Denna uppsats har behandlat servisglasproduktionen vid Orrefors glasbruk mellan 1960 och 1990. Syftet med detta har varit att förstå på vilket sätt den svenska servisglasproduktionen förändrats utseendemässigt över 30 år, vad denna förändring grundas i samt på vilket sätt konstglas haft en roll i servisglasproduktionen och glasbrukens fortsatta produktion. Faktorer som tagits i beaktande vid denna undersökning har bland annat varit konkurrensen med maskinellt massproducerat billigt glas, decenniernas utseendemässiga trender samt brukens ekonomiska situationer och kriser. För att undersöka detta har tre frågeställningar legat till grund och svaren på dessa diskuteras i följande avsnitt. Dessa är:
• På vilket sätt förändrades den svenska produktionen av exklusivt servisglas pris- och formmässigt mellan 1960 och 1990?
• Vilken roll spelade konstglaset för glasbruken och servisglasproduktionen mellan 1960 och 1990?
• Vilka orsaker och följder går att se kopplade till servisglasets ekonomiska och utseendemässiga utveckling?
Den avslutande diskussionen grundas även i de teorier som presenterades i inledningen gällande vad god formgivning har, eller bör ha, för plats i produktionen av bruksföremål.
Under arbetet med denna uppsats har det blivit allt klarare att de tre inledande
frågeställningarna är så gott som omöjliga att bearbeta och besvara utan stöd från varandra. I undersökningens avsnitt 3.1 presenteras en beskrivning av hur servisglaset från Orrefors förändrats utseende- och prismässigt, alltså ett sakligt svar på den första frågeställningen om servisglasets förändrade utseende och pris. Som svar på den tredje frågeställningen
presenteras i avsnitt 3.2 ett par orsaker till och följder av denna förändring, där en beskrivning ges av den ekonomiska situationen för glasbruken samt den ökade konkurrensen från IKEA.
För att kunna besvara den andra frågeställningen, det vill säga frågan om vilken roll
konstglaset haft för Orrefors, krävs däremot en djupare analys av det presenterade materialet.
41
4.1 Konstglasets plats i servisglasproduktionen
1960-tal
Under 60-talets början fanns det inte mycket spår av konstnärligt bearbetat glas i de serviser som Orrefors producerade.110 En blandning av äldre slipade serviser och modernare, slankare serviser fanns på marknaden och utsmyckningen av dessa utgjordes i huvudsak av slipningar.
Att de slanka glasen samexisterade med de äldre slipade glasen kan tänkas bero på att 60-talet var en slags övergångstid för bruken. 1950-talets guldålder, med ökad produktion och ny formgivning, gjorde sig påmind med slanka serviser som ”Rhapsody” och ”Prelude”, medan många konsumenter fortfarande köpte de äldre serviserna som ”Karolina” då dessa hade ett högt samlarvärde.111 Parallellt med detta ökade även konkurrensen från det billigare glaset som sakta med säkert började ta sig in på marknaden. Detta utgjorde ännu inget direkt hot mot Orrefors servisglasproduktion, då de billigare glasen vid den här tiden både saknade den exklusivitet och tekniska kvalitet som Orrefors kunder efterfrågade, men det går inte att förneka att företag som IKEA hade påbörjat sin etablering.112
1970-tal
Vidare till 70-talets glas. Här börjar det i nyhetsbladen synas en formmässig övergång, där de nyproducerade serviserna ofta innehöll glas med ett stabilare formspråk (tjockare glas med kortare ben och stadig fot). Denna stilmässiga övergång blir först märkbar i nyhetsbladen från 1974 och framåt, vilket i tid korrelerar med den oljekris som inträffade 1973. Att formgivning förändras i tider av kris är inget nytt, det räcker bara att se till modehistorien för att se hur världskrigen hade en direkt påverkan på modet att bli mindre extravagant och mer praktiskt, precis samma förändring som går att observera på servisglaset under 70-talets andra hälft.
Trots detta stilmässiga brott från 50-talets slanka glas innehöll 70-talets Orreforsglas en större mängd konsthantverksmässig formgivning än tidigare serviser. I serviser som ”Taverna” med sin luftbubbla, ”Helena” med sin räfflade kupa och ”Maja” med sina påmålade dekorer syns både införandet av synligt konsthantverkliga aspekter (räfflor och luftbubblor) och färg i servisglaset. Formmässigt rörde sig glasen bort från de strama, enkla glasen som dominerat och mot ett mer lekfullt formspråk även i de exklusiva produkterna, där konstglaset sakta med säkert börjar ta plats.
