Synen på förändring i tid och rum och människans förhållande till och samspel med sin omgivning, det vill säga den materiella kulturen vilken omfattar föremål, konstruktioner och landskap, har inom arkeologin under ett antal år i stor utsträck ning utgått från en teoretisk bas hämtad från sociologin. Anthony Giddens struktu rationsteori har bildat fundamentet i en brett använd syn på mänsklig handling och sociala relationer (Giddens 2003[1984]). Förhållandet och samspelet mellan männis kan, hennes handlingar och omgivningen står i centrum. Teorin är livligt diskute rad, debatterad och kritiserad inom bland annat arkeologin och mycket har skrivits i ämnet (se översikter och grundliga diskussioner i t.ex. Dobres & Robb 2000; Barrett 2001; Gardner 2004). Strukturationsteori har aktivt förts in i diskussionen kring neolitiska sociala relationer inom sydskandinavisk arkeologi (t.ex. Damm 1991; An dersson 2003; Larsson, M. 2006). Grundläggande är en historisk, ickeessentiell syn på människa och samhälle, det vill säga givna i tid och rum klart avgränsade kulturella och sociala enheter har inte funnits. Samhällen betraktas inte som statiska enheter, utan som ständigt involverade i en process av fortlöpande förändring i olika takt och med olika intensitet (Jones 2002:20). Detta är även min utgångspunkt.
Giddens kritiserar strukturalism/funktionalism där strukturen dominerar indivi den likväl som de teoretiska inriktningar som sätter subjektet över strukturen. Istäl let pekar han på det ömsesidiga beroendet genom att formulera en teori som utgår från förhållandet mellan individer (aktörer) och struktur (ett samhälles regler och resurser) och hur detta dualistiska förhållande formar kontinuitet och förändring i en fortlöpande process (strukturation). Aktörer kan i det här sammanhanget även bestå av grupper av individer länkade via gemensamma intressen. Aktören utgörs alltså av ett kollektiv av individer (Gardner 2004:3). Det är aktörskapet som står i fokus, som ett medel att uppnå mål och där aktörernas förmåga att handla medvetet och handlingarnas sociala betydelse är central (Dobres & Robb 2000:8; Barrett
2001:141). Fokus ligger därmed inte på aktörernas subjektiva upplevelse eller på en övergripande, styrande struktur utan på sociala handlingar i tid och rum (Giddens 2003:xxvii, 2). I denna process är människan liksom den omgivande världen in blandade i en fortgående växelverkan i formandet av sociala relationer. Struktur och aktörer skall dock inte ses som två skilda storheter utan de är intimt sammanflätade (Barrett 2001:148). Våra vardagliga rutinhandlingar liksom mer medvetna hand lingar formar sociala, materiella och mentala strukturer som i sin tur påverkar oss att utföra nya handlingar. Denna dualistiska process innehåller även förändring, avsikt lig eller oavsiktlig, på olika nivåer och med olika rytm. Mänskligt handlande vare sig det sker individuellt eller i grupp är aldrig helt förutsägbart eller strukturbundet även om förändring kommer till stånd i opposition mot rådande struktur, och därmed också i den bemärkelsen är styrd eller begränsad av den. Aktörer har förmåga att se och knyta an till strukturen och agera utifrån den i olika, egna eller kollektiva, in tressen. Strukturen fungerar därmed som en förförståelse som orienterar aktörerna och möjliggör ett kunskapsbaserat handlande (Barrett 1994:36). Strukturen är inte detsamma som den sociala organisationen eller systemet i sig (Barrett 2001:153). Strukturen är istället det som utgör grunden för formandet av social organisation och sociala relationer, det vill säga strukturen är en bas från vilket social organisation kan hämta stabilitet men också från vilken social förhandling och förändring sker. I strukturationsteorin betonas främst förändring som en successiv och seg process, men förändring kan också ske mer omedelbart och genomgripande genom plötsliga möten, konfliktbetonade eller symbiotiska, mellan samhällen med olika struktur (då det uppstår s.k. ”TimeSpace edges”, Giddens 2003:377; översatt i Olsen 2003a:143 till ”skärningar av tid och rum”). Den enskilde arkeologens tolkningspreferens här – det sega förloppet eller den plötsliga förändringen – skall troligen delvis också relate ras till dennes egna intellektuella bakgrund och vilket synsätt som denna bakgrund betonat (Wason 1994:17). Aktörer har olika förutsättningar, motiv och mål för handlande. Det är därmed också knutet till makt och anspråk på makt, där aktörers förmåga att omsätta sina avsikter i handling kan stå i konflikt gentemot strukturens eller andra aktörers avsikter. Makt handlar om förmågan att uppnå ett resultat och därmed också om makt över andra och makt att avsiktligt eller oavsiktligt agera mot strukturen (Giddens 2003:257; Gardner 2004:5ff).
