Centralt i genomgången som följer är att klargöra vilken typ av aktiviteter som för knippats med hägnaderna och hur detta tolkats avseende deras funktion som helhet. En viktig aspekt för att förstå hägnadernas sociala och kulturella betydelse i ett längre tidsperspektiv är att se om det finns belägg för tidigare och senare aktiviteter på platserna, och hur detta eventuellt tolkats i termer av kontinuitet. Av vikt är också att se om, och i så fall hur, hägnaderna relaterats till den närmaste omgivningen, det vill säga (hur) har de integrerats i ett lokalt och/eller regionalt sammanhang?
En översiktlig beskrivning av de tidiga neolitiska hägnaderna, Sarupsanläggning arna, kommer att inleda genomgången. Syftet är att ge en kort bakgrund till feno menet med inhägnade platser under neolitisk tid i Sydskandinavien. Genomgången fokuserar på Sarupsplatsen, men en del generella mönster tas också upp. Det är dock viktigt att påpeka att variationen avseende exempelvis konstruktionsdetaljer, men troligen delvis även bruk av dem, kan vara stor mellan olika Sarupsanläggningar. Sarup och de äldre neolitiska hägnaderna i Sydskandinavien
De sydskandinaviska neolitiska hägnaderna tillhörande trattbägarkulturen har varit kända sedan slutet av 1960talet genom upptäckten av Sarupsplatsen på sydvästra
Fyn. De omfattande undersökningarna här har gett dessa konstruktioner namnet Sarupsanläggningar inom sydskandinavisk arkeologi. Utöver Sarupsplatsen finns det kring 30 kända anläggningar, huvudsakligen i Danmark. Niels H. Andersen har publicerat resultaten från Sarupsundersökningarna där han för en diskussion kring deras funktion (Andersen 1997). Perspektivet är både lokalt och regionalt/ överregionalt i det att han sätter in Sarup i det lokala bebyggelsemönstret, men också i en omfattande diskussion av dess betydelse som en del av en vid och mångfacet terad europeisk företeelse.
Sarupsplatsen utgörs av ett sandigt näs omgivet av vattendrag på två sidor. Land skapet kring Sarup kan närmast beskrivas som ett flackt hedlandskap. Två olika hägnadssystem bestående av palissader, staketliknande hägnader och så kallade sys temdiken har undersökts på platsen. De benämns Sarup I respektive Sarup II (figur 2). Sarup I inhägnade cirka 8,5 ha och dateras till tidigneolitikum II, cirka 3400 BC. Sarup II är betydligt mindre och inhägnade endast omkring 3,5 ha. Sarup II dateras till mellanneolitikum A Ib, cirka 3250 BC. Under båda faserna har system dikena utgjort centrum för de aktiviteter som kunnat beläggas. I systemdikena har keramik, flinta, djurben och människoben hittats, vilket är ett resultat av upprepade depositioner. De inre områdena verkar av de arkeologiska lämningarna att döma ha varit sparsamt använda. Endast ett fåtal anläggningar som kan kopplas till de akti vi tetsfaser som representeras av hägnadssystemen har hittats (Andersen 1997:16ff, 27ff, 63ff). Boplatsmönstret i området kring Sarup kännetecknas av flera mindre, spridda bosättningar med en ekonomi baserad på boskapsskötsel och odling. Det är människorna från dessa spridda bosättningar som förenats i byggandet av Sarup I och Sarup II. Ett stort antal megalitgravar har också funnits i närområdet (Andersen 1997:89ff).