110 För definition av konstglas, se avsnitt 2.2.
111 Lagerbielke 2021.
112 IKEA 1967.
42 1980-tal
Under 80-talet började konkurrensen från det billiga glaset bli ett allt större hot, med företag som IKEA, samtidigt som estetiska trender inom exempelvis mode blev mer extravaganta med färger och former.113 Detta medförde vid Orrefors en intensifiering i dialogen kring att formge servisglas som den billiga massproducerade industriproduktionen inte kunde kopiera.
Denna dialog var relevant redan under mitten på 70-talet, då man började se en ökning av konkurrensen, men blev ytterligare mer aktuell under 80-talet. Tanken att inkorporera det hantverksmässiga uttrycket i serviserna sammanföll med 80-talets tidsanda, där ett starkt personligt uttryck i kläder och inredning (med mera) dominerade. Således kan man säga att konstglasets plats i servisglaset kom till sin fulla rätt under 80-talet, genom en kombination av den ökade konkurrensen som begärde ett mer extravagant formspråk i de exklusiva serviserna, och 80-talets tidsanda där personligare och starkare uttryck (än i de tidigare decennierna, i tider av kris) dominerade.114
Det går alltså att se en trend där konstglaset, i form av estetiskt formgivet och bearbetat glas, får mer och mer plats i servisglasproduktionen från Orrefors under de 30 år som denna undersökning behandlat. Sammanfattningsvis beror detta alltså på tre huvudsakliga faktorer:
estetiska trender, brukens ekonomiska situation och den ökande konkurrensen. Vad denna ökning av konstnärligt bearbetat glas sedan innebär för prissättningen är tydlig om man ser till prisförändringarna över tid: ju mer bearbetat ett glas är, desto mer kostar det, eftersom ett bearbetat glas tar längre tid att tillverka.115 Med detta kan man dra slutsatsen att en ökad konkurrens leder till en ökad influens av konstglas i servisglaset, som i sin tur leder till ett högre pris för de exklusiva serviserna. Vad detta sedan innebär på marknaden är att ju mer billigt glas som produceras (för IKEA exempelvis) desto mer kommer det exklusiva glaset från Orrefors att bearbetas för att skilja sig från det billigare glaset, vilket i sin tur driver upp priserna för det exklusiva glaset samtidigt som det billiga glaset blir allt billigare. Det
exklusiva glaset blir även mer av en statussymbol genom detta, eftersom konsumenten valt att lägga mer pengar på sitt glas, vilket medför att konsumenten inte bara köper ett
kvalitetsmässigt (tekniskt och estetiskt) ”bättre” glas utan också köper varumärket snarare än varan i sig, då ett funktionellt dryckesglas lika gärna hade kunnat köpas för en bråkdel av priset.
113 IKEA 1983 och Lagerbielke 2021.
114 Lagerbielke 2021.
115 Berglund 2021 a och Lagerbielke 2021.
43
4.2 Formgivningens plats i den industriella produktionen
Att sätta servisglasproduktionen vid Orrefors och IKEA i relation till William Morris och Gregor Paulssons teorier bidrar till ytterligare fördjupad diskussion av de inledande frågeställningarna.
Gemensamt för de båda teoretikerna är dess misstro till den kopierade varan, skapad i syfte att ge kapital till produktionsapparatens ägare men utan konsumentens välbefinnande som prioritet. Morris använder sig av begreppet ”surrogat” för att beskriva denna produkt, en produkt som ersätter den vackra, ”äkta varan”.116 Då Morris teori grundas i tanken att den tillämpade konsten har två huvudsakliga syften, att skapa vackra föremål som ej är aktivt fula på grund av sin avsaknad av skönhet och att skänka glädje till arbetaren som arbetar med att skapa produkten, anser han att den tillämpade konsten är det som skiljer den äkta varan från surrogatet.117 Appliceras detta på produkter från Orrefors kontra IKEA kan man till en början lätt sätta in de två i fack; Orrefors bidrar självklart med den äkta varan medan IKEA står för surrogatet, ett surrogat för Orrefors exklusiva glas. Och visst, utgår man ordagrant från Morris teorier är produkten från IKEA ett självklart surrogat, då den är producerad med vinstintresse för företaget/ägaren av produktions- och försäljningsenheten och det från producentens sida alltså fokuseras på det kapital produkten kan generera. Samtidigt får man inte glömma bort att även produkterna från Orrefors produceras med ett vinstintresse; utan vinsten kan inte
glasbruket fortsatt bedriva sin produktion och skulle gå i konkurs. Är därför båda dessa surrogat, och vad är då den äkta varan?
