Internationella sammanslutningar mellan stater började aktivt intressera sig för fysiska aktiviteter och befolkningens fysiska status under 1960-talet. FN-orga-net Unesco hade i och för sig visat intresse för fysiska aktiviteter redan under sin sjunde generalkongress 1952. Unesco har sedan dess uppmuntrat och gett be-gränsat ekonomiskt stöd till olika frivilligorganisationer som arbetat med fy-siska aktiviteter. Som framgick i avsnitt 6.4 belönades den film som framställts inför Hälsoåret 58 av Unesco 1959. Det dröjde dock ytterliggare 20 år innan Unesco höll en konferens på ministernivå om fysisk fostran och idrott. I Paris 1976 möttes mer än 300 delegater från 101 länder för att behandla frågan och mötet resulterade i en deklaration om idrott, 1978, som gick ut på att idrott skulle göras tillgänglig för så många som möjligt. Deklarationens första punkt slog fast att idrottsutövning var en grundläggande rättighet som tillkom alla och envar.1
Det ökade intresset för fysiska aktiviteters betydelse för folkhälsoarbetet innebar att de uppmärksammades även i andra internationella fora. Ett förslag om Sport for All antogs av en underavdelning till Europarådet 1966.2 Satsningen på Sport for All ansågs vara nödvändig till följd av industrialiseringen, automati-seringen, urbaniseringen och liknande samhällsutvecklingstendenser och var ett uttryck för den nya roll idrotten hade att spela i det moderna samhället:
Figures show that, in the industrial societies, lack of movement causes more illness and death than infectious diseases and cancer. This biological and medical
argu-ment alone should convince authorities and private bodies of the need to give energetic support to a Sport for All campaign. Such a campaign, moreover, should be financially profitable; as several member countries have realised, it will enable substantial savings to be made in the public health and social security budgets.3
Begreppet Sport for All var avsett att stå för något nytt. En form av fysisk aktivi-tet som hade ett annat mål än den traditionella idrotten:
The concept of Sport for All – which is quite different from the traditional con-ception of sport – embraces not only sport proper but also, and perhaps above all, various forms of physical activity, from spontaneous, unorganised games to a mini-mum of physical exercise regularly performed. This new conception of sport, which is gaining more and more influence in member countries, can help in resolving some of the main problems encountered alike by individuals and society as a whole at the present time.4
Till skillnad från i Sverige valde alltså Europarådet att skapa ett nytt begrepp för den aktivitet man ville främja, ett begrepp som i viss utsträckning ställdes mot det som sågs som den traditionella idrotten. Europarådet valde att föra in ett nytt begrepp istället för att vidga ett redan använt begrepps innehåll.5
Vid en konferens 1973 diskuterades emellertid två olika uppfattningar an-gående innehållet i begreppet Sport for All. De två ståndpunkterna kan sägas ha utgjorts av ett flexibelt eller ett rigoröst Sport for All-begrepp. Enligt en första uppfattning skulle begreppet ses som heltäckande och utgå från individens för-utsättningar och behov. Begreppet skulle sedan ses som omfattande alla fysiska aktiviteter från elitidrottsutövande till fysisk aktiv rekreation, alltså ett mycket flexibelt begrepp. Enligt den andra uppfattningen var Sport for All någonting som låg vid sidan av den tävlingsmässiga idrotten. Det var ett begrepp som inne-fattade aktiviteter som kunde utövas av de flesta människorna oavsett kön, ål-der, fysiska och psykiska förutsättningar. Aktiviteter som ställde alltför stora krav på deltagarnas fysiska förmåga kunde med en sådan definition inte betecknas som Sport for All-aktiviteter.6
