En fortsättning på denna studie skulle kunna vara att studera andra förskolor, andra skolverksamheter och andra situationer, för att ge ett än mer rikt och varierat innehåll i beskrivningar av hur kön ges mening i oliks situationer. En jämförelse med andra länder vore också intressant för att kunna studera hur det kategoriuppehållande arbetet tar sig olika uttryck i olika kulturer. På så sätt skulle det ytterligare vara möjligt att visa hur svårt och komplext det är att arbeta med dessa frågor och att försöka tänka utanför dominerande diskurser. Särskild vikt skulle kunna läggas vid att arbeta fram verktyg för att arbeta med dessa frågor, tillsammans med barn och vuxna i förskolan, genom att olika arbetssätt prövas och analyseras. Genom att göra barn och vuxna delaktiga i både datainsamling och analys av förändringsprocesser, tror jag att det vore möjligt att både belysa hinder och möjligheter samtidigt som deltagarnas egna frågor kan styra studiens fortsatta utformning. De vuxna skulle, exempelvis genom att skriva dagbok, kunna beskriva vad de brottas med i det dagliga arbetet. Genom att ta med barnen i analysen och föränd- ringsarbetet kan även de göras ansvariga för att en förändring kommer till stånd. De behöver därmed inte enbart betraktas som passiva mottagare av en specifik pedagogik, utan som delaktiga och ansvariga för förskolans arbetssätt och innehåll.
Resultatet i denna studie fokuserar framförallt förskollärarnas bemötande och på vilket sätt diskurser om flickor och pojkar producerar makt, jag nämner endast i förbifarten vid några tillfällen att även barnen producerar makt via diskurser. Exempelvis producerar Anna makt mot förskolläraren i den situa- tion som beskrivs i ”situation 1: Fri lek”. Anna kan förstås som att hon anser
att hon blivit orättvist behandlad när hon går med på att de ska ”prata med varandra” och hon säger till förskolläraren: ”Okej, men du måste vara kvar, annars bråkar jag och Erik igen, du måste vara här annars vet ju inte du vad vi gör.” På detta sätt kan Anna förstås som att hon har förstått vilka regler som uppbärs av diskurser om hur konflikter bör lösas i förskolan och hon stäl- ler krav på förskolläraren genom att hennes ord kan förstås som att ”du ska sköta ditt jobb så jag inte råkar ut för detta igen.” I denna situation får emel- lertid inte Anna gehör för sitt krav, men det skulle behövas studier kring hur olika positioner som barnen tar är med och upprätthåller och/eller utmanar diskurser om hur de ska vara. På så sätt kan även barn skrivas fram som att de har möjlighet att via diskurser kunna producera makt mot de vuxna och ta i bruk motdiskurser, och inte endast som offer för maktutövning. Detta skulle ytterligare kunna öka vår förståelse av det komplexa diskursiva samspel som sker i förskolan samtidigt som det kan öppna upp för nya positioner för barnen i förskolan.
Jag har även sett hur barnen har olika förväntningar på varandra som jag menar kan kopplas till kön. Vid ett tillfälle kom exempelvis två av pojkarna in i ett rum och, som jag uppfattar det, ville leka med flickorna som var där. Direkt vände sig flickorna mot dem och sa att de skulle ”sluta”, trots att de inte gjort något. Pojkarna stod och tittade någon sekund, sedan puttade de omkull en av flickornas leksaker och sprang skrattandes därifrån. Det skulle vara intressant att studera hur barnens förväntningar på varandra, och ytter- ligare hur de positionerar sig i relation till varandra, kan tänkas påverka vilka positioner de tar och hur de bemöter varandra för att på så sätt visa vad som redan ses som konstruerade skillnader i hur barnen uppfattar varandra som olika och/eller lika.
Vidare skulle studier ytterligare behöva kartlägga hur det på sikt kan gå att förändra en könsstereotyp verksamhet. Personalen skulle på så sätt inte en- bart kunna bli medvetna om könsproduktionen utan även få tankemässiga och praktiska verktyg för att förändra verksamheten så att den blir mer jäm- ställd. På så sätt skulle det kvinnliga och manliga inte behöva ses som varan- dras motsatser utan något som kan innefattas samtidigt. Även om kön kanske aldrig helt kan tänkas bort kan det på sikt i alla fall ges ett annorlunda, mer rikt och varierande innehåll. Dessa studier borde göras i nära samarbete med landets lärarutbildningar.
En ensidig fokusering på barnets kön riskerar att missa många andra positio- ner som barnet samtidigt har, som att ha en viss etnisk bakgrund, uppfattas ha god hälsa eller vara trött/sjukt, att känna sig osäker i just denna situation,
med mera. Dessa positioner skulle kunna förstås som mer avgörande än kön för personalens bemötande av barnen i de sekvenser jag beskrivit. Det skulle behövas ytterligare studier kring hur dessa och andra faktorer samverkar till att konstruera förståelsen av kön.
Slutord
Barn och vuxna i förskolan genomsyras ständigt av motsägande diskurser. De (vi) är därför inte helt utelämnade till dominerande diskurser och antagan- den som implicit görs inom dessa, utan har alltid möjlighet att göra motstånd – även om vi för det mesta strävar efter att handla i överensstämmelse med dominerande diskurser (Davies & Laws, 2000; Foucault, 1993). Genom att olika barn och vuxna utnyttjar dessa möjligheter förskjuts hela tiden vår för- ståelse av både barn, flickor och pojkar (Davies, 2003; Lenz Taguchi, 2004), men även vår förståelse för förskolans verksamhet och innehåll. Resultatet av denna studie visar att olika positioner många gånger är tillgängliga för flickor respektive pojkar och att kategorierna ”flicka” och ”pojke” på så sätt både ständigt konstitueras – men även ständigt utmanas (se även Hellman, 2008) och konstrueras på nya sätt.
