Sociala relationer formas och uttrycks i och genom landskapet. Människor avsätter spår möjliga för arkeologer att undersöka och urskilja som viktiga platser. Det är nödvändigt att tolka sambanden mellan och inom dessa platser för att nå fram till vägar att uttolka uttryck och förändring i de sociala relationerna. Inom (uppdrags)
arkeologin undersöks platser som ofta omfattar stora tidsdjup. Ett grundläggande arbete är att tidsbestämma aktiviteterna. Praktiskt innebär det i regel att fragmentera platsen, att sortera in handlingar och aktiviteter i tid och rum enligt de system (t.ex. perioder och klassificeringsscheman) vi arbetar med. Ofta går vi inte vidare från denna fragmentisering. Därigenom skärs vissa länkar genom tid och rum av, vare sig de en gång varit svaga eller starka, medan andra skapas. Men det är inom platserna och i sambandet mellan platserna som länkarna i form av minnen och traditioner måste sökas. Att etablera den första sekvensen, att åstadkomma fragmentiseringen utifrån våra system, kan vara relativt enkelt. Bristen på analysinstrument, till exem pel kronologiskt igenkännbara keramiktyper eller 14Canalyser, eller för den delen våra enskilda arkeologiska kunskapsbegränsningar eller en dålig dag vid grävskopan, gör nästan alltid uppdelningen inkomplett. Den kronologiska sekvensen består av de perioder vi tydligt känner igen, plus ofta ett antal slumpmässiga perioder eller faser i form av oväntade 14Cdateringar, som ibland ignoreras eller bortförklaras. Det skapar perioder där förändring i huvudsak sätts till periodskiftena, vilket ger en situation där nyanser och förändring inom en period inte uppmärksammas. Det kan därmed ge en oproblematisk bild av stabilitet inom en given period. I ett arbete som försöker spåra och diskutera samtidighet och stabilitet, men också förändring i de sociala relationerna måste grunderna för att urskilja detta i det arkeologiska materialet klargöras, då det inte finns några självklara metoder att ta till. Hur och på vilken nivå kan vi tala om samtidighet och stabilitet samtidigt som vi också letar förändring? Sådana samband skapas hela tiden, inte minst inom den bebyg gelseinriktade arkeologin, och det är därför viktigt att klargöra sin egen syn på hur dessa samband kan skapas. Hur identifierar vi dessa aspekter utifrån ett till stor del kronologiskt problematiskt material? Frågan är central då den avgör möjligheten att i förlängningen diskutera sociala relationer och hur dessa formats, uttryckts och förändrats under den period som är aktuell här.
I en diskussion där man mellan två eller flera ”punkter”, daterade inom en re lativ och/eller absolut tidsskala (fynd och/eller 14Cdaterade kontexter), drar linjer av rörelse och sociala relationer är det nödvändigt att ta ställningen till materialens kronologiska samband. Exakta kronologiska förhållanden är dock sällan möjliga att fastställa. Vi kan inte klart identifiera rörelser i landskapet utifrån de enskilda lokalerna (punkterna) utan vi får skapa rörelse utifrån antagna förhållanden och samband vad gäller kronologi och betydelse mellan de olika punkterna. Anders son talar om inrotade mönster: ”När en bestående kulturell tradition överförs från generation till generation, bildas mönster som blir tillräckligt inrotade för att kunna uppfattas av arkeologen” (Andersson 2003:41). Dessa mönster, manifesterade genom
den materiella kulturen och dess spridning i landskapet, har en viss utsträckning eller varaktighet i tid som gör att en tradition blir arkeologiskt synlig. Det är dessa mönster som tillåter oss att uttolka en struktur inom vilken aktörerna verkar och formar sina sociala relationer och som skapar mönster vilka vi i förlängningen även kan tolka som delar av längre processer. Den exakta dateringen av varje enskild plats i förhållande till andra platser blir därmed inte avgörande. Det avgörande är istället dess placering inom en tradition med en viss varaktighet. Det innebär att även om de enskilda nedslagen i form av boplatser, gravar och samlingsplatser inte är exakt samtida ingår de i en tradition, vilket innebär att de har en gemensam nämnare, exempelvis i utförande av keramik, gravar eller något annat, som är tillräcklig för att de skall kunna relateras till varandra. Frågan är således inte om exempelvis bo platserna är exakt samtida med palissaderna utan om de kan antas representera en bebyggelse som existerat under den tid då palissaderna fanns. Det är tillräckligt för att vi ska kunna diskutera