Parallellt med Giddens brukar Pierre Bourdieus (Bourdieu 1977) teorier lyftas fram då de har flera likheter, men där Bourdieu anses bidra med en mer nyanserad syn på aktörernas varierade sociala roller (Gardner 2004:7). Hos Bourdieu finns större fokus på aktörernas möjlighet att agera på flera olika sociala arenor eller nivåer, och med olika strategier. Agerandet i ett sammanhang kan samtidigt missgynna
aktörens position i ett annat. Hos Bourdieu betonas också hur människor kan agera olika i till synes likartade situationer.
Den här synen på förhållandet mellan människan och hennes omgivning har fått stort genomslag inom arkeologin. Det beror inte minst på att det är ett synsätt som är attraktivt när det gäller att förstå sambanden i vår egen samtida omgivning, något det ju som sociologiskt redskap är avsett för. Det är också något som lett till kritik när det appliceras på ett avlägset förflutet, något som för övrigt gäller all teori skapad i nutid använd för att förstå det förflutna. Giddens poängterar också att hans per spektiv på förändring berör samhällen med skrift. Det medvetna kunskapsbaserade handlandet formas utifrån ett historiemedvetande som utgår från skriftlig historia. Det skapar möjlighet till ett medvetet handlande gentemot strukturen (Giddens 1987:222). Kritik mot strukturationsteori och aktörsperspektivet har därmed riktats mot att aktören behandlats som en socialt autonom varelse med stora möjligheter att driva egna förhandlingar. Det är ett perspektiv som kan betraktas som ideologiskt färgat av ett västerländskt ideal (Moore 2000:259ff; Gardner 2004:3; Kristiansen & Larsson 2005:10, 369ff). Här är det individens frihet att agera utifrån strukturen och aktivt och medvetet förändra den som man menar har överdrivits och som också gjort att aktörerna i förhistorien till synes handlar utan motiv, det vill säga utan motiv i bemärkelsen att de saknar historisk, social och kulturell förankring. Utan denna förankring lämnas fältet öppet för arkeologens kreativa tolkningar (Kristi ansen & Larsson 2005:369f). Kritiken belyser arkeologins vilja att försöka nå fram till individerna och deras möjligheter att påverka. Det gör att handlingar lätt kan övertolkas som ett resultat av medvetna och självständiga uttryck där de tillmäts ett enskilt stort värde i de förändringar man tycker sig urskilja inom ramen för sitt studieområde (i tid och rum).
Svårigheten ligger alltså i att överbrygga detta synsätt hämtat från social teori, ba serad på analys av levande samhällen, med arkeologins speciella förutsättningar och problem när det gäller att identifiera och tolka handlingar i tid och rum. Förändring
har ägt rum även i skriftlösa samhällen. Möten och kontakter med exempelvis nya
traditioner och nya former av materiell kultur har bearbetats, medvetet eller omed vetet, inom ramen för äldre traditioner, där enskilda individer eller grupper varit mer framträdande i denna bearbetning. Förändring kan däremot vara svår att urskilja inom ramen för ett kortare tidsperspektiv (som exempelvis mellanneolitikum B) – förändring betraktad som en successiv och seg process blir därmed än mer påtaglig (se ovan). I en sådan situation identifieras förändring ofta utifrån enstaka material eller fenomen och betraktas paradoxalt nog därmed också ofta som plötslig och i det närmaste allomfattande. Jag återkommer till detta i nästa avsnitt. Ur ett arkeo
logiskt perspektiv måste utgångspunkten eller förhållningssättet vara att se materiell kultur som materialiserad social praktik (Gröhn 2004:34, 43ff). Det innebär att betrakta den materiella kulturens form och spridning i tid och rum som ett resultat av mänsklig handling som styr och styrs av sociala relationer på olika nivåer och av olika motiv. Relationen mellan människa och materiell kultur är social till sin karak tär. En ömsesidig påverkan kännetecknar relationen, det vill säga människan skapar materiell kultur men den materiella kulturen påverkar och formar också människan (t.ex. Olsen 2003b). Materiell kultur är ett medium för social handling och en stark bärare av sociala och symboliska budskap, och dess betydelse står alltid i relation till det sammanhang i vilket den ingår (Thomas 1996a:78ff, 159; Gardner 2004:9; Jones 2007:13, 76ff). Den materiella kulturen är ett medium från vilket det är möjligt att
skapa mening och inte ett medium som överför eller berättar om en mening för oss
på ett rakt sätt (Barrett 1994:169f). Materiell kultur kan inte avläsas som en enkel avspegling av ett visst socialt system, en viss struktur eller ett visst händelseförlopp knutet till en specifik social grupp. Ett arkeologiskt material avslöjar exempelvis inte i sig själv om förändringen varit successiv eller plötslig. Den arkeologiska uppgiften är att tolka och föra fram hypoteser om hur aktörer använde och uttryckte sig genom sin omgivning (materiell kultur) i formandet av sociala relationer och om vilka dessa aktörer var (Thomas 1996a:179; Barrett 2001:156ff). Det som binder oss samman med det förflutnas människor, och som därmed möjliggör förståelse och utrymme för tolkning, är att vi är sociala varelser med ett starkt förhållande till materiell kultur. Det som ligger mellan dem och oss är inte ett tomrum utan historia genom vilken relationer och traditioner har förändrats, men där samband ändå finns genom vårt sätt att till exempel uppfatta och använda materiell kultur (Thomas 1996a:61). Det vi dokumenterar är därmed aldrig helt väsensskilt eller främmande för oss.
