BERÄTTELSEN$ SOM$TEXT$

Fig 3:1) Berättelsers innehåll och struktur, funktioner samt framförandekontext

Berättelsen  som  text  

Att studera en berättelse som en text, innebär att fokusera på det som sägs, oavsett om berättandet sker skriftligen eller muntligen (Fairclough, 1989/2001, 1992/2012). Textanalysen kan göras på olika nivåer – dels med utgångspunkt i själva innehållet, dels utifrån berättelsens struktur, det vill säga hur den är uppbyggd. Även om det inte går att strikt hålla isär dessa nivåer, finns en viss tendens i avhandlingen att koppla de innehållsmässiga delarna till de teorier som presenterats i föregående kapitel, och de som berör berättelsens uppbyggnad och struktur till de begrepp som behandlas i följande avsnitt i det här kapitlet, där jag först presenterar olika be-ståndsdelar i ett narrativ, och därefter beskriver ett antal narrativa nivåer.

Narrativets  beståndsdelar  

Även om narrativ kan se ut på olika sätt, finns också vissa kännetecken. Bestånds-delar som ofta lyfts fram är: intrig (eller handling), setting, karaktärer (eller roller/po-sitioner), genre och coda (poäng eller utvärderande satser).

Intrig  eller  handling    

En berättelse kännetecknas först och främst av att den handlar om något, vilket förs fram i språkliga satser som uttrycker handlingar, skeenden eller tillstånd (”jag gick ut genom dörren” eller ”då brukade vi alltid spela fotboll”). Tillsammans utgör dessa händelsesatser berättelsens intrig, och det är den som driver historien framåt, skapar spänning och gör berättelsen intressant (Järvinen & Mik-Meyer, 2005:36).

Vem$berättar$$ för$vem,$var,$när$och$ på$vilket$sätt?$ BERÄTTANDET$ •  Kompis'kompis,*förälder'barn?* •  Företrädare*för*organisation,* profession,*generation,* boende*på*viss*plats?* •  Hemma,*på*jobbet,*på*kafé?* •  När*på*dygnet?* •  I*samband*med*vad?* •  Förtroligt,*intygande,*osäkert?* •  Finns*publik?* •  Via*tal,*text*eller*inspelning?* Vad$vill$och$gör$ talaren$med$sin$ berättelse?$$ FUNKTIONERNA$ •  Definiera/diagnostisera/ förklara?* •  Fördela*skuld/ansvar?** •  Uttrycka*moral?** •  Förmedla*behov/önskningar?* •  Förmedla*något*om*sig*själv?* •  Försvara,*ursäkta,*rättfärdiga,* klaga,*dementera,*berömma,* underhålla?* •  Mana*till*viss*typ*av*handling?* •  Narrativ*nivå?* •  Genre/format?* •  Setting** •  Intrig?* •  Rollfördelning/positionering?* •  Coda?*(poäng)* •  Varaktig*situation/exceptionell* händelse* •  Narrativa*verktyg* •  Anknytning*metaberättelse?’* BERÄTTELSEN$ SOM$TEXT$ Vad$händer$i$ berättelsen$och$hur$är$ den$uppbyggd?$

Ofta letar man efter historiens röda tråd, det vill säga den struktur som arrangerar berättelsernas delar och ger dem innebörd. En traditionellt berättad historia följer ett linjärt förlopp och innehåller ett välbekant mönster med inledning, mitt och ett slut, där svaren ges på de frågor som rests i berättelsen. Med en öppen intrig finns utrymme för mer överraskande eller oförutsägbara förlopp och slut (A. Johansson, 2005:132).

Setting  

Berättelser utspelar sig oftast i en viss miljö, ibland på en specifik plats. Händel-serna kan också inträffa vid en viss fas i livet, under en viss årstid eller vid en viss tid på dygnet. Även saker som finns i denna omgivning, såsom bänkar, kiosker, affärer och mopeder, utgör en del av berättelsens setting (A. Johansson, 2005:132; Labov & Waletsky, 1967).

Karaktärer/roller/positioner  

I en berättelse ingår så gott som alltid personer som agerar och sätter igång hän-delseförlopp. Dessa kan tilldelas igenkännbara karaktärer eller roller som till exempel den gode, den onde, förövaren, offret, vittnet eller hjälten (Järvinen & Mik-Meyer, 2005:36). Berättelsen har oftast en eller flera huvudroller (eller protagonister), vars fiender eller motståndare kallas för antagonister. Dessutom ingår många gånger olika biroller och statister.

