Under den här rubriken samlas ett tämligen omfattande spektra av platser, därav termen ”aktivitetsplats” som ett mer brett tillägg – termen kan ju utan tvekan fung era på samtliga platser vilka tas upp i Del II – till beteckningen ”boplats”. Platser med enstaka fynd eller 14Cdateringar från skilda sammanhang tas upp tillsammans med platser med tydligare konstruktioner och anläggningar. Platsernas läge kan ses på figur 15.
Pildammsparken (1)
Boplatsen vid Pildammsparken är en av de mest kända neolitiska lokalerna i Malmö med sina stora mängder fynd av flintredskap. Boplatsen låg i det som idag delvis om fattar kvarteret Roskilde vid Pildammsparkens nordvästra kant. Salomonsson anger att boplatsen varit en inlandsboplats belägen vid de troligen naturliga vatten samlingar som funnits på platsen (Salomonsson 1971:71). Vattensamlingar har av vattnats av Korrebäcken vilken hade sitt utlopp vid nuvarande Malmöhus. Han ute sluter däremot inte att havet gått upp i en vik mot området under någon tidpunkt, vilket boplatsens läge på 5–6 m ö.h. kan tala för. Avståndet till stranden bör i vilket fall inte ha varit särskilt långt under neolitisk tid även om det inte går att återskapa
detaljer na i det här förhållandet för hela den period som boplatsen verkar ha varit använd.
Detaljerna kring boplatsen är okända, det fanns inga orubbade lager, och avsak naden av keramik gör att flintredskapen utgör det enda källmaterialet från platsen (Salomonsson 1971:71; Althin 1954:52f). Flintredskapen tyder på långvariga aktivi teter på platsen – kärnyxor, tunnackiga flintyxor, tvärpilar, 314 tjocknackiga flint yxor, 2 håleggade flintyxor, 62 tunnbladiga flintyxor, 112 tjocknackiga flintmejslar, 39 spånpilspetsar, ett trettiotal cylindriska spånblock, 14 flintdolkar, knackstenar,
Figur 15. Platser med bo- och aktivitets-platslämningar markerade med platsnum-mer. Kartunderlag: © Malmö Stadsbygg-nadskontor.
stora mängder skrapor med mera visar på aktiviteter på platsen från mesolitikum till senneolitikum. Den kvantitativa tyngdpunkten verkar ligga i mellanneolitisk tid. Uppgifterna om fynden tyder på både hela och fragmentariska redskap vilket i kombination med avsaknaden av detaljerade fynduppgifter gör att platsen även finns med på kartan över platser med depå och enkelfynd (figur 12), men här har beteck ningen ”boplats” från litteraturen avgjort platsbeskrivningens placering.
Att reda ut detaljerna kring kronologi och kontinuitet är problematiskt. Salo monsson konstaterar att platsen kan ha bebotts i perioder från slutet av tidigneolitisk tid fram till och med senneolitisk tid (Salomonsson 1971:72ff). Trattbägarkulturen är klart representerad och under en tid anses platsen även ha använts av folk till hörande den gropkeramiska kulturen, något som de cylindriska spånblocken och spånpilspetsarna tyder på. Han konstaterar dock att spånpilspetsarna även använts inom trattbägarkulturen (Salomonsson 1971:80). Stridsyxekulturens närvaro anses däremot inte belagd i fyndmaterialet (Salomonsson 1971:72). Avsaknaden av detalje rade fyndomständigheter, bevarade stratigrafier och keramik omöjliggör en närmare utvärdering av kontinuiteten på platsen och CarlAxel Althins benämning av platsen – ”Middle neolithic” – avpeglar, om än möjligen något snävt, platsens huvudsakliga datering. Den påtagliga fyndmängden och den långa kontinuitet som de represen terar tyder på att man kontinuerligt, men kanske periodvis som Salomonsson anger, och med kännedom om dess tidigare användning, brukat platsen under i stort sett hela neolitikum.
Föremålen ger en tämligen bred bild av aktiviteterna på platsen. Det stora anta let spånpilspetsar tyder på att jakt varit en viktig syssla, kanske den huvudsakliga, under åtminstone den fas som betecknas som den gropkeramiska. Förekomsten av det Althin benämner ”roughouts” (Althin 1954:52) tyder också på att flinthantverk i form av yx och mejselproduktion kan ha förekommit på platsen, något som knack stenarna också kan indikera.
