Som i föregående avsnitt görs genomgången av de valda arbetena kring stridsyxekul turen med avsikt att belysa ett antal aspekter som är av betydelse för det här arbetets
syfte. I fokus står hur de olika forskarna tolkat stridsyxekulturens ekonomiska och sociala struktur. Förhållandet till de föregående, samtida och efterföljande kulturut trycken/perioderna – trattbägarkultur, gropkeramisk kultur och senneolitikum – är också av intresse att belysa, det vill säga vad har man lyft fram som det kulturdefi nierande draget för stridsyxekulturen? En central fråga är också hur man anser att stridsyxekulturen förändrats under den tid den existerade.
Den svensk-norska stridsyxekulturen
I en forskningshistorik kring stridsyxekultur i sydligaste Sverige bildar Mats P. Malmers arbeten den centrala utgångspunkten eftersom han i dessa har definierat stridsyxekulturen och fastställt dess karaktär och plats i den neolitiska kultursek vensen. Hans ståndpunkter har framförts i tre större arbeten som spänner över fyra decennier (Malmer 1962; 1975; 2002), samt i ett antal artiklar (bl.a. Malmer 1986; 1989). Arbetet från 1962, Jungneolitische Studien, måste räknas som ett av de mest inflytelserika arkeologiska verken inom skandinavisk arkeologi. Det har definierat och format forskningen kring stridsyxekulturen som få andra studier gjort inom sina ämnen. Malmers ståndpunkt får i allt väsentligt anses vara oförändrad genom de tre arbetena. Utgångspunkten här blir därför i stor utsträckning den senare boken från 2002, The Neolithic of South Sweden – TRB, GRK and STR, som presenterar en genomgång av trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen, och hans syn på förhållandet mellan dem och stridsyxekulturen. Den här boken skiljer sig på så sätt från de båda föregående. Dessa har tydligt fokus på stridsyxekulturen, där endast mer översiktliga jämförelser görs med trattbägarkultur och gropkeramisk kultur.
Som namnet antyder tar boken upp den arkeologiska situationen i södra Sverige, och delvis sydöstra Norge, vilket grovt sett ger en nordlig gräns i höjd med Mälarland skapen. Särskilt fokus ligger på Skåne, vilket avspeglar källmaterialsituationen (se figur 7). I det här sammanhanget är det den skånska stridsyxekulturen som lyfts fram. I Malmers studie av stridsyxekulturen intar gravarna och fyndmaterialet i dem, framför allt keramiken, den främsta positionen även om han anlägger ett helhets perspektiv där övriga lämningar också analyseras. Det framgår tydligt i definitionen av den svensknorska stridsyxekulturen. Malmer anser den vara representerad där dess typiska enmans och dubbelgravar finns. Den är sannolikt representerad där den typiska keramiken finns och den är möjligen representerad där de typiska strids yxorna finns (Malmer 1989:8). Hans arbete får karakteriseras som en konsekvent genomförd metodstudie där keramiken från gravarna ligger till grund för hela den kronologiska indelningen av perioden och där den utgör utgångspunkt för date ringen av övriga föremålskategorier.
Gravarna och fyndmaterialet i dem används också som källa till diskussionen om ekonomi, social struktur och ideologi. Stridsyxegravarna karakteriseras som en serie ”sharpfocus pictures”. Föremålen i dem tolkas som medvetet utvalda utifrån strikta konventioner. Det innebär att föremålen i dem inte skall ses som representativa för den materiella kulturen som helhet (Malmer 2002:131).