relationer utifrån ett arkeologiskt perspektiv, även om pro blem uppstår när specifika platser och material konkret relateras till och diskuteras i förhållande till varandra. Diskussionen kring lämningarnas inbördes förhållande utgår därmed från ett antagande om vad man kan kalla för kulturell samtidighet. ”Kulturell” skall i det här sammanhanget inte likställas med de klassiska kultur benämningarna inom arkeologin. Istället ska det, med Julian Thomas ord, ses som att vi ”fryser” världen, gör den statisk, för att kunna tolka den (Thomas 1996a:63). Den här frysta världen illustreras inom arkeologin ofta genom prickkartor som för vandlar ett föränderligt landskap och mänskliga relationer till en serie välordnade ögonblicksbilder, befriade från flödet av tid (Brück & Goodman 1999:7). Att frysa världen innebär inte att kronologi är oväsentligt, något som kan upplevas som en risk med ett sådant synsätt. Det ingår fortfarande som ett viktigt arbete inom arkeo login att försöka identifiera kronologiska samband (absolut och relativt) med så stor precision som möjligt, något som förvisso även kan medföra att tidigare kronologier görs grövre, vilket är en förutsättning för att kunna fånga upp mönster som kan dis kuteras i termer av kontinuitet och förändring. Inom en period som den jag arbetar med här, där en stor del av materialet inte kan dateras närmare genom typologiska observationer, blir 14Canalys viktigt. Det hjälper till att urskilja mönster som är värdefulla i en tolkning av sambanden inom perioden och i förhållandet till tidigare och senare perioder. Naturvetenskapliga analyser kontrasteras mot, och provocerar, typologiskt daterat material och dess koppling till våra arkeologiskt konstruerade perioder. 14Cdateringar diskuteras vidare i avsnittet Tid.
Vår traditionella indelning i kulturer och perioder antyder, som påpekats, i sig en uppfattning om hastig förändring vid enskilda tidpunkter. De neolitiska kulturerna
i sig utgör förändring i förhållande till föregående och efterkommande kulturer där
övergångarna tenderar att förknippas med genomgripande och i det närmaste all omfattande samhällsomvandling (vilket skulle kunna tolkas i temer av ”skärningar av tid och rum”). Detta är dock en förenklad bild. Utgångspunkten måste istället vara att vi lever i en multitemporal värld (Olivier 1999:531; 2001:64ff; se även Jones 2007:70ff) där tid är en kulturell skapelse formad av mänsklig handling. I varje given situation är vi omgivna av föremål, konstruktioner och ett landskap från olika tider och med olika tidsdjup vilka vi påverkar och påverkas av i vårt dagliga liv och i våra handlingar (se Bradley 2002:50 för ett tydligt exempel). Tider lever på så sätt i varandra, sammanvävda i samtiden. Det förflutna är en förutsättning för nutida och framtida handling. Detta bildar enligt Christopher Gosden olika ”lager av vanor” (”layers of habitualities”) utan vilka det inte går att föreställa sig långsiktiga sociala trender (Gosden 1994:11f). Denna multitemporalitet omfattar både de dagliga ru tinhandlingarna och de medvetna handlingar vilka omfattar manipulation av ma teriell kultur, tid och rum, genom bland annat monument, vilket kan skapa nya former av rutinhandlingar och så vidare i en fortlöpande process (”habitual time” respektive ”public time”, se Gosden 1994:124f). En enskild kontext kan innehålla multitemporalitet genom att en blandning av nya och gamla traditioner i form av handlingar, föremål, konstruktionstyper och depositionsmönster kan vara närvaran de. Även framtid finns med i form av exempelvis det förväntade utbytet av att bygga ett hus. Multitemporaliteten inom en given plats eller i ett särskilt sammanhang är central eftersom den kan visa på överlappning i handlingsmönster, något som synlig gör en successiv förändring inom olika delar i ett samhälle. Med det perspektivet är det möjligt att skapa periodgränser vid andra tidpunkter än de traditionella genom att lyfta fram enskilda fenomen, till exempel gravskick eller byggnadsformer. Det be höver inte tjäna något konstruktivt syfte att byta ut de traditionella periodgränserna, men det kan fungera som exempel på att periodgränserna är konstruerade av oss utifrån vår uppfattning om när tydliga och genomgripande förändringar ägt rum. Medvetenheten om konsekvenserna av periodindelningen finns och kommenteras dock på bred front inom arkeologin idag, även om vi i många fall fortsätter att agera och tänka inom dess ramar (vilket även inkluderar detta arbete).