Naffentorp 15:1 (6), Bunkeflo 9:4 (8), Lockarp 24:1 (26), Naffentorp 2:5 (54), Hyllie VA (63), Svågertorp 8 (65) & Kv. Benkammen (81)
Flera av lösfyndssamlingarna vilka registrerats i samband med Riksantikvarie ämbetets fornminnesinventering innehåller fragment av redskap vilka kan kopplas till mellanneolitikum B. Det finns i regel inga uppgifter om var fynden påträffats inom fastigheterna. På Naffentorp 15:1, Bunkeflo 9:4 (Högberg 1999b), Lockarp 24:1, Naffentorp 2:5, Svågertorp 8 och kv. Benkammen har fragment av håleggade yxor påträffats. Yxfragmentet från kv. Benkammen låg i en grop från yngre brons ålder på ett boplatsområde i nära anslutning till Risebergabäcken (Jonsson 1986).
Fyndet från Svågertorp 8 påträffades i samband med en förundersökning där det dock inte påträffades några anläggningar (Rostoványi 1995:146). Det hålslipade fragmentet låg tillsammans med andra flint och stenartefakter inom en begränsad yta i anslutning till en tidigare våtmark. Förekomsten av skäror tyder på aktiviteter under senneolitikum, och det kan inte uteslutas att det håleggade yxfragmentet skall kopplas till denna period. Från Bunkeflo 9:4 och Hyllie VA finns det fragment av tunnbladiga flintyxor (ett från vardera lokal). Fragmentet från Hyllie VA tolkades vid undersökningen som ett möjligt offerfynd eftersom den låg i en tidigare våtmark (Hyllie mosse) (Thörn 1993). Den omfattande lösfyndsamlingen på Bunkeflo 9:4 innehåller förutom det stora antalet hela yxor (se avsnittet Depå- och enkelfynd) frag ment av håleggade yxor, två eggdelar från tjocknackiga flintyxor av Btyp (varav en osäker), en spånpilspets av typ D1, det vill säga en typ som tillskrivs stridsyxekultur, och ett fragment av en spånpilspets (se även beskrivning av Elinelund 2B (58)). En spånpilspets finns även från Naffentorp 15:1.
Bunkeflo 7:7 (10), Västra Klagstorp 10:2 (45), Kv. Cedern (48), Kv. Sege å (49), Sege å (50), Stora Bernstorp (51), Svågertorps industriområde K (60) & Kv. Körledaren (70) Från ytterligare några platser utöver Naffentorp 15:1 (6) och Bunkeflo 9:4 (8) som togs upp ovan finns det enstaka fynd av spånpilspetsar eller cylindriska spånblock (se även Sibbarp (22), Lockarp 7A (72), Lockarp (CT 6) (83) samt Hyllie (105) nedan). Cylindriska spånblock har hittats på Bunkeflo 7:7 och på kv. Körledaren där fyndet dock är något osäkert eftersom spånblocket är skadat. Spånblocket låg i en skålformad grop (Anl. 12), cirka 2,5 x 1,5 m i plan och 0,3 m djup, med en fyllning av sandig, sotblandad humus samt enstaka skörbrända stenar. Fynden i övrigt består av enstaka keramikskärvor, avslag (varav några retuscherade), ett borr och en skivskrapa. Övriga anläggningar på området innehöll fynd med en datering till neolitikum och eventuellt mesolitikum (Hertz 1978). Salomonsson nämner att cylindriska spånblock påträffats kring bland annat Soldattorpet, men att de flesta ex emplaren är funna i Sibbarpsområdet (Salomonsson 1971:80). Spånpilspetsar finns från Västra Klagstorp 10:2 där två stycken ingår i samlingen (härifrån kommer även ett fragment av en möjligen tunnbladig flintyxa). I ett våtmarksnära kulturlager på Svågertorps industriområde K påträffades sammanlagt två förarbeten till pilspetsar med triangulärt tvärsnitt (Nilsson 1997b:5)
Från kv. Cedern finns det lämningar som påminner om Pildammsparken (1), både vad gäller det kustnära läget och fyndmaterialet. Tre spånpilspetsar och frag ment från en tunnbladig, eldskadad flintyxa har påträffats med fynd av bland annat fragment av tjocknackiga flintyxor och mejslar, fragment av flintdolkar och spjut
