Den idrottsutövning som rymdes under det paraply RF skapat var ursprungli-gen rigoröst definierad som organiserad fysisk aktivitet, där den mätbara pre-stationen var av överordnad betydelse. Under andra världskriget kom ett mer flexibelt idrottsbegrepp att tillämpats av RF:s specialförbund. Frågan om mo-tionsidrott och hur den skulle organiseras som en del av den idrott som bedrevs av RF:s specialförbund, som hade varit en icke-fråga, kom att bli ständigt aktu-ell inom RF-komplexet. Trots RF:s dominerande ställning inom den frivilligt organiserade idrotten hade man inte försökt formulera ett idrottsbegrepp, som talade om vilka typer av fysiska aktiviteter som var att betrakta som idrott. RF-ledningen hade snarare valt att bortse från dylika frågor och koncentrerat sig på den verksamhet som man bedrev och litat på dess inneboende attraktions-kraft. En latent konflikt om resurser mellan olika typer av idrott tycks inte ha bekymrat de ansvariga inom RF. De som ville etablera sig som oberoende orga-nisatörer av fysiska aktiviteter kunde tack vare RF-ledningens ideologiska oin-tresse göra det genom att definiera de aktiviteter de hade för avsikt att utöva som ett alternativ till RF-idrotten, ett alternativ inte bara vad gällde aktivite-terna utan även när det gällde mål med och effekter av idrottsutövningen. Den
tävlan om idrottsutövare som kom att utspela sig gällde i lika hög grad begrepp
Huvudanledningen till att ett nationellt korpidrottsförbund bildades 1945 framstår vid första påseende som rent praktisk. För att den växande korp-idrotten skulle kunna söka och få statsanslag var den tvungen att vara organise-rad genom en riksorganisation. Det ökade antalet korpidrottsföreningar hade dessutom gjort det önskvärt att skapa ett nationellt enhetligt regelverk för hur korporationsidrotten skulle bedrivas. Samma utveckling hade skett inom den civila idrotten runt sekelskiftet 1900. För att ett växande antal idrottsutövare skulle kunna ha gemensamt utbyte krävdes gemensamma bestämmelser.
Det var emellertid inte enbart för att organisera en viss typ av idrottsutöv-ning som förbundet skapades. Från första början hade man två tydligt uttalade mål för sin verksamhet: att stärka folkhälsan genom att organisera en hälsosam motionsidrott samt att stärka sammanhållningen på arbetsplatserna genom att föra samman de anställda på idrottsplatsen. Genom att de anställda blev fris-kare skulle produktionsbortfall på grund av ohälsa minska, samtidigt som en ökad sammanhållning skulle leda till en ökad produktivitet. Förbundet hade en samhällsförbättrande mission med sin verksamhet. Tack vare de aktiviteter man ämnade bedriva skulle såväl samhälls- som företagsekonomiska vinster göras.
Det nybildade förbundet valde, i och med att man betonade idrotts-utövandets hälsofrämjade aspekter, att definiera den idrott man hade för avsikt att bedriva i förhållande till den ledande idrottsorganisationen RF. Det gjorde man genom att peka ut den idrott som bedrevs inom RF som en rigoröst defi-nierad idrott, det vill säga man sade att RF sysslade med tävlingsidrott. Inom RF hade man inte heller ägnat motionsidrotten någon större uppmärksamhet före andra världskriget. En form av idrottsutövning, som blev den kanske idrottspolitiskt viktigaste efter 1945, hade i stor lämnats över till olika främ-janden. Korpförbundet blev, med sin klara koppling till det omgivande sam-hället, en stark utmanare till den förhärskande organisationsstrukturen inom svensk idrott. RF var inte längre den självklara organisatören av all idrottsutöv-ning förbundet var intresserat av. Korpförbundet lanserade sig som motions-idrottens företrädare vid en tidpunkt när de samhälliga förutsättningarna för begreppets genomslag existerade.
Till skillnad från de konflikter, som tidigare funnits mellan Gymnastik-förbundet och den övriga RF-idrotten, handlade det inte längre om oenighet inom familjen. När Korpförbundet bildades skapades en organisation som inte bara konkurrerade med RF om idrottsutövarna. Det var dessutom en organisa-tion som sedan den väl etablerats inte visade något större intresse för att bli en del av den svenska idrottens paraplyorganisation och därtill uttalat sin vilja att
ta ansvar för folkhälsan och trivseln på arbetsplatserna och att på så sätt verka som ett självständigt alternativ till RF-idrotten.
