Om försäkringsbolagen sett på idrottsutövning som en nyttig och hälso-befrämjande aktivitet, borde det framgå av hur de valde att behandla den i sina försäkringar. De har haft att ta ställning till dess konsekvenser på ett mycket handfast sätt. Om idrott setts som något i allt väsentligt positivt och eftersträ-vansvärt, borde det inte ha förekommit några som helst restriktioner mot idrottsutövande i de allmänna försäkringsvillkor som bolagen haft. Bolagen borde istället snarast ha uppmuntrat sina försäkringstagare att utöva idrott. Om försäkringsbolagen däremot ansett att idrottsutövande var en riskfylld aktivi-tet, borde de ha infört undantagsbestämmelser och exkluderat idrottsutövande ur de allmänna olycksfallsförsäkringarna. Ett sätt att få en bild av hur
försäk-ringsbolagen, vars huvudsakliga verksamhet går ut på att bedöma risker, sett på idrott och därmed föreliggande risker och fördelar är därför att undersöka hur de förhållit sig till att låta olycksfallsförsäkringar täcka även idrottsutövning.
Vid en sammankomst hos Svenska försäkringsföreningen 1920 höll läka-ren Karl A. Fries ett föredrag om idrotten ur försäkringsmedicinsk synvinkel. Föredraget innehöll bland annat en av de första undersökningarna av skaderis-kerna vid utövandet av olika idrottsgrenar. I föredraget uttryckte Fries sin fulla övertygelse om att idrotten hade en viktig roll att spela i sjukdomsförebyggande syfte, en insikt som redan de gamla grekerna sades ha ägt. Det var en insikt som även det nutida samhället borde ta till sig. Enligt Fries var idrotten det bästa medlet för att föra upp folkhälsan på ett högre plan. Just tanken att förbättra folkhälsan var enligt Fries det väsentliga med idrottsutövning, dess bärande idé. Tre förutsättningar måste dock vara uppfyllda. Den som ägnade sig åt idrott skulle vara fullt frisk, vara fullt förtrogen med idrottens innebörd och bedriva en rationell träning. Om dessa förutsättningar var uppfyllda så påverkade idrotten kroppens tre viktigaste organ eller organsystem: cirkulationsorganen, lungorna och nervsystemet, på ett positivt sätt. Att idrottsutövning dessutom var nyttigt för muskulatur, skelett, njurar och andra organ kunde ses som en extra bonus.8
Fries var dock inte sen att medge att idrottsutövande i vissa fall inte var utan allvarliga risker. Han delade upp riskerna vid idrottsutövning i inre och yttre risker. De inre riskerna fanns framför allt när idrott utövades vid olika sjuk-domstillstånd, något som kunde ha en skadlig inverkan på livsviktiga organ. Yttre risker handlade framför allt om skador orsakade av olika former av trauma. De inre riskerna var särskilt stora för oldboys, det vill säga personer över 40 år. Med idrottens tilltagande popularisering kunde man vänta sig att riskerna för försäkringsbolagen ökade:
Ju mera idrottsrörelsen bliver spridd, desto mera får man också antaga, att även försäkringsbolagens risker beträffande nyssnämnda idrottsutövare, d.v.s. personer i åldern över 40 år, komma att tilltaga. Det synes därför böra ligga i försäkrings-bolagens intresse att på allt sätt bidraga till, att verkligt effektiva läkareundersök-ningar av särskilt oldboys komma till stånd; i alla händelser synes det mig som om man ur försäkringsmedicinsk synpunkt bör hava rätt att fordra, att var och en, som i åldern över 40 år idkar idrott och t. ex. är livförsäkrad, vid denna tidpunkt ånyo på egen eller försäkringsbolagets bekostnad bliver undersökt. Om ett dylikt försik-tighetsmått bleve vidtaget, skulle detta icke endast bliva till den enskilda indivi-dens utan även i icke ringa grad till bolagens nytta.9
Idrottsutövning kunde givetvis vara farligt och ge skador även hos yngre friska personer. Inre risker fanns om idrott utövades under premisser som bristande
träning, underårighet, överträning samt för långt utdragen tränings- eller tävlingstid. De idrottsgrenar som var mest riskabla under sådana förutsättningar var uthållighetsidrotterna, eller förflyttningsidrotterna: simning, löpning, cyk-ling, skidåkning och skridskoåkning.10
De yttre skadorna var framför allt beroende av vilken idrottsgren som utö-vades. Av tabell 5 framgår att det inte fanns något samband mellan frekvensen av skador och skadornas allvar.
