Då det huvudsakliga ämnet för denna uppsats är svenskt servisglas i förhållande till konstglas är det viktigt att få en förståelse för de olika formerna av glas som producerats vid de svenska bruken. I detta avsnitt presenteras en kort historisk överblick över på vilket sätt det svenska servisglasets formgivning utvecklats, från 1800- till 1900-talet. Därefter följer en kort presentation av vad som definierar konstglas och konstglasets utveckling i början av 1900-talet. I samband med detta kommer en presentation av Orrefors glasbruk, då det är detta bruk som är i fokus för denna uppsats.
2.1 Den svenska servisglasformgivningen – en kort historisk överblick
Sverige har en lång historia av servisglasproduktion, även om det dröjde ända till mitten av 1800-talet innan glas med dekorativ utsmyckning började kallas för just serviser.32 Det svenska bruksglaset har under 1800- och 1900-talet genomgått stora formmässiga förändringar efter den rådande smaken, något som kort presenteras i följande avsnitt.
Under de två första decennierna under 1800-talet genomgick Sverige en lågkonjunktur som bland annat påverkade produktionen av servisglas. Glasens formgivning förändrades från praktfulla graverade glas till enklare glas, ofta blåsta i formar. Dessa enklare glas hade en lägre produktionskostnad och var således anpassade efter rådande ekonomiska läge. Den nya produktionsmetoden medförde även en möjlighet för glasblåsarna att ge samtliga produkter samma formmässiga struktur, vanligtvis en enkel räffling på kupan, genom blåsningen av glaset i en form med mönstrad insida. Dessa glas benämndes då ej som serviser, även om de hade samma design och mönster, men kan anses vara servisernas föregångare.33
Under 1830- och 1840-talet fortsatte denna form av serieproduktion av ”servisglas”.
Antalet typer av glas som producerades vid bruken ökade lavinartat från 1830-talets mitt fram till 1850-talet, vilket medförde många nya typer av glas till ”serviserna”. Inspirationen för alla nya produkter kom huvudsakligen från Europa, där England och Frankrike låg i framkant av den tekniska och kulturella utvecklingen.34 Formmässigt innebar de nya trenderna ett glas med ben med ”knapp” och kupor med fasettslipningar. Trenden hade således gått ifrån de formgjutna glasen till mer slipade och dekorativt utformade glas.35
32 Brunius 1995, s. 43.
33 Brunius 1995, s. 41.
34 Brunius 1995, s. 42.
35 Brunius 1995, s. 42.
14
Under 1850-talet började de svenska bruken dela in sina glas i regelrätta serviser, även om det dröjde fram till det industriella genombrottet under 1870-talet innan
servisglasproduktionen var i gång för fullt.36 Formerna på dessa serviser var kopierade från utlandet, fortsatt med förebilder i England och Frankrike. Glasen producerades med hjälp av olika tekniker, bland annat pressteknik, blåst eller slipat glas, och det var vanligt med fasett- eller olivslipade dekorer.37 Även ristning och gravering som utsmyckning växte i popularitet och över lag blev glasen alltmer dekorerade. Bårder, ornament, stjärnor och blommor var vanliga och få serviser producerades utan utsmyckning.38
Under det sena 1800-talet utökades produktionen med nya slipmönster och glastyper, bland annat whiskykupor och ”grogg-glas”, för de nya typerna av drycker som tog sig in alltmer på marknaden. Med denna utveckling av servisglasproduktionen medföljde en ökad export av de svenska glasen, huvudsakligen till England och dess kolonier, då det svenska glaset började få gott rykte internationellt. Dekoren på glasen var fortsatt extravagant, med djupa gravyrer och snitt, och glas började även produceras i serier med historiska stilförebilder (exempelvis i gustaviansk stil).39
Det var dock inte alla som uppskattade det alltmer extravaganta svenska servisglaset.
Kring sekelskiftet 1900 kom kritik som antydde att glasen var tunga och klumpiga och att lättare, tunnare glas var framtiden för de svenska glasserviserna. På grund av denna kritik, publicerad i Svenska Slöjdföreningens medlemsblad 1906, började en ny epok inom svensk glastradition. Denna förändring innebar att glasbruken under 1910-talets andra hälft började anställa konstnärer, dels för att formge serviser, dels för att öka produktionen av konstglas. De nya serviser som formgavs var mer anpassade till vardagen, utan de äldre servisernas
extravagans. Detta uppskattades både nationellt och internationellt och gav det svenska glaset en ny nationell prägel.40 Denna typ av formgivning, med renare linjer och enklare former, är den som sedan kommit att prägla stora delar av 1900-talets servisglasproduktion, och
sedermera blivit känd världen om som den svenska glasformgivningen.
