I direkt anslutning till att den nationella korporganisationen bildades sändes ett telegram till ordföranden i RF:s förvaltningsutskott. I detta framfördes för-hoppningar om ett gott samarbete mellan de båda riksorganisationerna:
Svenska Korporationsidrottsförbundet, som bildats i kväll, sänder Eder sin hjärt-liga hälsning och sitt tack för visad välvilja och förståelse. Från förbundets sida skall ingen möda lämnas osparad för att åstadkomma ett gott samarbete med Eder och Edra organisationer till den svenska idrottens gagn.56
Den första gången frågan om korpidrott på allvar hade tagits upp inom RF var i juni 1942, då en rapport om överläggningar för att komma till rätta med träng-sel på idrottsplatserna i Stockholm, främst för fotbollens vidkommande, läm-nades. RF:s förvaltningsutskott tillsatte en kommitté för att närmare utreda frå-gan. Kommittén avslutade sitt arbete i november 1943 och kom att konstatera:
Det vore lyckligast, om all idrottsutövning kunde inrangeras i RF, och att korpora-tionsidrotten erhöll en sådan organisation, att ett friktionsfritt samarbete med RF:s organisationer möjliggöres. Vissa utsikter härför torde förefinnas, om SF [special-förbund] i samförståndets tecken söka samarbete med de utanför RF stående korporations- och motionsidrottsföreningarna.57
Inom kommittén hade även möjligheten av att skapa ett specialförbund för korpidrott inom RF diskuterats, men en majoritet av ledamöterna hade ansett att korpidrottsfrågorna borde lösas inom RF:s specialförbund.58
Vid överstyrelsens sammanträde i april 1945 var den nybildade riks-organisationen givetvis uppe till diskussion. RF-ledningen kom fram till att det var av betydelse för idrottens framtid i Sverige att man fann lämpliga former för ett gott och fruktbart samarbete.59 Ett första officiellt möte mellan repre-sentanter för de båda förbunden hölls i juni 1945. Båda organisationerna före-träddes av sina ledande representanter. På mötets dagordning stod frågan om Korpförbundet skulle förbli ett eget förbund eller träda in i RF som ett special-förbund. Om korpförbundet gick upp i RF var tanken att dess ställning skulle bli densamma som Skolidrottsförbundets, det vill säga ett förbund som orga-niserade en bestämd kategori av människor och inte en speciell form av idrotts-utövning, vilket var den gängse organisationsstrukturen inom RF. Under mö-tet diskuterades även ekonomiska frågor, tävlingar och tävlingsbestämmelser, organisationsfrågor på det lokala och regionala planet, idrottsmärken samt amatör- och bestraffningsbestämmelser. Det beslutades att RF och
Korp-förbundet skulle utse varsin ledamot som på grundval av vad som diskuterats skulle utarbeta ett förslag till avtal för Korpförbundets eventuella anslutning till RF.60
RF:s representanter lät under mötet även meddela att handelsministern, Bertil Ohlin, lovat att ställa sig förstående till anslagsäskanden från RF:s sida som kunde motiveras av Korpförbundets anslutning till RF och dess verksam-het.61 Redan ett par månader efter korpförbundets bildande hade alltså RF, trots en tidigare avvisande inställning, fattat beslut om att undersöka förutsättning-arna för skapandet av ett specialförbund för korporationsidrott inom RF. Vad berodde det på? Var orsaken att RF:s ledning svängt i sin syn på korpidrotten och ansåg att den borde finnas inom RF som ett specialförbund eller berodde det på att man ansåg att idrottsrörelsens organisatoriska enhet var viktigare än en organisationsstruktur med specialförbund som ansvarade för varsin idrotts-gren? Med tanke på hur RF agerade under de kommande decennierna är det inte speciellt vågat att hävda att den förändrade inställning till korpidrottens plats inom RF-komplexet berodde på att man ansåg att den organisatoriska en-heten var viktigare än organisationsstrukturen med specialförbund som ansva-rade för sin idrottsgren.
Efter diskussioner inom respektive förbund beslutades att Korpförbundet inte skulle anslutas till RF utan istället knytas till RF genom en ständig kom-mitté, RF:s korporationsidrottskommitté. Till medlemmar i kommittén utsågs Korpförbundets arbetsutskott samt två representanter från RF, C. A. Ledin och Einar Råberg.62 Kommittén skulle fungera som organ för handläggning av ge-mensamma frågor och verka för ett ur idrottens synpunkt gagnande samarbete mellan organisationerna. I den överenskommelse som träffades mellan RF och Korpförbundet slogs det fast att Korpförbundet skulle undvika att använda be-nämningar som var alltför lika dem som användes inom RF i sin organisation. Tävlingar skulle helst vara utformade enligt de bestämmelser som gjorts upp inom RF:s specialförbund. RF och Korpförbundet skulle ömsesidigt respektera varandras bestraffningsåtgärder.63
Från korphåll var man inte mån om att ansluta sig till RF. Förbundet lärde sig omgående att uppskatta sin självständighet, en självständighet man var oro-lig att mista om man blev ett specialförbund inom RF. Argumentet mot en RF-anslutning var att förbundets motionsinriktning riskerade att skjutas i bakgrun-den av RF:s mer tävlingsinriktade verksamhet.
