Syftet med den här uppsatsen har varit att undersöka under vilka förutsättningar egenanställda har möjlighet att få arbetslöshetsersättning enligt ALF och om nuvarande regelverk behöver förändras för att bättre återspegla situationen på dagens arbetsmarknad och för de personer som verkar på den. Vad gäller den första frågeställningen är det som framgått i rättsfallsanalysen i föregående avsnitt svårt att kalla den rättstillämpning som idag sker i fall som rör egenanställdas tillgång till arbetslöshetsförsäkringen för förutsebar. Egenanställdas rätt till a-kassa får i det närmaste liknas vid ett lotteri. Den egenanställde kan aldrig i förväg veta exakt vilka omständigheter som kommer att spela roll just i dennes fall. Rättsfallsanalysen har visat att olika instanser kan komma till vitt skilda slutsatser trots att de har samma omständigheter att utgå ifrån. Den helhetsbedömning som görs får olika utfall beroende på hur den som gör helhetsbedömningen väljer att vikta olika omständigheter. Även om vissa egenskaper traditionellt ska göra att man räknas som självständig respektive osjälvständig kan något i helhetsbedömningen i det enskilda fallet ändå få vågskålen att tippa över åt andra hållet.
Även om det förekommer att a-kassorna på sina hemsidor uppmanar uppdragstagare och egenanställda att kontakta a-kassan innan de börjar arbeta är kassorna enligt reglerna om beslutsgången i ALF och FL förhindrade att ge några definitiva besked till personen i förväg. För att säkert få veta om man kvalificerar sig som en osjälvständig uppdragstagare måste man således kasta sig ut och pröva vingarna. För de som inte förstår detta blir problemen med a-kassan en kalldusch som i många fall säkert är det sista man behöver när man kommit igång med ett nytt arbete. Många egenanställda tvingas tacka nej till arbete för att inte riskera att förlora sin a-kassa, vilket inte gynnar vare sig den enskilde eller a-kassan och definitivt inte samhället i stort.
Man kan ha förståelse för a-kassornas restriktiva hållning när det kommer till egenanställdas rätt till arbetslöshetsersättning, då en del av kassornas uppdrag består i att se till att arbetslöshetsersättning inte används som inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag. Det totala antalet uppdragstagarärenden hos kassorna var år 2015 fortfarande relativt få. Enligt kassornas egna uppskattningar i en rapport från IAF år 2016 förväntades
63
antalet uppdragsärenden öka med 50% mellan år 2015 och 2019.200 Då kassorna vid
rapportens framtagande saknade möjlighet att föra statistik över antalet uppdragstagar-ärenden då dessa inte var sökbara i det gemensamma datasystemet får man ta siffrorna
med en nypa salt.201 År 2015 hade kassorna och IAF nog troligtvis inte heller förutsett
den stora ökningen av antalet egenanställda som ägt rum under de senaste åren, så kanske har antalet ärenden ökat mer än vad de förutspådde i rapporten från 2016.
Min förhoppning innan jag påbörjade arbetet med denna uppsats var att med hjälp av rättsfallsanalysen kunna få fram en lösning som skulle kunna göra rättstillämpningen lite mer förutsebar. Men de tumregler som finns beträffande vilka egenskaper som oftast återfinns hos självständiga respektive osjälvständiga uppdragstagare följs som visats inte till punkt och pricka i rättstillämpningen och frågan är om det ens är önskvärt att det görs. Varje fall är unikt och en helhetsbedömning måste göras i varje enskilt fall där de olika egenskaperna ställda mot varandra blir mer eller mindre betydelsefulla.
Med kriterierna för osjälvständighet respektive självständighet betraktade utifrån en egenanställds situation kan följande noteras. Beträffande kontroll, arbetsledning och eget ansvar men även platsen för arbetets utförande arbetar idag många anställda med ett stort mått av eget ansvar. Digitaliseringen av arbetslivet har gjort att arbetstagare inte längre behöver kontrolleras rent fysiskt av den som leder arbetet. Många arbetar hemifrån eller på distans. Detta kriterium är således illa anpassat för den situation som råder på dagens arbetsmarknad.
