Utifrån resonemangen ovan är det omöjligt att utanför en diskurs beskriva hur något ”egentligen” är eller att kunna ge den ”sanna” bilden av ett händelseförlopp. Genom att berätta om sina erfarenheter finns det dock en möjlighet att skildra dem så att de åtminstone framstår som begripliga och meningsfulla för andra. Flera teo-retiker hävdar att denna människans narrativa förmåga är hennes absolut främsta redskap för förståelse – kanske till och med en av de saker som gör oss till män-niskor (Börjesson 2003:75–78; L.-C. Hydén 1997:9–23; Polkinghorne 1988:6–11; Squire 2008/2009:43).
Som framgick av föregående avsnitt är min analys inriktad på att försöka för-stå hur undersökningsdeltagarna i sina berättelser ger mening åt fenomenet ungdo-mar och brott i förorten, och jag har därför valt att använda mig av narrativ metod. I detta avsnitt beskriver jag först några olika definitioner av narrativ och redogör sedan för den analytiska inriktning jag har valt. Därefter presenterar jag de narrativa begrepp jag använder i analysen.
Vad är ett narrativ?
Var gränsen dras mellan en berättelse eller ett narrativ och andra former av muntlig eller skriftlig framställning, varierar mellan olika metodologiska inriktningar. Vissa fokuserar till exempel på historier om ett avgränsat händelseförlopp. Utifrån en sådan strikt sociolingvistisk definition, ofta kallad ”den labovianska modellen”, kan begreppet narrativ endast användas för att beteckna vissa specifika händelseorienterade samt tidsmässigt och tematiskt ordnade berättelser (se t.ex. Labov & Waletsky, 1967). Kännetecknande för denna form av narrativ är enligt Hydén (1997:20) att de beskriver ett förlopp där tidsmässigt ordnade händelser sker i ett visst sammanhang, är orsakade av något (att det ena leder till det andra), upplevda av någon och fram-ställda av någon. Andra forskare förespråkar en betydligt öppnare avgränsning av begreppet narrativ, och fokuserar istället på berättelser om erfarenheter (Squire, 2008/2009). Utifrån en sådan definition kan ett narrativ bestå av flera episoder och, utöver händelser, inbegripa upplevelser och föreställningar.
I mitt eget analysarbete hade jag inledningsvis ambitionen att urskilja mer regelrätta ”labovianska narrativ” i datamaterialet. Ganska snart stötte jag dock på problem. I likhet med Patterson (2008/2009:30–37), upptäckte jag en del analytiska begränsningar med denna modell, som till exempel att en strikt händelsefokusering utesluter redogörelser för tillstånd som är bestående över tid samt att endast lite uppmärksamhet ägnas åt berättelsens kontext. En sådan tillämpning skulle således innebära att mycket av det jag betraktar som delar av berättelserna och
betydelse-fullt för deras mening, skulle uteslutas. Dessutom uppfattade jag modellen som då-ligt anpassad till intervjudeltagarnas tal, inte minst i gruppintervjuer.
Den analysform jag slutligen valt vilar metodologiskt på en omtolkning av det narrativa begreppet (Riessman, 1997; Riessman & Quinney, 2005:393–395). Den strikt händelseorienterade labovianska definitionen av narrativ benämner Riessman och Quinney som en story, och är bara en berättelse av flera. Andra former av narra-tiv är till exempel berättelser om varaktiga tillstånd och hypotetiska berättelser. I mitt empiriska material finns till exempel en hel del berättelser om specifika händel-ser och exceptionella tillstånd som kan betecknas som sådana stories eller historier, och som även kan analyseras som sådana. Det är emellertid också vanligt att under-sökningsdeltagarna berättar om hur saker och ting brukar eller brukade vara, vad som var typiskt för en viss period i livet, vem man då brukade umgås med och vad man ofta gjorde tillsammans (”vi var några killar som alltid hängde utanför Bennys livs när vi gick på högstadiet”). För att lösa problemet med de alltför trånga labo-vianska kriterierna föreslår Riessman att begreppet narrativ kan användas på två olika sätt. Så länge svaren från en intervjudeltagare är ordnade sekventiellt, tema-tiskt och strukturellt sammanhållet kan de betraktas som ”en narrativ helhet”. Inom denna kan det sedan finnas delar som stämmer med de labovianska kriterierna för en historia.