RF valde att bilda en motionsidrottskommitté 1947 för att skaffa sig ett brohuvud inom motionsidrotten. Idrottsfältet höll på att vidgas och RF ville inte lämna det nya området till övriga organisationer att verka inom, organisa-tioner till vilka man hade ett ansträngt förhållande vid den tidpunkten. Att man sedan ändå inte gjorde mer av kommittén kan förklaras med ett bristande in-tresse från de idrottsutövande organisationernas sida men även av att man sam-tidigt strävade efter att få Korpförbundet att gå in i RF och där verka som ett specialförbund för motionsidrotten. Även om Korpförbundet inte hade som uttalat syfte att konkurrera med RF, väckte den nya organisationen irritation och oro inom RF-lägret och om man ska välja ut en egenskap som utmärker RF så måste det bli förmågan att ta upp det nya och passa in det i organisationen. Idrotten har förändrats under hela 1900-talet men RF har bestått som den le-dande organisationen. Det innebär att man inte kunde förvänta sig att RF pas-sivt skulle låta den nya motionsidrotten utvecklas utanför det egna hägnet.
En effekt av det nymornade intresset för motionsidrott kunde ses i hur RF-ledningen talade om sin verksamhet. Från att inte ha berörts i RF:s handbok från1942 sades 90 procent av all idrottsutövning inom RF vara motionsidrott i handbokens nästkommande upplaga 1949. Det är som sagt inte troligt att det rörde sig om en förändring av den idrott som faktiskt utövades inom RF. Ett nytt sätt att tala om idrott och nyttan av idrott hade uppstått under de mellan-liggande sex åren. Utan tvivel tillkom skrivningen för att visa upp inför omvärl-den att omvärl-den idrott Korpförbundet sades sig vilja sysselsätta sig med var något som till stor del redan utövades inom RF.
I och med att det nationella korpförbundet bildades förändrades förutsätt-ningarna för idrottsorganisationerna. RF fick en ny, och som det skulle visa sig, allvarlig konkurrent när det gällde att erbjuda befolkningen idrottsutövning. Även om den idrott, som faktiskt utövades inom Korpförbundet, inte på något avgörande sätt skilde sig från den idrott som organiserades inom RF, etablerade sig Korpförbundet som ett ideologiskt och praktiskt alternativ till RF. Korp-förbundet beskrev sig självt som en förkämpe för det negligerade motionsidrotts-området, det vill säga en typ av idrottsutövning som sades förbättra folkhälsan och därför kunde hjälpa till att sänka samhällets kostnader för sjukvården. Korp-företrädare såg på den egna verksamheten som någonting mer än enbart idrott organiserad utifrån var utövarna var yrkesverksamma. Man var ett idrottsför-bund som strävade efter att förbättra hela befolkningens hälsotillstånd samt sam-hällets och företagens ekonomi.
En kamp om motionärer kom i och med att korpidrotten etablerades att utspelas mellan två organisationer som båda ville ta sig an medborgarnas fysiska aktiviteter och föra in dem i sina organisationsstrukturer. Att organisera fysiska aktiviteter på samma sätt som de svenska folkrörelserna organiserat sig hade va-rit mycket framgångsrikt beträffande tävlingsidrott under 1900-talets första hälft. Såväl RF som Korpförbundet försökte nu organisera även motionsidrot-ten efter samma principer. Det är inte självklart att denna organisationsmodell var den mest lämpliga, för även om tävlings- och motionsidrott ofta är till för-växling lika, skiljer de sig från varandra i vissa hänseenden. Detta innebär att det inte behöver vara naturligt att organisera dem på samma sätt. Fram till an-dra världskriget hade motionsidrott framför allt organiserats av främjanden, som inte hade samma organisationsstruktur som RF. Någon debatt om vilken organisationsstruktur som olika typer av idrottsutövning passade inom, före-kom emellertid inte.
Korpförbundet hade med sin betoning av folkhälsoaspekten ett förhåll-ningssätt till fysiska aktiviteter som påminde om Gymnastikförbundets, en strä-van efter att bli en folkrörelse för folkhälsans främjande. Genom Carl Albert Anderson, som var ordförande i både Gymnastikförbundet och Korpförbundet, fanns en personlig koppling mellan organisationerna på toppnivån. Ett samar-betsorgan mellan förbunden inrättades också redan 1945.