När mötena inom korporationsidrottskommittén startade under 1947 ville korprepresentanterna förändra kommitténs sammansättning. Enligt ordfö-rande Anderson borde kommittén vara sammansatt av lika antal representanter
från båda organisationerna. Det skulle leda till att resultatet av en överläggning skulle bli jämförbart med en avtalsförhandling. En typ av förhandling som of-tast var moraliskt bindande.64 Förslaget om lika antal representanter i kommit-tén kom också att accepteras av RF:s förvaltningsutskott.65
Gränsdragningar kom att uppta mycket tid när de båda organisationerna försökte definiera förbundens verksamhet i förhållande till varandra. Vilken typ av idrott var det som man skulle syssla med inom den egna organisationen? Vil-ken typ av idrott var den andra organisationens domän? När den frågan tycktes besvarad dök frågan om vilken typ av idrott man verkligen sysslade med upp. Sysslade man verkligen med den idrottsutövning som man sade att man stod för? Från RF:s sida uttrycktes tidigt önskemål om en tydlig gränsdragning mel-lan RF-idrott och korpidrott, idrott och motionsidrott. RF:s önskemål var att Korpförbundet skulle göra som sina norska kollegor och enbart sysselsätta sig med motionsidrott, vilket man 1947 ansåg innebära idrottsutövning som sak-nade tävlingsinslag. Från korphåll framhölls att man hade diskuterat det men att man ännu inte var på det klara med hur man ville ha det.66
Argumentet att tävlingsmomentet inte hade i motionsidrott att göra kom att användas från RF-håll, när kritik riktades mot utanför RF stående organisa-tioners verksamhet. När de anordnade tävlingar ansågs de göra intrång på RF:s revir. Om argumentet att tävlingsmomentet inte hörde hemma inom motions-idrotten var sant, så är det svårt att föreställa sig hur 90 procent av den verksam-het som bedrevs inom RF var att hänföra till motionsidrotten.
Bland de konflikter som uppstod, där den ena organisationen ansågs gå in på den andras territorium eller inte respekterade den andras beslut, kan några nämnas och framhävas. Så väcktes ont blod exempelvis när RF:s förvaltnings-utskott1956 beslöt att anta Motionsserien i Stockholm som medlem i RF som en förening67 liksom när RF inte respekterade Korpförbundets bestraffnings-beslut.68 Kraftigt ifrågasattes också Sport 60:s direktinbjudning till korp-klubbarna69 och RF:s satsning på MIKA, vilket sågs som ett försök att tränga sig in på ett område där såväl Korpförbundet som Skidfrämjandet redan hade eta-blerat sig.70 I andra riktningen uttalade RF:s specialförbund missnöje med att korporationsidrottsrörelsen ägnade sig åt andra uppgifter inom idrotten än den rena korporationsidrotten, till exempel familjemotion.71 Sin plats i detta sam-manhang har även det hetsiga meningsutbyte som utspelade sig om Östersunds Korporationsidrottsförbund vintern 1958.72
Arbetet med att sprida motionsidrottens välsignelser till befolkningen för-flöt således inte friktionsfritt. Över huvud taget kom förbundens samexistens att kantas av konflikter. Vid riksidrottsmötet 1948 kom debatten att domineras
av korpidrotten. Korpförbundet hade under sina första verksamhetsår expan-derat snabbt. På vissa håll i landet hade det kommit att uppfattas som en allvar-lig konkurrent till den mer etablerade RF-idrotten. Den som kom att hamna i skottgluggen för den kritik som riktades mot Korpförbundet var dess ordfö-rande Carl Albert Anderson, som i egenskap av ordföordfö-rande för Gymnastik-förbundet samt medlem av RF:s överstyrelse deltog vid mötet. Mötesdeltagarna framförde kritik mot korpidrotten på flera punkter. Korpförbundet hade över-gett motionstanken och bedrev istället tävlingsidrott på samma sätt som de re-dan etablerade RF-förbunden. Denna typ av idrottsutövning var dessutom häl-sovådlig för deltagarna, då många äldre och otränade lockades att delta i Korp-förbundets tävlingar och matcher. Det var också fel att RF-idrottare i vissa orter fick delta i korpidrotten. Sist och slutligen var det oacceptabelt att Korp-förbundet planerade att införa egna idrottsmärken som konkurrerade med RF:s.73