Människor är dynamiska och kreativa. Sociala relationer och social identitet formas och utspelas på många olika nivåer i tid och rum (Thomas 1996a:178f; Jenkins 2008:3ff). Sociala relationer och social identitet skapas genom handling, kontinuerligt formad och omformad i relation med andra människor och med materiell kultur. Ett sådant synsätt gör det möjligt att lyfta fram mer generellt giltiga aspekter ur ett lokalt material, samtidigt som man också håller dörren öppen för lokal variation i det sociala livet. De sociala relationer jag diskuterar med utgångspunkt från Malmö området ser jag som relevanta även i ett större geografiskt sammanhang. Jag är därmed inte enbart intresserad av handlingar och strategier i fallstudieområdet utan även av att via fall studien få möjlighet att urskilja dem inom ett geografiskt mer omfattande område. Det lokala perspektivet hjälper här till att belysa människors handlingsutrymme, och att i förlängningen även kunna urskilja liknande spår i ett geografiskt perspektiv som
sträcker sig utanför lokalområdet. Detta kan urskiljas genom det faktum att det finns en gemensam materiell kultur på många plan under den period som är aktuell här, likväl som det också finns vissa skillnader. Jag väljer att främst poängtera likheterna i formerna för sociala relationer i det här arbetet, och riktar inte intresset mot de speci fika lokala lösningarna i sig, där exempelvis förhållandet till de lokala landskapen och hur den lokala interna relationen mellan platserna ser ut i detalj.
Målet är inte att lyfta fram enskilda individer utan att via den materiella kulturen tolka och förstå vilken förmåga, vilka utrymmen, möjligheter och vägar aktörerna haft tillgång till och tagit, och de möjliga medvetna och omedvetna konsekvenserna av detta i ett långsiktigt perspektiv, här begränsat till framför allt yngre mellanneo litikum. Det centrala är alltså inte de enskilda individuella handlingarna i sig, utan snarare att utifrån dem försöka förstå vilka möjligheter som funnits för mänskligt handlande inom strukturen utifrån de materiella förutsättningarna. Viktigt är också att att försöka framföra tolkningar om varför förändringar skett och vad som gjort dem möjliga (Björhem & Magnusson Staaf 2006:37). Hur skall man då angripa materialet metodiskt utifrån det här perspektivet? Teorin är inte avhängig en speci fik arkeologisk metod utan det handlar om att ta in ett brett spektra av källor och diskutera dem ur ett helhetsperspektiv som fokuserar på den aktiva, påverkande och påverkade, människan i den likaledes aktiva (objekt)världen, och som erkänner ömsesidigheten i formandet av båda. Att se på förhållandet mellan människan och hennes omgivning på det här sättet handlar om en attityd eller ett förhållningssätt (Barrett 2001:142, 157; Gröhn 2004:49).
Det är utan tvekan svårt att metodiskt arbeta utifrån detta synsätt med ett kvan titativt och kvalitativt generellt magert arkeologiskt material där aspekter som inre organisation och enskilda handlingars betydelse och påverkan är svåra att urskilja och tolka. Det måste ändå vara värt ett försök, trots att de handlingar man fak tiskt lyckas urskilja i ett sådant begränsat material riskerar att ges en överdriven betydelse. Ett konkret och centralt problem är också hur man skall uppfatta förhål landen mellan och inom platser för att fånga sambanden både vad gäller stabilitet, eller snarare samtidighet, och förändring inom en så kronologiskt och arkeologiskt (materiellt) begränsad period som den jag arbetar med här.