Det som i huvudsak skiljer IKEA och Orrefors från varandra i denna fråga är
produktionen. Med Orrefors handgjorda konsthantverk appliceras tillämpad konst i högsta grad, inte minst i de glas som i denna undersökning har analyserats utifrån sitt tillägg av konstglas. Detta försvinner däremot i IKEA:s glas, där formen visserligen kan komma att likna formen av de exklusiva glasen, men utan handens och konsthantverkets bidrag till det estetiska uttrycket. Detta blir extra märkbart i de maskintillverkande glasen, de allra billigaste på marknaden, där inget hantverksmässigt uttryck finns. Morris menar på att maskin och konst är fiender, eftersom den maskinella produktionen raderar den tillämpade konsten och därmed gör produktionen tärande för de arbetande, samtidigt som produkten blir aktivt ”ful” i sin avsaknad av utsmyckning.118
116 Morris 2003, s. 96.
117 Morris 2003, s. 88–89; Tillämpad konst: ”/…/ utsmyckande egenskaper människan väljer att tillföra sina nyttoföremål /…/” Morris 2003, s. 87.
118 Morris 2003, s. 88–89.
44
Paulsson menar i likhet med Morris att maskinproducerade produkter omöjligt kan åstadkomma handens vackra arbete, och med detta kan skönheten från tiden innan den storskaliga industriproduktionen inte kombineras med moderna produktionsmetoder.119 Var Paulsson däremot skiljer sin teori från Morris är i frågan om industriell tillverkning alls kan vara vacker. Paulsson menar att det behövs en ”vår tids smak”, en ny smak som inte grundas i vad som tidigare varit vackert, utan helt skapas utifrån den maskinella tillverkningens
begränsningar.120 Kan produkter från IKEA med denna ”vår tids smak” i åtanke vara
produkter med god form, trots Morris övertygelse att detta är omöjligt? Det går att diskutera, eftersom Paulsson vidare beskriver hur han anser att det inom denna ”nya smak” enbart bör få produceras kvalitetsvaror. Detta menar han är varor som, genom sin goda form, ger möjlighet till standardisering och kvalitet.121 Därmed är formen avgörande för kvalitetsvarorna och det är här frågan om IKEA blir intressant. IKEA, som ju massproducerar enkla glas, gör detta utan tillägg av hantverksmässighet och helt i försäljnings- och vinstsyfte. Detta
problematiseras av Paulsson som beskriver hur man ur nationalekonomisk synpunkt måste upphöra med all form av produktion som syftar till försäljning bara genom sitt låga prisläge.
Detta, menar han, slösar med både råvara och arbetskraft. Han föreslår i stället en produktion av kvalitetsprodukter med längre hållbarhet, i stället för det ”skräp” av låg teknisk (och konstnärlig) kvalitet som säljs för en billig slant men måste bytas ut efter en kortare period.122 Med detta i åtanke kan glaset från IKEA alltså inte anses vara produkter av ”vår tids smak” på grund av dess kvalitetsmässiga brister.
För att detta inte ska bli fallet för all industriell produktion föreslår Paulsson en mer aktiv roll för konstnären inom den industriella produktionen. I likhet med Morris tanke om
”surrogat” menar Paulsson att kopior enbart är fula och bör undvikas. Genom anställning av konstnärer, som ju faktiskt är formmässiga specialister, inom den industriella produktionen skulle fler estetiskt vackra produkter produceras och nå ut till större delar av samhället.123 Detta samarbete skulle på så sätt leda till en socialisering av konsten i den industriella tillverkningen och en ökad spridning av vackra produkter till ett billigare pris.
