Ett vanligt sätt för undersökningsdeltagarna att skildra problem i sitt bostadsom-råde var att berätta om ”stämningen på torget”. Ofta beskrev de då episoder av kaos och oordning, men det förekom också andra berättelser där man motsade denna bild eller talade om den som överdriven.
Då var det kaos på torget
På temat ”läget” eller ”stämningen på torget” var det vanligt att undersöknings-deltagarna berättade om negativa upplevelser. I citatet nedan ger en grupp fält-assistenter sin bild av situationen tre, fyra år tidigare när läget var som ”allra värst” i den stadsdel de arbetar. Den episod de berättar om är en del i deras redogörelse för vad som ledde fram till den fortfarande problematiska, men ändå lugnare, situation som de menade rådde i området när intervjun ägde rum.
5:1) TURBO PÅ TORGET
ID24-‐FÄLT: Men vi hade ju ett gäng som började sjuan här, och det var ju turbo på tor-‐ get här [årtal] då i september, oktober. Och där kan man nog säga att hade inte vi funnits här då, ah då...
ID25-‐FÄLT: Ah då vet vi inte vad dom hade gjort.
SLH: Turbo på torget, vad är det?
ID24-‐FÄLT: Dom var ju, vi kunde ju känna, det var ju som en jävla buffelhjord här ibland alltså. Amen det var ju så trettio, fyrtio stycken sjuor, och dom flesta av dom sitter hyfsat lugnt här uppe [på fritidsgården] och så. Vi fick ju börja röja med sociala och föräldrar och så. Men dom var ju speedade, dom skulle väl försöka visa att nu har vi börjat sjuan och vi ska va tuffa och så vidare, så det var ju, och det var ju en del yngre av dom här som blev omhändertagna av sociala också för dom, dom stal ju, på uppdrag av dom äldre alltså.
Bilden av en stor grupp yngre ungdomar som betedde sig på ett vilt och okontrolle-rat sätt förstärks i citatet av metaforen ”som en buffelhjord”, vilken för tankarna till en stor grupp som drar fram i våldsam fart och trampar ner allt i sin väg, där indivi-der smälter samman till en enda enhet, en massa, och agerar utifrån ”flockinstinkt”.
I citatet nedan beskriver ID42 liknande händelser i samma stadsdel:
5:2) BÄTTRE IDAG, MEN ÄNDÅ INTE BRA
ID42-‐FRITID: A-‐torp är bättre idag, för när vi drog igång [en offentlig ungdomssats-‐ ning i stadsdelen], då hade vi ju ridande poliser på torget. Då var det ju för jävligt här. Men det är fan inte bra [nu heller]. Förra veckan sköt dom ju nånting där nere. Det var väl ingen som visste vad som hände. Nåt tag innan slaktade dom en buss här för ett tag sen.
I de två citaten ovan beskrivs ett exceptionellt tillstånd. Att då (kaos) kontrasteras mot ett normaltillstånd nu (bättre), skapar en grund för att betrakta det ovanliga agerandet som avvikande (Bruner, 1990; Smith, 1990/1993:33). I fritidsledarens beskrivning är denna uppdelning inte lika självklar. Han beskriver även händelser i nutid (vid tidpunkten för intervjun) som allvarliga. En implicit tolkning kan vara att han klassificerar händelserna i dåtid som mer upploppsbetonade (”då hade vi ju rid-ande poliser på torget”), medan det som skett senare går att betrakta som enskilda vålds- eller skadegörelseincidenter.
Både fältassistenterna och fritidsledaren talar utifrån en professionell subjekts-position. Att vara en del av det offentliganställda kollektiv som ansvarar för ung-domsarbetet i ett bostadsområde innebär bland annat att man förmodas uppföra sig på ett visst sätt och delta i att upprätthålla vissa regler. Fältassistenterna har exempelvis förväntningar på sig att hålla ordning bland ungdomarna i bostads-området, samtidigt som de har till uppgift att aktivera, stötta och bygga goda rela-tioner med dem. Med utgångspunkt i vad som kan kallas för en offentlig meta-berättelse om det goda och nyttiga professionella sociala arbetet är det möjligt att förstå deras berättelse ovan som ett sätt att förmedla att man lever upp till omvärldens
förväntningar på dem. Uttalandet ”Och där kan man nog säga, att hade inte vi fun-nits här då, då vet vi inte vad dom hade gjort”, talar för att berättelsen har en dub-belt legitimerande funktion, att den bekräftar dels att beskrivningen av situationen som kaotisk är korrekt, dels att det stora arbete man har lagt ner har varit av stor betydelse för förändringen till ett lugnare tillstånd.