Gymnastikförbundets särställning inom RF fick ett abrupt slut 1949 då för-bundet efter det ekonomiska fiaskot med världssportutställningen i samband med Lingiaden tvingades att inordna sig som ett specialförbund bland alla an-dra inom RF. Inriktningen mot hälsoupplysande verksamhet fick därefter stå tillbaka till förmån för en koncentration på den interna verksamheten. Trots förskjutningen av fokus i Gymnastikförbundets arbete drabbades förbundet inte av någon tillbakagång när det gällde att locka till sig gymnaster. Det fram-står snarare som om det var en framgångsstrategi ur ett medlemsrekryterande perspektiv. En nedtoning av retoriken var i alla fall inte negativ för den lockelse gymnastiken utgjorde för potentiella utövare runt om i landet. I och med Gymnastikförbundets avtåg från den idrottsideologiska scenen genom den självförvållade krisen och därav följande förlust av särställning 1949, tog Korp-förbundet över som tävlingskritisk bärare av en idrottslig folkhälsodiskurs i op-position till RF-idrotten.
Rent organisatoriskt var situationen inom den svenska idrotten mer osä-ker vid ingången till 1950-talet än den varit vid 1930-talets slut. En ny organisa-tion hade etablerats som inte stod RF efter när det gällde att argumentera för sin verksamhet. Det fanns dessutom en nästan total uppslutning kring den typ
av idrott som den nya organisationen sade sig vara företrädare för. En sund motionsidrott, som skulle rädda befolkningen från välfärdens degenerations-risker, kunde inte annat än lovprisas. Den typ av idrottsutövning, som RF:s specialförbund under mellankrigstiden med varm hand överlåtit åt främjande-organisationer eller negligerat för att de inte ansåg sig vilja slösa resurser på den, var helt plötsligt en av de viktigaste framtidsfrågorna inom idrottsrörelsen, i alla fall i retoriken angående idrottens samhällsnytta.
Bilden av befolkningens
fysiska status 1950–1970
I
detta kapitel studeras hur den svenska befolkningens fysiska tillstånd be-skrivits i pressen. Det görs i huvudsak med utgångspunkt från vad som skrevs om befolkningens fysiska tillstånd i Expressen, Året Runt och Det Bästa under 1950- och 1960-talen. Då de studerade tidningarna och tidskrifterna hade en tämligen odefinierad allmänhet som målgrupp är det rimligt att anta att det publicerade materialet motsvarar vad en relativt bred allmänhet kände till om de faror som hotade och om hur man skulle agera för att bevara sin hälsa. Vi får åtminstone veta vilken bild av befolkningens fysiska tillstånd som kommuni-cerades till folket i populärt hållen press och hur man ansåg att befolkningen borde reagera på denna bild av deras hälsotillstånd. Som fond för beskrivningen av befolkningens fysiska förhållanden fungerar artiklar ur Socialmedicinsktid-skrift samt populärvetenskaplig litteratur från sagda period med Bernt
Bern-holm, Torgny Sjöstrand och Per-Olof Åstrand som författare. De frågor jag vill besvara med hjälp av detta material är:
➢ Varför skrev pressen om befolkningens fysiska status?
➢ Vilka frågor sammanhängande med befolkningens fysiska status var det framför allt som uppmärksammades i pressen?
➢ Vad kunde människor enligt pressen göra för att förbättra sin fysiska sta-tus?
➢ Hur var de kommersiella alternativ utformade som erbjöds befolkningen som ville förbättra sin fysiska förmåga?
➢ Hur beskrevs svenskarnas fysiska förmåga i ett internationellt perspektiv? Genomgången av materialet har delats i upp i fem delar. I den första delen kom-mer den dystopiska bild som målades upp av vissa skribenter att presenteras.
4
Det är en bild som inte hade många anhängare men som i en lättvariant funnits som en fond för de flesta som bedömt befolkningens fysiska aktiviteter och fy-siska förmåga vara ett problem. Den andra delen behandlar skriverier om be-folkningens vikt, oftast övervikt. Den tredje handlar om texter som har publi-cerats om befolkningens behov av och propaganda för fysiska aktiviteter. Den fjärde delen uppmärksammar de annonser för träningshjälp som funnits i tid-ningarna. De tas upp eftersom förekomsten av annonser kan ses som ett tecken på att intresset för befolkningens hälsotillstånd inte bara fanns hos folk-uppfostrare utan även hos dem som insåg att det fanns pengar att tjäna på män-niskors vilja att förbättra sin fysiska förmåga. Förekomsten av annonser i stora tidningar av allmänkaraktär talar för att en oro eller ett medvetande om det per-sonliga behovet av ökad fysisk aktivitet faktiskt existerade. I den sista delen ges ett omvärldsperspektiv med bilden av ”de andra” för att sätta in den svenska bilden i ett lite större sammanhang.
Det går inte att med säkerhet uttala sig om den bild av befolkningens fy-siska status som presenterades i pressen baserades på hur det verkligen var då det inte finns några egentliga historiska undersökningar av befolkningens fy-siska förmåga.1 Materialet som presenteras måste därför ses som uppfattningar om den verklighet man utgav sig för att beskriva.2