Den skånska stridsyxekulturens gravar återfinns till stor del längs de södra och västra kusterna samt i en koncentration i den nordöstra delen av landskapet. Spridningen sammanfaller med områden lämpliga för både primitivt och modernt jordbruk, vilket tolkas som att stridsyxekulturen hade en bofast jordbruksbaserad ekonomi. Mindre jakt och fiskestationer har också identifierats. Avsaknaden av tydliga bosättningsspår beror till stor del på källkritiska faktorer som till exempel det moderna jordbrukets negativa inverkan på boplatsytorna. Malmer konstaterar trots det att det står utom allt tvivel att stridsyxekulturens hus kommer att påträf Figur 7. Keramikgruppernas distribution
fas i framtiden (Malmer 1986:15). Gravarnas utbredningsområde likställs även med stridsyxekulturens tidiga innovationsområde i Skåne, baserat på spridningen av stridsyxor. Fynden ger inte tillräckligt underlag för att identifiera något säkert innovationsförlopp inom området. Keramiken antyder dock en lokalisering av det tidigaste innovationsområdet till de nordöstra och sydöstra delarna av landskapet eftersom det är här större delen av den tidiga keramiken återfunnits. Den senare stridsyxekulturen är främst representerad i de sydvästra delarna, som i gengäld i stort saknar tidig keramik och tidiga gravar. Sammantaget tyder dock källmaterialet på att stridsyxekulturen nådde de olika delarna av landskapet relativt samtidigt även om den var svagare representerad i de sydvästra delarna i inledningsskedet (med undantag av att de tidiga formerna av stridsyxor accepterats här). Detta sammanfal ler enligt Malmer med att den sena trattbägarkulturen är något mer långlivad i den här regionen vilken i det här avseendet även omfattar de danska öarna, något som
anses vara ett resultat av jordbrukets långa och starka tradition (Malmer 1975:53f; 2002:149, 168f, 182). Den sena trattbägarkulturen (Valbyfasen) utgjorde ändå ”… en mindre lysande samhällsform” (Malmer 1986:21) än både den äldre mellanneo litiska trattbägarkulturen och stridsyxekulturen.
Den gropkeramiska kulturen sprids från Mälarområdet söderut som ett resultat av att den sena sydskandinaviskt definierade trattbägarkulturens sociala och ritu ella system inte accepteras här. Resultatet blev en omställning till en kultur vars ekonomiska fokus ändrades mot en ökande betydelse för jakt och fiske (Malmer 2002:180f). Spridningen söderut är framgångsrik och det är i slutfasen endast syd västra Skåne som representerar den sista utposten för trattbärgarkulturen med dess jordbruksbaserade ekonomi. Den gropkeramiska kulturens föremålsformer finns i sydvästra Skåne även om fyndsammanhangen de påträffas i placerar dem inom tratt bägarkulturen. De ”regelrätta” gropkeramiska boplatserna koncentreras framför allt till nordvästra och nordöstra Skåne (Malmer 2002:126f). Med stridsyxekulturens inträde följer ett, gentemot den gropkeramiska kulturen, geografiskt motsatt innova tionsförlopp upp mot Mellansverige, med en återvunnen dominans för jordbruket (Malmer 2002:182).
Stridsyxekulturens relation till den kronologiskt föregående trattbägarkulturen och den kronologiskt delvis samtida gropkeramiska kulturen uttrycker Malmer genom att betona de ideologiska skillnaderna. Det avslutande stycket i The Neolithic
of South Sweden tydliggör detta:
The successive changes from EBK to TRB to GRK to STR were thus caused neither by ethnic conflicts nor by climate change. The differences between the cultures are instead on the ideological plane. Culture is ideology (Malmer 2002:184).