spetsar samt flera andra typer av pilspetsar. Dateringen sätts till mellanneolitisk tid (Althin 1954:53 samt arkivmaterial Malmö Museer, S01:002). I anslutning till Sege å och dess avslutande sträckning innan utloppet i Öresund finns också ett antal platser med fynd av bland annat enstaka cylindriska spånblock och spånpilspetsar. Sege åplatsen anges av Althin vara från vad han benämner tidig kustkultur medan kv. Sege å (även benämnt Nya Sege) anges vara av blandad datering till mesolitisk och neolitisk tid (Althin 1954:28f). Det mellanneolitiska inslaget på dessa platser förefaller inte omfattande utan verkar domineras av äldre material, även om det från kv. Sege å också finns fynd av senneolitisk karaktär. Dessa platser ligger utanför den ungefärliga kustlinjen (figur 15) och det är inte otänkbart att de skall kopplas till aktiviteter i den ”skärgårdsmiljö” med mindre öar som troligen funnits i området (se avsnittet Landskapet – topografi och miljö). Något längre söderut har tre spånpilspet sar påträffats i samband med undersökningar vid Stora Bernstorp. Pilspetsarna hit tades i ett kulturlager som låg i direkt anslutning till Sege å. Lagret innehöll främst fynd tillhörande trattbägarkultur, men även senmesolitiska och senneolitiska fynd finns. Spånpilspetsarna tolkades som ett inslag av tillfällig verksamhet knuten till gropkeramisk kultur (Samuelsson 1988).
Hindbygården (18)
Från kärret Hindbygården finns det sex 14Cdateringar (tabell 7) till mellanneo litikum B, gjorda på bland annat svinben (Berggren 2007:296 – totalt finns det 39
14Cdateringar från kärret samt omgivande anläggningar). Detta är en period som tidigare inte förknippats med platsen utan verksamheten har utifrån de deponerade föremålen daterats till senmesolitikum–tidigneolitikum samt senneolitikum–äldre bronsålder (Svensson 1991b, 1993). En av flintyxorna från kärret har dock definierats som tjocknackig och tunnbladig, vilket antyder en datering till mellanneolitikum B (se avsnittet Depå- och enkelfynd). Möjligen kan en förmodat tjocknackig yxa också vara från mellanneolitikum B, men den har inte gått att typbestämma med säker het varför den inte tagits med här (Berggren 2007:125). 14Cdateringarna är gjorda Tabell 7. 14C-dateringar till
mellanneoli-tikum B från kärret Hindbygården (fal-lande BP-ålder) (Berggren 2007:296). BP-värdena kalibrerade med OxCal v. 3.10.
Material Lab.nr 14C år BP Kal. 1 σ
Makrofossil Ua-3309 4200 ± 75 2900–2670 BC
Al, Alnus Lu-3634 4140 ± 70 2870–2620 BC
Hallon, Rubus idaeus Ua-3308 4105 ± 80 2870–2500 BC Svin, Sus scrofa domesticus GrA-22164 4040 ± 60 2840–2470 BC Svin, Sus scrofa domesticus GrA-22138 3950 ± 60 2570–2340 BC Hallon, Rubus idaeus Ua-2030 3920 ± 90 2570–2230 BC
i syfte att datera lagerföljden i kärret. De daterade svinbenen tyder på aktiviteter i form av slakt, matberedning och måltider i anslutning till kärret under mellanneo litikum B (Berggren 2007:299). Hur dessa aktiviteter skall förstås i relation till de tidigare och senare aktiviteterna på platsen är oklart, men indicier från både boplat sen Hindby mosse (68) och Hindbygården tyder på att området varit attraktivt även under mellanneolitikum B. Platsen verkar inte ha använts för samma ändamål som under de intensiva faserna (Berggren 2007:299), men frågan är om dessa aktiviteter varit helt bortglömda under de århundraden som förflutit mellan dem.