Förutom ett fåtal gropar tillhörande maglemosekultur finns det inga belägg för aktiviteter äldre än Sarup I på platsen (Andersen 1997:23). Från tiden efter Sarup II fanns det kulturlager, gropar och möjliga huskonstruktioner på platsen från ytter ligare tre faser. Faserna benämns Sarup III, IV och V. Sarup III dateras till mellan neolitikum A II, cirka 3150 BC och Sarup IV till mellanneolitikum A III/IV, cirka 3000 BC. Båda faserna tolkas som ett resultat av boplatsverksamhet med tydliga rituella inslag, det senare framför allt påtagligt under Sarup III. Det tycks som om de små utspridda bosättningarna från föregående perioder dras samman till större sammanhållna boplatser, något som Sarup III och IV är exempel på. Det går inte att knyta palissader eller systemdiken till de här faserna, men förekomsten av fynd från dessa perioder i de äldre systemdikena tillhörande Sarup I och II antyder att det funnits en medvetenhet om, och ett förhållande till, hägnaderna från tidigare perio
Figur 2. Sarup på Fyn. Varje numrerad ruta är 40 x 60 m (efter Andersen 1997:21, figur 12).
der. Sarup V som dateras till mellanneolitikum A V, cirka 2850 BC representeras av spridda boplatser vilka tolkas som rester efter kortvariga aktiviteter, kanske relaterade till betesmarker eller jakt. Under den här fasen går det inte längre att urskilja några tydliga rumsliga förhållanden till tidigare aktiviteter på platsen. Det tycks istället som om platsens tidigare betydelse fallit i glömska (Andersen 1997:101ff, 118ff, 126ff).
Andersen diskuterar och utvärderar flera möjliga funktioner för de Sarupsliknande anläggningarna – bosättningar, försvarsanläggningar, boskapshägn, marknadsplatser, centrala samlingsplatser, platser för astronomiska observationer, kultplatser och be gravningsplatser (Andersen 1997:301ff). Hans utvärdering bygger på jämförelser mellan platser från en stor del av den europeiska kontinenten och måste därför med nödvändighet innehålla ett stort mått av generalisering. Andersens utvärdering utgår från en objektiv logisk/rationell bedömning av platsernas lokalisering, karaktär och innehåll, ett arbetssätt som han själv menar är ett resultat av en arkeologisk bak grund med en stark påverkan från Malmer (Andersen 1997:11). Andersen fokuserar på den sista funktionen i uppräkningen ovan, nämligen på kopplingen mellan de inhägnade platserna och människoben. De övriga funktionerna kan inte beläggas genom det arkeologiska materialet. Han anser till exempel att bristen på tillgång till färskvatten utgör ett problem om man vill tolka platserna som boplatser, försvars anläggningar eller boskapshägn. Förekomsten av människoben, ibland hela skelett, ses som karakteristiskt för många av platserna, inte minst Sarup I och II. Det är dock inte fråga om platser för i första hand slutgiltiga begravningar utan de ses som platser där kroppar ges en första tillfällig begravning och där de genomgår olika former av behandling innan den slutgiltiga begravningen på annan plats. De inhägnade plat serna utgör således ett slags transitplats i resan mellan liv och död. Förekomsten av keramik, säd och djurben i systemdikena tolkas som spår efter de dödsritualer som genomförts. Palissader, systemdiken, vattendrag och andra artificiella eller naturliga gränser har fungerat som barriärer för de döda (Andersen 1997:307ff).