Gosdens ”lager av vanor” kan illustreras genom så kallade tidslinjemodeller som kan fungera som ett redskap för kontrastering och diskussion kring olika typer av aktiviteter och handlingar (se figur 72) . Det kan sättas i relation till exempelvis den klassiska periodindelningen av det arkeologiska materialet (Rudebeck m.fl. 2001:36ff; se även Nilsson Stutz 2003:53). Genom att arbeta med tidslinjemodeller kan enskilda fenomen, aktiviteter eller handlingar kontrasteras mot varandra, där
några helt eller delvis överlappar varandra i tid samtidigt som de också kan visa på förändring. På så sätt kan en successiv, arytmisk bild av handlingar och aktiviteter framträda som tillsammans med, och med stöd av, tendenser i de naturvetenskap liga dateringarna ger en annan bild av förändring och sociala relationer än vad den traditionella periodindelningen gör.
När vi rör oss i Malmöområdet rör vi oss i ett landskap med lång bebyggelse kontinuitet på ett övergripande plan (Larsson, M. 1984; Björhem & Säfvestad 1989; Björhem & Magnusson Staaf 2006; Rostoványi 2007; Sandén 2008; Brink 2009; Hadevik 2009). De lämningar som tas upp här har varit en del av ett landskap med en lång historia på platser med en i många fall tydlig närvaro av äldre och yngre aktiviteter. Det var ett landskap med många minnen knutet till sig. Frågan om kon tinuitet eller diskontinuitet i handling på enskilda platser och vad detta betyder är en komplicerad fråga eftersom några självklara samband, annat än ibland rent rumsliga, oftast inte förekommer. Användningen av termerna kontinuitet och diskontinuitet måste därför ges en förklaring för att diskussionen i arbetet skall bli förståelig. En enkel, men inte oviktig, form av arkeologiskt identifierad och definierad kontinuitet består i fastställandet av närvaro av föremål eller konstruktioner från olika tidsperio der på en enskild plats och inom området i stort. Den här typen av fastställande av kontinuitet/diskontinuitet är viktig i en övergripande diskussion kring bosättnings mönster över tid som exempelvis i diskussionen Malmer förde när han fastställde att trattbägarkultur och stridsyxekultur hade samma utbredningsområde (se Malmer 2002:143ff) och att det var ett starkt bevis för att kulturskiftet var en inhemsk för ändring som inte byggde på omfattande invandring. Den är även relevant i ett arbete som Anderssons där fokus ligger på det långa tidsperspektivet och där människors förhållande till och rörelse i landskapet är centralt (Andersson 2003). Den förutsätter dock en genomgång av samtliga lämningar från neolitikum. Den här övergripande långa kontinuiteten analyseras inte närmare här eftersom syftet med arbetet inte är att diskutera förändringar i ett perspektiv som omfattar hela neolitikum. Kon tinuiteter i landskapet och tolkningar av samhället under äldre och yngre perioder hämtas från litteraturen där det anses relevant (bl.a. Andersson 2003; Björhem & Magnusson Staaf 2006; Rostoványi 2007). I platsgenomgången i Del II fokuseras på de fall då kontinuiteten eller diskontinuiteten på en plats upplevs kunna säga något viktigt om kronologiska och kulturella förhållanden som kan vara väsentliga för att i förlängningen förstå och tolka kontinuitet eller diskontinuitet i sociala relationer. Det görs helt med utgångspunkt i de platser som har lämningar från mellanneoliti kum B eller stridsyxekultur i någon form. Det innebär att det kan finnas (och finns) andra platser som är värdefulla för tolkningarna. I viss mån tas några sådana platser
upp i diskussionsavsnitten, men det är inte fråga om en systematisk genomgång eller utvärdering av de platser från sen trattbägarkultur eller äldre delen av senneolitikum som skulle kunna bidra till tolkningarna. Att framföra tolkningar om kontinuitet och diskontinuitet på enskilda platser blir till dels också en subjektiv värdering som måste förklaras närmare.
