Några av de föremålskategorier som är vanligt förekommande under mellanneoli tikum B beskrivs här i syfte att klargöra hur gränserna och förutsättningarna för
Figur 10. Malmö stad med sockengrän-ser och arkeologiskt undersökta ytor (framställd i augusti 2008). Som framgår varierar exploateringstrycket avsevärt inom området. De undersökta ytorna representerar flera årtiondens arkeo-logi och därmed varierade metoder och prioriteringar. Kartunderlag: © Malmö Stadsbyggnadskontor.
mina materialval ser ut. Inom arkeologin har mycket arbete lagts ned på att bringa kronologisk ordning i olika typer av fyndmaterial. I forskningen om neolitikum har det också handlat om att urskilja föremål specifika för de olika kulturyttringarna. Att klart kunna placera fynd inom en specifik kulturyttring är ofta problematiskt. Arkeologin arbetar med typologiska/kronologiska indelningar av materiell kultur där särskilda artefaktkategorier urskiljs som ledartefakter, det vill säga som speciella för ett visst definierat tidsavsnitt och i vissa fall för en specifik arkeologiskt defi
nierad kultur. Den sena delen av mellanneolitikum A samt mellanneolitikum B och senneolitikum är delvis en blandperiod vad gäller fyndkategorier och därmed kulturer. I ett arbete av det här slaget där en viss ”kulturförvirring” råder bland lämningarna (se Strinnholm 2001:5) blir problematiken kring kulturbegreppet extra påtaglig. Denna förvirring kan betraktas som ett resultat av våra kategoriseringar och önskan att homogenisera – vilket paradoxalt nog ofta får en motsatt effekt – snarare än av en förhistoriskt betingad situation. I Del II väljer jag dock att ansluta mig till den så kallade förvirringen. Beteckningarna trattbägarkultur, gropkeramisk kultur och stridsyxekultur används i Del II när föremål som traditionellt förknippas med de respektive kulturyttringarna påträffas. Dessa föremål antas därmed implicit representera kulturernas ideologi, religion samt sociala och ekonomiska struktur så som de i skiftande form framställts inom forskningen. Det är i den betydelsen kul turbeteckningarna skall förstås i Del II, även om föremålens och konstruktionernas kulturtillhörighet i många fall bygger på indirekta antaganden. Med det här för hållningssättet erkänns således de olika arkeologiska kulturernas förekomst även om gropkeramisk kultur får en nedtonad roll i och med att den inte anses existera i sin klassiska form i sydskånska sammanhang.
Mellanneolitikum B och stridsyxekultur förknippas bland annat med följande föremålskategorier (för definitioner hänvisas till referenserna):
· Tjocknackig (tjockbladig), håleggad flintyxa (Malmer 1962:363ff; 1975:70ff) · Tjocknackig, tunnbladig flintyxa med eller utan hålegg (Malmer 1962:410ff;
1975:72, 76f; se även Ebbesen 2006:37 för så kallade mellanbladig flintyxa) · Tjocknackig, räteggad flintyxa av Btyp (Nielsen 1979:22ff)
· Tjocknackig, räteggad flintmejsel och mejsel med hålegg (smalmejslar) (Malmer 1962:421ff; 1975:77f; Vang Petersen 1993:119)
· Spånpilspets av typ D (Malmer 1962:538ff; 1975:83; Vang Petersen 1993:80) · Stridsyxa, grupperna A–E (Malmer 1962:612ff; 1975:94ff)
· Keramik, grupperna A–H, J–O (Malmer 1962:8ff; 1975:18ff)
Samtliga föremålskategorier som listades ovan, med undantag av tjocknackiga, rä teggade flintyxor, förekommer i stridsyxekulturens gravar.
Tjocknackiga flintyxor förekommer i olika former från mellanneolitikum A III fram till och med tidig äldre bronsålder. Håleggade flintyxor förekommer under sent mellanneolitikum A i danskt material, då i en spetsnackig variant, medan de fåtaliga
skånska exemplaren av denna spetsnackiga yxtyp är mer osäkra dateringsmässigt (Nielsen 1979:60f; Karsten 1994:66). Belägg för spetsnackiga, håleggade flintyxor inom undersökningsområdet har endast påträffats i ett fall vid litteratur och arkiv genomgången. Ett möjligt exemplar finns också från Hyllie (105) (Brink 2002:59; Brink & Hydén 2006). Tjocknackiga, håleggade yxor förekommer även inom grop keramisk kultur under mellanneolitikum B (Nielsen 1979:61) och bland de sen neolitiska flintyxorna finns det också håleggade varianter (Vang Petersen 1993:115). Det här innebär att bedömning och datering av enstaka hela eller fragmentariska håleggade yxor kan vara källkritiskt problematisk, men här tas de upp som tillhö rande mellanneolitikum B såvida det inte anges att de är av den bredeggade typ som normalt placeras i senneolitikum.