Tolkningen har föranlett Andersen att kalla Sarup I och II för ”landsby for de døde sjæle” (Andersen 1997:309; 1999:318). Sarup I och II har fungerat som sam lingsplatser för människor inom ett större område där bosättningsmönstret känne tecknades av små enheter. Den inre struktur som Sarup uppvisar, med systemdiken och mindre inhägnader, kan tolkas som en återspegling, ett mikrokosmos, av detta omgivande bosättningsmönster (Andersen 2002:8). De gemensamma ritualerna som utfördes i samband med omhändertagandet av de döda har haft en sammanhål lande, konfliktdämpande och identitetsstärkande effekt där den ekonomiska, sociala och religiösa organisationen bekräftats. Sarup är ett uttryck för ett behov av centrala funktioner i ett i övrigt tämligen löst organiserat samhälle i den bemärkelsen att
människor under en stor del av året levde i mindre grupper. Tolkningen av Sarup som tillfällig begravningsplats stärks genom det faktum att de tidiga begravningarna i megalitgravar inte verkar innehålla hela kroppar. Det tycks således som att efter de inledande begravningsritualerna på Sarup så har delar av skeletten forslats till mega litgravarna för slutgiltig begravning. I och med Sarup III och IV förändras bilden. Nu verkar samhället organiseras på ett helt annat sätt. De små boplatsenheterna dras samman till större bosättningar. Orsaken är en förändring i produktionsmönstret. Genom en intensivare odling är det nu möjligt att försörja sig på mindre landområ den, vilket resulterar i sammandragningen av bosättningarna. Det behov av gemen skap som Sarup var ett uttryck för förändras och Sarupanläggningar spelar ut sin roll. Som nämndes ovan verkar det ändå finnas en medvetenhet om de tidigare akti viteterna och platsens betydelse under de här två efterföljande faserna. Förändringen av platsens betydelse i och med Sarup III ses också genom att det nu börjar begravas hela individer i megalitgravarna. Behovet av transitplatser av Saruptyp finns inte längre. Andersen ställer frågan om det här markerar början på det individbetonande begravningsskick som senare kommer att karakterisera enkelgravskulturen (Ander sen 1997:311ff).
De inhägnade platserna var en del av ett europeiskt fenomen som i stort verkar ha spelat ut sin roll i och med att beakerkulturerna gör sig gällande på kontinenten och i Sydskandinavien. Efter ungefär 2800 BC finns endast ett fåtal undantag från detta i form av enstaka platser på kontinenten och de brittiska öarna (Andersen 1997:279f, fig. 289).
De sydsvenska neolitiska hägnaderna utanför Malmöområdet
Neolitiska hägnader är sparsamt förekommande i sydligaste Sverige, åtminstone om man räknar välundersökta och daterade platser (figur 1). Hägnader av Sarupstyp finns det ett eller möjligen två expempel på, medan det finns sex platser med palis sader från den yngre delen av mellanneolitikum A–den äldre delen av mellanneo litikum B. Tre av dem finns i Malmöområdet – dessa tas inte upp här – och tre i övriga Skåne. Det finns dessutom en palissad från Malmöområdet med en datering till mellanneolitikum A, vilket innebär att den är något äldre än de palissader som är aktuella här (Forssblad 2003; Friman 2006; Thörn 2007; Hadevik 2009).
Sarupsanläggningar. I Stävie i västra Skåne finns den hittills enda anläggningen av Sarupstyp som med säkerhet belagts i Sydsverige. Att bara en Sarupsanläggning påträffats får ses som anmärkningsvärt med tanke på det trettiotal som belagts i Danmark, inklusive Bornholm. Vid Valleberga i sydöstra Skåne har anläggnings
rester undersökts som möjligen kan ingå i en Sarupsanläggning. Bedömningen är dock osäker (Strömberg 1978; Larsson, L. 2001:32). Sarupsanläggningen vid Stävie är omdebatterad på grund av dess datering till senare delen av mellanneolitikum A, en datering som avviker från de danska motsvarigheterna (Larsson, L. 1982). Den Sarupsliknande anläggningen bestod av 14 avlånga gropar, så kallade systemdiken, vilka låg i ett cirka 250 m långt böljande band. Systemdikena avgränsade till stor del ett näsliknande område där Lödde å utgör avgränsning åt nordväst och en mindre svagt urskiljbar bäckravin åt sydväst. Undersökningen av systemdikena resulterade i ett fyndmaterial som kopplas till den sena trattbägarkulturen och gropkeramisk kultur. Keramiken