119 Paulsson 1995, s. 12.
120 Paulsson 1995, s. 12–13.
121 Paulsson 1995, s. 19.
122 Paulsson 1995, s. 18–19.
123 Paulsson 1995, s. 20–21, 37.
45
4.3 Slutsatser
Vad kan man då dra för slutsatser av denna undersökning? Att allt hänger ihop i ett system av tidens trender, ekonomiska situationer och konkurrens är redan etablerat. Detta går inte att komma ifrån i någon typ av formgivning och föremålsproduktion, inte heller glasets.
Att konstglaset haft en plats vid Orrefors glasbruk går heller inte att förneka. Genom analys av kataloger har ett tydligt samband framkommit mellan mängden konstglas som presenterats och servisernas alltmer utmanande formgivning, båda märkbara från mitten av 80-talet. Under samma period utökade även IKEA sitt sortiment av servisglas kraftigt, något som ledde till en ökad konkurrens för Orrefors servisglas.
Som ovan nämnt hänger allt som diskuterats i denna uppsats samman (estetik, ekonomi, trender, konkurrens med mera). Denna ökade konkurrens kan på så sätt antas vara en faktor som påverkat 80-talets förändrade formgivning vid Orrefors. För att kunna profilera sig inom den allt hårdare konkurrensen behövde det exklusiva servisglaset ha en unik form, som inte gick att kopiera maskinellt. Resultatet av detta blev serviser som exempelvis ”Intermezzo”
eller ”Laura”. Utifrån denna undersökning är det inte fel att säga att ett fritt uttryck för hantverk i allra högsta grad användes i formgivningen av serviser vid Orrefors, i form av konstglasets införande i servisglasproduktionen.
Parallellt är det intressant att se hur de teoretiska grunderna återspeglas i detta. Hos både Morris och Paulsson finns en skarp kritik mot produktion av föremål utan ”tillämpad konst”
eller uttryck för konstnärlig kvalitet. Hos Orrefors produktion råder ingen tvekan om att konsten är applicerad i produktionen då glaset är av ett exklusivt handgjort slag. Detsamma gäller Paulssons tankar kring kvalitet. Hos IKEA däremot finns varken den tillämpade konsten eller kvaliteten som behövs för att något ska anses vara god formgivning, då det från Morris sida kan anses vara ett surrogat och från Paulssons sida ett föremål utan kvalitet (då det säljs på sitt låga pris och inte sin kvalitet, konstnärlig eller teknisk). Gemensamt för båda teoretikerna är alltså deras bild att den typ av produktion som IKEA ägnar sig åt är en produktion som är skadlig för produktionen av den ”äkta varan” med god kvalitet.
Vad som däremot inte tas in i denna diskussion är det faktum att produkterna från Orrefors främst varit till för en liten utvald konsumentgrupp med tanke på glasets pris. Vad IKEA möjliggjort var för fler att ha tillgång till ”vackrare vardagsvara” till ett överkomligt pris, trots att produkterna i sig var bristande på andra plan. Produkterna från Orrefors var således
exkluderande för gemene man, medan IKEA:s produkter kunde köpas av så gott som alla grupper i samhället. Paulsson menar att så länge ett föremål är ändamålsenligt så vinner alltid
46
den vackrare produkten kampen om vilken produkt som är bäst, men jag menar att skönheten i produkterna måste sättas i relation till konsumenten och att ett billigare glas med mindre
”skönhet” kan vara minst lika vackert, eller åtminstone lika funktionellt, för den fattige som ett exklusivt glas är för den rike.
Till slut är det viktigt att komma ihåg att Morris och Paulssons teorier kring konstens plats i industriproduktionen inte är enväldigt korrekt. Som omnämnt i inledningen är dessa teorier över 100 år gamla och mycket har hänt med industriproduktionen sedan teorierna grundades.
Att rakt av jämföra IKEA-servisernas kvalitet (teknisk och estetisk) i kontrast till
Orreforsservisernas kvalitet enbart utifrån de teoretiska grunderna vore vagt, då aspekter som prisbilden och ett intresse för att äga eller inte äga exklusiva föremål idag spelar stor roll i konsumentens val av produkter, och därmed produktionen i sig. Frågan kring vad som egentligen är ”god form” är således närmre filosofisk än svart på vitt, vilket inte får glömmas bort i undersökningens analys.
47