Definitioner och uppdelningar i olika typer av fyndkategorier, fyndsammanhang och lämningskategorier utgår i grunden från föreställningen om fast och klart ur
skiljbara kategorier av mänsklig aktivitet under förhistorisk tid. En sådan uppdel ning säger inte nödvändigtvis något om de faktiska aktiviteterna på en plats eller om förhållandet mellan handlingar av olika varaktighet och dignitet på olika platser. Uppdelningen är helt enkelt ett sätt att ordna materialet, förankrat i en arkeologisk tradition och ett arkeologiskt språk (jfr Berggren 2006). En empirisk studie och en uppdelning av ett material i kategorier är ett arbete som omfattar aktiva och selektiva val som i förlängningen påverkar den historia som sedan skrivs utifrån materialet (Barrett 1994:32, 169). Valen bör därför redovisas och klargöras. Att redovisa sin uppdelning och dess innehåll gör också jämförelser mellan olika arbeten möjlig. Även om en uppdelning inte låter sig göras på ett självklart eller objektivt sätt kan det ur en inledande analytisk synvinkel vara viktigt och nödvändigt att skilja ut olika typer av aktiviteter genom definitioner för att senare kunna diskutera de olika kategoriernas inbördes förhållande. Det leder i sin tur vidare till diskussionen om de historiska samband som materialen tolkas ha ingått i. Det är i den bemärkelsen definitionerna nedan skall förstås.
Boplats. Malmers boplatsdefinition innebär att det ”… enda krav som bör ställas är, att det skall vara bevisat att föremålen inte härstammar från en grav eller ett depåfynd” (Malmer 1975:52). ”Föremål” i det här fallet utgörs av keramik eftersom det är den säkra kulturidentifierande föremålskategorin. Andra föremål tillhörande stridsyxekulturen räknas också om de påträffas i närheten av en eller flera kera mikskärvor (högst 200 m från). Malmer räknar således förekomst av enskilda kärl, vilka kan vara representerade av enstaka skärvor, som boplatsindikerande. Två eller flera skärvor räknas till samma boplats om det inbördes avståndet som ovan inte överstiger 200 m. Han delar in boplatserna i gravfältsboplatser och övriga boplatser. Gravfältsboplatser representeras av skärvor som har hittats i/vid gravundersökningar men som inte kan knytas till gravritualen. Det finns inga krav på att det skall finnas husrester eller en viss mängd lämningar eftersom detta inte anses stå i proportion varken till bebyggelsens intensitet eller till dess varaktighet. Utifrån dessa kriterier identifierar han 20 fyndplatser med sammanlagt 60 kärl i Skåne (Malmer 1975:51ff; 2002:134, tab. 9). Malmers definition av stridsyxekulturens boplatser är en avspeg ling av de problem som finns kring identifiering av boplatser och huskonstruktioner tillhörande stridsyxekulturen. Problemet är generellt och relateras inte endast till skandinaviska förhållanden. De huskonstruktioner som identifierats tillhöra strids yxekultur i Skåne dateras samtliga till senare delen av mellanneolitikum B. Mate rialen från de identifierade boplatserna är dessutom sparsamma, vilket gör det svårt att diskutera inre strukturer och aktivitetsytor (se Artursson m.fl. 2003:142; Svens
son 2004:206f). Anderssons definition och indelning av de neolitiska boplatserna utgår från deras kvantitativa och kvalitativa innehåll (Andersson 2003:56f). Han skiljer mellan huvudbosättningar och bo eller aktivitetsplatser. Fem kriterier, där åtminstone tre bör uppfyllas, ställs upp för huvudbosättningar. Det första kriteriet är att omgivningen, naturmiljön, tillåtit en grundförsörjning året runt. Det andra och tredje kriteriet berör de arkeologiska lämningarna som måste visa på varierade aktiviteter på platsen och där bosättningsytan måste ha varit så stor att de olika ak tiviteterna fått rum inom ytan och att utbyggnadsmöjligheter måste ha funnits. Det fjärde kriteriet säger att närvaron av gravar utgör ytterligare ett belägg för platsens betydelse liksom en påvisbar bebyggelsekontinuitet, vilket utgör det femte kriteriet. Huslämningar bör finnas med, men eftersom man vid de äldre undersökningarna ofta inte uppmärksammade stolpkonstruktioner betraktas det inte som ett krav för att en plats skall definieras som en huvudbosättning. Det bör påpekas att anled ningen till att man vid äldre undersökningar inte uppmärksammade stolpkonstruk tioner är att undersökningsmetoderna ofta inte möjliggjorde sådana upptäckter.
