Barkbröd

Den ökade levnadsstandarden kunde beskrivas som ett problem. Det ökade väl-ståndet innebar att befolkningen fick det för bra och förlorade den riktiga kamp-andan, en invändning som fördes fram vid kritik mot många av de sociala utjämningsprogram som sjösattes efter andra världskriget.¹⁰ Denna ståndpunkt stödde sig ofta på uppgifter om vad sjukdom och socialutgifter kostade samhäl-let årligen, kostnader som förvisso ökade, även om det inte går att förklara dem med att befolkningen fått det för bra.¹¹

Hotet, som den ökade levnadsstandarden sades utgöra mot folkhälsan, uppmärksammades under 1950-talet med jämna mellanrum. Den sågs som or-saken till en rad nya folksjukdomar. Ett av de mer utmanande inläggen i denna genre gjordes av provinsialläkaren Mauritz Lindblad i Socialmedicinsk tidskrift 1952. Enligt Lindblad var det allom känt att vällevnad och bekvämlighet hade en rad sjukdomstillstånd i sitt släptåg. Det rörde sig om sjukdomstillstånd som hade trängts tillbaka i tider av knapphet och livsmedelsbrist, eftersom de fram-för allt hade orsakats av överkonsumtion av livsmedel. Denna överkonsumtion understöddes dessutom genom statliga stödåtgärder för födoämnen med högt kaloriinnehåll. Det var en politik som ledde till att befolkningen blev fetare. Samtidigt hade energikonsumtionen minskat på grund av bekvämlighet, ned-satt arbetstakt, ökad fritid, bilism etcetera, vilket innebar att människor blev än mer överviktiga. Den ökade folkfetman ledde till att folk sökte läkare för hjärt-besvär i betydligt större utsträckning än tidigare, då hjärtkraften kommit i miss-förhållande till kroppsvikten.¹²

Även mer etablerade kommentatorer som medicinalstyrelsens general-direktör Arthur Engel kunde uttala sig om den stigande levnadsstandarden som ett problem. I ett radioföredrag på världshälsodagen 1957 talade Engel om kost och hälsa. Han konstaterade att övernäring hade blivit en hälsorisk i den indu-strialiserade världen. Perioder av viss brist på näringsämnen hade kommit att utmärkas av en förbättrad folkhälsa, framför allt när det gällde sjukdomar som hjärt-, kärlsjukdomar och sockersjuka samt fetma. Dylika sjukdomstillstånd kunde betraktas som moderna sjukdomar, övernäringssjukdomar. Dess verk-ningar förstärktes dessutom av att det moderna livet gav så lite kroppsrörelse. Sambandet mellan kost och hälsa var något som man borde betänka varje dag.¹³ Ett belägg för risken av ett alltför rikligt kostintag var att dödsfallen i åder-förkalkning och därmed sammanhängande sjukdomar hade ökat kontinuerligt under1900-talet. Denna ökning hade avbrutits endast vid två tillfället. Den sjönk för första gången mellan 1932 och 1934 och för andra gången under åren 1942 och 1943. Båda nedgångarna sammanföll med att befolkningen tvingats dra åt svångremmen några hål. Detta sågs som bevis för att man kunde förlänga sitt liv med ett eller annat år genom att äta förståndigt. När livsmedelsransone-ring införts under andra världskriget, hade dödssiffrorna sjunkit markant och legat lägre så länge ransoneringen funnits kvar. I ett historiskt perspektiv kunde man alltså konstatera att många människor fått ett längre liv tack vare livsmedelsransoneringen.¹⁴

Flera av de organisationer, som försökte få människor att idka fysiska akti-viteter, hävdade i början av 1950-talet att det behövdes initiativ i detta samman-hang. Den fysiska aktivitetsnivån sades ha sjunkit avsevärt sedan beredskaps-tiden. Från bland annat Skidfrämjandets, Orienteringsförbundets och Central-kommittén för fältsports sida tecknades en dyster bild av befolkningens fysiska förmåga. Organisationerna påstod att det inte längre var lika många människor som rörde sig ute i markerna som på 1940-talet. Därför behövdes en ny spänst-kampanj för att rycka upp befolkningen från sofflocken.¹⁵

Anhängare av barkbrödsdoktrinen fick förstås inte stå oemotsagda. Ett av de skarpare inläggen mot denna inställning formulerades i samband med den debatt som blossade upp bland sportjournalister efter de olympiska vinterspelen i Oslo 1952. Frågan var om svenskarna hade det för bra för att kunna ta guld-medaljer vid de olympiska spelen. Flera skribenter hade anklagat det svenska folkets välstånd för uteblivna framgångar i de olympiska tävlingarna i Oslo. I

Expressen fick Idrottsbladets redaktör Torsten Tegnér stå till svars för sina angrepp

Nu görs denna levnadsstandard till syndabock, i en straffpredikan, fylld av götiskt renlevnadspatos och tomma nationalistiska bombasmer. Hur mycket sådant är värt i ett resonemang om fakta, även när det gäller idrott, kan den ytligaste undersök-ning visa.16

Mycket riktigt påpekades att det inte fanns några bevis för att ett folk som var magert skulle vara moraliskt, fysiskt eller socialt bättre rustat för att bli olym-piska toppmän än mätta och ”socialdaltade” svenskar.17