Sverige hade genom RF varit representerat vid det sammanträde i novem-ber1965 som diskuterat målet med det europeiska samarbetet med avseende på fysisk fostran och idrott. Där hade även Belgien, Frankrike, Västtyskland, Grek-land, Italien, Storbritannien och Schweiz medverkat. En stor del av mötet hade ägnats åt att försöka formulera de huvudsakliga uppgifter och den målsättning som borde gälla för den sektion inom Europarådet, som hade till uppgift att främja samarbete mellan medlemsländerna, eftersom man planerade att pre-sentera en deklaration för ministermötet. Vid mötet beslöts att man inte skulle
utforma några egna doktriner rörande fysiska aktiviteter utan ansluta sig till och stödja den Declaration on Sport som utarbetats av International Council of Sport
and Physical Education. Deklarationen andemening antogs i och med
antagan-det av Sport for All.7
Samtidigt som Europarådet lanserade Sport for All beslöt det norska idrotts-tinget i januari 1966 att tillsätta en utredning om marknadsföring av en ny typ av idrottsutövning. I juni samma år bildades en kommitté, med Rolf Kirkvaag som ordförande, som hade till uppgift att förbereda upplägget av den nya sats-ningen. Under 1967 lanserade sedan Norges Idrettsforbund en brett upplagd kampanj för att få det norska folket att motionera mera, TRIM.8
Det norska idrottstinget hade redan 1949 föreslagit den norska regeringen att den i FN skulle ta upp frågan om skapandet av ett organ för internationellt samarbete mellan FN:s medlemsnationer i motionsidrottsfrågor. En liknande framstöt riktad mot WHO gjordes i samband med en konferens om idrott och hälsa som hölls i samband med OS i Oslo 1952.9
TRIM fick från det att kampanjen lanserades ett stort genomslag och kan sägas ha startat en motionsrevolution, som kom att spridas även utanför Nor-ges gränser. TRIM innebar att Norge blev ett föregångsland när det gällde att sprida motionsidrott till befolkningen. TRIM spreds från Norge via Tyskland och Holland till stora delar av världen.10
Grundidén med TRIM var inte ny. Det handlade om att få befolkningen att bli mer fysiskt aktiv. Problemet man stod inför var detsamma som så många andra hade och har stått inför. Hur skulle man finna en form för verksamheten som tilltalade och samtidigt stod ut klart och tydligt i det idébrus som genom-syrade samhället? För att lösa uppgiften satte kommittén upp tre mål för det arbete man hade framför sig. Man skulle finna nya argument för motions-propagandan, finna en ny och exklusiv tilltalande form samt lansera ett effek-tivt program. Det hela behandlades som om det rörde sig om att sälja en pro-dukt. För att lyckas med det lånade man idéer från marknadsföringens värld.
Motionsidrotten skulle marknadsföras i en tilltalande form. Det man valde att rikta in sig mot, och som man trodde skulle vara tilltalande, var detta, att må väl. Det antogs att alla som sysslade med fysiska aktiviteter någon gång känt just ett välmående. Huvudvädjandet skulle vara riktat mot just denna känsla. Därmed var det första målet, att finna ett argument, uppnått.11
Därefter inriktade kommittén sig på det andra målet, att finna en ny och exklusiv form. För att lyckas med det valde man att fokusera på namnet. Efter en diskussion som påminde om det resonemang RF:s VD Torsten Wiklund förde när han försökte lansera ordet MIKA inom svensk motionsidrott 1953,
kom man upp med TRIM.12 ”The word TRIM for us implies everything which is well-ordered and kept in good shape.”13 Därmed var det andra målet uppfyllt. För att lansera den nya propagandan på ett så effektiv sätt som möjligt beslöt man att det skulle bli en Dagen D för TRIM i Norge, d-dagen sattes till den 25 april1967.