Sibbarp (22)
Sibbarp tillhör i likhet med Pildammsparken (1) (se ovan) en av de sedan länge kända neolitiska lokalerna i Malmöområdet (publicerad av Kjellmark 1905). Platsen lokaliseras till Järavallens högsta punkt, cirka 4,5 m ö.h. (Althin 1954:32). RAÄ markeringen för platsen, Hyllie RAÄ 5:1, ligger något längre ut mot kusten, ned anför 4 meterskurvan (se figur 15). Fynden har tillvaratagits vid täktarbeten och närmare uppgifter om fyndomständigheter saknas (Salomonsson 1971:80).
Fynden består till övervägande del av förarbeten till flintyxor. Antalet sätts av Althin till 300 stycken medan Salomonsson anger att siffran överstiger 500. Förarbetena har klassificerats något olika. Althin benämner dem ”Roughouts for megalithic axes and other megalithic implements” (1954:32). Salomonsson anför förvisso svårigheten med att typbestämma dem, men bedömer ändå att majoriteten av dem har varit ämnade att bli tjocknackiga yxor, varav en del håleggade, men att de kasserats och lämnats kvar (Salomonsson 1971:81). En senare genomförd analys av förarbetena visar på att de även omfattar andra typer av förarbeten – till spetsnackiga yxor, fyrsidiga bredeggade yxor och bifacialer. Råmaterialet har häm tats från Järavallen där stora noduler av danienflinta finns, men även noduler av skandinavisk senonflinta förekommer (Högberg 2002:139ff; Högberg & Olausson 2007:88ff, 104ff). Övriga fynd från platsen är en tunnackig flintyxa, två smal mejslar, tre tjocknackiga håleggade flintyxor varav två med bred egg, en pilspets med tånge (spånpilspets?), åtta spjutspetsar, fyra dolkar, ett fragment av en båtyxa, slipstensfragment och fiskekrokar av ben. Den kronologiska blandningen är således stor, vilket också framgår av benämningen ”Mixed Neolitihic” (Althin 1954:32). Av naturliga skäl är det främst den stora mängden förarbeten till flintyxor som dragit till sig uppmärksamhet. Salomonsson bedömer att denna ”yxfabrik” är ett resul tat av aktiviteter som måste kopplas till den gropkeramiska kulturgruppen. Läget vid kusten, förekomsten av cylindriska spånblock och förekomsten av sammanlagt tretton fiskekrokar av ben talar för att det är dessa människor som lämnat efter sig
förarbetena (Salomonsson 1971:81ff). Salomonsson sätter ett fynd från Soldattorpet av en skifferdolk av norrländsk typ i samband med yxtillverkningen. Kontakter och utbyten har nått avlägsna områden även om det inte behöver ha skett genom direkt kontakt mellan sydvästra Skåne och norra Sverige (Salomonsson 1971:82f). Anders Högbergs analys, liksom de fåtaliga övriga fynden, visar på en bredare datering som verkar omfatta perioden från tidigneolitikum till och med äldre bronsålder. Förarbetena tolkas därför som ett resultat av långvarig ackumulation (Högberg 2002:141). Den närmare relationen, kronologiskt och funktionellt, mellan förarbe tena och de övriga fynden är oklar.
Liksom Pildammsparken (1) ovan har Sibbarp placerats under både kategorin bo och aktivitetsplats och depå och enkelfynd, och liksom för Pildammsparken (1) ger fyndomständigheter och fynduppgifter ett relativt vagt underlag för en närmare ka tegorisering av kronologi, funktion och inre struktur. Det som ger den en plats även under kategorin depå och enkelfynd är (förutom båtyxfragmentet) den tolkning av platsen som presenterats av Högberg (2002; 2006), vilken utgår från förarbetena och den långa ackumulationstid de representerar. Det är tydligt att platsen utgjort en viktig lokal för produktionen av förarbeten under lång tid, men de efterlämnade exemplaren representerar inte kasserade förarbeten eftersom de mycket väl duger som ämnen för färdigställandet av redskap. Det innebär att det tillverkades förar beten för vidare transport och tillverkning av färdiga yxor på annan plats medan andra förarbeten tillverkades i syfte att deponeras på plats. Högberg identiferar en traditionskontinuitet på platsen vilken förvisso rent praktiskt inte behöver ha pågått oavbrutet eller oförändrat från tidigneolitikum till och med äldre bronsålder, men där kännedomen om platsen och dess betydelse fortlevde genom muntlig tradition. De efterlämnade förarbetena utgör det materiella uttrycket för denna kännedom, vilken fördes vidare från generation till generation.