Frågan om idrottsmärken hade diskuterats vid riksidrottsmötet och inom RF:s korporationsidrottskommitté redan ett år tidigare. Det hade handlat om, huruvida Korpförbundet skulle skapa egna motionsidrottsmärken eller samar-beta med RF:s motionsidrottskommitté och hur korpidrottsföreningarnas pro-paganda för RF:s idrottsmärke skulle utformas. Den innebar nämligen admi-nistrativa problem i och med att korpföreningarna var tvungna att gå genom RF:s byråkrati när de befordrade idrottsmärket, och vinsten från märkes-försäljningen kom därigenom inte korpidrottsföreningarna till godo.74
När Anderson gick i svaromål mot kritikerna medgav han att Korp-förbundet anordnade tävlingar. Det berodde på att man inte ansåg det möjligt att skapa intresse för verksamheten om man helt avstod från tävlingsmomentet. Man arbetade dock med att styra utvecklingen bort från tävlingsidrotten. De idrottsmärken Korpförbundet avsåg att lansera var till skillnad från RF:s idrotts-märken inga prestationsidrotts-märken utan hade karaktären av deltagar- eller propa-gandamärken. Korpförbundet hade visserligen fattat beslut om att lansera ett motionsmärke men skjutit dessa planer på framtiden, bland annat beroende på att man funnit bestämmelserna för detta ligga alltför nära dem för RF:s märke. Till sist höjde han ett varningens finger mot dem som kritiserade Korp-förbundet på ett i hans tycke alltför hårt sätt. Det avtal som träffats mellan RF och Korpförbundet hade ingåtts mellan två parter och det var därför viktigt att båda dessa gjorde sitt bästa för att samarbetet skulle löpa friktionsfritt.75
Att Korpförbundet angreps på riksidrottsmötet 1948 är inte så märkligt. Detta år hade RF för första gången på allvar försökt definiera sig som främjare av motionsidrott genom att motionsidrottskommittén börjat sitt arbeta inom
organisationen (se avsnitt 3.2 ovan). Det är också helt naturligt att flera av RF:s specialförbund blev oroliga när Korpförbundet ville lansera idrottsmärken. Under andra världskriget hade flera av RF:s specialförbund lanserat rena del-tagarmärken, märken som hade visat sig vara lönsamma. Idrottsmärkesmark-naden var en viktig intäktskälla för många förbund och då var det naturligt att de, som redan fick del av intäkterna, inte ville dela dem med fler aktörer.76
Året därpå förbättrades förhållandet mellan organisationerna och hösten 1949 beslöt deras årsmöten att ge representanterna i RF:s korporationsidrotts-kommitté i uppdrag att försöka åstadkomma ett förslag för hur Korpförbundet skulle anslutas till RF.77 Vid korporationsidrottskommitténs sammanträde i november 1950 säger protokollet att de kommitterade beslöt att inför sina riks-organisationer enhälligt förorda att Korpförbundet skulle anslutas till RF efter i stort sett samma bestämmelser och former som för Skolidrottsförbundet.78 Detta beslut ville Hans Karlsson inte kännas vid när protokollet skulle justeras. Enligt Karlsson var protokollet alltför kategoriskt skrivet då det ännu fanns många oklarheter och motsättningar. Från Korpförbundets sida ville man att detaljerna skulle klargöras innan man började diskutera ramarna för en anslut-ning till RF.79
Under de förhandlingar som följde kom Korpförbundet att uppvisa ett allt mindre intresse för en fastare knytning till RF och började istället betona sin särart i förhållande till RF-idrotten. Det tycks som om man var nöjd med den rådande situationen och därför inte fann anledning att förändra förhållandet mellan organisationerna. När det fördjupade samarbetet med RF diskuterades, intresserade man sig också mest för vilka fördelar man skulle kunna uppnå, om man valde att ge upp sin frihet och i stället underordna sig och ingå i RF-sfä-ren.80 I ett direktiv till förhandlarna hette det:
Förbundsstyrelsen uppdrager åt förhandlingsdelegerade att söka erhålla konkreta uppgifter om vilka fördelar Korporationsidrottsförbundet kan erbjudas som kom-pensation därest förbundet uppgiver sin nuvarande fria och självständiga verksam-hetsform.81
När detta uttalande lästes upp vid korporationsidrottskommitténs samman-träde, uttryckte RF:s representanter sin sorg över att ett dylikt aktstycke hade hamnat på deras bord. De kunde på grund därav inte återvända till sina upp-dragsgivare med någon optimistisk syn på förhandlingarna. Dock begärde RF att Korpförbundet närmare skulle precisera sina främsta önskemål.82