När TRIM väl lanserats var målet att nå ut till hela den norska befolk-ningen. För att uppnå detta mål delade man upp arbetet i tre faser: intro-duktions-, propaganda- och aktivitetsfas. Inledningsvis försökte man identifiera alla medier som kunde tänkas vara behjälpliga för att nå ut med budskapet. Där-efter gällde det att identifiera alla samhällsfaktorer som kunde tänkas påverka allmänheten. När detta var gjort skulle ett klart och väldefinierat aktivitets-program introduceras. I ett första steg räknade man med att introduktions-perioden skulle vara i fem år. Den därpå följande introduktions-perioden beräknades till tio år och var själva genomförandeperioden. Efter det trodde man att man skulle nå den tredje fasen där hela projektet skulle befinna sig i omloppsbana och vara en naturlig del av norrmännens liv: en lika naturlig del som den personliga hygie-nen.14
TRIM var alltså inte någonting nytt i idrottslig väg utan ännu ett försök att sprida befintliga ”fördelar” med idrott och fysisk aktivitet, det vill säga en marknadsförings- och förpackningsfråga. Det rörde sig om en propaganda-symbol och ett uttryck för idrottsaktiviteter. Även om det var Norges Idretts-forbund som var ansvarigt för TRIM, sköttes det praktiska arbetet av en kom-mitté vars medlemmar var handplockade för uppgiften. Där satt före detta elitidrottsutövare, affärsmän, informations- och kommunikationsexperter, lä-kare och experter på fysisk fostran.15
För att hela satsningen skulle bli publikt tilltalande skapades en symbol,
Trimian, en figur som kom att symbolisera TRIM. Kommittén lyckades få
norsk TV att visa TRIM-program, vilka kunde liknas med de svenska Träna med TV-programmen samt visa Trimian som pausbild. TRIM-kommittén förfogade också över en timmas programtid i norsk radio varannan lördag. Detta innebar att TRIM snabb blev välkänt runt om i Norge.16
Idéer om hur propagandan skulle utformas hämtade norrmännen från ut-ländska aktioner av liknade slag, till exempel det västtyska Der zweite Weg17 och svenska motionskampanjer. TRIM kom att presenteras för Europarådets idrottskommitté vid ett möte i Strasbourg 1967, vilket gjorde TRIM känt utan-för Norge på ett tidigt stadium.18
Tioårsperioden 1972–1982 som var tänkt att vara genomförandeperioden blev emellertid aldrig vad kommittén planerat. Av det planmässiga
genomför-andet blev intet. Introduktionsperioden hade dock sått en mängd frön som fort-satte att spira åt olika håll. Resultatet av TRIM-kampanjen 1967–1972 blev på så sätt mönsterbildande. I Norsk idretts historie har resultatet sammanfattats:
NIF:s medlemstall var skutt i været etter mange års stillstand. Trim-begrepet var blitt alment kjent. Her hadde aksjonen lykkes fullt ut. Trim hadde bidratt til å skape større forståelse for idrettens betydning blant folkevalgte i store og små ombud, og kampanjen hadde ”løsnet et skred over hele Europa”. Det var de gode virkningene. Suksessen utenlands er særlig bemerkelsesverdig. Trim ble norsk idretts største eks-portprodukt i 70-årene.19
Trots den initiala succén lyckades de som stod bakom TRIM aldrig helt få över idrottsledarna för sin sak. Många idrottsledare fruktade att TRIM skulle avleda norsk idrott från dess egentliga uppgifter. Om den norska idrottens organisa-tionsapparat användes för att arrangera motionsarrangemang kunde det gå ut över kvaliteten på tävlingsidrotten. Även inom organisationer, som hade satsat på motionsidrott innan TRIM introducerades, fanns en oro, att TRIM skulle tränga ut dem. Trimian förblev således en, i och för sig berömd, främmande fågel inom den norska idrotten. När kommittén upplöstes 1972 ökade dock acceptansen för Trimian inom den norska idrottsrörelsen. När förbund själva kunde använda sig av honom, var han inte längre en konkurrent som man be-hövde frukta utan en välkänd och populär symbol för sund motionsidrott.20
TRIM kom att leva vidare internationellt som en del av Europarådets Sport
for All-initiativ. Den norska kampanjen lanserades som en framkomlig väg för