Studier visar att flickor många gånger straffas om de bryter vissa regler medan det är relativt riskfritt för pojkar att bryta mot dessa, samtidigt som pojkarna för det mesta positioneras att vara mer aktiva. Redan 1984 visade Einarsson och Hultman liknande resultat och 1998 skrevs det in i förskolans läroplan att flickor och pojkar i förskolan ska ha ”samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen”. Av detta kan man dra slutsatsen att diskur- ser om kön är djupt rotade och inte enkla att förändra. Eftersom olika be- mötanden av flickor och pojkar framförallt sker omedvetet kan det beskrivas som att det på så sätt är det ojämställda som många gånger uppfattas som normalt (jfr. Berge, 1997), liksom i det inledande exemplet: Varken jag eller förskolläraren reagerade på att Anna blev tillsagd trots att även Tor, Erik och Markus var högljudda i samma situation, eller på att Anna blev utkörd när hon inte delade med sig av kuddarna medan Erik och Markus ignorerades när de slogs om en leksak. Så länge ingen reagerar på att flickor och pojkar bemöts och bedöms utifrån diskursiva antaganden om att de som grupper är
olika, blir det svårt att materialisera en verksamhet där alla barn ges ”samma
möjligheter” (Utbildningsdepartementet, 1998). Förskollärarna ser inte att de ”retar” sig på olika saker hos flickor och pojkar och att de utsätter de barn som gör motstånd mot rådande diskursiva antaganden om hur flickor och pojkar ska vara för en normering (Foucault, 1994; Lenz Taguchi, 2004). För-
hoppningen med de olika läsningarna i denna studie är att synliggöra diskur- siva antaganden och att samtidigt ge exempel på hur det skulle gå att tänka i stället kring dessa situationer, för att på så sätt öppna upp för en förskjutning av innehållet i diskurser. På detta sätt vill jag öppna upp för vuxna och barn i förskolan att gå i motstånd och aktivt välja positioner där både det som defi- nieras som kvinnligt och manligt kan finnas tillgängligt samtidigt för alla. Då får både flickor och pojkar tillgång till ”tjejaktiga” (feminina) och ”pojkak- tiga” (maskulina) positioner, utan att för den skull ”nya begränsningar” sätts upp. Med Davies (1989, s. 139) ord:
When they [the children] wish to behave in ‘sex-appropriate’ ways, that is, in contexts where nothing else will be understood as meaningful behavior, or where such behavior has some positive value, they should feel free to do so. Parents and teachers who feel they have failed each time boys are aggressive or girl are ‘prissy’ should simply accept that the child has judged at this point in time that that is the most appropriate or comfortable way of behave. Similarly, children should be free to take up positions that are now associated with the other sex through gaining access to a discourse in which the possession of a particular set of genitals does not limit one to ‘masculine’ and ‘feminine’ positionings.
Därför menar jag att begreppen kvinnlighet och manlighet behöver utvidgas till att omfatta mer än vad de gör idag. Davies (1989) menar exempelvis att båda dessa begrepp även kan förknippas med negativa sidor: femininitet förknippas med utseendefixering, skörhet, lågmäldhet medan maskulinitet förknippas med okänslighet, våldsamhet och en vägran att hjälpa till. Detta är egenskaper som jag tror de flesta av oss vill arbeta emot, oavsett om det är flickor eller pojkar som positionerar sig på dessa sätt. Det behöver då inte enbart handla om att bryta, utan även att bredda och nyansera ”könsroller”, för att på sikt kanske göra begreppet ”könsroll” helt överflödigt: om kön inte längre spelar någon roll för vilka positioner som finns tillgängliga fyller be- greppet inte längre någon funktion. I första hand tror jag att det handlar om att försöka byta ut femininitet och maskulinitet till multipla maskuliniteter och femininiteter (Nordberg, 2005b). Om vi kan acceptera dessa begrepp som att de tar sig olika uttryck och många gånger överlappar varandra, kan individer ges större möjlighet att positionera sig på olika sätt. Det handlar alltså inte om att sätta upp begränsningar för människor utan att erbjuda alla ett rikare liv med fler positioner tillgängliga. Jämställdhet handlar enligt mig därför inte om att ge flickor och pojkar lika många frågor eller att alla barn ska göra samma saker, och i förlängningen bli likadana.
Jämställdhet handlar emellertid om mer än hur vi bemöter olika barn, det handlar också om vad de vuxna säger i personalrummet, hur vi hälsar på varandra, vem som är centralfigur och vem som är bifigur, vilka tonlägen vi använder (Calás & Smircich, 1996), det vill säga de ”små sakerna” i livet – exempelvis vem av föräldrarna förskollärarna ringer till om barnet är sjukt. Arbete, familj och socialt umgänge konstitueras genom relationer på alla plan samtidigt och på detta sätt kan jämställdhet inte separera individ från sam- hälle, familj, arbete eller socialt umgänge. Det blir en del i allt det vi gör – och den privata sfären kan därför inte separeras från den offentliga. Lika lätt som det är att skriva dessa ord, lika svårt är det att omsätta dessa tankar i vardag- liga möten med människor.