellanneolitikum B). 14C­dateringar kan aldrig ses som absoluta dateringar av en händelse eller ett fenomen. De sätter däre­ mot upp ramverk inom vilket tolkning är möjlig. 14C­resultaten används som ett red­ skap att uttolka samband som pekar på en multi­temporal värld i enlighet med den diskussion som fördes i avsnittet Platser, samband och minnen. Dateringarna anges i det här arbetet med det okalibrerade BP­värdet först och med det kalibrerade värdet angivet med ett sigma. 14C­dateringarna från platserna i Malmöområdet redovisas i tabell 5. Det finns totalt omkring 2 200 14C­dateringar från det aktuella under­ sökningsområdet (Hadevik muntlig uppgift). De 122 dateringarna i tabell 5 utgör därmed cirka 5,5 % av det totala antalet 14C­dateringar från undersökningsområ­ det. Dateringarna i tabell 5 har i huvudsak utförts vid Ångströmlaboratoriet, Av­ delningen för Jonfysik, 14C­laboratoriet vid Uppsala universitet. Det finns ett antal dateringar utförda vid andra laboratorier, samt ett mindre antal äldre dateringar som inte är gjorda med acceleratormetoden, något som kan påverka resultaten vad gäller till exempel felmarginaler. Samtliga BP­värden som redovisas i det här arbetet har

kalibrerats enligt Oxcal v. 3.10 (http://www.rlaha.ox.ac.uk/). Att redovisa resultaten med ett sigma, det vill säga med cirka 68 % sannolikhet jämfört med cirka 95 % för två sigma, i löptext och i tabeller är ett medvetet val gjort i syfte att tydligare belysa de skillnader som de samlade dateringarna kan avspegla när det gäller kronologiska förhållanden under mellanneolitikum B.

Centrala resonemang illustreras dock med figurer där båda intervallen redovi­ sas (figur 48 och 73). I en del fall summeras eller kombineras 14C­dateringar för att visa på möjliga tidsramar för faser eller händelser (se t.ex. figur 53). Det berör främst dateringar från palissaderna och palissadområdena där det i något fall finns så pass många dateringar att detta kan göras för att bättre illustrera helhetsintrycken av händelser och faser. Urvalet av vilka dateringar som behandlas tillsammans i de olika figurerna bygger på arkeologiska bedömningar, exempelvis träkol från vad som bedöms vara rester efter palissadstolpar, i relation till 14C­dateringarnas fördel­ ning (jfr Hallgren & Possnert 1997:126; se även Norr 1998:267). Faser illustreras genom summering av ett urval 14C­dateringar i syfte att få fram den bästa möjliga uppskattningen för den kronologiska utbredningen av händelserna. Summeringen används för:

… adding probability distributions to arrive at the best estimate for the chronological distribution of the events; … note that, for example, the 95 % range for a SUM dist­ ribution give an estimate for the period in which 95 % of the events took place not the period in which one can be 95 % sure all of the events took place (se Hjälpen för OxCal http://www.rlaha.ox.ac.uk/).

I fallet med 14C­dateringar från palissadkonstruktionerna har ett urval dateringar kombinerats i syfte att illustrera en händelse, i dessa fall för att illustrera en möjlig tid för byggandet av dem. Metoden behandlar dateringarna som en händelse, vilket innebär att den pressar samman resultaten och skapar en enda ”konstgjord” datering av dem (Norr 1998:268).

Rum

Geografiskt omfattar arbetet Malmö stad, vilken i sin nuvarande utbredning är ett resultat av kommunsammanslagningarna från tidigt 1970­tal. Elva socknar samt Malmö tätort ingår därmed i studien (figur 9 och 10). Avgränsningen är varken arkeologiskt eller naturgeografiskt betingad utan är helt gjord efter en antikvarisk gränsdragning i den bemärkelsen att kommunen utgjort Malmö Museer, Arkeologi­ enhetens huvudsakliga arbetsområde. Den geografiska avgränsningen i det här ar­ betet tillåter därför inte att vi talar om avgränsade lokalgrupper eller samhällen i den

Figur 9. Malmö stad med socknar. Vägnätet avspeglar bebyggelsens täthet. Kartunder-lag: © Malmö Stadsbyggnadskontor.

bemärkelsen som exempelvis Andersson (Andersson 2003) gör eftersom den fysiska gränsdragningen inte bygger på arkeologiska och naturgeografiska iakttagelser (se avsnitten Två västskånska dalgångar och Grunder för ett lokalt perspektiv).