En del av förklaringarna till kriminalitet på individnivå i intervjudeltagarnas berät-telser handlar om negativa egenskaper eller karaktärsdrag hos enskilda ungdomar (till exempel opålitlighet, lathet, dålig impulskontroll, aggressionsproblematik, att bli lätt kränkt eller ha en övervärderad självbild). Problemen definieras ofta även som en följd av ett bristtillstånd, till exempel brist på ambitioner, mognad, moral, empatisk förmåga, respekt för andra, uthållighet med mera.
Det berättas dock också om kriminalitet som en följd av utsatthet – att man som individ är drabbad av svårigheter eller är försatt i en bekymmersam situation.
Kriminalitet – ett (manligt) mognadsproblem
En vanlig uppfattning bland undersökningsdeltagarna är att kriminalitet är något vissa individer sysslar med i början eller mitten av tonåren (både killar och tjejer, men mest killar). Den stora majoriteten sägs dock upphöra med detta någon gång i gymnasieåldern, då de i allt större utsträckning förutsätts orientera sig mot en mer vuxen och laglydig livsstil. Denna process omtalas ofta som ”individens naturliga mognad”, och som något som sker av sig själv. Personer som fortsätter att begå brottsliga handlingar även efter denna punkt benämns därför ofta som ”omogna”, och i mitt undersökningsmaterial syftas då nästan uteslutande på killar.
8:1) VISSA VERKAR INTE KUNNA VÄXA IFRÅN DET
ID67U: Men oftast när man börjar gymnasiet så kanske i början så är man ju fort-‐ farande kriminell, om vi säger några killar som är kriminella, men när dom börjar gym-‐ nasiet så i början kanske dom fortfarande kanske är, men sen försöker dom dra sig ifrån det. Som tvåorna nu så hänger dom fortfarande där och så. Det finns ju vissa som inte har växt upp än. Vissa verkar det som att dom inte kan växa ifrån det.
8:2) DOM SOM INTE VUXIT UPP
ID68U: Ja dom har ju kommit på en ny lek, ja dom springer runt med soft airguns och rånarluvor och skjuter på varandra. Det var ju därför att polisen var här tror vi. Det var helikopter, jamen det var det, det var helikopter som åkte runt i A-‐torp härom dagen. Så var det bara för att dom, typ tjugoåringarna eller arton, tjugoåringar hade på sig rånarluvor och sprang runt och lekte tjuv och polis med soft airguns. Alltså, det är så barnsligt. Att dom inte har växt ifrån det!
SLH: Men det är så ni tänker om dom, alltså…? ID68U: Ja att dom inte har växt upp.
I citatet nedan föreslår en grupp poliser att brist på mognad för en del personer (sannolikt främst killar) hänger ihop med brist på ambitioner att ta sig vidare i livet utanför den lilla värld som utgörs av det egna bostadsområdet. Detta, menar man, kan leda till sociala svårigheter, vilka i sin tur kan bidra till fortsatt kriminalitet.
8:3) OVILJA ATT BLI VUXEN
ID35-‐POLIS: Det är ju det, att dom har ju inte riktigt det tänket som vi har, att man vill utbilda sig, skaffa ett jobb och flytta hemifrån och liksom bli vuxen, utan dom bor ju hemma, och hemma är ju A-‐torp.
ID37-‐POLIS: Men det är för att dom bor hemma fortfarande.
ID35-‐POLIS: Ja och dom har inga ambitioner att flytta. Dom vill ju inte det. Dom har sin madrass i vardagsrummet så, och tar hand om familjen kanske. Så dom blir ju kvar i stadsdelen.
Genom jämförelsen mellan ungdomar (killar) som antas vilja stanna kvar i ett vecklingsstadium som inte motsvarar deras biologiska ålder, och personer som
ut-vecklas i mer ”normal” takt skapar polisen i citatet ovan en typ av kontraststruktur som Smith (1990/1993:36–38) kallar för avvikelser från standardmönster [standard
pattern rule anomolies]. Först ges ett exempel på ett normalt mönster (”dom har ju inte
riktigt det tänket som vi har, att man vill utbilda sig, skaffa ett jobb och flytta hem-ifrån”) [min kursivering], som sedan kontrasteras mot en avvikelse från denna mall (”dom har inga ambitioner att flytta”). På så vis konstrueras en ”moralisk differen-tiering” (Elias & Scotson, 1965/2004) mellan ”oss” som är ordentliga och vill något med våra liv, och ”dom” som är utan ambitioner.
I mitten av citatet kommer ID37 med ett förslag om att orsaksförhållandet kanske kan vara det omvända, det vill säga att ungdomarna inte bor hemma för att de är omogna, utan är omogna på grund av att de fortfarande bor hemma. Denna möjliga tolkning tillbakavisas dock av ID35, som menar att dessa ungdomar saknar ambition att flytta hemifrån och dessutom vill stanna kvar i sitt bostadsområde. Även om skillnaden mellan de båda synsätten kan tyckas vara hårfin, pekar den ändå ut två skilda problemförklaringar. Att bo kvar på grund av att man inte är mo-gen nog att flytta hemifrån ger associationer till inkompetens. Att tvingas leva kvar i en miljö som hindrar utveckling till en mer vuxen livsstil förlägger förklaringen mer till samhälleliga brister som arbetslöshet och bostadsbrist.
Samtliga citat i avsnittet kan sägas knyta an till en metaberättelse om naturlig mognad, enligt vilken den normala individens utveckling sker i faser som kommer i en viss ordning kopplad till ålder. Personer som i sitt beteende avviker från denna mall kan därför kategoriseras som ”omogna”. Ett beteende som ses som mindre oroande i en viss fas, kan således i ett annat skede uppfattas som ett problembete-ende.