består till stor del av grovt tillformade kärl med fingerintryck vilka har nära motsvarigheter i den danska Valbykeramiken från trattbägarkulturens slutskede, mellanneolitikum A V. Flintan däremot har sitt ursprung i en gropkera misk tradition, främst representerad av cylindriska spånblock och spånpilspetsar av A och Btyp. Förutom systemdikena innehöll även ett antal mindre anläggningar innanför dem fynd som dateras till den här perioden. Larsson tar upp problemet med dateringen av systemdikena eftersom fynden i dem relateras till lager som tydligt är sekundära i förhållande till dikena. Dateringsproblemet är ett utslag av att de när maste jämförelseobjekten, främst Sarupsplatsen, är av ett äldre datum. Avsaknaden av fynd från perioder som motsvarar Sarup I och Sarup II (se ovan) gör dock att Larsson väljer att datera Stävielokalen till den sena trattbägarkulturen, motsvarande mellanneolitikum A V (Larsson, L. 1982:65ff, 74ff, 90, 94f). En 14Cdatering av matskorpa från ett kärl funnet i dikessystemet placerar hägnaden i mellanneoliti kum A (tabell 1). Andra 14Cdateringar av träkol från platsen har resulterat i något yngre dateringar som närmast motsvarar mellanneolitikum B (Larsson, L. 1982:87; Andersson 2003:139; LagergrenOlsson 2003:207f). Torsten Madsen menar att sys temdikena i Stävie troligen är äldre än mellanneolitikum A V och att fynden från den här perioden är rester efter en yngre bosättning. En orsak till att fynd från äldre perioder saknas skulle vara att systemdikena inte grävts i botten, möjligen på grund av ogynnsamma undersökningsförhållanden (Madsen 1988:318f). Larsson Tabell 1. Ett urval 14C-dateringar från
syd svenska neolitiska hägnader (fallande BP-ålder) (Andersson, Grønnegaard & Svens son 1999:11; Ericson, Månsson & Ser lander 2000:16; Andersson 2003:139). BP-värdena kalibrerade med OxCal v. 3.10.
Plats Lab.nr 14C år BP Kal. 1 σ
Stävie Ua-26016 4360 ± 85 3270–2890 BC Brunnshög Ua-25182 4255 ± 70 3010–2680 BC Dösjebro Ua-8791 4185 ± 55 2890–2670 BC Dösjebro Ua-25097 4165 ± 70 2880–2660 BC Dösjebro Ua-8790 4130 ± 55 2870–2620 BC Brunnshög Ua-25183 4040 ± 70 2840–2470 BC
instämmer i kritiken mot att Stävielokalen inte daterats korrekt fullt ut och att den inne håller äldre faser. Platsen innehåller alltså med stor sannolikhet en äldre an läggning av Sarupstyp (Larsson, L. muntlig uppgift). Larsson tolkar Stävie som ett resultat av ackulturation mellan trattbägarkultur och gropkeramisk kultur (Larsson, L. 1982:103). Det samhälle som ligger bakom anläggandet av Stävie bör ha haft en hierarkisk social struktur, möjligen liknande en typ av hövdingadöme. Stävie ligger i ett av de mest megalitgravstäta områdena i Skåne, men till skillnad från mega litgravarna har anläggningen i Stävie krävt ett mer omfattande samarbete under byggnadsfasen. Stävie har troligen fungerat som en samlingsplats för en större grupp människor i likhet med de äldre danska motsvarigheterna (Larsson, L. 1982:95ff). Palissader. Antalet identifierade palissader från yngre delen av mellanneolitikum A–äldre delen av mellanneolitikum B är som angavs ovan något större. Totalt sex stycken, varav tre i Malmöområdet, har identifierats i relativt kustnära läge i södra och västra Skåne. Undantaget från den kustnära placeringen utgörs av Brunnshög i Lund (figur 1). Undersökningsgraden mellan anläggningarna skiftar avsevärt. Palis sader, eller möjliga palissader, har identifierats vid Dösjebro i västra Skåne, Brunns hög i Lund och Stora Herrestad öster om Ystad (Andersson 1999; Andersson, Grøn negaard & Svensson 1999; Ericson, Månsson & Serlander 2000). Anläggningen vid Stora Herrestad har inte daterats med säkerhet och tolkningen är dessutom inte helt säkerställd (Andersson 1999; Svensson 2002; Thörn 2007). Palissaden vid Brunns hög består av tre parallella rader med stolphål som bildar en båge, möjligen ett hörn i en större konstruktion (Ericson, Månsson & Serlander 2000:13ff). Stolphålen kunde följas på en sträcka av omkring 40 m. Träkol från två stolphål har 14Cdaterats till senare delen av mellanneolitikum A–tidigare delen av mellanneolitikum B (tabell 1). Brunnshög är den anläggning som konstruktionsmässigt verkar påminna mest om palissaderna i Malmöområdet. Dateringarna visar även på en liknande ålder.