En enkel kontinuitets eller diskontinuitetsdefinition är otillfredsställande i en diskussion som försöker lyfta fram de kvalitativa aspekterna av en eventuell konti nuitet eller diskontinuitet. Vad består en identifierad kontinuitet eller diskontinuitet av specifikt och hur skall den tolkas utifrån kulturella och sociala relationer och handlingar över tid? Landskap och platser är behäftade med kollektiva minnen och traditioner och precis som vi gör idag såg och tolkade man i det förflutna spår från tidigare generationer och använde sig av detta i egna intressen och med egna motiv (se t.ex. Bradley 1987; 2002; Gosden & Lock 1998; Van Dyke & Alcock 2003; Jones 2007). Men hur kan vi arkeologiskt försöka nå fram till kunskap om detta i mötet med de specifika platserna? I det här arbetet utgår tolkningen av kontinuitet och/ eller diskontinuitet på platserna från tanken att aktiv kontinuitet föreligger om det finns indikationer på att man känt till inte bara att utan även hur platsen utnytt jats under tidigare faser (jfr Andersson 2003:43). Att kontinuitet föreligger kan till exempel tolkas utifrån strukturers rumsliga förhållande eller gemensamma drag i aktiviteter och handlingar. Det problematiska är att extrahera det specifika i vad en eventuell kontinuitet skulle bestå av, på vilken medvetandenivå den befinner sig och hur kunskapen och traditionerna kring tidigare aktiviteter använts. Hur platsen använts skall i det här sammanhanget inte uppfattas bokstavligt eftersom kunskap (tradition) om tidigare händelser på en plats är föremål för tolkning och omtolk ning genom muntliga traditioner och utifrån skiftande motiv, ibland i samspel med fysiska spår som finns kvar efter äldre aktiviteter. Traditioner kan tas upp igen efter ett långt uppehåll även om det då kan ske i en annan form. De kan ha funnits i det kollektiva minnet, förmedlat genom berättelser och myter (Whittle 2003:124). Enligt Richard Bradley verkar historiker vara ense om att muntliga traditioner för lorar i stabilitet inom 200 år om inte en specialiserad teknik för överföring av minne mellan generationer utvecklas (Bradley 2002:14). Minne är inget entydigt fenomen utan verkar på olika nivåer, genom olika grader av institutionalisering och i samspel med den materiella världen i en dynamisk process (Kristiansen & Larsson 2005:22, 254ff; Jones 2007:26). Historiker kan ha underskattat kraften i den muntliga tradi tionens förmåga att med hjälp av den materiella kulturen upprätthålla minnen över lång tid. Perspektiven skiftar från minnen över några få generationer, kopplade till platser eller enskilda föremål, till minnen som kan löpa över mer än 500 år i form av
exempelvis genealogier kopplade till förfädernas gravmonument. Äldre lämningar och traditioner har påverkat senare generationers medvetande, även om de inte haft direkt kunskap om tidigare innebörder. Föremål och platser är viktiga instrument för minne och bruket av dem kan tolkas som utslag av stabilitet och förändring i en fortlöpande process (Thomas 1996a:185). Minnet är komplext, dynamiskt och krea tivt och har använts i formandet och omformandet av ett förflutet, av egna kollektiva minnen av social betydelse (se t.ex. Bradley 1987; 2002:34; Gosden & Lock 1998; Whittle 2003:107ff; Jones 2007:41; se även Barrett 1994:96). Muntliga traditioner och de minnen de förmedlar är inte direkt möjliga att nå för arkeologin. De fysiska lämningarna får istället så långt det är möjligt berätta om sambanden. Det centrala i frågan om hur är därför att kontinuitet föreligger om yngre aktiviteter på något sätt aktivt tycks anspela på och ta ställning till äldre aktiviteter, utan att för den skull