Ideologi, eller religion, innefattar exempelvis konstnärliga uttryck och ekonomiska och sociala strategier, vilka förvisso även påverkas och skiftar med naturliga förut sättningar mellan olika regioner. Kultur sprids genom personliga kontakter och en förutsättning för dess framgång är att den inte associeras med våld (Malmer 2002:184). Malmer är tydlig i sin distansering gentemot diffusionistiskt präglade teorier om att de stora innovationerna under neolitikum, inklusive stridsyxekul turens uppträdande, skulle vara ett resultat av omfattande immigration (Malmer 2002:175). Stridsyxekulturens ideologi och religion anammas av enskilda personer och familjer i en tid när en tillbakagång i trattbägarkulturens sociala system kan skönjas, framför allt genom minskade aktiviteter i anslutning till kultplatserna. In fluenserna kommer i ett inledande skede från den snörkeramiska kulturen på konti nenten, medan det i ett senare skede är den kontinentala klockbägarkulturen som
bidrar med influenser. Förändringen behöver däremot inte ha betytt någon större omläggning av den övergripande ekonomiska inriktningen och det finns heller inga direkta bevis för något sådant (Malmer 2002:131ff; 169, 183). Undantaget utgörs av metallen, som på ett tydligare sätt än tidigare spelar en avgörande roll i den ideolo giska omställningen från trattbägarkulturens till stridsyxekulturens sociala system. Metallföremålen möjliggör en form för personligt ägande som inte förekommit tidi gare, något som även får betydelse för hur synen på jordägande förändras. Den under trattbägarkulturen kollektiva ägandeformen, vilken även uttrycks genom kulturens gravar, förändras under stridsyxekultur till ett familje eller individbaserat ägande, vilket avspeglas i de enligt strikta konventioner anlagda enmansgravarna. Malmer betecknar stridsyxekulturen som aristokratisk med en likartad samhällsställning mellan könen inom denna aristokrati. En underklass anses ha funnits vilken in ledningsvis stått utanför aristokratin, men som efterhand allt mer upptagits inom denna. Det har medfört att stridsyxekulturens aristokratiska prägel efter hand blivit mindre framträdande (Malmer 1975:118ff; 1989:9; 2002:158). Stridsyxekulturens förhållande, eller övergång, till den senneolitiska kulturen diskuteras inte i någon större utsträckning, men en successiv övergång och förändring mot den senneolitiska materiella kulturen antyds genom att stridsyxekulturens sista period, period 6, troli gen skall dateras till en tidig del av senneolitikum (Malmer 1975:26).
Malmer karakteriserar stridsyxekulturen som konservativ i den bemärkelsen att mycket lite förändring kan ses under de omkring 400 år den anses omfatta. Grav former, keramiktyper och keramikdekor ändras i liten utsträckning medan stridsyx orna förändras i viss utsträckning. Detta paras ihop med det faktum att stridsyxe kulturen är mycket enhetlig i sitt materiella uttryck över hela sitt (svensknorska) spridningsområde. Han ser detta som ett tecken på att bärarna av stridsyxekulturen varit starkt medvetna om det han benämner egenarten i sitt samhällskick, vilken skulle leva kvar som en sorts protest mot trattbägarkulturens och den gropkeramis ka kulturens samhällsskick (Malmer 1989:9). Den förändring som föremålen ändå genom går blir därmed strikt kronologiskt betingad. Det finns dock antydningar om en lokalt/regionalt geografiskt betingad förändring i södra och sydvästra Skåne i det att stridsyxekulturen inte får fullt genomslag här förrän under period 3 och framåt. Det är från och med då stridsyxekulturens karakteristiska gravar uppträder i det här området. De tidiga yxorna förekommer här, som nämndes ovan, redan under de tidigare perioderna. Det kan tyda på ett långsammare anammande av stridsyxekul turens ideologi i den här delen av Skåne (Malmer 2002:182). Denna process fram ställs som ekonomiskt betingad där en färdig stridsyxekultur för en ideologisk kamp mot den gamla trattbägarkulturens försvagade samhällssystem.
Ystadprojektet
Under 1980talet hölls ett par möten vilka fokuserade på stridsyxekulturen ur ett sydskandinaviskt perspektiv (Adamsen & Ebbesen 1986; Larsson, L. 1989). I sam band med det senare av dessa presenterade Lars Larsson ett delresultat från projektet
The Cultural Landscape during 6000 Years in Southern Sweden – the Ystad Project,
populärt kallat Ystadprojektet. Genom detta projekt blev den sydsvenska stridsyxe kulturen föremål för ett relativt nytt aktivt intresse (Larsson, L. 1989; 1992), även om Christopher Tilleys arbete om stridsyxekulturen kan sägas utgöra startskottet för 1980talets forskningsinsatser kring perioden (Tilley 1982).