I analysarbetet har jag lagt särskild vikt vid att försöka identifiera berättelser-nas olika karaktärer utifrån flera aspekter, till exempel hur nära berättelsens cent-rum de befinner sig och vilka andra positioner de kopplas samman med. Jag har också undersökt hur de sätts i relation till varandra och i vilken mån de tillskrivs makt, status, moral, handlingsutrymme och positioneras som ”vi” eller ”dom”, under- eller överordnade eller som innanför eller utanför en viss gemenskap. I detta analysarbete använder jag bland annat Elias och Scotsons begrepp ”moralisk dif-ferentiering” och ”etablerade och outsiders” (se kapitel 2). I allt konstruktions-arbete spelar kategoriseringar en viktig roll. Många gånger kan de vara helt avgöra-nde för en berättelses budskap. För att analysera detta anväavgöra-nder jag mig framförallt av Sacks teori om ”Membership Categorization Analysis” som jag beskriver nedan.

Membership  Categorization  Analysis  

Begreppet Membership Categorization Analysis, förkortat MCA, (Sacks, 1989; Schegloff, 2003/2006; Silverman, 1998) kan vid en första anblick te sig svårbegrip-ligt. Dessutom är det svårt att översätta till svenska. Min tolkning är att en sådan analys gör det möjligt att förstå hur ”medlemmar” (personer involverade i ett visst socialt och diskursivt sammanhang) genom språkliga konstruktioner (verktyg, knep eller tekniker) orienterar sig i sin omvärld och uttrycker en mening om den.

MCA bygger på antagandet att varje kategori som används för att beskriva en person eller en grupp föregås av en urvalsprocess där andra möjliga kategorise-ringar väljs bort (Sacks, Schegloff & Jefferson, 1992:236). Om till exempel en per-son beskrivs som: ”tidigare dömd kampsportsutövare” uppfattas detta som något helt annat än om samma kille omtalas som ”19-årig student” eller ”den allra goaste brorsa du kan tänka dig”. Dessa kategorier kan fånga olika aspekter av samma per-son, men har helt olika budskap om hur han skall uppfattas. De olika beskrivning-arna är också länkade till olika typer av samlingskategorier som till exempel sport eller kriminalitet, yrkestitel och familj.

Sacks kallar den här typen av samlingskategorier för membership categorization

device, förkortat MCD (Sacks et al., 1992:467–468), vilken består av en uppsättning

underkategorier. När man använder en kategori från en viss samling för att beskriva en person, blir det samtidigt omöjligt att använda andra kategorier från samma samling. Den 19-årige studenten kan exempelvis inte plötsligt omtalas som rektor, och brorsan kan inte omnämnas som syster. Samlingskategorierna kan i sin tur ingå i ännu större samlingar och samtidigt ha flera underkategorier. Vissa samlingar kan innehålla många olika medlemmar (i till exempel kategorin familj kan, förutom brö-der och systrar, också ingå mamma, pappa, mostrar, kusiner och gammelfarfar). Andra samlingskategorier förstås som bestående endast av ett binärt par, som till exempel ”civilstånd” som bara består av beteckningarna ”gift och ogift” (och änka/änkling). Ibland används även kategorier som inte självklart är binära men som om de vore det. Till exempel används kategorin ”kön” ofta på ett sådant sätt, medan andra menar att detta inte är alls är en självklar indelning. Ett annat exempel är när ”etnicitet” delas upp i kategorierna ”svenskar” kontra ”invandrare”.

En särskild form av samlingskategorier är vad Sacks benämner som duplikativa

organisationer. Sådana kännetecknas av att de kategorier som ingår i dem uppfattas

tillhöra samma team, exempelvis medlemmarna i ett fotbollslag, ett kriminellt gäng, en familj, en skolklass och så vidare. Utmärkande för sådana organisationer är att de ofta omnämns och räknas som en enhet. Om man till exempel frågar efter om-fattningen på en fotbollsturnering, kommer svaret sannolikt att ange hur många lag som deltar och inte antalet högeryttrar, målvakter och vänsterbackar etcetera. Stan-dardiserade relationspar [standardized relational pairs], förkortat SRP (Sacks, 1972:37, 334; Silverman 1998:81f) är en särskild form av duplikativa organisationer. De be-står av endast två kategorier som ömsesidigt definierar varandra och som förutsätts ha vissa rättigheter och skyldigheter till varandra (till exempel pojkvän – flickvän, maka – make, förälder – barn). En betydelsefull aspekt av sådana relationer är att en eventuell frånvaro av den ena av parterna blir särskilt synlig. Till skillnad från exempelvis kategorierna ”åttondeklassare” eller ”fritidsgårdsbesökare”, som inte självklart ingår i ett SRP-förhållande är en ”pojkvän” eller ”hustru” någon som för-utsätts ha en partner. Om då en sådan saknas, ompositioneras personen till singel, ensamstående eller någon liknande beteckning.