Utifrån en sådan definition utesluts således inte berättelser om tillstånd som består över tid och inte heller berättelser om en tänkt framtid, men för att ändå kunna skilja dem åt använder jag några olika beteckningar. Berättelser om återkom-mande händelser eller tillstånd som varar över tid kallar jag tillståndsberättelser. Histo-rier om ovanliga händelser kallar jag exceptionella berättelser. De berättelsetyper jag kallar framtidsberättelser, hypotetiska och metaforiska narrativ överlappar visserligen varandra, men det finns också vissa skillnader. Med den första avser jag berättelser om framtiden i en mer allmän bemärkelse (”imorgon ska jag gå till fritidsgården). Även hypotetiska berättelser kan handla om framtiden, fast då på ett mer förutspående sätt (”det kommer att gå illa för den killen”), men kan också avse uttalanden om kausalitet (”vissa killar bara är såna” eller ”kriminell blir man för att man känner sig liten och osäker”). De metaforiska berättelserna kan beroende på vad metaforen gäller även betecknas som någon av de förut nämnda berättelsetyperna, men utmärker sig genom att de också innehåller en liknelse (”förorten är som en tickande bomb”, ”han beter sig som om han va värsta maffiabossen” eller ”det var ju som en jävla buffelhjord här ibland alltså”).
Analysmodeller
Den narrativa forskningen har under senare år utvecklats inom flera olika veten-skapliga inriktningar. Från att inledningsvis fokusera litterära arbeten har teorier och analysmetoder så småningom utvecklats för många andra typer av narrativ och sammanhang (Phoenix, 2008/2009). Mishler (1986/1991, 1997) urskiljer tre
över-gripande analysmodeller. I den första fokuseras på berättelsens innehåll, det vill säga
vad som sägs (Mishler, 1997:68–75). En annan modell analyserar talares olika berät-tarstrategier, det vill säga hur någonting sägs, hur en berättelse byggs upp och hur
olika språkliga resurser används för att skapa en viss mening (ibid: 87–88). Den tredje modellen analyserar berättelsers funktioner, sammanhang och konsekvenser (kulturella, sociala och psykologiska), det vill säga varför en historia berättas, och vad den ges för mening av berättare och mottagare (ibid: 95–111). Mishler beskriver detta som att man undersöker: ”det ’arbete’ som berättelserna utför, vilka samman-hang de produceras i och vilka effekter de får” (ibid: 95). Av intresse är till exempel hur människor presenterar sig själva, hur myter och kulturella föreställningar fram-träder i vardagliga berättelser och hur berättelser används i interaktion och i institu-tionella sammanhang. Inom ramen för denna tredje modell kan man också studera narrativens politiska implikationer, och då intresserar man sig särskilt för berättel-sers maktaspekter och hur de förhåller sig till varandra, som till exempel hur vissa berättelser tilldelas en överordnad ställning och andra marginaliseras, hamnar i op-position eller glöms bort.
Många forskare poängterar också betydelsen av att i en narrativ studie
kon-textualisera berättandet och berättelserna (se t.ex. Phoenix, 2008/2009:64ff;
Riess-man, 1997:57–59; Squire, 2008/2009:43). Gubrium och Holstein (2009) menar att kontexten inte bara i, utan också för, en berättelse [the setting of storytelling] (var och när den berättas, av vem, för vem och på vilket sätt) alltför sällan ägnas uppmärk-samhet inom den narrativa forskningen. Detta medför att värdefulla kommunika-tiva aspekter riskerar att gå förlorade i analysen. Författarna uppmanar därför till
narrativ sensibilitet, det vill säga till en systematisk undersökning av de syften,
strate-gier och resurser som omger den narrativa produktionen.
Berättelsen, berättandet och funktionerna
Genomgången ovan pekar på att en narrativ analytisk ansats i en undersökning innebär många val. Figur 3:1 nedan är en sammanställning av hur jag, med inspira-tion från Mishlers typologi, har orienterat mig och begripliggjort de olika valen för mig.
Den narrativa analys jag gör i avhandlingen innefattar nivåerna: berättelsen som
text (innehåll och struktur), berättandet (berättelsens framförande) och funktionerna
(vad berättaren vill och gör med sin berättelse). Även om jag på olika ställen i av-handlingen betonar dessa olika mycket, rör jag mig sammantaget på alla tre nivå-erna. Särskild vikt läggs dock vid de meningsskapande delarna (som jag sorterar in under kategorin funktioner). För att kunna analysera en berättelse ur ett av perspek-tiven sätter jag samtidigt för stunden de övriga inom analytisk parentes, ett till-vägagångssätt Gubrium och Holstein (2008:390–392) benämner som analytic
bracket-ing. Följande avsnitt är en genomgång av dessa analytiska moment, och jag
beskri-ver där mer detaljerat min konceptualisering av dem samt av de begrepp jag använ-der.
Fig 3:1) Berättelsers innehåll och struktur, funktioner samt framförandekontext