Kriminalitet – en väg ut ur hopplösheten
Inom en annan förklaringsmodell definieras problemen bakom ungdomskriminali-tet framförallt som ett rättvise- och utstötthetsproblem. De svårigheter och orätt-visor individen är utsatt för kan ge upphov till känslor av värdelöshet, rotlöshet, uppgivenhet, utstötthet, att man känner sig nedvärderad eller allmänt misslyckad, vilket i sin tur förhindrar personen från att förverkliga sig själv och sina drömmar. Individers kriminella handlingar betraktas därför i första hand som en negativ kon-sekvens av det bekymmersamma tillståndet.
I citatet nedan berättar en socialarbetare om känslor av rotlöshet och upp-givenhet hon stött på hos en del ungdomar med utländsk bakgrund som ägnat sig åt kriminalitet.
8:4) ROTLÖS OCH VÄRDELÖS
ID2-‐SOC: Jag har pratat med många ungdomar. Ungdomarna har precis samma bild som sina föräldrar. Föräldrarna kom hit under 90-‐talet. Alltså, man har exakt överfört den bilden till ungdomarna: ”Jamen jag är invandrare, vem ska anställa mig? Vi är inte värda nånting här” säger många. Alltså dom har precis samma bild. En fördel som för-‐
äldrarna hade, var i alla fall att dom hade minnen från sitt hemland, man hade varit där, man hade nånting, men dom här ungdomarna har ingenting. Alltså, man är inte född i A-‐land, man vet bara att: ”Jag pratar A-‐ländska, mina föräldrar kommer ifrån A-‐ land. Men jag, jag har kanske har varit i A-‐land två gånger – på besök”. Alltså man har inte det här fotfästet där borta, och man har inget fotfäste här heller. Och här är man inte värd nånting på grund av sitt ursprung. Föräldrarna har i alla fall nånting att rela-‐ tera till hela tiden, men att som femtonåring säga: ”Vadå? Tror du att svenskar bryr sig om mig som är A-‐ländare? Nej, det här är inte mitt land”. Förstår ni hur jag tänker? Att man inte alls, man har ingen tillhörighet riktigt nånstans. Man hör inte hemma där och man hör inte hemma här. Då blir det ju, jag vet inte. Det blir väldigt svårt.
I citatet ovan intar ID2 positionen som språkrör för en underprivilegierad etnisk grupp. Hennes bekymrade skildring av de A-ländska ungdomarnas situation ger intrycket av en vädjan om mildhet i dömandet av deras kriminella handlingar, ef-tersom agerandet kan förklaras utifrån deras familjers exkluderade sociala situation (jämför ”den tragiska berättelsen” Goffman 1961/2012:111, se kapitel 3) Berättel-sens coda är att eftersom ungdomarna själva inte bär skuld till denna destruktiva utestängning, bör de heller inte lastas fullt ut för sina kriminella handlingar.
Enligt Elias och Scotson (1965/2004) finns en tendens bland outsider-posi-tionerade att mäta sig själva och de egna prestationerna utifrån de etablerades mått-stock. Att inte leva upp till denna standard kan upplevas som ett bevis på att man faktiskt inte är lika bra som de, vilket kan resultera i internaliserade responser med känslor av rotlöshet, vanmakt, underlägsenhet och en förlorad tro på den egna framtiden. Socialarbetarens tal om utestängningskänslor hos dessa ungdomar som en följd av den exkludering de är utsatta för, kan tolkas som en liknande förståelse.
Förutom självanklagan för sin otillräcklighet, är en vanlig reaktion på sam-hällelig uteslutning, enligt Elias & Scotson (ibid.), att på olika sätt hämnas på dem som utestänger genom att utföra den typ av handlingar som man anklagas för. Ut-ifrån en sådan förståelse kan ungdomars kriminella handlingar betraktas som
exter-naliserande responser på exkludering, en uppfattning mannen i citatet nedan kan sägas
ge uttryck för.
8:5) JAG KOMMER ÄNDÅ ALDRIG KUNNA BLI NÅT
ID1V: Det som händer är att ungdomar hamnar i utanförskap. Dom tänker så här: ”Det spelar ingen roll vad jag gör, jag kommer aldrig kunna jobba, jag kommer aldrig kunna bli nånting”. Och då kommer det kanske en kompis som kanske har sålt lite knark, som kommer med en ny mobil, eller nya kläder eller ny kedja, och så säger
han: ”Jamen, jag gjorde det här och det här”. Och man vet att det är fel, och man vet att man kan åka in för det, men man känner att: ”Fan jag vill också ha det här!” Och dom har inte nåt annat hopp. Dom känner att dom kan inte komma in i samhället, så då testar dom på det.
Till skillnad från citaten 8:1–3, där individers brister anges ligga bakom kriminalitet (t.ex. omognad och ambitionslöshet), handlar ID1V:s berättelse om individer som
sam-hällsposition har dock berövat dem alla sådana möjligheter. Utifrån en sådan förstå-else är en ungdomsbrottsling, en drabbad och utsatt person som bör erkännas som offer för ett exkluderande förtryck. I berättelsen kan också anas ett ursäktande
account (se Scott & Lyman, 1968) liknande det i föregående citat (8:4) om att
ungdo-marna till följd av den samhälleliga utestängning de är utsatta för inte bör tillskrivas hela ansvaret för sina kriminella handlingar.