36 Brunius 1995, s. 43–44.
37 Brunius 1995, s. 45–46.
38 Brunius 1995, s. 46.
39 Brunius 1995, s. 47–48.
40 Brunius 1995, s. 53.
15
2.2 Det svenska konstglaset och glasbruket Orrefors
Vad är egentligen konstglas? För att kunna bearbeta frågeställningarna i uppsatsens huvudsakliga undersökning krävs en definition av vad som egentligen kan räknas som konstglas. För denna uppsats kommer definitionen av konstglas utgå från
Nationalencyklopedins beskrivning av substantivet konstglas som ”ett konstnärligt tillverkat eller bearbetat glas”.41 Detta innebär glasproduktion där det estetiskt vackra prioriteras, men behöver inte nödvändigtvis betyda att konstglaset ej kan vara funktionellt (exempelvis formgivna vaser). Vidare kommer uppsatsen i huvudsak att behandla glas designat av kända formgivare eller konstnärer, för att ytterligare belysa den konstnärliga aspekten av
konstglaset. Vad som däremot inte avsetts behandlas som konstglas i denna uppsats är formgivna kristallobjekt, exempelvis vaser, skålar, askfat med mera. Dessa objekt är
visserligen formgivna av en konstnär, men då de saknar uttryck för konsthantverk kommer de ej behandlas som konstglas. Dessa kommer i stället att beskrivas som formgivna bruksföremål
Under 1800-talet var tre svenska glasbruk de främsta aktörerna inom produktionen av svenskt glas: Kosta, Reijmyre och Eda glasbruk. Fram till och med det tidiga 1900-talet fokuserade de svenska bruken på produktionen av bruksglas av olika slag, då inga konstnärer ännu blivit anställda vid bruken för formgivning av konstglas. Detta förändrades år 1897 då Kosta, efter kritik vid en utställning, anställde Gunnar G:son Wennerberg som sin första konstnär. Detta gjordes i syfte att utveckla formen på det svenska glaset, då den ansetts vara utan eget uttryck och inte hålla samma nivå som internationellt glas.42 Under denna period slog jugendstilen igenom stort inom konstglaset i Europa och den svenska glasformgivningen var inte sen att hänga på. Med tekniken överfångsglas påbörjades vid Kosta införandet av färgen och konstglaset på riktigt.43 Även vid Reijmyre anställdes konstnärer till den
internationella konstindustriutställningen i Turin 1902.44 Konstnärerna hade således tagit plats vid de svenska glasbruken och utvecklingen av svenskt konstglas hade satts i rullning.
Kostas och Reijmyres grepp om den svenska konstglasproduktionen minskade under 1910-talet då det lilla bruket Orrefors börjat ta sig in på marknaden. Orrefors grundades redan år 1898 men växte sig allt större under 1910-talet.45 År 1913 köptes Orrefors av Johan Ekman
41 Nationalencyklopedin Konstglas, hämtad 2021-11-26 från: https://www-ne-se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/konstglas
42 Arfvidson, Björn et al., Svenskt glas under sex sekler, Kronobergs läns hembygdsförbund: Smålands museum, Växjö 2007, s. 18–19.
43 Överfångsglas: En teknik där en ofärgad glaskärna överdras med ett eller fler lager av färgat glas. Arfvidsson 2007, s. 19.
44 Arfvidson 2007, s. 19.
45 Brunius 1995, s. 75.
16
som utsåg Albert Ahlin till chef för glastillverkningen. Ingen av dem hade tidigare erfarenhet av glas men beslöt sig för att utgå från Svenska Slöjdföreningens teser kring att skönhet inom industriproduktionen skulle vara essentiell. Tack vare detta anställdes konstnärer till Orrefors redan från brukets start under 1910-talet och Orrefors lyckades snabbt klättra till att bli
ledande inom svensk glasproduktion.46 År 1916 presenterades från Orrefors en ny teknik inom formgivningen av konstglas, nämligen Graaltekniken. Denna teknik innebar att glasets dekor innesluts i transparent glasmassa och töjs ut genom blåsning, en teknik som aldrig tidigare skådats och därmed fick stor uppmärksamhet.47 Det var med denna formgivning, tillsammans med dess graverade konstglasföremål, som Orrefors slog igenom internationellt vid
Parisutställningen 1925.48
Orrefors profilerade sig snabbt som ett modernt glasbruk med konstglas som specialitet, både inom Sverige och internationellt, något som mellan åren 1915 och 1930 gradvis blev allt tydligare.49 Precis som för all industri visade sig 30- och 40-talet vara ekonomiskt utmanande, men trots det kom flera nya konstnärer till Orrefors. Under 50-talet hade Orrefors byggt upp en egen identitet som ett etablerat bruk som med sin storslagna exklusivitet och sina rena linjer inte behövde följa trender för att behålla sin relevans.50 Orrefors anses idag av många att vara det bruk som gett det moderna svenska glaset ett ansikte, inte minst med deras
revolutionerande tekniker inom konstglasformgivningen.51
46 Lantz, Maria, En fascinerande berättelse över drygt ett sekel, u.d, hämtad 2021-11-27 från:
https://www.orrefors.se/en-fascinerade-berattelse-over-flera-decenium och Arfvidson 2007, s. 19–20.
47 Arfvidson 2007, s. 20–21.
48 Arfvidson 2007, s. 21.
49 Krantz 1998, s. 36.
50 Arfvidson 2007, s. 24.
51 Brunius 1995, s. 58.
17