Den gemensamma nämnaren mellan de båda definitionsnivåerna av begreppet boplats är att de utgår ifrån och anpassas efter det aktuella källäget. Malmers defini tion bygger på närvaro medan Anderssons definition bygger på den möjlighet att spåra inre organisation som boplatserna från hans undersökningsområde i många fall tillåtit. Definitionen är däremot främst skapad utifrån tämligen omfattande ma terial från i huvudsak andra perioder än mellanneolitikum B. Båda definitionerna är aktuella i det här arbetet, dock med vissa reservationer.
Genomgången av boplatser från mellanneolitikum B i Malmöområdet utgår bland annat från ett antal identifierade huskonstruktioner. Till hus räknas kon struktioner med stolphål efter en takbärande stolprad. I ett större arbete kring bygg nadskultur i Sydskandinavien definierades hus efter detta kriterium med tillägget att de delades in i tre typer baserat på husens form utifrån vägglinjerna. Skillnaden gen temot hyddor består i förekomsten av en mesulaliknande takbärande konstruktion (Artursson m.fl. 2003:58). Vägglinjerna tas däremot inte upp som ett absolut krav i genomgången av stolpkonstruktionerna från Malmöområdet. Enstaka fynd av kera mik, enligt Malmers definition, tas också upp och diskuteras i den mån de kunnat spåras, liksom fragmentariska fynd av några eller någon av de föremålskategorier som diskuterades ovan under Föremål och kultur, dock utan det strikta rumsliga krav som Malmer använder sig av (se ovan). Undantaget från Malmers boplatsindelning utgörs av fynd från gravar vilka skulle kunna benämnas gravfältsboplatser. Detta material diskuteras i anslutning till genomgången av gravarna. För enstaka fynd av de aktuella föremålskategorierna föreligger särskilda källkritiska problem utöver
kulturbestämnings och dateringssvårigheterna. Kvaliteten på inventerade platser med aktuella föremål är det ofta mycket svårt att i detalj säga något närmare om annat än i termer av närvaro och lokalisering. Att bestämma funktion är svårt och utgångspunkten här är att de utgörs av bo eller aktivitetsplatser utan närmare be dömning av aktivitetstyp och varaktighet. Utöver detta tas även till exempel gropar och brunnar som 14Cdaterats till mellanneolitikum B upp till diskussion, även om de inte innehåller några direkt daterande fynd. De olika lämningarna tas således upp gemensamt under avsnittet Bo- och aktivitetsplatser, men avsikten är att i den mån det är möjligt diskutera vad de olika platserna representerar i termer av funktion och ak tivitetsintensitet. En samlad bedömning och källkritisk diskussion om lämningarna förs i avsnittet Boplatser och bebyggelse.
Anledningen till att en distinktion mellan huvudbosättningar och bo eller akti vitetsplatser inte görs i genomgången är att platserna från mellanneolitikum B i Mal möområdet endast i mycket begränsad omfattning uppfyller kriterierna för huvud bosättning enligt definitionen ovan. En sådan uppdelning skulle dessutom avspegla en undersökningsnivå snarare än att redovisa en tydlig kvalitativ skillnad mellan olika lokaler. En sådan indelning skulle därmed bli en ren arkeologisk produkt som skulle skapa en hierarki mellan platserna som vilar på en alltför osäker grund. Den skulle därmed inte ta hänsyn till det tolkningsutrymme som trots allt finns genom andra typer av lämningar än hus.