Den mest spridda idrottsgrenen fotboll intog plats två i frekvenskolumnen och fyra i allvarskolumnen. Fries egna siffror på iakttagna och behandlade ska-dor på Stadion i Stockholm under säsongen 1920 visade på att 2,1 spelare, eller 9,1 per 100 spelare, skadades per match under fotbollsspel.11 Att fotbollsspelande hade en tendens att leda till att utövarna skadade sig, borde dock inte enligt Fries leda till att försäkringsbolagen nekade fotbollspelare att teckna försäkringar:
Om vi sedermera observera fotbollsskadornas procentuella siffra samt de av mig beräknade fotbollsskadorna pr år, framgår därutav, att fotbollsspelet, särskilt med hänsyn till den anslutning denna idrott fått, givetvis är en av dem som fordra läkare-kontroll. Ur försäkringsmedicinsk synpunkt erbjuder idrotten ifråga icke så litet av intresse; dock synes det mig som om fotbollssportens utövare varken ur livför-säkrings- eller olycksfallsförsäkringssynpunkt böra nekas erhålla försäkring på van-liga villkor, åtminstone pekar min erfarenhet om fotbollssporten i vårt land åt detta håll. Då emellertid spelet bedrives olika i skilda länder, är det icke otänkbart, att en annan åsikt skulle vara att finna i något eller några utav dessa länder.12
Fries var dock inte villig att omfatta all idrott med sin välvilja; den mest skade-frekventa idrottsgrenen boxning hade han en mer negativ syn på:
Tabell 5. Några av de vanligaste idrottsgrenarnas ordningsföljd beträffande yttre skador
Skadornas frekvens Skadornas allvar
Boxning Cykling Fotboll Fäktning Bandy Skidåkning Cykling Fotboll Brottning Bandy Skidåkning Boxning Skridskoåkning Brottning Tennis Skridskoåkning Fäktning Tennis Källa: Fries, 1921, s 275.
Mig synes, som om boxningssportens karaktär av uppsåtligt tillfogande av skada bör medföra att dess utövare icke erhålla skadeersättning efter vanliga grunder, i allt fall icke då skadan tillfogats under tävling.13
När det gäller boxning kan det vara lämpligt att påpeka att amatörboxning en-dast bedrevs sporadiskt och att offentliga tävlingar i stort sett inte förekom alls före det att Svenska Boxningsförbundet bildats 1919. Boxning hade till exempel inte förekommit på det olympiska programmet vid de olympiska spelen i Stock-holm1912.14
Hur det än förhöll sig med olika idrottsgrenars nytta eller skadlighet, så var Fries anhängare av obligatoriska läkareundersökningar av idrottsmän. Det var något som han var övertygad om skulle komma att införas:
Om icke förr, så kommer detta att ske, när staten tagit sig idrotten an. Ty att idrotten
bör vara ett statsintresse, att den kan uppbäras, underhållas och kontrolleras av staten, framstår för mig som ett oavvisligt önskemål. Först när så sker, kommer staten att få
skörda de rika frukter som idrotten, rätt vårdad, kan bringa folkhälsan.15
Första gången frågan om riskerna med idrottsutövning, var uppe till debatt inom den nordiska försäkringsvärlden var vid den fjärde Nordiska olycksfalls-försäkringskongressen 1919. När frågan om idrottsrisker diskuterades framkom att15 av 30 bolag medförsäkrade olycksfall under idrottsträning och sju av bola-gen olycksfall även under tävling. Av försäkringsbolabola-gen avvisade dock tolv helt även träningsrisker och 20 tävlingsrisker. Bland de bolag, som helt avvisade tävlingsrisker, fanns flera svenska försäkringsbolag som infört bestämmelsen att försäkringen inte gällde under någon som helst form av tävling.