Även den tekniska utvecklingen kunde som sagt utgöra ett hot mot med-borgarnas fysiska välbefinnande. På grund av den tekniska utvecklingen mins-kade den ”naturliga” rörligheten och en fysisk degeneration hotade. Många människor rörde sig helt enkelt mindre än vad som kunde anses vara optimalt ur biologiskt hänseende. Enligt fysiologen Eric Hohwü Christensen hade man ”købt disse arbejdsbesparende fordele på bekostning af sundhedsmæssige værdier”. 18 Det var emellertid inte nödvändigt att betala detta pris om man an-vände sin fritid till att på ett förnuftigt sätt utöva fysiska aktiviteter.19

Ett av hälsoupplysarnas största problem ansågs vara det faktum att hälsan tiger still. Först när människor drabbades av sjukdom insåg de hälsans värde, för så länge de hade den tänkte de över huvud taget inte på hälsoproblem och levde inte heller som de borde för att behålla hälsan. De flesta visste även allde-les för lite om hur man skulle sköta sig för att undvika ohälsa och sjukdom. Det fordrades därför ökad kunskap om kroppen, en kunskap medborgarna var skyl-diga att skaffa sig, då kostnader för ohälsa blivit alldeles för höga. Med en för-nuftig livsföring kunde många angrepp på hälsan lätt undvikas. Alltfler läkare hade övertygats om att de nya folksjukdomarna som magsår, högt blodtryck, för tidig åderförkalkning, cirkulationsstörningar med mera var orsakade av ett olämpligt levnadssätt, jäkt och hets, dåliga matvanor, brist på fysisk aktivitet, sol och frisk luft.20

Den svenska befolkningens alltför låga fysiska aktivitets nivå uppmärk-sammades allt oftare i samhällsekonomiska termer mot slutet av 1960-talet. När

Expressen samlade en panel21 för att diskutera bristen på fysisk aktivitet 1967 häv-dade de medverkande läkarna att det svenska folket höll på att sitta ihjäl sig och att den därmed sammanhängande fåtöljdöden hotade tiotusentals svenskar. Det var en död som ansågs vara helt onödig eftersom den kunde undvikas med hjälp av ökad fysisk aktivitet. De medverkande läkarna var kritiska till myndigheterna som de ansåg vara snåla och sakna förståelse för att många människor måste sporras till en ökad fysisk aktivitet. Samhället skulle enligt dem tjäna på att satsa på konditionsträning och läkarna borde få sjukskriva folk som de ansåg måste

motionera. Det var heller aldrig farligt att motionera, däremot att sitta still. ”Överfeta” personer påstods vara rädda för att röra på sig. Som situationen var kunde de inte förstå att inte mer pengar gavs till den förebyggande hälsovården för att hålla människor friska genom att lura dem till att öka sin fysiska aktivi-tet. Samhället hade dittills vägrat att helhjärtat gå in för hälsovården, vilket var att betrakta som en skandal. Gymnastiken i skolorna var även den ett problem enligt läkarna, eftersom det skolkades för mycket och för lätt och många gym-nastiklärare körde ”för mycket med plintar och bommar, för litet med kondi-tionsträning”.²²

I en annan artikel i Expressen från samma år uppgavs det svenska folkets sjukdomar kosta samhället 17 miljarder kronor om året. Denna summa kunde minskas om de som bestämde i landet beslöt sig för att hjälpa människor att motionera. Enligt docent Sten-Otto Liljedahl hade myndigheterna ”missat massor av miljoner kronor på att inte hjälpa folk till mer motion”.²³ Läkare och motionsförespråkare hade under flera år försökt bekämpa slöheten, stilla-sittandet, slappandet framför TV, bekvämligheten och det eviga bilåkandet. När detta till sist börjat ge resultat och motionsintresset ökat gjordes ingenting från myndigheternas sida för att fånga in de motionsintresserade. Man byggde hus åt dem som redan blivit sjuka istället för att satsa på den förebyggande sjuk-vården. De idrottsanläggningar som faktiskt byggdes var dessutom utformade för manlig ungdom mellan femton och tjugofem år och inte för den motions-behövande allmänheten.²⁴

Välståndsökningen och den tekniska utvecklingen anklagades, av vissa skribenter, för att försämra folkhälsa i början av 1950-talet. Befolkningen ansågs helt enkelt ha fått det för bra och klarade inte av att på egen hand hantera den uppkomna situationen. Det ökande välståndet sammankopplades under hela perioden med försämrad hälsa och medborgare som inte klarade av att leva i de nya förhållandena. De sätt man argumenterade på såg dock inte lika dana ut under hela perioden. Från att de socialpolitiska åtgärderna bedömdes att i viss utsträckning ha förorsakat problemen, kom statsmakterna under 1960-talet att anklagas för att inte göra tillräckligt för att förmå och underlätta för medbor-garna att öka sin fysiska aktivitetsnivå. En argumentationslinje har dock förbli-vit oförändrad: att använda sig av välstånd och överflöd för att förklara uteblivna svenska framgångar i det internationella tävlingsidrottsutbytet.

Alla aktörer som har uppmärksammats kan sägas ha använt sig av ett minimalistiskt hälsobegrepp. De tog alla sin utgångspunkt i olika sjukdoms-tillstånd och det var ingen som försökte tala om vad han verkligen avsåg med hälsa. Även om de använde samhällsutvecklingen för att förklara uppkomsten

av sjukdomstillstånd, så handlade lösningarna aldrig om befolkningens psy-kiska eller sociala situation, utan uteslutande om att få människors kropps-funktioner att fungera i enlighet med vad den medicinska vetenskapen ansåg vara önskvärt.