Förutom att tala om vilka kategorier som ingår i en viss samlingskategori be-står MCD också av ett antal regler för hur dessa kategorier kan användas. Sacks anger ett mycket stort antal sådana regler, varav jag i avhandlingen framförallt an-vänder mig av två. Den ena av dessa är ekonomiregeln [economy rule] (Sacks, 1972:332; Silverman, 1993/2006:183) som opererar när en individ beskrivs med en enda kategoritillhörighet (exempelvis ”viktväktare” eller ”gängledare”), vilket med-för att en mängd annan möjlig information utelämnas, som exempelvis ålder, yrke, hårfärg, fritidsintresse eller politisk uppfattning.

Den andra regeln är vad Sacks kallar för konsistensregeln [the consistency rule] (Sacks et al., 1992:246; Silverman, 1998:79) som säger att en kategori som har an-vänts för att beskriva en av dess medlemmar, även får beteckna andra individer från samma samlingskategori. Ett närliggande begrepp är kategorianknutna aktivite-ter [category bound activities] (Sacks et al., 1992:225, 238–239, 246; Silverman, 1993/2006:184). Med detta avses aktiviteter som genom att associeras med en viss typ av kategori antyder en viss identitet. Förförståelse av kategorianknutna aktivite-terna är enligt Sacks en grundläggande del av vardagsförståelsen av det sociala livet, eftersom den får oss att anta att om en medlem av en viss kategori gör en viss sak, så är sannolikheten hög för att också andra kategorimedlemmar ägnar sig åt samma sak. Om vi till exempel hör en historia om en fältassistent och en gravt berusad ungdom där den ena parten grät och den andra tröstade, kopplas troligen tröstan-det till fältassistenten och gråtantröstan-det till den unga, eftersom ”tröstande” i en sådan här situation förknippas med socialarbetare, och att vara ”gravt berusad” med ung-domar. Kunskapen om de kategorianknutna aktiviteterna gör det också möjligt att som social aktör ge sig in i hypotetiska resonemang när något problematiskt inträf-far. Den kan också användas för att göra kvalificerade gissningar om vilka omstän-digheter eller vilken sorts person som kan tänkas ligga bakom problemet. Genom sammanblandning av närliggande kategorier, samlingar och aktiviteter finns dock en påtaglig risk för att hypoteserna blir fördomsfulla antaganden, till exempel om man associerat en viss grupp – kanske ungdomar i hängiga byxor och huvtröjor – till aktiviteten inbrott, och till följd av detta antar att samtliga unga personer som klär sig på detta sätt är kriminella. I min undersökning stötte jag också ofta på fra-sen ”Dom är likadana allihop!” som en sammanfattande slutsats för att beskriva grupper av professionella, till exempel att alla poliser beter sig som ”grisar” och gil-lar att kontrollera andra människor eller att alla socialsekreterare är fördomsfulla mot invandrare och snålar med försörjningsstödet. Ännu vanligare är berättelser där undersökningsdeltagare motsätter sig den här typen av förenklade beskrivningar, vanligen uttryckt med ”Dom drar alla (ungdomar, invandrare, förortsinvånare) över samma kam”, vilket även detta kan tolkas som en generaliserande kategorisering där undantag marginaliseras.

Genre  

Utifrån sin intrig och förhållandet mellan dess olika karaktärer kan berättelsen klassificeras som tillhörande en viss genre, exempelvis den tragiska, komiska, ro-mantiska eller den satiriska genren (Järvinen & Mik-Meyer, 2005:37–38). Man kan också använda helt andra benämningar på berättelserna som till exempel klagomål, förklaring, sedelärande berättelse, försvarstal, motberättelse, framgångsberättelse och så vidare. Genre kan med andra ord ses som ett slags tolkningsram som säger något om hur berättaren vill att historien skall uppfattas (Johansson, 2007:335).

I avhandlingens empiri förekommer mängder av olika genrer och berättelse-typer, men några är vanligare än andra. Exempelvis är vad Goffman (1961/2012: 111) kallar för den tragiska berättelsen särskilt ofta förekommande. Enligt Goffman indikerar ett sådant format att individen inte vill uppfattas som själv ansvarig för sina handlingar eller sin situation. När innehållet i berättelsen riskerar att uppfattas som besvärligt, svårt eller omoraliskt kan det tragiska formatet hjälpa till att mildra ett eventuellt fördömande. Motsatsen är framgångsberättelsen där berättelsens huvud-person genom ett förtjänstfullt handlande lyckades åstadkomma ett gott resultat (ibid.).

