I avhandlingen studerar jag undersökningsdeltagarnas berättelser som ett slags nycklar eller ledtrådar till hur de knyter samman sin förståelse av företeelser som ungdomsgäng i förorten och ungdomskriminalitet i sammanhängande
tolknings-repertoarer. I detta avsnitt kommer jag att utveckla begreppet, och även visa hur jag
förstår identitet som något diskursivt och kontextuellt samt hur jag använder begrep-pet subjektsposition i avhandlingen. Avslutningsvis behandlar jag hur olika tolknings-repertoarer kan kämpa mot varandra om tolkningsföreträde och om att vara den som kan ge den mest korrekta bilden av en situation.
Tolkningsrepertoarer
Sociala händelser består alltid av ett mycket stort antal komplexa skeenden som försiggår parallellt eller som överlappar varandra. Det är emellertid bara möjligt att iaktta en begränsad del av allt som sker. Den enskilde åskådarens blick kan liknas vid en strålkastare som är riktad mot en viss del av en scen. Det upplysta området blir då synligt, men samtidigt pågår en mängd aktiviteter på de icke belysta delarna, som man som enskild betraktare inte har en aning om. Dessutom beskådar varje observatör, vid varje enskilt tillfälle, skeenden från ett specifikt perspektiv och un-der en begränsad tid. Dessa omständigheter tillsammans gör tolkningsmöjligheterna av vad som ”egentligen sker” obegränsade, och det är därför omöjligt att skapa sig en fullständig eller allsidig bild av ett skeende. I avhandlingskontexten kan därför frågor som: ”Hur ser situationen ut i förorten?” besvaras på ett oändligt antal sätt, och beskrivningar som: ”det är en krigszon” eller ”en hemvist för kriminella ligor”, kan vara lika giltiga som ”ett coolt och häftigt ställe med influenser från hela värl-den” eller ”ett lugnt och mysigt ställe där jag har alla mina vänner”.
Överblicken över vad som sker begränsas alltså av våra sinnens uppfatt-ningsförmåga och vår egen position och erfarenhet. För att som sociala aktörer ändå kunna navigera i tillvaron – förstå vad vi varit med om, vilken sorts situation vi befinner oss i och kunna fatta beslut inför framtiden – behöver vi komplettera våra egna iakttagelser. Genom att ta del av andra människors berättelser om sina erfarenheter och lägga samman dessa med egna observationer, tidigare minnen och kunskaper på särskilda sätt, går det att skapa mer sammanhängande förklarings-modeller som kan fungera som guider i tillvaron. Potter och Wetherell (1987/2007: 146–157; 1992:90–92) kallar denna typ av sammanhängande föreställningar och förklaringar för tolkningsrepertoarer. De menar att individers och gruppers förståelser av sig själva och den omgivande världen alltid hänger ihop med tidigare erfaren-heter samtidigt som de präglar förståelsen av såväl dåtiden och nutiden som fram-tiden. Tolkningsrepertoarerna kan förstås som ett slags vägvisare som dels ger in-formation om ”hur saker och ting egentligen förhåller sig”, dels fungerar rådgiv-ande för det sociala handlrådgiv-andet. Begreppet är orienterat mot innehållet i en diskurs och hur detta är organiserat. Detta innebär att man fokuserar på hur diskurser tar form och används i en konkret lokal kontext.
När man försöker identifiera olika tolkningsrepertoarer kan man enligt Potter and Wetherell (1987/2007:54) förvänta sig att finna flera hos en och samma under-sökningsdeltagare eller i en enda berättelse beroende på socialt och diskursivt sam-manhang (se även Talja, 1999). Inte heller i den här studien kan enskilda undersök-ningsdeltagare sägas omfatta bara ett perspektiv, uttrycka en viss hållning på ett en-tydigt eller ”renlärigt” sätt eller använda bara en enda tolkningsrepertoar eller dis-kurs. Visserligen är det ganska vanligt att betona något perspektiv, men samtidigt finns en tendens att hoppa mellan olika tolkningsrepertoarer beroende på samman-hang och vilken fråga som i stunden diskuteras.
Membership resources
De ”tidigare erfarenheter” som Potter och Wetherell (ibid.) talar om som en hjälp för att tolka iakttagelser i omvärlden, kallar Fairclough (1989/2001:20) för
mem-bership resources (MR). I hans terminologi består MR av det som ”människor har i
sina huvuden”, alltså de resurser människor använder sig av när de producerar eller tolkar något, till exempel kunskap om språk, tidigare förståelser av den naturliga och sociala världen, värderingar, antaganden, saker man tror på och så vidare. Dessa resurser är inte bara kognitiva, för eftersom de har sitt ursprung i den sociala världen är de också sociala till sin natur. I en dialektisk process både skapar och skapas de av den sociala värld som omger dem. Det socialt producerade som en person kommer i kontakt med internaliseras och blir en del av hennes MR, som sedan används som ett navigationsinstrument i det sociala livet.