Tjocknackiga, tunnbladiga flintyxor dateras i danskt material till både mellan neolitikum A och mellanneolitikum B medan dateringarna för skånskt vidkomman de är något osäkrare. Per Karsten knyter dock en majoritet av de skånska exemplaren till mellanneolitikum B (Nielsen 1979:61; Karsten 1994:69). De förekommer enligt Malmer både inom sen trattbägarkultur, stridsyxekultur och gropkeramisk kultur (Malmer 2002:81f) men tjocknackiga, tunnbladiga (bredeggade) yxor förekommer även under senneolitikum (Karsten 1994:81). I det här arbetet placeras de i mellan neolitikum B såvida de inte förekommer i ett tydligt äldre eller yngre sammanhang eller är av den bredeggade typen. Malmers definition av tunnbladiga yxor är att tjockleken i 1/3tvärsnittet inte skall överstiga 2 cm (1975:72). Ett fåtal flintyxor i lösfyndssamlingar vilka registrerats vid fornminnesinventeringen benämns som tjocknackiga men måttangivelserna anger att yxorna är 2 cm tjocka, något som an tyder att det rör sig om tjocknackiga, tunnbladiga flintyxor. Jag väljer dock att följa kategoriseringen enligt fornminnesinventeringen eftersom det inte varit möjligt att studera fynden direkt. Ytterligare ett problem finns med fornminnesinventeringens bedömning av de tunnbladiga flintyxorna och det är att det generellt inte anges om de är tjocknackiga eller av en annan typ. Tunnbladiga yxor finns under hela neoliti kum, exempelvis tunnackiga, tunnbladiga flintyxor. De tunnbladiga flintyxor som tas med här antas därmed vara av den tjocknackiga typen.
Den tjocknackiga, räteggade flintyxan av Btyp som i huvudsak dateras till mel lanneolitikum B skall enligt Nielsen primärt föras till gropkeramisk kultur när vi rör oss öster om Öresund, men Byxor förekommer även i sammanhang med en datering till mellanneolitikum A och trattbägarkultur (Nielsen 1979:55; Kempfner Jørgensen & Watt 1985:89ff; Nielsen & Nielsen 1991:56f; Malmer 2002:81; Anders son 2003:52f; Giersing 2004) och i ett antal fall förekommer Byxorna tillsammans med de typologiskt generellt äldre Ayxorna från senare delen av mellanneolitikum A
(Larsson, L. 1992:136; Karsten 1994:63; Ebbesen 2006:27, 31ff). I Malmöområdet illustreras problematiken av boplatsen Hindby mosse (68) med en datering till mel lanneolitikum A III där yxtyperna förekommer tillsammans (Svensson 1986:119). Madsen påpekar svårigheten med att använda A respektive Byxor som ett instru ment att skilja mellanneolitikum A och mellanneolitikum B åt. Inom Danmark och Skåne finns det en regional aspekt som måste beaktas då Byxorna har en mer östlig utbredning än Ayxorna (se även Ebbesen 2006:34f). Liksom i fallet med Byxorna på Hindby mosse (68) finns det exempel på Ayxor på platser från mellanneolitikum B i västliga delar av regionen (Madsen 1995:184). Ayxor förknippas också med sena trattbägargrupper i Skåne – Stävie och Karlsfält – med radiometriska dateringar som tyder på att de tillhör yngre delen av mellanneolitikum A–äldre delen av mellanneo litkikum B (Larsson, M. 2006:73). De tjocknackiga flintyxorna utgör därmed ett osäkert kronologiskt instrument i relation till det här arbetets avgränsning. Malmer konstaterar att tjocknackiga, räteggade flintyxor inte finns i stridsyxekulturens gravar. De har behövts och säkerligen funnits, men har inte placerats i gravarna. Karsten och Andersson tar, med viss försiktighet, ändå upp dem som en del av stridsyxekulturens föremålsinventarium (Karsten 1994:179ff; Malmer 2002:151ff; Andersson 2003:53). Ebbesen placerar dem med stor säkerhet i den äldre delen av yngre mellanneolitikum, även om det kan finnas exemplar från senare delen av yngre mellanneolitikum (Ebbesen 2006:35). Ytterligare ett problem kring de här yxorna är att samlingarna från Malmö Museers magasin och från fornminnesinventeringen inte kunnat studeras i detalj. Tjocknackiga yxor har endast i undantagsfall bestämts som tillhörande A eller Btyp i litteratur och arkiv. Förekomsten av tjocknackiga yxor inom undersökningsområdet blir således kronologiskt svårbestämd såvida de inte är funna tillsammans med kronologiskt mer klara föremål. Det gör också att jag valt att inte ta med fragment av tjocknackiga yxor såvida de inte typbestämts.