Palissaden vid Dösjebro, som ligger cirka 6 km norr om Stävielokalen, är av en typ som Mac Svensson benämnt ”The Second Generation of Enclosed Sites”, där den första generationens inhägnade platser representeras av Sarupsanläggningarna. Den mest påtagliga fysiska skillnaden mellan generationerna består i avsaknaden av systemdiken hos de yngre konstruktionerna (Andersson, Grønnegaard & Svensson 1999:8; Svensson 2002:28f). Palissaden vid Dösjebro ligger på ett större sandigt näs nära sammanflödet mellan Välabäcken och Saxån (Andersson, Grønnegaard & Svensson 1999:10ff; Svensson, Pihl & Andersson 2001:13ff; Svensson 2002:32ff; Andersson 2003:139ff; Svensson Bank 2008:23ff). Palissaden, som bestått av en rad med stolpar, inhägnade ett omkring 3 ha stort område (figur 3). Själva palissaden har
tagits fram i sin helhet, men stora delar av ytan innanför den har inte undersökts. Den var i det närmaste Uformad där den norra begränsningen troligen har utgjorts av Välabäcken med anslutande våtmarksområden. Svårigheten att identifiera stolp hål i den här delen gör att tolkningen är osäker, palissaden kan ha varit helt sluten. Påverkan från bäckflödet kan ha medfört att stolphålen har eroderat bort. Stolparna har i regel stått med cirka 1 m mellanrum och sot, träkol och bränd lera i stolp hålsfyllningarnas övre delar tyder på att palissaden brunnit och att mellanrummet mellan stolparna varit täckt med risflätning och lerklining. Stolparna har utgjorts av rundtimmer med en diameter på 0,15–0,30 m. Stolphålsdjupet varierade mellan 0,30 och 0,70 m vilket tyder på att stolparna ovan mark varit åtminstone i huvud höjd. I nära anslutning till palissadens insida dokumenterades omkring 40 stolphål av vilka en del tolkats som stöttor som lutat mot palissaden. I palissadens västra del påträffades en cirkulär stolphålsstruktur med en diameter på ungefär 7 m som be dömdes tillhöra palissaden (figur 3). Fynd i stolphålen var sparsamt förekommande. Undantagen utgjordes av ett antal stolphål i framför allt den södra och östra delen av palissaden som innehöll stora mängder deponerade flintavslag, varav en stor andel utgörs av avfall från de två sista stadierna i tillhuggningen av fyrsidiga yxor eller mejslar. En stor andel av flintan är dessutom bränd. Av intresse är också att förekom sten av bränd flinta generellt var högre i anläggningar innanför palissaden jämfört med i anläggningar utanför. I ett par stolphål påträffades snörornerad keramik som troligen kan tillföras stridsyxekulturens grupp A eller B vilket typologiskt motsvarar en tidig del av stridsyxekulturen. Godsteknologiska analyser har påvisat att chamot temagring förekommer i denna keramik (Stilborg 2005). Träkol från tre stolphål tillhörande palissaden har 14Cdaterats (tabell 1). Dateringarna motsvarar övergång en mellan mellanneolitikum A och mellanneolitikum B, och var när de gjordes de hittills enda 14Cdateringarna från Skåne som gav ett radiometriskt stöd för den typologiska dateringen av den här typen av keramik (LagergrenOlsson 2003:206f).
