I kapitlen i denna del (II) har jag utifrån tre aspekter studerat undersöknings-deltagarnas berättelser om iakttagelser och erfarenheter av livet i de studerade för-ortsområdena: 1) berättelser om vad som är problemen i området, vem som är pro-blematisk och hur problemen gestaltar sig 2) uppföranderegler som styr relation-erna inom ”det kriminella gänget” och mellan gänget och invånarna i övrigt samt 3) hur tjejer framställs och positioneras i berättelserna. I detta avsnitt diskuterar jag vidare några av de metaberättelser jag har identifierat som särskilt betydelsefulla föreställningar om hur saker och ting hänger ihop. Det är dels metaberättelser om den kriminella banan, dels idéer om det goda och nyttiga professionella arbetet. Yt-terligare ett framträdande tema är idéer om maskulinitet och femininitet. Detta dis-kuteras vidare i Avslutande diskussion för del III samt i slutkapitlet.
Idéer om ”den kriminella banan”
Bland berättelserna i del II görs vissa antaganden om hur det går till när man som individ blir kriminell. I en metaberättelse jag kallar Den kriminella karriären omtalas detta som ett linjärt och ganska oundvikligt förlopp enligt ett visst mönster och i vissa steg. För den enskilda börjar brottsligt beteende i mindre skala och övergår sedan i ett eskalerande och okontrollerbart förlopp. I denna förståelse finns ett de-terministiskt antagande som påminner om talesättet ”Det börjar med en nål och slutar med en silverskål”. Beteenden som faller utanför det normalas mönster
de-finieras som avvikande, och om inte alltid direkt brottsliga, så i alla fall som första-dier till en sannolik kriminell utveckling. Den som använder denna metaberättelse positionerar vanligen sig själv som tillhörande en etablerad grupp som antingen är utsatt för, eller har till uppgift att hantera, ett hot från en avvikande outsider-grupp. Det kan exempelvis röra sig om grannar som är drabbade av torghängande ungdo-mars störande beteende, fältassistenter som får ta hand stökiga situationer eller poliser som ska upprätthålla ordningen, skydda allmänheten och klara upp brott.
I metaberättelsen om Ungdomligt oförstånd och identitetsskapande förstås istället kriminalitet som något som många ägnar sig åt under mitten av tonåren, alltså något ganska normalt (i alla fall för killar) och som försvinner av sig själv i takt med att personen (killen) blir äldre och mognar. Ett talesätt som stämmer med denna förståelse är ”Pojkar är pojkar”. Även denna kan i grunden sägas utgå från idéer om vad som är normalt och avvikande. Den stora skillnaden är dock att man här i högre grad tenderar att förklara ungdomars för omgivningen problematiska akti-viteter som en del av en normal mognadsprocess och därmed, om inte normenligt, så trots allt ändå relativt normalt. Genom att betrakta störande beteende, viss krimi-nalitet och upploppshandlingar som något som sker ”i ungdomligt oförstånd” som man troligen växer ifrån, utvidgas gränserna för det normala betydligt. Företeelser som torghängande förklaras som ett ungdomsfenomen, och utifrån en sådan för-ståelse är brottslighet och kriminella grupper bara en del av flera förekommande aktiviteter på denna arena. Snarare än som ett tecken på framtida kriminalitet för-stås ”torghängande” som en aktivitet som attraherar ungdomar med olika bakgrund, men också något som mister sin attraktionskraft i takt med att de blir äldre.
Ett tredje sätt att berätta om problemen i förortsområdet är egentligen ingen enhetlig berättelse. Det som förenar är istället att det framkallats som en motreak-tion på någon annans negativa beskrivning av ungdomar som träffas på torget eller förorten i allmänhet. Dessa motnarrativ har till syfte att förändra, nyansera eller mot-bevisa argumenten i de andra berättelserna. Många gånger utgör de rättfärdigande eller neutraliserande accounts i outsider-positionerade gruppers försvar mot anklagelser från de etablerade om att man uppför sig illa, och förmodligen är det därför de ofta är strukturerade som ett försvarstal (se Scott & Lyman, 1968; Sykes & Matza, 1957). Samma typ av motnarrativ och accounts förekommer även hos personer som ser sig som språkrör för dessa grupper. Särskilt vanligt är att hänvisa till naturliga
drivkraf-ter såsom ungdomars (framförallt killars) naturligt stora behov av att träffas och
umgås i grupp, förnekande av skada och offerskap, till exempel att övriga människors rädsla är överdriven och obefogad, och att sannolikheten för att just de skall råka illa ut till följd av gängens aktiviteter är ytterst liten. Ett annat vanligt neutraliser-ande account är fördömneutraliser-ande av fördömarna, där det felaktiga i det egna beteendet neutraliseras genom påpekanden om att fördömarna själva har felat. Problemen på torget med bråkiga ungdomar ses som en reaktion på orättfärdig utstötning av soci-alt utsatta grupper och individer, och eftersom fördömarna deltar i denna
exklude-ringsprocess, positioneras de som medskyldiga, alternativt som de ”verkliga för-övarna”.
Idéer om det goda professionella arbetet
En annan stark diskurs som framträder i kapitlen är kopplad till metaberättelsen om det goda och nyttiga professionella arbetet. Kännetecknande för denna är bland annat att den egna professionella gruppen självklart innehar rollen som räddare eller hjälte. Karaktärerna offer och förövare återfinns bland invånarna i det område där man ver-kar. Utmärkande är också att man beskriver händelser, personer, problem och ”läget” i det område där man arbetar utifrån den egna organisationens upp-dragslogik och terminologi.
I vissa dramatiska och tillspetsade lägen (som till exempel i en upploppssitua-tion) kan de professionella uppleva sig fråntagna sina verktyg för att ”ställa tillrätta”. Rollerna kan då tillfälligt kastas om så att de professionella blir till offer. Det är då vanligt att man ömsom vädjar ömsom kräver att den allmänhet (som annars förstås som offer) skall delta i återupprättandet av den ursprungliga rolluppsättningen (ge-nom att till exempel vittna mot förövarna). I de fall allmänheten inte ställer upp på detta riskerar den att kategoriseras som medskyldig. Detta kan då också gälla andra närliggande yrkesgrupper som man menar inte fullgör sin del av uppdraget.