Ystadprojektet hade som målsättning att studera människans påverkan på kultur landskapet i ett långtidsperspektiv. Långsiktiga socioekonomiska förändringar studerades inom det utvalda undersökningsområdet, vilket omfattade Ljunits och Herrestads härader. Projektet var tvärvetenskapligt upplagt där den (förhistoriska) arkeologiska delen av projektet delades in i fyra delprojekt, B1–B4, vilka ansågs sammanfalla med expansionsfaser identifierade genom pollenanalys. Delprojekten B1 och B2 berör tiden från jordbrukets inträde fram till bronsålder (Stjernquist 1992:9f), där delprojekt B2 behandlar tiden från senare delen av mellanneolitikum A till och med senneolitikum. Källmaterialet kom från musei och privatsamlingar samt fältarbeten i form av ytinventeringar och utgrävningar. Perioden diskuteras i förhållande till resultaten från delprojekt B1 som behandlar tidigneolitikum och den äldre delen av mellanneolitikum A (Larsson, M. 1992). Geografiskt delades undersökningsområdet in i tre zoner – kustslätten, det yttre backlandskapet och det inre backlandskapet. Kustslätten kännetecknas av ett topografiskt svagt böljande landskap med övervägande sandiga jordar. Det yttre backlandskapet har en mer markerad terräng med tyngre lerjordar, medan det inre backlandskapet domineras av morän med ett högre inslag av sand och grus (Larsson, L. 1992:91).
Lämningarna från stridsyxekulturen består av boplatser, gravar och depåfynd (Larsson, L. 1992:103ff). Endast en boplats, Kabusaboplatsen, undersöktes inom projektet. Övriga indikationer på boplatser utgörs av inventeringsfynd, mestadels bestående av fragment från håleggade flintyxor. På Kabusaboplatsen, som låg i den kustnära zonen, identifierades en oregelbunden stolpkonstruktion vilken tolkades som resterna av en huskonstruktion. Ett fåtal mindre gropar med stridsyxekeramik påträffades i närheten av huset. En mindre produktion av fyrsidiga flintyxor kunde också beläggas, liksom sekundär bearbetning av slipade flintyxor. Keramiken place ras i stridsyxekulturens senare perioder, vilket även får stöd genom 14Cdateringar. Elva gravar har identifierats inom området, samtliga lokaliserade till kustslätten och
det yttre backlandskapet. Depåfynden återfinns till största delen nära kusten där endast ett par fyndplatser i det inre backlandskapet avviker från detta mönster. Uti från bland annat dessa lämningar för Larsson fram en modell över det neolitiska bosättningsmönstret i Ystadområdet.
Larsson för in fenomenet transhumance i diskussionen kring det mellanneoli tiska ekonomiska och sociala systemet (Larsson, L. 1989:70ff; 1992:150ff). De lokala pollen diagrammen visar på ett ökat inslag av pollen från skogsträd medan de kultur landskapsindikerande inslagen minskar under mellanneolitikum. De odlingsindike rande växter som ändå kan urskiljas lokaliseras i huvudsak till kustzonen. Detta förknippas med en sammandragning av bebyggelsen till kustzonen vid övergången mellan tidigneolitikum och mellanneolitikum A. Odling bedrivs här i anslutning till de enskilda gårdarna medan boskapsskötseln anses kännetecknas av en mer kollek tivt inriktad form med samarbete mellan de enskilda gårdarna där boskapen under sommarhalvåret förs upp till backlandskapet ovanför boplatserna i kustområdet. Detta system benämns transhumance och skiljer sig från ett nomadiskt levnadssätt genom att det kräver en fast bas som utgångspunkt, här i form av de kustnära bo platserna. Koncentrationen av bosättningarna till kustområdet innebar efter hand en utarmning av odlingsmarkerna vilket innebar ett ökat intresse för jakt och fiske, något som kan ses i det arkeologiska materialet från senare delen av mellanneoliti kum A. Den här ökade fokuseringen på jakt och fiske kan även ses som ett resul tat av en ökande konkurrens med den tidiga stridsyxekulturens samhällsbildningar som uppträder i backlandskapet, utanför de centrala jordbruksbygderna vid kusten. Stridsyxekulturen har en ekonomi som också är inriktad på boskapsskötsel, vilket gör att konkurrensen om betesmarkerna blir tydlig. Stridsyxekulturens boskaps baserade ekonomi kan ha fungerat i ett system som mer liknar verklig nomadism. De fåtaliga boplatserna tyder på kortvariga upphåll på de enskilda platserna vilket anses kunna tala för detta.