nödvändigtvis upprepa dem. Kontinuitet skall inte heller uppfattas som att närvaron
på platsen varit helt obruten eftersom det inte är möjligt att fastställa arkeologiskt. Frågan om betydelsen av en eventuell diskontinuitet är också problematisk då en diskontinuitet vad gäller identifierade lämningar kan ha olika orsaker. Den kan vara ett tecken på att en plats lämnats och helt enkelt inte använts på ett för oss urskiljbart sätt, men det kan även vara ett resultat av ett aktivt beslut att inte använda sig av platsen. Ett brott med en tradition eller en plats kan alltså spegla ett medvetet ställ ningstagande mot det förgångna (Bradley 2002:11). Den här definitionen är således att betrakta som öppen och som en bas för tolkning då den inte låser sig vid fasta funktioner utan fokuserar på möjligheten att olika platser kan ha haft olika funktion över tid, men där det i någon form finns ett aktivt förhållande mellan en eller flera av de identifierade aktiviteterna och faserna på en plats. Definitionen kan givetvis aldrig ligga till grund för några säkra slutsatser i den bemärkelsen som en enklare kontinuitetsdefinition som den som beskrevs ovan möjliggör. De traditioner eller traditionsbrott som fokus på kontinuitet eller diskontinuitet och dess innebörd kan peka på är nära länkat till möjligheterna och utrymmet för handling och formandet av sociala relationer över tid.
Inledning
I det vetenskapliga programmet för Malmö Kulturmiljö står det att mellanneoliti kum B (och stridsyxekulturen) i Malmö endast visar sig genom enstaka gravar och palissader (Rudebeck m.fl. 2001:70). Så är det givetvis inte och formuleringen i det vetenskapliga programmet gjordes också i avsikt att vara problematiserande, inte konstaterande. Men det är sant att de troligen mest kända lämningarna i Malmö området som förknippas med stridsyxekultur är gravar, framför allt gravfältet vid Kastanjegården, och palissaderna vid Hyllie och Bunkeflo (Winge 1976; Almqvist & Svensson 1990; Svensson 1991a; se även Salomonsson 1971:84). Fram till dess att palissaden vid Hyllie upptäcktes i slutet av 1980talet var stridsyxekulturen ur ar keologiskt hänseende i mångt och mycket att betrakta som en ”de dödas” kultur och avsaknaden av boplatser sågs som märklig (Salomonsson 1971:90; Winge 1976:46). I Del II presenteras och tolkas lämningar i Malmöområdet som daterats till mel lanneolitikum B genom 14Canalys eller som har relaterats till stridsyxekultur utifrån fynd eller anläggningstyp. Bebyggelsens form och förändring studeras vilket sedan ligger till grund för de tolkningar av sociala relationer under yngre mellanneoliti kum som förs fram i Del III. Del II är resultatet av den kronologiska och kulturella avgränsning som gjordes inom Citytunnelprojektet, och därmed av den uppfattning som fanns kring var i förhistorien, det vill säga inom vilken period och vilket neo litiskt kulturuttryck, man skulle leta efter Hylliepalissadens samtid. De avsnitt som följer på platsgenomgången i det här kapitlet tar upp en källkritisk diskussion kring konsekvenserna av denna kronologiska och kulturella avgränsning.
Materialgenomgången har främst genomförts som en litteratur och arkivstudie. Arkivstudien har i det här fallet utgått från Malmö Museers arkiv där arkivdatabasen (ATAut) använts för att lokalisera platser med material från mellanneolitikum B (se figur 9 och 10 för sockenindelning respektive arkeologiskt undersökta ytor i Mal möområdet). Material har även tillhandahållits av kollegor inom Malmö Museer i de fall där undersökningar med relevanta material har varit under rapportering. Genomgången i avsnittet Platserna omfattar lämningar som påträffats och under