Genom att se barn som medkonstruktörer av kunskap och identitet, ansluter jag mig till den ovan beskrivna ”alternativa diskursens” utgångspunkter. Sam- tidigt vill jag utmana denna tillsynes ”könsneutrala” diskurs, med sina rötter i bland annat socialkonstruktivistiska antaganden och Reggio Emilias filo- sofi, där barn vid en första anblick kan uppfattas som könsneutrala (Browne, 2004; Davies, 2003; Lenz Taguchi, 2004). Vidare vill jag utmana idén om det ”kompetenta” barnet, där en fast utgångspunkt antas kunna tillskrivas bar- nens ”innersta”, för att i stället se barn som ”decentraliserade” med tillgång till flera olika positioner i olika sammanhang (Nordin-Hultman, 2004). Jag ser därmed inte barns utveckling eller identitet som psykologiskt-biologiskt betingat, utifrån utvecklingsfaser eller inneboende förmågor, utan som en effekt av sociala samspel där det finns möjlighet till många olika kunskaper och identiteter som kan existera samtidigt.
Jag utgår även från att kategoriseringen av kvinnor och män, utifrån en essen- tiell förståelse, är problematisk eftersom det snarare är regel än undantag att vi som människor inte passar in i en generell förståelse eller definition av det ena eller andra könet. De eventuella skillnader som finns mellan kvinnor och män kan lika väl beskrivas utifrån att vi tidigare blivit bemötta med utgångs- punkt i att vi redan kategoriserats som antingen kvinna eller man (Davies, 2000). Samtidigt har vi även blivit bemötta utifrån andra kategorier som samvarierat med kön: Som förskollärare blev jag exempelvis benämnd som
manlig förskollärare, där min könstillhörighet gavs en speciell betydelse i re-
lation till just det yrket, till skillnad från tidigare yrken som (manlig?) väktare eller musiker. På liknande sätt är jag inte enbart förälder, jag är pappa – med delvis andra förväntningar än om jag varit mamma. Trots att kön samvarierar med andra kategorier tror jag ändå inte att manliga förskollärare eller pappor har speciellt mycket specifikt gemensamt som individer (jfr. Lenz Taguchi, 2004).
Även om det är vanligast i vår kultur att män innehar positioner med infly- tande och makt innebär det inte att alla män har inflytande och makt, samti- digt som det naturligtvis finns kvinnor som har det. På samma sätt finns det även män som ägnar mer tid åt andra än sig själva. Det handlar snarare om att vi ser vissa områden som framförallt kvinnors ansvar samtidigt som andra områden ses som framförallt männens. Vissa egenskaper beskrivs och upp- fattas på detta sätt som feminina och andra egenskaper som maskulina och utifrån dessa områden försöker vi många gånger sedan anpassa oss. Jag ser på detta sätt varken kvinnor eller män som homogena grupper vad gäller ar-
betssituation eller vilket ansvar som tas för hem och barn, även om det finns vissa statistiska skillnader (som inte nödvändigtvis säger något om specifika individer). Variationen mellan olika kvinnor och mellan olika män visar sig vara större än variationen mellan kvinnor som grupp och män som grupp. Många andra kategoriseringsprinciper går rakt igenom och i praktiken är kvinnor och män som grupper mer lika varandra än de är olika, både vad gäl- ler egenskaper och villkor.8 Whelehan och Pilcher (2004, ss. xi-xii) uttrycker problem som finns med att kategorisera flickor/pojkar eller kvinnor/män:
In […] post-structuralist approaches, the very idea of ‘women’ and ‘men’ as discrete and unitary categories is challenged. The individual status and position of those we group together and call ‘women’ and of those we call ‘men’ are argued to vary so greatly over time, space and culture that there is little justification for the use of these collective nouns. Similarly, in post- structuralist analysis, ‘women’ and ‘men’ are regarded as constructions or representations, achieved through discourse, performance and repetition rather than being ‘real’ entities.
Med denna syn ”görs” kön och förkroppsligas genom hur vi uppträder (But- ler, 1993). Förväntningarna är däremot inte låsta för all framtid utan kan förändras – kategorierna är konstruerade, men de kan även konstrueras på annat sätt. Begreppet ”kön” mister därmed sin självklara biologiska koppling, eftersom det då blir en fråga om hur vi uppfattar begreppet och vilka värde- ringar vi lägger i det (Lykke, 1996). Sorteringsmekanismen utgår snarare från vad vi uppfattar som kvinnligt och manligt, det vill säga genus, och utifrån detta konstitueras individer till kvinnor och män, med olika egenskaper (Da- vies, 1989).
Utifrån ovanstående resonemang kanske någon förväntar sig att jag inte kommer att se flickor och pojkar/kvinnor och män som olika grupper, var- ken i praktiken eller i denna studie. Jag menar trots det att det ändå kan vara intressant att i vissa situationer behandla dessa grupper som åtskilda. Utgångspunkten är då att eventuella olikheter inte behöver ses som ett re- sultat av genetiska, biologiska och hormonella skillnader, utan kan ses som ett resultat av en social påverkan (Butler, 2006). Även om skillnader i bio- logiska beskrivningar av flickor och pojkar, eller kvinnor och män, inte har
8 Det finns många studier som belyser variationen inom könskategorierna på olika områden och som visar att kvinnor inte är en enhetlig grupp (skild från män) utifrån erfarenheter, förutsätt- ningar eller åsikter. Områden som studerats är bland annat etnicitet (Dill, 1987; Ladner, 1971; Wikström, 2007), social status (Kelly-Gadol, 1987), ekonomiska möjligheter (Hartsock, 1987), maktpositioner (de los Reyes & Molina, 2005), religiös bakgrund (Smith, 2004), sexuell läggning (Butler, 2006; Reimers, 2008), kroppsliga förmågor (Connell, 1995) och ålder (Krekula, Närvä- nen, & Näsman, 2005).
några givna sociala konsekvenser kan det ändå vara meningsfullt att i vissa sammanhang se dessa grupper som skilda. Det som förenar grupperna är då att vi i sociala sammanhang bemöts och betraktas som antingen flicka/pojke eller kvinna/man, utifrån vad som betraktas som kvinnligt och manligt (jfr. Young, 1995).
Utifrån dessa tankar har jag valt att utgå från feministisk poststrukturalistisk teori, eftersom den ger mig teoretiska verktyg för att besvara de frågeställ- ningar som jag har. Nedan följer därför en beskrivning och en fördjupning av denna teori samt en beskrivning av hur jag använder mig av vissa begrepp i analysen, som exempelvis diskurs, positionering och subjektsskapande.