Larssons syn på förhållandet mellan stridsyxekulturen och de kronologiskt omgi vande kulturerna skall förstås mot bakgrund av det ekonomiska system som i korta ordalag beskrevs ovan. Den ekonomiska modellen tar, som framgick ovan, sin främsta utgångspunkt i resultaten från de lokala pollendiagrammen. Förhållandet mellan de neolitiska kulturerna diskuteras däremot med ett något större perspektiv som bas då Skåne, med betoning på de södra och västra delarna, som helhet dras in i resone manget. Fokus ligger på övergångsperioden mellan mellanneolitikum A och mellan neolitikum B (Larsson, L. 1989:68ff; 1992:145ff). Trattbägarkulturen i södra och sydvästra Skåne under senare delen av mellanneolitikum A ses av Larsson som ett tämligen vitalt samhälle där inslaget av material förknippat med gropkeramisk kultur
tyder på ackulturation mellan dessa båda samhällsformer. Denna kulturfusion tyder på att stora likheter förelåg i det socioekonomiska systemet hos de båda kulturgrup perna, något som var en nödvändig förutsättning för denna ackulturation. Klassiska gropkeramiska lokaler finns dock inte i de här delarna av Skåne, de är lokaliserade till framför allt det nordöstra hörnet av landskapet. Det finns inga 14Cdateringar av material från den tidiga stridsyxekulturen (Malmers period 1–2) vilket gör att det är svårt att utvärdera förhållandet till den sena trattbägarkulturen i det här avseendet. De tidiga stridsyxorna liksom de tidiga gravarna tenderar att lokaliseras till områ dena en bit in från kusten i södra och sydvästra Skåne. De senare formerna återfinns i kustzonerna. Detta mönster tolkas som ett resultat av en försiktig etablering av den tidiga stridsyxekulturen i backlandskapen en bit från kusten. Denna tidiga strids yxekultur ses som ideologiskt oförenlig med trattbägarkulturens samhällsform trots att det inte verkar föreligga någon större ekonomisk skillnad mellan kulturerna då båda främst är baserade på boskapsskötsel. En kronologisk överlappning antas dock ha funnits under en tid. Larsson karakteriserar den tidiga stridsyxekulturen som en ”missionsrörelse” med religiösa inslag, vilken kopplas samman med immigration av mindre grupper eller individer som för med sig den nya kulturen. Det är inte fråga om större folkvandringar. Dess individbetonande drag ses framför allt genom en reglerad gravritual. Denna missionsrörelse får tidigt fäste i nordöstra Skåne där den tidiga keramiken främst återfinns medan motståndet är hårdare i södra och sydvästra Skåne. Det är först under senare delen av mellanneolitikum B som stridsyxekulturen får fullt genomslag i kustområdet, tydligt manifesterat genom gravarna, men också belagt genom 14Cdateringarna från Kabusaboplatsen. Det finns däremot inga spår av trattbägarkultur (eller gropkeramisk kultur) i området längre vilket tyder på att denna samhällsform, möjligen under tvångsbetonade former, inkorporerats i strids yxekulturens ideologiska system.