I fritidsledarens uttalande betonas inte den egna insatsens betydelse lika ut-tryckligt, men innefattas i orden ”A-torp är bättre idag, för när vi [professionella ungdomsarbetare] drog igång det, då hade vi (alla med anknytning till platsen) ju ridande poliser på torget” [min kursivering] och ”Då var det ju för jävligt här” sig-nalerar en kategorisk modalitet, det vill säga att han framställer sin bedömning som korrekt på ett objektivt sätt och sig själv som trovärdig talare i frågan (Fairclough, 1992/2012:159–160).
Mycket lugnare nu
Även i nästa utdrag används en jämförelse mellan nu och då, fast i detta fall är det en grupp unga tjejer som beskriver hur läget i deras område har förändrats till det bättre till följd av att killarna i ”det stökiga gänget” har blivit äldre och mognare.
5:3) MYCKET LUGNARE NU
ID71U: Det är mycket lugnare nu.
ID70U: Ja, det är mycket lugnare nu jämfört med typ för ett halvår sen. ID71U: Alltså jämför du med förra året, då var det kalabalik.
TF: När det var som värst då?
ID71U: Då när man gick förbi A-‐husen, då kastade dom snöbollar. Dom sprang efter en och sånt.
ID72U: Men alltså, dom menar inte det med snöbollar tror jag. Skottlossning var det också då.
ID71U: Dom har ju blivit äldre. Jag tror att dom förstår mer nu. Det är inte så att dom har slutat, men det har ändå blivit bättre.
I likhet med de båda föregående citaten konstaterar tjejerna i citatet ovan att det blivit betydligt lugnare i området under det senaste halvåret. En skillnad är dock att tjejerna verkar tala mer specifikt om vissa individer (killar) medan fältassistenterna och fritidschefen berättade mer om en stor massa eller om ungdomar i allmänhet. Deras berättelse om snöbollskastning, som ett exempel på vad de menar med ”ka-labalik”, betyder förmodligen att de faktiskt kände sig ansatta av ”killgänget” under den här perioden. Att en av tjejerna hävdar att killarna egentligen inte menade något illa med snöbollskastningen, kan dock vara ett sätt att inför oss intervjuare tona ned bilden av killarna som våldsamma och farliga. Detta kan förstås som ett ”ursäktande account med tillbakavisande av uppsåt” [denial of intent] (Semin & Manstead, 1983:91–92), som utgår från att handlingar utan ont uppsåt eller som gärningsmannen inte förstår som moraliskt felaktiga, bör betraktas som mindre be-lastande.
Att killar kastar snöboll på tjejer utan några speciellt onda avsikter är för-modligen ett ganska vanligt fenomen. Detsamma kan dock inte sägas om den skott-lossning de också nämner. I detta fall finns det emellertid inga tydliga aktörer, och det framgår inte om det är samma killar de pratar om eller om det rör sig om helt andra personer. Tjejerna berättar inte heller hur mycket de själva vet om denna incident – om det är något de egentligen känner till ganska väl men inte vill berätta om för oss, eller om det är något de bara har hört talas om och inte har särskilt stor kännedom om. Genom att nominalisera språket – att det ”var skottlossning” istället för att någon sköt (Fairclough, 1989/2001:103), riskerar de heller inte att hamna i en situation där de inför oss intervjuare skulle kunna känna sig tvungna att ange någon som skyldig.
I utdragets sista mening förklarar tjejerna det lugnare stämningsläget i området som en följd av att killarna har blivit äldre och förståndigare, vilket kan sägas knyta an till en metaberättelse om ungdomligt oförstånd och ett naturligt mognadsförlopp hos människor, där man så småningom slutar upp med stökigt och kriminellt beteende till följd av att man med åren blir alltmer omdömesgill.
Överdriven rädsla och förutfattade meningar
I citaten ovan (5:1–3) jämför intervjudeltagarna ovanliga och normbrytande händel-ser med vad de betraktar som det ”normala och lugna tillståndet” i bostadsområdet. Det finns emellertid även beskrivningar om torglivet där det vanliga tillståndet, när allt är ”som det brukar”, står i centrum. I första hand kommer dessa från de ungdo-mar som själva brukar hänga på torget eller från personer som är nära bekanta med dem. I dessa fall beskrivs förortstorget i regel som omtyckt och välbesökt av de bo-ende i området, och det berättas om hur positivt och bra det kan vara där.
5:4) LIVFULLT OCH HÄNDELSERIKT
ID94U: Alltså C-‐holmen faktiskt, liksom, det händer, alltså det är liksom, det är alltid liv i C-‐holmen, och jag snackar inte negativt. Man ser liksom alltid folk och liksom det är, det är liv. Inte liksom, om du åker upp till Kungälv eller Stenungsund, efter klockan sex, sju så är det helt släckt och så. På det sättet är det också roligt och så liksom. ID93U: I C-‐holmen ser man alltid nån i torget man kan sitta och prata med eller så.