att få människor att öka sin fysiska aktivitet vid internationella konferenser om motionsidrott som hölls regelbundet under slutet av 1960- och början av 1970-talen. Den första hölls i Västtyskland 1968 då ett femtiotal delegater från tio nationer samlades för att diskutera och informera sig om bland annat metodik i vuxenmotion och Sport for All i Europa. Norge fördes där fram som det land som tack vare TRIM lyckats bäst med arbetet att öka intresset för motionsidrott. Konferensdeltagarna var eniga om att det var nödvändigt att allmänheten gavs möjlighet att motionera regelbundet och flera länder planerade att börja an-vända sig av begreppet TRIM.21
Under de följande åren kom kritik att riktas mot den västtyska kampanjen från svensk sida. Det berodde på att kampanjen i Västtyskland till stor del fi-nansierades med hjälp av reklam. Det var ett vägval som ansågs leda till en allt-för stor kommersialisering av TRIM, då man samarbetade med diverse intres-senter som hade ekonomiska motiv för sina engagemang. Det ansågs helt en-kelt inte vara rätt att TRIM-symbolen och devisen Trimm dich fanns spridd på
både tänk- och otänkbara varor och att det i TV visades inslag om motion för-knippade med reklam för utrustning och redskap. Det var något som inte skulle kunna förekomma i Sverige, där RF registrerat varumärket hos Patentverket och därmed skyddat det mot dylikt kommersiellt utnyttjande. För övrigt ansågs det kommersiella stadiet vara ett skede av marknadsföringen av motionsidrott som man i Sverige redan hade passerat.22
Enligt Bengt Sevelius, som representerat Sverige (RF) vid en konferens 1973, var man emellertid tvungna att satsa mer metodiskt på marknadsföring av motionsidrott från svensk sida. Allt som kommit fram vid konferensen talade för utnyttjandet av professionella marknadsförare. Han ville trots det inte före-språka att man tog efter den kommersialisering av Sport for All-aktiviteter som fanns i framför allt Kanada, USA och Västtyskland. Men man kunde inte helt utesluta att en viss kommersialisering av TRIM kunde förekomma.23
Den svenska representationen vid de internationella sammankomsterna säkerställdes inte av idrottsrörelsen ensamt. Vid ett symposium om Sport for All i Europarådets regi i Strasbourg i september 1970 var Sverige rikt representerat. Förutom Nils Mårtensson som representerade RF var RF:s motionsidrotts-kommitté och Korpförbundet representerade på utbildningsdepartementets bekostnad. Symposiet hade dessutom förberetts av en särskild arbetsgrupp, i vilken Paul Högberg och Bo Bengtson ingått som ansvariga för att presentera det officiella förslaget om vad man skulle diskutera vid mötet.24 Förutom repre-sentanter från Sverige deltog delegater från Belgien, England, Finland, Holland, Norge, Spanien, Västtyskland och Europarådet vid symposiet.25
Mellan 1967 och 1972 startades större kampanjer för motionsidrott i fjor-ton länder med Norge som första nation. Det fanns en rad problem som var gemensamma för de olika länderna. De genomförda kampanjerna hade visat, att aktiviteterna växte snabbare än resurserna, det vill säga att det rådde brist på utbildade instruktörer och ledare, idrottsanläggningar, idrottsutrustning och pengar. En sann utbredning av en idrott åt alla hade därför en lång väg kvar innan den kunde förverkligas.26 I en del länder upplevde idrottsförbunden även, liksom i Sverige, ett visst motstånd mot att utöka föreningsverksamheten till att omfatta även motionsaktiviteter. Sverige och Finland hade dessutom, på grund av att man hade flera riksorganisationer, stora problem med samordningen av idrottsutbudet. Den lärdom man kunde dra av genomförda kampanjer var att man måste försäkra sig om att en tillräckligt kompetent och välfinansierad or-ganisation stod bakom satsningen på motionsidrott.27
Å
r 1975 antog Europarådets första ministerkonferens för idrott en euro-peisk deklaration om Sport for All. I deklarationens första paragraf slogs det fast
att varje individ hade rätt att utöva idrott och att ingen skulle hindras därifrån av brist på möjligheter. De resterande sju paragraferna talade sedan om hur den första artikeln skulle kunna uppfyllas.28 Vid konferensen hade den svenska jord-bruksministern Svante Lundkvist hållit ett anförande om idrottens roll i det svenska samhället, ett anförande som hade författats på RF:s kansli.29 Det gav Europarådets verksamhet för idrott fastare form och en särskild kommitté för idrott upprättades 1977.30