Den gemensamma kommittén tycks därefter inte ha sammanträtt förrän i oktober1952, då RF:s VD Torsten Wiklund lade fram ett förslag om att
Korp-förbundet skulle anslutas till RF. Förslaget kan ses som en eftergift från RF:s sida. Det innebar att RF:s motionsidrottsresurser skulle tillfalla Korpförbundet med anslag och allt, att lokalförbunden skulle kunna fortsätta samarbeta som tidigare och att Korpförbundet liksom tidigare skulle kunna söka statsanslag direkt från regeringen. Korpförbundet beslöt dock, då motståndet mot ett sam-gående sades vara massivt inom organisationen, att tacka nej till att uppgå i RF enligt förslaget och meddelade samtidigt att man inte hade för avsikt att gå upp i RF under en överskådlig framtid.83
Korpförbundet tackade inte bara nej till erbjudandet om att gå med i RF, man plockade dessutom fram tvivlarkortet när det stod klart att de båda organi-sationerna även i fortsättning skulle komma att stå åtskilda. I tidningen Sport
för alla publicerades en stor intervju med författaren Ivar Lo-Johansson, där det
framgick att han fortfarande tvivlade på tävlingsidrotten men att han var sym-patiskt inställd till Korpförbundets arbete med att ge idrotten nytt innehåll.84
Korpförbundets ställningstagande väckte missnöje inom RF, speciellt som man från korphåll inte presenterat något motförslag till det förslag RF lagt fram. Samarbetet inom korporationsidrottskommittén låg också nere under de föl-jande åren. Förbunden enades dock om att den överenskommelse som träffats mellan dem 1946 skulle fortsätta att gälla.85 Missnöjet med Korpförbundets age-rande från RF:s sida blev mycket tydligt vid det överstyrelsesammanträde som följde på förbundets besked.86
Förhållandet mellan de två nationella idrottsorganisationerna RF och Korp-förbundet var av betydelse för hur motionsidrotten i Sverige organiserades un-der de 30 år som Korpförbundet var ett självständigt riksförbund. Carl Albert Anderson lär ha känt sig kränkt av den behandling korpidrotten fick från le-dande RF-håll under 1940-talet. RF ansågs ha agerat enligt tron att korpidrott var en dagslända som snabbt skulle självdö. Denna inställning och därav följ-ande uppträdfölj-ande innebar att Carl Albert under hela sin livstid å det starkaste motsatte sig att Korpförbundet skulle gå upp i RF.87 Denna inställning delades av den mångårige VD:n Henry Ohlson.88 Det sätt, på vilket förhållandet mel-lan RF och Korpförbundet utvecklades under de kommande 30 åren, talar för att Carl Albert och andra i hans generation verkligen motsatte sig en anslutning av Korpförbundet till RF.
Under sina första 20 år som riksorganisation utvecklades Korpförbundet från att ha omfattat åtta lokalförbund vid starten 1945 till att år 1964 omfatta 153 lokalförbund samt ett antal direktanslutna korporationer och idrottssamman-slutningar. Under samma period hade RF:s specialförbund tredubblat antalet
medlemmar från 555 761 medlemmar 1945 till 1 633 522 år 1964. Det rörde sig dock inte enbart om en tillväxt inom RF-idrotten. Under de första 20 åren efter andra världskriget togs 22 nya specialförbund upp i RF-familjen. Andelen av statens anslag till idrotten som gick till Korpförbundet ökade från 4 procent 1950/51 till 5,8 procent 1960/61.89
Exakt hur stor Korpförbundets verksamhet har varit är svårt att uttala sig om, då man inte hade några individuella medlemmar. Förbundet bedrev dock en omfattande verksamhet och antalet starter i lokalförbundens aktiviteter över-steg en miljon 1958, och under alla omständigheter hade man lyckats etablera sig som ett ideologiskt och faktiskt idrottsalternativ till den i mångas ögon allt-för tävlingsinriktade RF-idrotten. Det skedde till stor tack vare det nära samar-bete med försäkringsbolaget Folksam (se kapitel 6), där man ville visa att en måttfullt utövad idrott hade en viktig samhällelig uppgift att fylla. Korpför-bundet lyckades formulera en uppgift som idrotten hade att fylla, en uppgift som man dessutom hävdade hade negligerats av RF-idrotten, som förblindats av den spektakulära tävlingsidrotten, och därför måste fyllas av utanför RF stå-ende idrottssammanslutningar.90