Ett annat exempel är så kallade atrocity stories, som syftar till peka ut skuld eller orättfärdigt agerande (Dingwall, 1977). I detta fall är syftet att stärka den egna grup-pens status genom att peka ut en annan grupp som omoralisk, störande eller i något annat avseende dålig. Det kan exempelvis röra sig om sekretessivrande social-sekreterare som ”förstör det gemensamma professionella samarbetet”, poliser som ”beter sig opsykologiskt” i förhållande till brottsmisstänkta, chefer och politi-ker som ”befinner sig alltför långt från verkligheten” eller högljudda ungdomar som ”stökar och bråkar långt in på nätterna” utan hänsyn till övriga invånare i om-rådet. Medan berättaren själv framstår som en förnuftig och rationell person, fram-ställs motparten som okunnig, oberäknelig eller irrationell.

Många av berättelserna kan också förstås som motnarrativ [counter-narratives]. Enligt Bamberg och Andrews (2004) används detta format när något berättas i opposition till dominanta kulturella narrativ. Tamboukou (2008/2009:104) talar på ett liknande sätt om ”motståndsteknologier”, vilka enligt henne är tecken på möjlig betydelseglidning inom en diskurs. Oavsett hur självklart något vid en viss tidpunkt och i viss kontext uppfattas vara, kommer det i andra sammanhang att upplevas som tveksamt och möjligt att ifrågasätta. Motståndsberättelser har jag i avhand-lingen identifierat när någon upplever sig själv eller sin grupp som negativt utpekad eller stereotypifierad genom en atrocity-historia, som då sägs bygga på fördomar, oförstånd, rädslor eller moralpanik (se Cohen, 1972/2011). Ett exempel är berättel-ser om att bli ”dragen över samma kam”, som beskrevs i föregående avsnitt.

Utvärderande  satser  och  coda    

Ytterligare ett sätt att förmedla sitt budskap, är att lägga in vad Labov och Waletsky (1967) kallar för utvärderande satser i berättelsen, som ger signaler om hur talaren vill att historien skall uppfattas, (”och det är ju verkligen helt förfärligt, måste man säga” eller ”alltså, vi gjorde ju verkligen helt knäppa saker då, men vi var ju så unga och förstod inte bättre”).

Begreppet coda har flera likheter med de utvärderande satserna och översätts ibland med berättelsens poäng. Riessman (2008:55) kallar coda-raderna i en text för ”dess centrala meningsbärande enheter”. Sådana kan förekomma insprängda lite varstans i en berättelse, där de kan avbryta intrigen för att ”blixtbelysa berättel-sens mening”.

Narrativa  nivåer  och  samspel  

Berättelser kan inte bara se väldigt olika ut, de används också i skilda sammanhang och för olika syften. Ett sätt att kategorisera dem är att dela in dem i nivåer. Somers och Gibson (1994:62–63) skiljer mellan fyra sådana – personliga berättelser, offentliga

berättelser, metanarrativ och konceptuell narrativitet. Dessa nivåer kan rymmas i samma

berättelse. En berättelse kan också samspela med andra texter, så kallad

intertextuali-tet (Fairclough, 1989/2001, 1992/2012; Gubrium & Holstein, 2009). Personliga  berättelser  

Den första narrativa nivån är de ontologiska eller personliga berättelserna (Somers & Gibson, 1994) Dessa används bland annat i syfte att definiera vem berättaren är och hur hon eller han är sammanlänkad med andra människor. Mycket av våra var-dagliga samtal består av personliga berättelser, men även mer omfattande själv-biografier och andra slags livsberättelser, till exempel från en forskningsintervju, kan inordnas i denna kategori. Vanliga i min studie är till exempel ungdomars berät-telser om den egna tonårstiden eller vuxna invånare som berättar om sin syn på ungdomssituationen i området på ett sätt som inkluderar dem själva.

Offentliga,  institutionella  och  organisatoriska  berättelser  

En annan nivå är de offentliga berättelserna, som ibland kallas för institutionella eller

or-ganisatoriska berättelser (se t.ex. Smith, 1990/1993). Sådana kan vara kopplade till en

mängd olika sociala sammanhang och institutionella formationer (Somers & Gibson, 1994). De kan till exempel vara institutioners och organisationers berättel-ser om sig själva, hur man inom organisationen bär sig åt för att skapa ordning eller hur medlemmarna förstår de aktiviteter de ägnar sig åt. Det kan också röra sig om berättelser som beskriver något för organisationen externt, men som ändå berör organisationen på något sätt.