År1923 införde de svenska försäkringsbolagen i sina villkor för privata olycksfallsförsäkringar bestämmelsen, att olycksfallsrisken då det gällde delta-gande i särskilt anordnad hastighetstävling som inte var kappspringning eller kappsimning, kunde medförsäkras mot en tilläggspremie. Några år senare fick bestämmelsen lydelsen:
Utan uttryckligt angivande i försäkringsbrevet och erläggande av särskild tilläggs-premie inbegripes icke skada, som inträffar under förande av motorcykel eller un-der deltagande i eller träning för särskilt anordnad hastighetstävling – med undan-tag av fotlöpning och simning – eller under delundan-tagande i fotboll-, handboll-, bandy-, ishockey-, eller rugbyspel, till vilka allmänheten mot avgift äger tillträde.16
Försäkringsbolaget Leire, ett bolag som senare kom att uppgå i Folksamkon-cernen, började teckna kollektiva olycksfallsförsäkringar för cyklister, ishockey-, bandy-, handboll- och fotbollslag under 1930-talet. Försäkringen hade dock
undantag; den omfattade inte lag som tillhörde de allsvenska serierna. Det be-rodde på att man ansåg att spelet i den högsta serien var hårdare och därmed mer riskabelt. Denna uppfattning var förhärskande bland de svenska försäk-ringsbolagen. Idrottsledaren Gösta Björck ansåg att uppfattningen inte hade någon reell grund. Han ansåg att den snarare var grundad på en undervärdering av teknikens betydelse.17
De svenska försäkringsbolagens inställning till idrottsutövande var inte helt klar under mellankrigstiden. I en artikel i Nordisk försäkringstidskrift1942 slog Gösta Björck fast att olycksfallsrisken inom idrotten var ett relativt outforskat område. Det innebar att försäkringsbolagen i allmänhet hyste fullkomligt över-drivna farhågor om olycksfallsrisken och i synnerhet angående skadornas art. Bristen på faktiska uppgifter om skadefrekvenser innebar dessutom att frågan om idrottsriskernas försäkringsbarhet inte hade kunnat bringas till en slutgiltig lösning. Den praxis som gällde 1942 var att idrottsmannen deltog i träning och tävling på egen risk.18 Försäkringsbolaget Leire kom genom införandet av sin kollektiva olycksfallsförsäkring att spela rollen av pionjär på området, ett om-råde som under efterkrigstiden kom att domineras av Folksam.
År1946 skickade RF:s förvaltningsutskott ut förfrågningar till försäkrings-bolagen för att undersöka villkoren och kostnaderna för att teckna en kollektiv olycksfallsförsäkring åt förbundets medlemmar. Försäkringsbolaget Freja gjorde då en undersökning beträffande de riskpremier som borde komma att tilläm-pas vid en sådan försäkring. Genom Arbetarnas samaritförbund fick man upp-gifter om olycksfallsfrekvensen vid de tävlingar där förbundets medlemmar medverkat. Materialet var emellertid alltför litet för att några säkra slutsatser om skadefrekvens skulle kunna dras. Enligt bolaget skulle man med ledning av de siffror som kunde härledas ur det statistiska materialet ”komma fram till pre-mier av sådan storleksordning, att de icke kunna komma i fråga, då det gäller en försäkring av denna omfattning”.19
Att Freja inte bara skrev i egen sak framgår av att man hänvisar till ett utta-lande från Svenska olycksfallstarifföreningen:
Bolagen ställa sig principiellt villiga medverka till en kollektiv olycksfallsförsäkring åt förbundets samtliga medlemmar, omfattande ersättning för dödsfall och invali-ditet, vilken form torde kunna erhållas till en premie av denna storleksordning. Önskar emellertid förbundet erhålla en försäkring även omfattande dagsersättning, givetvis med en viss ersättningskarens, äro bolagen även villiga medverka härtill. Innan några premieuppgifter å sådan försäkring kunna lämnas, vilja bolagen före-slå, att närmare förhandlingar äga rum mellan representanter för Eder och oss.20
om förutsättningarna för den försäkring som RF ville teckna. RF ville ha en försäkring där premien per år och medlem skulle vara cirka 50 öre och i varje fall inte översteg en krona.21
Även Korpförbundets idrottsutövare, som skulle utöva idrottsgrenar som inte bara var konditionsnyttiga utan även i möjligaste mån riskfria, tvingades att se över sina utövares försäkringsskydd.22 En kollektiv olycksfallsförsäkring, som gällde vid invaliditet och dödsfall, tecknades 1949.23 Önskemål kom snart att framföras från korpidrottare om att försäkringen även skulle omfatta dags-ersättning vid skada. Frågan kom att vara under utredning under flera år och fick sin lösning först med införandet av den allmänna sjukförsäkringen 1955.24
Det visade sig att det inte var oproblematiskt att försäkra idrottsutövare. För-säkringen från 1949 kom efter att dagsersättningen införts att lämna ett så bety-dande underskott att man blev tvungen att förändra den. Dagsersättning kom att lämnas först från och med arbetsoförmågans 94:e dag och skulle därigenom ge ekonomiskt stöd åt dem och endast år dem som drabbats av allvarligare ska-dor. Till försäkringen kom även en rehabiliteringsersättning att läggas.25
Det var inte möjligt för idrottens organisationer att ordna idrottsutövarnas försäkringsbehov på ett för alla parter tillfredsställande sätt före den allmänna sjukförsäkringens införande 1955. Före dess införande kunde idrottsutövare inte försäkras mot annat än invaliditet och dödsfall för en kostnad som ansågs rim-lig.