Det ökade intresset från statligt håll för att främja motionsidrott i ett inter-nationellt sammanhang, vilket bland annat tog sig uttryck i deklarationerna från Unesco och Europarådet, gick inte idrottsrörelsen förbi. Liksom den svenska idrottsrörelsen var de internationella idrottsfederationerna mer än villiga att ta emot stöd från offentliga myndigheter under förutsättning att de inte gav sig på att själva organisera idrottsutövning. När offentliga instanser började visa in-tresse för själva idrottsaktiviteterna reagerade idrottsfolket. Hur kraftigt man reagerade berodde på om det handlade om tävlings- eller motionsidrott, alla försök att rubba på tävlingsidrottsmonopolet avvisades kategoriskt.31 Interna-tionella Olympiska Kommittén, generalförsamlingen för de internaInterna-tionella idrottsfederationerna och de nationella olympiska kommittéerna satte tillsam-mans upp en samarbetskommitté under IOK:s ordförande lord Killanins led-ning för att utreda idrottens förhållande till offentliga instanser. I ett uttalande i mars1978 slog kommittén fast vilka uppgifter de egna medlemsorganisatio-nerna hade, samtidigt som man talade om för de offentliga instanserna vad de borde syssla med. Trots att man deklarerade att organisationerna skulle hjälpa och uppmuntra myndigheter i sina hemländer att organisera idrottsprogram för alla, fanns antydan till en maktkamp mellan den frivilliga idrottens organi-sationer och myndigheterna angående organiserandet av och kontrollen över idrotten på såväl nationell som internationell nivå.32 Vid samma tidpunkt sam-manträdde en mängd europeiska idrottsministrar som förklarade sitt intresse och ansvar för medborgarnas hälsa vilken kunde stärkas med hjälp av idrott.33 Frågan om var det huvudsakliga ansvaret för denna idrott skulle ligga låg tillsy-nes i öppen dag.
De internationella samarbetsförsöken för att öka allmänhetens motions-idrottsutövande lyfter fram tre intressanta frågekomplex: synen på kommersi-ella intressenters plats inom idrotten, vad som skulle rymmas inom det idrotts-begrepp man försökte lansera samt synen på statsmakternas uppgifter i förhål-lande till idrottsrörelsen. Från RF:s sida var man inte helt på det klara över hur man skulle förhålla sig till idrottens kommersialisering i början av 1970-talet. Å
in-tressena verkligen hade inom den svenska idrotten och hur detta påverkade idrottsrörelsens möjligheter att bedriva sina aktiviteter. Från RF:s sida var det ett oeftergivligt krav att alla beslut i frågor som rörde idrottens mål, organisa-tion och aktiviteter fattades inom idrottsrörelsen och inte av intressenter utan-för den.34 Frågor sammanlänkade med idrottens kommersialisering undersök-tes och utreddes därefter under fyra år och utredning kom fram till att stats-finanserna tvingat fram en allians mellan idrottsrörelsen och näringslivet. En-ligt utredningen klarade sig idrottsrörelsen inte utan näringslivets stöd om inte det allmänna trädde in med betydligt mer pengar. Det gällde inte bara elit-idrotten utan all typ av idrottsutövning.35 Trots att det inte fanns någon officiell svensklinje tvekade man från RF:s sida inte inför att kritisera andra länders för-sök att stimulera en ökad fysisk aktivitetsnivå enbart på grund av att de ansågs vara alltför kommersiella. Det framstår som om organisationen hade en restriktivare syn på kommersiella aktörer i början av 1970-talet än vad man haft 20 år tidigare, då man försökte lansera MIKA i samarbete med kommersiella aktörer.
Diskussionen om Sport for All-begreppets innehåll gjorde inga större av-tryck i den svenska debatten. Det flexibla idrottsbegrepp som lanserats av 1965 års idrottsutredning (se kapitel 9) och RF omfattat under större delen av efter-krigstiden gjorde det svårt för alternativa idrottsbegrepp att få genomslag i det offentliga samtalet. En flexibel definition av begreppet var en förutsättning för att ordna in aktiviteterna inom den svenska idrottens enhetsorganisation.
De internationella idrottssammanslutningarna hade samma syn på stats-makternas uppgifter i förhållande till idrottsrörelsen som RF: statsmakterna skulle verka understödjande men inte själva engagera sig aktivt i idrotts-aktiviteter. Samarbetet mellan statsmakterna och RF var trots detta intimt, vil-ket med all önskvärd tydlighet visas av att det anförande om idrottens roll i det svenska samhället, som Svante Lundkvist hållit vid Europarådets minister-konferens 1975, hade författas på RF:s kansli.