I avhandlingen använder jag beteckningarna ”offentliga”, ”institutionella” och ”organisatoriska berättelser” synonymt som en beteckning på att en talare

be-rättar ur positionen ”medlem i en viss organisation” eller ”del av en viss institu-tion”, (till skillnad från den personliga berättelsen som berättas ur positionen ”jag” som kille, tjej, mamma, pappa, förortsinvånare etc.). Begreppet ”offentlig berättel-se” låter jag dock vara förbehållet berättelser kopplade till professionella or-ganisationer. Vissa gånger går det till exempel att förstå undersökningsdeltagarnas berättelser om ”det egna gänget” som institutionella eller organisatoriska narrativ, men framförallt förekommer den här typen av skildringar i intervjuerna med de professionella grupperna. Inte sällan är de då kopplade till vad Smith (1990/1993: 120–158) benämner som organisationens uppdragslogik [mandated course of action]. Exempelvis är polismyndighetens yttersta uppgift att värna om den sociala ord-ningen i samhället och bekämpa brott. Kopplat till detta beskrivs enskilda med-arbetares agerande ofta i förhållande till ett ”reglementsenligt förfarande”. I poli-sens fall är detta knutet till de olika stegen i rättsprocessen för brottsmål: anmälan om brott – spaning/insamlande av bevis – gripande – åtal – dom – påföljd. På ett liknande sätt är socialtjänstens viktigaste syften att bistå invånare som befinner sig i en utsatt och problematisk social situation eller att genomföra tvångsåtgärder om någon som far riktigt illa motsäger sig att ta emot hjälp. För den myndighetsut-övande delen av socialtjänsten finns en liknande rättsprocess som för polisen (ansökan om bistånd/ anmälan om barn/vuxen som far illa – social utredning – bedömning – beslut).

I institutionellt förankrade berättelser, tolkas och beskrivs världen utifrån pro-fessionella och organisatoriska procedurer och terminologier (Smith, 1990/1993). Sådana abstraherade system är konstruerade så att de inte skall vara beroende av det speciella, individuella och lokala. De är dock tänkta att appliceras på faktiska lokala situationer där människors handlingar och upplevelser inte är formade och tillrättalagda efter det abstraherade systemet, och de måste därför anpassas till den vanligtvis röriga och obestämbara verkliga världen. Denna anpassningsprocess kan sägas handla om att som professionell, utifrån information från den verkliga värl-den, upptäcka och narrativt producera en ordning som överensstämmer med den egna organisationens uppdragslogik. Det institutionella språket har på så vis för-måga att omvandla faktiska händelsesekvenser så att de stämmer överens med de olika stegen i den egna uppdragslogiska arbetsprocessen.

En institutionell berättelse kännetecknas, enligt Smith (1990/1993), bland annat av att man använder organisationens egna kategorier och facktermer samt den egna händelserapporteringen, som narrativt strukturerande grund. Utmärkande är också att man sällan beskriver enskilda medlemmars beteende eller personliga skillnader dem emellan. Snarare framstår individerna som mer eller mindre utbytbara rollinne-havare. Genom att också dela upp redogörelsen för det egna agerandet i mindre episoder, knyta varje del av ”det faktiska agerandet” till något av de uppdrags-logiska stegen samt peka på överensstämmelse mellan detta och organisationens uppdrag, produceras vad Smith kallar för en reglementsenlig korrekthet. Enligt Smith

hjälper ett sådant förfarande till att få den organisatoriska redogörelsen att framstå som mer objektiv och obestridlig – som en berättelse utan författare – än den sub-jektivt berättade personliga observationen.

Metanarrativ    

Den tredje berättelsenivån kallar Somers och Gibson (1994) för metanarrativ (se Lyotard, 1979/1986). Den kännetecknas av referenser till övergripande institution-ella, vetenskapliga, politiska, kulturella och religiösa diskurser. I deltagarberättel-serna görs sådana kopplingar när man vill förklara ett visst beteende som normalt eller onormalt, eller varför saker är ordnade på ett visst sätt i samhället. Att väva in denna typ av narrativ i en berättelse kan ha många funktioner, till exempel att hävda sig i konkurrensen om vem som kan leverera den mest trovärdiga versionen av en händelse eller situation (se även avsnittet Berättelsens funktioner nedan). Johansson (2005:99–100) skriver: ”De dominerande metaberättelserna är organiserade runt