Fosie IV (28)
Inom det mycket stora undersökningsområde som går under namnet Fosie IV fanns det utöver den välkända bebyggelsen från senneolitikum–järnålder även inslag av tidigneolitikum, mellanneolitikum A och mellanneolitikum B (se även under avsnit tet Depå- och enkelfynd). Lämningarna från mellanneolitikum B var spridda över ett relativt stort område (Björhem & Säfvestad 1989:16ff, 110ff, 122ff). Områdets storlek gör av naturliga skäl att topografin varierade, men generellt kännetecknades området av mindre förhöjningar och våtmarkssänkor. Underlaget utgjordes av lerig, sandig, moig morän med undantag av den östra delen där isälvsavlagringar domi nerade. Risebergabäcken löper genom områdets östra del. Inom området kunde sex
boplatslägen med långhus och gropar från skilda perioder urskiljas (boplats I–VI) (figur 16).
Stridsyxekulturen på Fosie IV visar sig genom enstaka fynd där samtliga åter fanns i de grusigare områdena inom boplats I och III på ömse sidor Risebergabäcken. Från boplats I kommer endast en eggdel från en håleggad flintyxa, vilken påträf fades i sluttningen ned mot våtmarksområdena nära bäcken. Fynden från boplats III kommer även de från det bäcknära området och koncentrerades till en stenlägg ning vilken överlagrade två brunnar. Stenläggningen och brunnarna har daterats till senneolitikum genom fynd och 14Cdateringar. De fynd från stenpackningen som relateras till stridsyxekultur utgörs av en håleggad flintyxa, vilken låg i en modern dräneringsränna, ett par fragment av ytterligare en håleggad flintyxa, en flintmejse
Figur 16. Fosie IV med boplatslägena I–VI (efter Björhem & Säfvestad 1989:15, plansch I).
legg samt en kupad keramiksskärva dekorerad med tvärsnodd. Av avbildningen att döma rör det sig om en bukskärva med vertikala linjer, men det är svårt att urskilja om de går i vinkel (Björhem & Säfvestad 1989:114, plansch XXI:b). Skärvan anty der ett kärl med heltäckande ornering vilket skulle ge det en placering i någon av de senare perioderna. Flera av flintföremålen visar tecken på omhuggning. Inslaget av stridsyxekultur i stenpackningen tolkas av Nils Björhem och Ulf Säfvestad generellt som en sekundär inblandning, det vill säga äldre föremål har hittats och återanvänts under senneolitisk tid. Bedömningen är dock att föremålen kommer från det ome delbara närområdet. Från boplats III kommer också ett par lösfynd i form av en bärnstenspärla och en tunnbladig flintyxa (den håleggade flintyxan ovan och den tunnbladiga flintyxan togs även upp under avsnittet Depå- och enkelfynd ovan).
Fynden från stridsyxekultur är som framgått få och fyndomständigheterna gör att de kronologiska och funktionella sambanden mellan de olika fynden är oklara. Fynden i form av flintyxor, en bärnstenspärla och keramik kan inte helt utesluta fö rekomsten av en eller flera förstörda gravar i området, eller att samtliga yxor/yxfrag ment ursprungligen kan ha deponerats. Placeringen av materialen från boplats I och III på Fosie IV under rubriken Bo- och aktivitetsplatser är därför knappast självklar men här har den valda boplatsdefinitionen avgjort kategoriseringen även om det med fullständig säkerhet inte går att utesluta andra ursprungliga sammanhang för fynden. Fyndkopplingen till de senneolitiska brunnarna på boplats III behöver inte självklart tolkas som att äldre föremål återfunnits och använts igen, utan kan ses som ett utslag av en kronologiskt nära, kanske direkt, kontinuitet på platsen.
Lunnebjär (31)
I en markerad västsluttning ned mot Risebergabäcken undersöktes en diffus anlägg ning, A23606, vilken utifrån keramiken kan tillföras stridsyxekultur (Björklund 2006:28f). Anläggningen låg i ett område med kolluviebildningar och var mycket otydlig i sina avgränsningar vilket avspeglas i plan (figur 17 och 75). Det sandiga underlaget i området har troligen bidragit till denna otydlighet. Anläggningen var bågformad i plan med öppningen mot nordväst. Anläggningen visade sig efter un dersökning bestå av en ränna med oklara begränsningar. Rännans djup varierade, men uppgick till åtminstone 0,40 m inom vissa partier. Rännan tolkades i fält med viss försiktighet som en rest efter en hyddkonstruktion.