Folksams sportskadenämnd som hade till uppgift att behandla skade-, rehabiliterings- och försäkringsfrågor inom sportskadeförsäkringen bildades 1959.26 Frågan om riskerna med idrottsutövning kom att var outredd fram till 1961, då Folksam presenterade den första större undersökningen av idrotts-skador. Försäkringsbolaget hade undersökt 110 650 årsförsäkrade spelare under åren 1958–1960 inom de fyra stora lagbollspelen: fotboll, handboll, ishockey och bandy. Dessa idrottsutövare hade sammanlagt dragit på sig 8 212 skador. Då hade vad som bedömts som bagatellskador, det vill säga skador som medförde mindre än fyra dagars arbetsoförmåga, exkluderats. De berörda idrottsgrenarna hade en olycksfallsfrekvens på 7,8 skador per år och 100 spelare vilket betydde att skadefrekvensen var dubbelt så hög som den normala olycksfallsfrekvensen under hela fritiden. För fotbollen, som undersökts av K. A. Fries 1920, låg skadefrekvensen på 8,9 skador per 100 årsförsäkrade, att jämföra med Fries 9,1 skadade per 100 spelare och match, vilket måste ses som en kraftig nergång även om Fries i sin undersökning inte sade någon om att han exkluderade smärre skador. Olycksfallsfrekvensen inom lagbollspelen var jämförbar med den olycksfallsfrekvens som fanns inom tung industri som varv och gruvor.27 En
kvarts miljon arbetsdagar gick förlorade varje år i Sverige på grund av de skador som utövare av de fyra stora lagidrotterna ådrog sig. Enbart i försäkrings- och sjukkasseersättningar innebar det kostnader på över fem miljoner kronor om året. Det genomsnittliga antalet sjukdagar för de skadade var: 26,7 i fotboll, 24,9 i handboll, 22,2 i bandy och 19,6 i ishockey. Jämfört med andra sysselsättningar visade undersökningen att antalet skador vid andra fritidsförsäkringar var be-tydligt lägre 2,5 per 100 försäkrade och år. I gengäld hade dessa i genomsnitt flera sjukdagar: 36,7 dagar mot 26,0.28 Siffrorna fick Folksamdirektören Seved Apelqvist att dra slutsatsen:
Även rent samhällsekonomiskt är sålunda olycksfallsrisken inom lagidrotterna av sådan storleksordning att den utgör ett starkt skäl för ökat intresse och ökad aktivi-tet i syfte att genom forskning och förebyggande åtgärder försöka eliminera dessa risker. Detta skulle också innebära en minskning av den negativa inverkan som idrottsskadorna har på det positiva slutresultat ur allmän hälsofrämjande synpunkt, som vi alla tror oss veta att idrottsutövningen ger – inte minst i lagidrotternas form.29
Apelqvist omfattade alltså den inom idrottsrörelsen nästan helt dominerande uppfattningen att idrott var något gott trots att säkra belägg för dess nytta för individers hälsotillstånd saknades.30 Denna osäkerhet fick försäkringsbolagen Folksam och Framtiden att skjuta till startkapital till ett idrottens forskningsråd 1961.31 Även om försäkringsbolag såg positivt på vissa typer av idrottsutövning så var de inte förrän efter andra världskriget som de blev beredda att teckna för-säkringar för idrottsutövare i någon större utsträckning. Skador som uppkom-mit vid idrottsutövning inrymdes inte i flertalet av de vanliga olycksfallsför-säkringarna, trots att idrottsutövning sågs som något gott som kunde innebära att idrottsutövarna var bättre försäkringsobjekt. När försäkringsbolag började acceptera idrottsutövning som försäkringsobjekt, var idrottsutövare hänvisade till att teckna en tilläggsförsäkring för att kompensera för den ökade skaderis-ken som idrottsutövande medförde.