Att slå samman begreppen bo och aktivitetsplats avslöjar den svårighet som ofta finns att bedöma intensitet och varaktighet utifrån de påträffade lämningarna. Be greppet boplats används om en plats då det bedöms att man bott där under en längre tid, medan aktivitetsplats inte inneburit boende i någon mer omfattande grad (jfr Björhem & Magnusson Staaf 2006:59 där begreppet boplats används om det kan antas att man bott på platsen under flera år). Boplatser är också ofta rumsligt svår definierade (Brück & Goodman 1999:11) då de kan bestå av flera olika typer av aktivitetspår som kan inbegripa sådant som urskiljts som enstaka aktivitetsplatser. Boplatser med huskonstruktioner och/eller andra typer av aktivitetsspår som anses manifestera bosättning under längre perioder diskuteras som lämningar efter gårdar enligt Stig Welinders beskrivning ”… ett bostadshus med en grupp människor som bedriver jordbruk som en väsentlig del av sin försörjning” (Welinder 1998:127). Bo stadshuset är som framgår centralt, men här ses det alltså inte som ett absolut krav att ett sådant ska ha identifierats. Boplatserna formar det som med en övergripande term kan benämnas bebyggelse. Här används begreppet bebyggelse alltså inte enbart som en benämning som omfattar de platser där hus finns belagda (jfr Björhem & Magnusson Staaf 2006:59 där en sådan betydelse används för bebyggelse).
Grav.Stridsyxekulturens viktigaste gravtyp definieras av Malmer enligt följande: Flatmarksgravar innehållande ett eller två skelett i hockerställning tillsammans med föremål tillhörande stridsyxekulturen, antingen utan en underjordisk stenkonstruk tion, eller också med en sådan, bestående uteslutande av obearbetade klumpstenar med en genomsnittlig längd av 20 à 40 cm (Malmer 1975:35).
Utöver flatmarksgravar förekommer även begravningar i megalitgravar och kre meringar (Malmer 2002:142f). Flatmarksgravar med stenkonstruktion dateras till period 3 och framåt medan de äldre gravarna är utan stenkonstruktion. Gravar utan stenkonstruktion finns dock under hela stridsyxekulturen även om de succes sivt avtar i antal (Malmer 1962:184ff; 1975:36). Utöver de gravar i Malmöområdet som tydligt faller inom den här definitionen medtas även ett fåtal lämningar vilka kan utgöra möjliga gravar eller gravrelaterade anläggningar från mellanneolitikum B/stridsyxekultur i avsnittet Gravar. De kan givetvis inte med säkerhet benämnas stridsyxegravar enligt Malmers definition. De kan däremot diskuteras som möjliga gravar från perioden, vilket är orsaken till att de beskrivs i det här avsnittet. När det gäller att skilja mans och kvinnogravar åt finns det få osteologiska bedömningar gjorda (Malmer 1962:219ff; 1975:44; Tilley 1982:21). Malmer utgår därför från hy potesen att gravar som innehåller vapen – stridsyxor, huggvapen, horndolkar samt pilspetsar – är mansgravar och gravar innehållande smycken, med undantag av bärn stensringar och svinbetesmycken, är kvinnogravar (1962:220; 1975:44f). Den här metoden att identifiera mans respektive kvinnogravar är vanlig inom arkeologin, om än inte alltid självklar (se t.ex. Sørensen 2000:51). I genomgången av gravarna i Del II nämns könstillhörighet i de fall det finns tillgång till osteologiska bedöm ningar av skeletten.