Den sena stridsyxekulturen innebar början på en tid av intern förändring på verkad av yttre influenser, en utveckling som ledde fram till det sociala system som etablerades under senneolitisk tid, och som i sin tur pekade fram mot den mer tyd liga hierarkiska struktur som kan skönjas i och med bronsålderns period II. I södra och västra Skåne framställs stridsyxekulturens utveckling under mellanneolitikum B som ett resultat av en geografisk expansion från de inre delarna av landskapet ut mot kustområdena. I den bemärkelsen kan Larssons modell ses som ett försök till en geografisk finkalibrering av Malmers modell (jfr ovan). Malmer har kritiserat Larssons modell utifrån källkritiska aspekter då materialet anses för litet (Malmer 2002:149f). Den av Larsson iakttagna rumsliga expansionen paras med en successiv social utveckling där allt fler människor anammar, eller snarare tvingas anamma,
stridsyxekulturens ideologi och samhällsystem. Samhällssystemet i sig kan ses som socialt mer komplicerat i den senare fasen, något som främst impliceras genom refe ren sen till Tilleys arbete från 1982 där han ser utvecklingen av ornamentiken på stridsyxekulturens keramik som ett resultat av ett alltmer socialt komplicerat sam hälle (Tilley 1982; Larsson, L. 1992:147).
Två västskånska dalgångar
Utbyggnaden av järnvägsnätet i västra Skåne (Västkustbanan) innebar att omfat tande uppdragsarkeologiska undersökningar genomfördes mellan 1995 och 1999. Ett av slutresultaten från dessa undersökningar blev Magnus Anderssons studie över bebyggelsen under tidig och mellanneolitikum i dalgångarna kring Saxån och Väla bäcken samt Lödde å och Kävlingeån (Andersson 2003; 2004). Det övergripande syftet med Anderssons arbete är att studera de regionala samhällenas framväxt, deras organisation och förändring. Regionen anses här vara relativt väl definerad ur ett arkeologiskt perspektiv (Andersson 2003:13f, 26ff). Betoningen på regional variation är grundläggande för Andersson. Resultaten från undersökningsområdet ses inte som allmängiltiga för ett större geografiskt område. Andersson definierar ett samhälle som en grupp av människor och deras platser inom ett geografiskt område inom vilket de säsongsvisa och årliga verksamheterna försiggår, och där människor na ansett sig ha en gemensam identitet som skilt sig från kringliggande samhällens. Människans relation till landskapet utgör ett centralt tema i arbetet. Tid och rum (landskapet) betraktas som aktiva komponenter i skapandet av sociala rela tioner (Andersson 2003:36ff). Landskapet är ett aktivt medium för handling, med en tydlig meningsbärande roll där olika typer av platser med skiftande historiskt djup bildar den helhet utifrån vilket ett samhälles andliga, sociala och ekonomiska organisation kan förstås. Människornas gemenskap, den sociala interaktionen, dis kuteras med utgångspunkt från främst Anthony Giddens strukturationsteori, där samhällets underliggande strukturer påverkar och påverkas av mänsklig handling i en fortlöpande process av kontinuitet och förändring.
Topografiskt kännetecknas det undersökta området av en svagt kuperad terräng med endast ett fåtal höjdområden. Längs kusten dominerar sandigare jordarter, vilka även sträcker sig in längs åsystemen, medan de tyngre lerjordarna finns längre in från kusten (Andersson 2003:28ff). Källmaterialet utgörs i huvudsak av bosätt ningslämningar, gravar och offermiljöer, men centrala platser och naturformationer förs också in i diskussionen (Andersson 2003:54ff). Distinktioner görs dock inom kategorierna där boplatserna delas upp i huvudbosättningar respektive bo/aktivitets platser utifrån materialets dignitet. För att räknas som huvudbosättning måste en
plats uppfylla flera kriterier som tyder på varaktigt utnyttjande. Hus bör ha funnits även om det inte är ett nödvändigt krav att dessa identifierats. Materialet hämtas