Till skillnad från beskrivningarna i citaten ovan, framställs i det här citatet ”livfull-heten” på torget inte som något negativt. I berättelser av det här slaget är det heller inte ovanligt att intervjudeltagarna talar om bilden av torghängarna och deras före-havanden som ohämmade och farliga som överdriven och onyanserad. I citatet nedan berättar exempelvis en kille, som bott i B-berga i stort sett hela sitt liv, om hur han ofta förvånas över utomståendes rädsla för ungdomar från förorten.
5:5) ONÖDIG RÄDSLA
ID15U: Jag förvånas ju ofta över hur folk som bor alldeles till gränsen av B-‐berga ibland kan vara oroliga för att ta sig till B-‐berga. Vissa, som jag har en kompis, hon har
lite, vågade inte alltid, vågade inte alls ta sig upp till torget där min bror bor. För jag passade hans lägenhet vid ett tillfälle, hon vågade inte gå dit för att det var farligt, och dit går man inte. Och det har jag tänkt många gånger på att folk är onödigt rädda för att ta sig hit. Dom som bor här bryr sig väl inte. Och det är inte så jävla farligt. Vill man bråka så finns det alla möjligheter, då finns det säkert gäng att sylta ner sig i, men dom som inte vill vara med, dom slipper. Så det kan jag tycka är överdrivet.
Citatet ovan innehåller flera av försvarstalets karakteristika. ID15U ifrågasätter tro-värdigheten i många av de rykten han menar cirkulerar bland människor som inte själva bor i B-berga. För egen del har han bott i området i många år och talar därför i egenskap av insider. I sin argumentation talar han mestadels med en subjektiv mo-dalitet (Fairclough, 1992/2012:159–160) ”Och det har jag tänkt på många gånger” och ”Så det kan jag tycka är överdrivet” [mina kursiveringar]. Han påstår heller inte att våldsamma incidenter aldrig skulle inträffat på torget. Istället reserverar han sig och hävdar att de skrämmande ryktena egentligen bygger på ett missförstånd om vilka grupper som denna plats kan tänkas vara farlig för, att våldet mycket sällan är riktat mot dem som själva inte vill bråka. Av detta drar han slutsatsen att rädslan är överdriven och således att ”folk är onödigt rädda” för att ta sig dit.
Risken för att berättelserna om problemen på torget, kan leda till en överdri-ven rädsla och stereotypa bilder av ungdomar och vad de har för sig påtalas också av andra grupper. I citatet nedan berättar till exempel en socialsekreterare som ar-betar med föräldragrupper i D-dala om en reaktion hon fått från en ungdom som också är son till en av föräldrarna hon träffar.
5:6) OSKYLDIGT UTPEKAD
ID2-‐SOC: Det var en pojke, faktiskt för inte så länge sen, som blev jätteförbannad för att vi. ”Ni har kontakt med polisen” sa han. ”Hur kan ni veta så mycket? Och dom här, när du träffar våra mammor så ger du dom fel information. Varför har du sagt att jag har gjort det och det och det? Bara för att vi står ute på torget så betyder det inte att vi gör nånting brottsligt.” Jag bara: ”Nä men jag har inte sagt att du har gjort
det”. ”Men varje gång när mamma kommer hem och ni har träffats så är hon jätte-‐ förbannad. Hon är jättearg. Vad är det ni säger till dem? Vem är det som ger er in-‐ formationen?”
Killen som socialsekreteraren berättar om, positionerar sig i hennes berättelse som
oskyldigt anklagad. I sitt rättfärdigande försvarstal vänder han sig mot vad han
upp-fattar som en ensidigt negativ, förutfattad och överdrivet generaliserande bild av vad ungdomar har för sig på torget, och som han menar att professionella och för-äldrar i området sprider till varandra.
Citatet 5:5 och killens berättelse i citat 5:6 har formen av motberättelser (Bamberg & Andrews, 2004) och kan betraktas som försök att protestera mot påståenden om förortstorget som en enbart farlig plats, och om gänget på torget som uteslutande kriminellt. Båda citaten innehåller antydningar om vad Cohen (1972/2011) kallar för ”moralpanik” hos omgivningen. Utifrån en sådan förståelse
kan de båda berättelserna betraktas som försök att förmedla en upplevelse av en stigmatiserande misstro från omvärlden som man som oskyldigt anklagad kan känna när en grupp man själv känner tillhörighet till och förknippar med positiva saker, utpekas som en stor fara och ett samhällshot.