Rät och tväreggade bergartsyxor förknippas också med mellanneolitikum B och stridsyxekulturen men är en relativt sällsynt företeelse i skånskt material (Malmer 1962:557ff; 1975:84ff; Karsten 1994:66).
Flintmejslar förekommer under tidigneolitikum och in i senneolitikum men är generellt en mer svårdaterad fyndkategori när det gäller att föra enstaka fynd till en specifik period (Karsten 1994:71). Peter Vang Petersen placerar de tjocknackiga, räteggade mejslarna med kvadratiskt tvärsnitt i mellanneolitikum och de håleggade mejslarna i mellanneolitikum B–senneolitikum (Vang Petersen 1993:119). Flint mejslarna från stridsyxekulturens gravar är, med ett undantag, av den håleggade va rianten (Malmer 1975:77f). Malmer konstaterar att stridsyxekulturens flintmejslar (och tunnbladiga flintyxor) är lika exemplaren tillhörande både trattbägarkultur och
gropkeramisk kultur, men att stridsyxekulturens mejslar generellt tycks var mindre noggrant tillhuggna och slipade, något som även Vang Petersen konstaterar (Malmer 2002:82, 153; Vang Petersen 1993:119). Karsten daterar huvudparten av depåfynden med mejslar i Skåne till mellanneolitikum B, varför sådana tas upp i det här arbetet. Han tar med utgångspunkt i det även upp enkelfynden av mejslar under mellanneo litikum B, även om han tydligt påpekar de källkritiska aspekterna som följer av detta (Karsten 1994:71). Enstaka mejslar liksom fragment av mejslar tas däremot inte upp här såvida de inte omnämnts i litteraturen som tillhörande mellanneolitikum B.
Förutom fynden ovan finns det några fyndkategorier som förs till både mellan neolitikum A och mellanneolitikum B, men som traditionellt anses tillhöra gropke ramisk kultur. De för Malmöområdet, och det här arbetet, aktuella föremålen är de cylindriska spånblocken och spånpilspetsarna av typ A–C (Vang Petersen 1993:56f, 79ff; Malmer 2002:87; Salomonsson 1971:80ff, se sidan 81 för ytterligare möjliga föremål tillhörande gropkeramisk kultur). Föremålen förekommer även inom tratt bägarkultur (Malmer 2002:68f) och för västskånskt vidkommande har föremålen kopplats till Stäviegruppen (se avsnitten Två västskånska dalgångar och De sydsvenska
neolitiska hägnaderna utanför Malmöområdet).
Sammantaget bildar de flintföremål som kopplas till mellanneolitikum B ett osä kert dateringsunderlag. Keramiken är därför den fyndkategori som ligger till grund för en noggrannare indelning av stridsyxekulturen i sex kronologiskt signifikanta faser (se avsnittet Tid). Utöver de fyndkategorier som tagits upp här finns det ett antal typer av föremål som tillförs stridsyxekulturen, till exempel de karakteristiska facetterade slipstenarna (se Malmer 1962; 1975; 2002). De redovisas inte i detalj här men kommer att tas med i förekommande fall.
Genomgången av föremålstyperna visar med tydlighet på svårigheten att för vissa enskilda kategorier placera dem inom ramen för en kulturyttring, och ofta kan de endast ges en generell datering till mellanneolitikum B. Det finns således inget klart samband mellan en (möjlig) datering till mellanneolitikum B och en koppling till stridsyxekultur. Kopplingen mellan svårdaterade fynd respektive 14Cdaterade fyndlösa kontexter och kulturtillhörighet bygger därför på osäkra grunder. Ett vik tigt stöd utgör det fåtal 14Cdaterade kontexter från mellanneolitikum B vilka även innehåller typologiskt daterande fynd. Dessa dateringar ger dock inte alltid entydiga besked på en klar kulturell uppdelning inom den absoluta kronologiska tidsaxeln.