Det undersökta området, vilket även inkluderar en större yta norr om Välabäcken, innehöll förutom palissaden en stolphålsstruktur, yxtillverkningsplatser, gravar och gropar som är av stort intresse (Andersson, Grønnegaard & Svensson 1999:11, 18; Svensson 2002:34f; Andersson 2003:142f, 152ff; Lagergren 2008; Runcis 2008). Stolphålsstrukturen (kontext 12, figur 3) bestod av relativt grunda stolphål vilka avgränsade en yta med boplatslämningar från kortvariga vistelser daterade till sen trattbägarkultur. Strukturen har således tolkats som något äldre än palissaden. Ett par gropar innehållande ett stort antal deponerade skrapor och en lerskiva tillhör troligen den här fasen. Norr om Välabäcken påträffades tre slagplatser för produk tion och omhuggning av flintyxor. Ett fynd av ett fragment av en Byxa daterar slag
platserna till senare delen av mellanneolitikum A–mellanneolitikum B. Svårigheten med att datera slagplatserna närmare har dock påpekats (Runcis 2008:130, 142ff). Slagplatserna kopplas tillsammans med fynd av stora mängder yxtillverkningsavslag i ett lager (A109, figur 3) ihop med aktiviteter knutna till palissaden. Norr om Väla bäcken fanns även ett gravfält bestående av flera gravar eller möjliga neolitiska gravar. Fynden i tre av dessa kan på typologiska grunder säkert placeras i den mellersta eller sena delen av stridsyxekultur, det vill säga från en fas som är yngre än palissaden. Aktiviteter knutna till stridsyxekulturens senare del stödjs också av 14Cdateringar från både gravar och andra anläggningar i området. Tandstämplad stridsyxekeramik hittades i en grop eller ett stolphål (A13132, figur 3) i anslutning till palissaden. 14C
Figur 3. Palissadområdet i Dösjebro (efter Andersson 2003:141, figur 46).
dateringarna antyder att gropen tillhört en yngre fas än palissaden. Det äldsta värdet blev 3980±80 BP (2620–2340 kal. BC 1 σ. Ua25098).
Produktion, konsumtion och distribution av flintyxor är centralt i tolkningen av palissaden vid Dösjebro (Svensson 2002; 2004; Andersson 2003; se även avsnittet
Två västskånska dalgångar). Svensson för en diskussion kring Dösjebro som utgår
från detta fenomen. Yxtillverkningen har rituell såväl som ekonomisk betydelse, ett mönster som återkommer vid en jämförelse med liknande konstruktioner från Syd skandinavien, men även från kontinenten och de brittiska öarna. Palissaden vid Dösjebro anses ha fungerat som ett led i yxhanteringen som har börjat med en första till huggning vid kusten där råmaterialet hämtats. Avsaknaden av slipstenar vid Dösje bro tyder på att den avslutande slipningen av yxorna inte skett vid palissaden utan troligen först efter att yxorna distribuerats vidare. Produktionen och distributionen av yxor har varit ett viktigt led i upprätthållandet av kommunikation och allianser mellan olika grupper. Särskilt viktigt har detta varit under övergången mellan mellan neolitikum A och mellanneolitikum B som kännetecknats av konkurrens och kul turell variation (Svensson 2002:48ff). Palissaden har spelat en viktig roll under den här tiden och även om betoningen ligger på yxorna betraktar Svensson palissaden vid Dösjebro, liksom övriga palissader, som platser med många funktioner där de olika konstruktionerna uppvisar individuell variation:
We believe that the sacred and the profane were strongly integrated at the palisaded enclosures and that these places acted as central places to enable local communities to foster communication and contact with the physical, metaphysical, and spiritual worlds. They were places for assemblies, places to hold passage rites, to honour the dead and contact the gods, places for exchange and competition with others (Svens son 2004:246).
Synen på Stävies och Dösjebros lokala och regionala betydelse diskuteras i samband med genomgången av Anderssons arbete nedan. Relationerna under den här tiden