Depå- och enkelfynd. Definitionen av depå och enkelfynd hämtas från Karstens arbete om de skånska neolitiska offerfynden (Karsten 1994). Depåfynd definieras således som ”alla fynd vilka består av två eller flera föremål nedlagda samtidigt” (Karsten 1994:19). Enkelfynd definieras som ”… ett enstaka föremål påträffat under omständigheter som tyder på medveten deponering” (Karsten 1994:21). Depåfynd och enkelfynd kan påträffas i olika miljöer – exempelvis i våtmarker och på bo platser (jfr med Malmer ovan). Fyndomständigheterna är centrala i Karstens arbete. Det lägsta kvalitetskriteriet för att ett fynd skall godkännas som ett offerfynd är att det finns någon form av uppgift om varifrån fyndet kommer, till exempel ”hittad i mosse” (Karsten 1994:32). I det här arbetet redovisas alla fynd av hela föremål av de
aktuella typerna, företrädesvis från lösfyndssamlingar, efter som de pekar på akti vitet under mellanneolitikum B. Det går dock inte att kate gorisera dem enligt Karstens definitioner utan de tas upp som lösfynd vilka möjligen kan härröra från depå eller enkelfynd. Distinktionen mellan depå och enkel fynd respektive gravfynd kan vara problematisk, men i det här arbetet behandlas föremål som inte är funna i gravar tillhörande stridsyxekulturen under kate gorin depå/enkelfynd även om de också kan ses som möjliga spår efter förstörda gravar. Enstaka fynd av stridsyxor, inklu sive fragment, och facetterade slipstenar kommer också att diskuteras med detta som utgångspunkt. Enkelfyndens för hållande till boplatser har enligt Karsten delvis be dömts olika i det att fynd av hela yxor ibland tolkats som boplatsfynd trots att inga andra boplatsindikerande fynd påträffats i närheten (Karsten 1989:80). Fynd av hela föremål tolkas generellt som resultatet av offerverksamhet, så även i det här ar betet. Gränsdragning mellan hela föremål och offer å ena sidan och fragmentariska föremål och profant (boplatser) kan dock inte betraktas som fast (Karsten 1989:80; 1994:145ff). Både hela och fragmentariska fynd kan påträffas på boplatser och båda kategorier na kan ingå i sammanhang som tyder på deponering i rituellt syfte. Frag mentariska stridsyxor utgör ett exempel på den här problematiken. Malmer menar att eggdelar, eventuellt försedda med nya symboliska skafthål, skall relateras till offerverksamhet medan nackdelar i större utsträckning slängts på boplatser (Malmer 1975:101). Här redovisas däremot fragmentariska stridsyxor under avsnittet Depå-
och enkelfynd. Det faktum att jag själv inte sett alla föremål innebär dessutom att
det är svårt att bedöma uppgifter om skadade föremål eftersom skadorna för det mesta inte preciseras i litteratur och arkivmaterial. Skador kan dessutom ha upp kommit i samband med senare jordbruksaktiviteter. Vad som skall betraktas som ett helt föremål är därför inte självklart – men om ett fynd inte beskrivs i termer av till exempel ”fragment” eller ”nackdel” som antyder att endast en mindre del av föremålet finns kvar betraktas de som hela även om det finns uppgifter om mindre skador på det.
Karsten använder sig av begreppet ”offer” i sin tolkning av depå och enkelfynden (Karsten 1994). Användningen av detta begrepp har ifrågasatts – generellt och inte bara i förhållande till neolitiska depå och enkelfynd – eftersom det ofta används som ett generellt begrepp utan närmare förklaring på vilket motiv som ligger bakom den handling som avses (se Berggren 2006 för en diskussion kring detta). Begreppet ger associationer till religiösa motiv bakom handlingarna. Så kan också vara fallet, men begreppet ”offer” tenderar att utestänga andra möjliga motiv, eller snarare del motiv eftersom en enskild handling kan tolkas utifrån flera olika perspektiv. Istäl let föreslås termen ”rituell deposition” som ett bredare begrepp som innesluter fler
möjligheter till motiv bakom handlingarna (Berggren 2006:306). Att urskilja något som en rituell deposition innebär således att hålla dörrar öppna för mer specifika tolkningar av enskilda handlingar i de fall man anser det möjligt eller relevant. I det här arbetet används därför i fortsättningen denna term såvida det inte direkt refere ras till andras tolkningar av specifika material.