Reproduktion
Närhelst personer använder eller tolkar diskurser, är de således tvungna att använda sociala strukturer som byggstenar (ibid: 32). På så vis återskapas ständigt struk-turerna. Diskurser och handlande är därmed både produkten av strukturer och pro-ducenter av strukturer. Dessa reproduktionsprocesser kan vara i grunden konservativa, men poängterar Fairclough, eftersom de sociala aktörerna är kreativa och är kapabla att kombinera de strukturella byggstenarna på nya sätt kan processerna också vara transformativa, det vill säga modifiera strukturer.
Konstruktionistisk förståelse av kriminalitet
Ur ett konstruktionistiskt perspektiv betraktas inte heller företeelsen ungdoms-kriminalitet som något objektivt och oföränderligt. I analysen utgår jag visserligen från den definition av kriminalitet som undersökningsdeltagarna presenterar (van-ligen: handlingar som är förbjudna enligt brottsbalken i den svenska lagstiftningen), men bakom denna pragmatiska tolkning intar jag en konstruktionistisk förståelse av såväl lag som kriminalitet som något diskursivt, relationellt och kontextbundet som måste förstås genom en tolkningsrepertoar.
Detta synsätt överensstämmer i stort med vad som inom kriminologin be-nämns som ett postmodernt perspektiv. Enligt Einstadter och Henry (1995/2006:293– 295) betraktas då ”lagen” snarare som något politiskt och utsatt för subjektiv tolk-ning, än som en uppsättning neutralt utformade principer. Fitzpatrick (1984) menar att lagen är ömsesidigt konstituerad genom sociala relationer, det vill säga att samti-digt som den är influerad av rådande normativa föreställningar i samhället, påverkar den i sin tur normuppfattningen i samhället. Enligt synsättet betraktas lagen inte heller som en självklart överordnad regelsamling, utan som ett normsystem bland många andra, men som genom framgångsrik förhandling har vunnit en hegemonisk status (Santos, 1985). Utifrån ett liknande resonemang diskuterar Henry och Milo-vanovic (1996) förhållandet mellan lag och kriminalitet ur ett maktperspektiv. De
hävdar att maktdimensioner finns i alla relationer, och att makt dessutom ofta är ojämnt fördelad i ett samhälle, inte minst vid jämförelser kopplade till klass, ras och kön. I ett samhälle finns, menar de, en tendens att uppmärksamma vissa former av skada [harm] mer än andra, och de skadehandlingar som får mest uppmärksamhet brukar klassificeras som brott. Andra skadehandlingar får betydligt mindre upp-märksamhet, och lyckas inte kvalificera sig för en sådan beteckning. Inte sällan gäl-ler detta skada som vållas grupper med liten makt.
Identitet och subjektspositioner
Enligt Laclau & Mouffe (1985/2008:115) är även identiteter diskursiva företeelser, och individer strävar ständigt efter att hitta sig själva inom diskurserna. Subjekt är enligt dem detsamma som ”subjektspositioner i en diskursiv struktur”. Resone-manget utgår från Lacans (1977/1989) teori om subjektsuppfattningen. Han menar att det i diskurser alltid finns angivet vissa positioner som subjekten kan anta, och till dessa knyts förväntningar om en viss typ av uppförande. Identitet innebär då att identifiera sig med någon av de subjektspositioner som diskurserna erbjuder.
Identiteter är, enligt Lacan (ibid.), organiserade kring ett antal signifikanter sam-manlänkade i så kallade ekvivalenskedjor som sorterar in identiteten i en relationell kontext. Så kallade mästersignifikanter, är enligt Lacan identitetens ”nodalpunkter” (något centralt som övrigt organiseras kring). Den flytande (det vill säga obestämda, mångtydiga) mästersignifikanten ”tonårskille” kan till exempel i en viss diskurs kny-tas samman med ”mod, styrka och inbrott”, i en annan med ”motorer, verktyg och teknikutveckling” och i en tredje med exempelvis ”trash metal-musik, långt svart hår och veganism”. För att bli ännu tydligare kan dessa föreställningar ställas mot andra flytande mästersignifikanter, som till exempel ”tonårstjej”. I en diskurs kanske detta begrepp ekvivaleras med ”passa småsyskon, empati och hushållsar-bete”, i en annan med ”högklackat, våpighet och lösögonfransar” och i en tredje med ”läxläsning, prestationsångest och höga betyg”. Beroende på vilken diskurs som omger signifikanten ges olika anvisningar om vad som kännetecknar en viss kategori och om hur man bör bete sig för att uppfattas på ett visst sätt.
