I avsnittet om Studiens bakgrund ovan redogjorde jag till viss del för de forsknings-etiska principer (se Hermerén & Vetenskapsrådet, 2011; Vetenskapsrådet, 2002) som jag tagit hänsyn till både i FoU-rapporten och avhandlingen. Det dubbla syftet med datainsamlingen, det vill säga att materialet skulle användas för både en FoU-rapport och en avhandling, fastslogs redan innan någon empiri hade samlats in. Därför har det varit möjligt att vid varje tillfälle informera om och inhämta sam-tycke till båda studierna från undersökningsdeltagarna.
Samtliga deltagare upplystes om vad vi skulle använda det insamlade data-materialet till. Vid fältobservationerna informerades de personer vi träffade att de inte behövde samtala med oss om de inte ville. Intervjudeltagarna informerades om att deras medverkan var helt frivillig, att de när som helst kunde avbryta intervjun, och att de kunde kontakta oss efter intervjun om de ville att vi skulle stryka delar av eller hela intervjun från undersökningen. De informerades också om att materialet inte kommer att användas till några andra ändamål än forskning och att det bara var jag, min FoU-kollega och den personal på FoU som utförde transkriberingen som hade tillgång till materialet i icke anonymiserat skick. De upplystes även om att in-spelningar och transkriptioner under den fastslagna period då ett datamaterial måste finnas tillgängligt för en eventuell granskning från andra forskare, kommer att förvaras på ett sätt så att inga utomstående kommer att kunna ta del av det.
I avhandlingen använder jag ett ID-nummer (ID som förkortning för intervju-deltagare) istället för fingerade namn. Detta för att den senare formen ofta förut-sätts spegla en massa förhållande kring personen i fråga, såsom kön, ålder och et-nisk bakgrund. När jag har bedömt denna typ av bakgrundsinformation som nöd-vändig för förståelsen av citatet, har jag istället angett detta i texten.
Intervjudeltagarnas berättelser handlar ofta om händelser och erfarenheter från det egna livet och berättas ofta i jagform. På så vis blir de ofta väldigt person-liga och kan ibland vara lätta att knyta till en viss person. Av hänsyn till uppgifts-lämnarens integritet har jag därför varit försiktig med att ordagrant återge person-liga berättelser Vad som utgör ett känsligt ämne i en intervju skiftar mellan olika personer och sammanhang. Det kan därför, menar Hydén (2008/2009), vara svårt att avgöra om spridningen av en berättelse på något sätt kan tänkas försätta intervjudeltagaren i en besvärlig situation. Av denna anledning har jag, utöver att
jag har tagit bort samtliga namn på intervjudeltagarna, också tagit bort alla övriga personnamn som nämns i citaten. Dessutom har jag ändrat på uppgifter, som till exempel namn på platser, specifika omständigheter och vilket bostadsområde det rör sig om.
Etiska problem med det konstruktionistiska forskningsperspektivet
I föregående avsnitt diskuterade jag problemet med att behålla den ”narrativa blicken” i undersökningen som en svårighet med att förhålla sig till berättelser som konstruktioner av verkligheten och inte som en berättelse om verkligheten i sig. Över detta problem kan man också reflektera ur ett motsatt perspektiv och ur en etisk synvinkel. För på samma gång som jag verkligen ansträngt mig för att betrakta varje uttalande som en ”diskursiv talhandling”, har jag också känt en viss skam. När man som intervjudeltagare deltar i ett forskningssamtal, delar man många gånger på ett generöst och ärligt sätt med sig av sina tankar och erfarenheter, och jag tänker mig att precis på samma sätt som i andra former av social interaktion, förväntar man sig att bli tagen på allvar genom att den man talar med förstår det man säger som sant. Att då få detta omnämnt som en verklighetskonstruktion, kontrast-beskrivning, legitimerande förklaring eller som en form av självpresentation, kan förmodligen provocera och kanske också såra.
Efter att ha brottats med detta dilemma många gånger, har jag kommit fram till att jag å ena sidan vill be om ursäkt om jag med min text får någon att känna sig nedvärderad, och å andra sidan motivera valet av en konstruktionistisk ståndpunkt i avhandlingsskrivandet på följande sätt: I avhandlingen behandlas en viktig sam-hällsfråga som behöver belysas på flera sätt. Många människor känner sig person-ligen hårt drabbade av den och andra möter den dagperson-ligen som problem genom sitt arbete. Det är också en fråga som väldigt många är engagerade i och som det skrivs mycket om i media. I samtliga dessa sammanhang produceras fakta ur ett visst per-spektiv som kan betraktas som ”sanning”. Mitt bidrag är att jag inte avvisar någon av dessa sanningar, även om det innebär att ingen skildring ensam får representera den. Dessutom är det min förhoppning att jag på detta sätt kan ge impulser till ökad reflektion kring de berörda frågorna.
Läsanvisningar
Som framgår av ovanstående använder jag i avhandlingen två olika informations-källor som jag analyserar på delvis olika sätt. För att det i texten skall framgå vilken typ av material jag syftar på, benämner jag de personer som blivit intervjuade som
intervjudeltagarna. När jag avser samtliga personer vi talat med kallar jag dem för undersökningsdeltagarna.
Delar av formen för den textmässiga redovisningen är redan omnämnda i pre-sentationen ovan, till exempel att jag för intervjuer använder exakt ordåtergivning,
medan observationerna består av utdrag från mina fältanteckningar (som ju utgörs av mina minnen från observationen). I den löpande texten omnämner jag de exakta återgivningarna som citat och när jag även vill inkludera observationsanteckningarna betecknas materialet som utdrag. För att markera av det rör sig om ett utdrag använ-der jag i texten marginalindrag samt ett annat typsnitt. I de fall jag har tagit bort ord eller delar av texten använder jag [...] för att visa att enstaka ord är borttagna, samt [---] för att markera längre avbrott i texten
.
I de fall intervjupersoner i grupp-intervjuerna talar samtidigt med varandra markeras detta i citaten med inskjuten rad.I analysen gör jag ibland kopplingar mellan utdrag på olika ställen i avhand-lingen. Därför har varje utdrag getts ett nummer (undantaget litteraturcitat). Detta anges på rubrikraden och består dels av kapitelnummer dels ett ordningsnummer. Till exempel avser citat 5:2 det andra citatet i kapitel fem.
Mitt sätt att strukturera citaten med hjälp av Gees (1985, 1986, 1991) tran-skriptionsmodell innebar att de var lättare att analysera, men samtidigt ganska svår-lästa. I den slutliga textversionen har jag därför raderat samtliga markeringar samt rad- och stansindelningen. De övergripande rubrikerna har jag låtit stå kvar som en signal om vad jag har tolkat som berättelsens coda. Istället för ny rad markeras pauserna i texten med kommatecken, och när jag vill peka på en specifik formule-ring hänvisar jag till den genom en kortare återciteformule-ring.
I intervjucitaten och dialogavsnitten i observationsanteckningarna har jag gjort en avvägning mellan läsbarhet och exakt återgivning av talat språk. Därför skriver jag till exempel ”dom” istället för de eller dem, ”nånsin” istället för någonsin, ”sen” istället för sedan och så vidare. För att öka läsbarheten i citaten har jag ibland gjort vissa redigeringar, till exempel har jag avlägsnat några icke-lexikala uttryck (till exempel ”öh”, ”åh” och liknande) samt tagit bort en del upprepningar, där jag bedömt att detta inte påverkat förståelsen av berättelsen.