Keramiken, vilken framkom nära rännans botten, består av ett fåtal skärvor, troligen från ett kärl. Skärvorna är dekorerade med linjer utförda med tvärsnodd eller tandad stämpel. Skärvornas vittrade yta gör att det inte går att fastställa or nereringsredskap med säkerhet. Storleken på skärvorna gör också att riktningen på
dekoren är osäker. Troligen rör det sig om ett kärl med rundad buk med horisontella linjer på övre delen av kärlet och med anslutande vinkellinjer under dessa. Detta tyder på ett totalornerat kärl vilket skulle placera det i någon av de senare grupperna med en datering till period 3–5. Utöver de dekorerade skärvorna påträffades även en odekorerad mynningsskärva i anläggningen.
Tolkningen av rännan som en rest efter en hyddkonstruktion är mycket osäker, men är i sig i linje med tolkningen av liknande, men tydligare, anläggningar från andra lokaler inom Malmöområdet (se t.ex. Hadevik & Gidlöf 2003:232 och Elias son & Kishonti 2003:173ff för en källkritisk diskussion kring denna typ av läm ningar). Hyddkonstruktionen kan i så fall indikera ett kortare uppehåll på platsen vilket kan ses i relation till Risebergabäcken och dess anslutande våtmarksområden. Intressant i sammanhanget är ett fynd av en håleggad flintyxa endast omkring 10 m väster om rännan (figur 17). Yxan har tagits upp under avsnittet Depå- och enkelfynd men det går inte att utesluta ett kronologiskt och funktionellt samband mellan yxan och rännan. Det har föreslagits att det nära sambandet skulle kunna indikera att anläggningen utgjordes av en förstörd grav (Björklund 2006:28).
Figur 17. Lunnebjär med A23606 samt läget (enligt fornminnesinventeringen) för den tjocknackiga, håleggade flintyxan (grå punkt).
Cirka 75 m norr om A23606 undersöktes ett stolphålsområde där det inte gick att reda ut förekomsten av någon säker konstruktion (Björklund 2006:30f). Material från två stolphål 14Cdaterades. Träkol från ett av stolphålen daterades till tidigneoli tikum. Den andra dateringen, som gjordes på ett sädeskorn, gav värdet 4005±40 BP (2570–2475 kal. BC 1 σ. Ua23399). Även om ingen säker stolpkonstruktion kunde urskiljas stärker det närvaron av aktiviteter under perioden inom området.
Södra Sallerup 15C (34) & Fosie by 10 (71)
Från två undersökningar föreligger det 14Cdateringar till mellanneolitikum B från medeltida kontexter. Här är det således det daterade materialet som är av intresse. Vid Södra Sallerup 15C daterades ett troligt sädesfragment från ett gränsdike mellan Södra Sallerup och Östra Kattarp. Sädesfragmentet daterades till 4035±85 BP (2850–2460 kal. BC 1 σ. Ua14791) (Winkler 2004:200; Winkler muntlig uppgift). I närområdet kring det daterade diket fanns det lämningar i form av gropar och kulturlager tillhörande främst tidigneolitisk tid. En grop med keramik från äldre järnålder innehöll en skärva med mellanneolitisk keramik. I det här området påträf fades det också flinta av neolitisk karaktär i matjorden (Winkler 2004:181f, 211f). Det osäkra stridsyxefragmentet som togs upp under avsnittet Depå- och enkelfynd på träffades i en grop från yngre bronsålder, cirka 250 m sydväst om det daterade diket.
Vid Fosie by 10 daterades knylhavre från ett troligen medeltida dike till 4060±75 BP (2850–2470 kal. BC 1 σ. Ua16318) (Jönsson & Kockum 2004:47, här anges dateringen till ±70 BP men det korrekta värdet är ±75). I övrigt fanns det endast ett fåtal indikationer på neolitisk närvaro i området. En anläggning innehöll avslag med neolitisk karaktär, och matjordsundersökningen visade även den på neolitisk