Även Fairclough (1989/2001:31–32) talar om subjektspositioner, fast mer i förhållande till en viss social och diskursiv ordning. Att inneha en subjektsposition betyder enligt honom att göra, eller inte göra, vissa saker, och om att utföra dessa på ett sätt som ligger i linje med de rättigheter och skyldigheter som förknippas med den. Applicerat på exempelvis en fritidsgård kan sägas att det finns ett antal
sociala utrymmen (t.ex. öppen verksamhet, gruppträffar, personalmöten och
kafferas-ter), en uppsättning igenkännbara sociala roller, (t.ex. chef, fritidsledare, besökande ungdom) och ett antal godkända aktiviteter och mål (t.ex. spela teater och musik, sam-talsgrupper, baka kakor, lärande och upprätthållande av uppföranderegler). Om man fokuserar på subjektspositionerna kan det sägas att chefer, fritidsledare och ung-domar är det de gör. Det är fritidsgårdens diskurser som ställer upp
subjektsposition-erna, och det är bara genom att inneha dessa som individerna blir till fritidsledare och ungdomar. Det är således den sociala strukturen i form av konventioner som bestämmer diskursen, och det är bara genom innehav av dessa på förhand givna subjektspositioner som de fortsätter att vara en del av den sociala strukturen.
Subjektets handlingsutrymme
Anledningen till att Fairclough (ibid.) hellre använder begreppet ”subjektsposition” än det vanligare ”social roll”, är vad han beskriver som ”dess lyckosamma tvetydig-het” (ibid: 32). Grammatiskt står ”subjekt” för den aktiva parten i en sats, den som agerar, men på engelska och franska kan ordet också avse någon som befinner sig i en underordnad position i förhållande till en auktoritet och då passivt blir formad till något. Denna dubbla innebörd har enligt Fairclough en viktig funktion för för-ståelsen av de sociala subjektens handlingsutrymme: de begränsas av de subjekts-positioner som den rådande diskurstypen erbjuder och är i den meningen passiva, men just genom att inskränkas på detta sätt blir det också möjligt för dem att handla som sociala aktörer. Begränsningen är med andra ord en förutsättning för hand-lande. Sociala subjekt är kreativa och aktiva, och gör diskurserna till resurser som kan kombineras på mängder av sätt för att möta många olika situationer, förutsätt-ningar och krav. Detta är, menar Fairclough, en i allra högsta grad kreativ aktivitet. Denna syn på förhållandet mellan subjekt och struktur påminner om Messer-schmidts (1993:62) teori om strukturellt handlande (se kapitel 2). Även han poängterar att sociala strukturer inte existerar i sig själva utanför det vanliga vardagslivet. Struk-turer produceras, reproduceras och är följden av enskilda aktörers handlingar, på så sätt att utan sådana handlingar existerar inte längre strukturen. På samma gång är dessa enskilda aktörers handlande ständigt påverkade av och sammanlänkade med de omgivande strukturerna. Om till exempel alla fritidsgårdar skulle läggas ned, skulle inte bara konkreta verksamheter försvinna, utan även den sociala struktur som handlingen ”fritidsgårdsbesökande” omges av.
Kampen om tolkningsföreträde
Den oändliga variationen av perspektiv och fokus innebär en oupphörlig koncep-tualisering och definiering av såväl den fysiska som den sociala världen, och därför även ett oräkneligt antal sätt att berätta om vad som händer där. Det pågår också en ständig kamp om vilken tolkningsrepertoar som bäst fångar verkligheten. Laclau och Mouffe (1993:62) talar i detta sammanhang om etablerandet av diskurser och om
den språkliga kampen om hegemoni. Berättandet producerar och reproducerar också
sociala förhållanden och identiteter, och därmed även relationer av makt och kontroll. Vissa berättelser tenderar att bli särskilt inflytelserika. De har enligt Fair-clough (1989/2001) en ideologisk funktion, det vill säga upprätthåller och reproduce-rar makt och ordning så att vissa förståelse- och handlingsmönster naturaliseras. Det betyder att de uppfattas som helt självklara och i överensstämmelse med
verklig-heten. Andra versioner riskerar istället att marginaliseras och så småningom glöm-mas bort.