När det gäller egna redskap bör det här göras skillnad på vad för typ av redskap det handlar om. Om någon exempelvis använder sin egen dator i tjänsten, eller någon annan typ av utrustning som är vanligt förekommande i de flesta hushåll, bör denna omständighet tillmätas mindre betydelse än om personen använder sig av specialutrustning som vanligtvis köps in av egenföretagare eller andra som i någon form bedriver näringsverksamhet. I de två senaste kammarrättsfallen där de egenanställda
använde sina egna datorer tog också kammarrätten hänsyn till detta.202
Huruvida man kan åta sig flera uppdrag åt flera uppdragsgivare samtidigt varierar säkerligen mellan olika yrkeskategorier. I vissa uppdrag är det också så att man arbetar heltid och därmed inte kan åta sig fler uppdrag åt andra i större utsträckning än vad en
200 IAF 2016:3, Uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen, s 19.
201 IAF 2016:3, Uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen, s 12.
64
vanlig heltidsanställd person skulle kunna göra. Här menar jag att man i helhetsbedömningen måste undersöka varför antalet uppdragsgivare är fler än två till tre, som i praxis blivit den magiska gränsen för självständighet. Det är enligt mig skillnad på om man likt scenografen i kammarrättsmålet 3054–14 haft fler än tre uppdragsgivare för att man inte kan få arbete inom det specifika yrket hos en och samma uppdragsgivare under på varandra efterföljande perioder, eller om man likt en typisk företagare jobbat parallellt hos olika uppdragsgivare under kortare perioder, kanske inom samma dag.
Beträffande lokalfrågan torde det vara vanligt att egenanställdas arbete ofta utförs hos uppdragsgivaren eller i hemmet. Det finns mig veterligen inget egenanställningsföretag i Sverige som erbjuder sina egenanställda kontorslokaler eller liknande. Det vore kanske annars ett naturligt nästa steg för dessa företag, att som en del av sin service tillhandahålla de egenanställda delade kontorsytor i exempelvis storstäderna. Det vore intressant att se hur detta skulle inverka på helhetsbedömningarna avseende kontroll, arbetsledning och eget ansvar. Själva arbetet skulle ju säkerligen utföras på exakt samma sätt som om den egenanställde hade jobbat ifrån hemmet. Så frågan är hur stor roll skulle det spela att personen suttit i lokaler som tillhandahållits av egenanställningsföretaget, som därmed i teorin skulle kunna utöva någon form av övervakning och arbetsledning, även om det inte skett i praktiken.
Min andra frågeställning i inledningsavsnittet var ifall nuvarande regelverk gällande egenanställdas möjlighet att få arbetslöshetsersättning behöver reformeras för att bättre återspegla situationen på dagens arbetsmarknad och för de personer som verkar på den. Jag anser att dagens uppdelning av företagare och arbetstagare fungerar bra för de personer som lätt går att hänföra till dessa kategorier, men att många egenanställda tyvärr hamnar i kläm när de måste hänföras till den ena eller andra kategorin. Jag inser samtidigt att det är svårt att kategoriskt hävda att alla egenanställda ska betraktas som arbetstagare i arbetslöshetsförsäkringen bara för att de är just egenanställda. Många egenanställda verkar säkerligen som klassiska företagare och ser sig förmodligen mer som egna än som anställda. Frågan om hur uppdragstagare ska hanteras i arbetslöshetsförsäkringen har tagits upp i flera utredningar men aldrig mynnat ut i någon lagstiftning och jag kan ha förståelse för varför man ansett det svårt att lagstifta om den frågan. Men att något svårligen låter sig formuleras kan inte vara en ursäkt för att ha kvar en lagstiftning som inte längre tjänar sina syften, som är att ge trygghet och förutsebarhet till personer som står utan inkomst, på en arbetsmarknad som inte längre ser ut som den en gång gjorde.
65
Om inte lagstiftning är rätt väg att gå utan om man som tidigare utredningar hävdat ska överlämna till rättstillämparna att sätta spelreglerna måste även praxis kunna anpassas efter nya omständigheter och företeelser. Precis som a-kassorna själva efterlyser jag fler vägledande domar. Jag skulle gärna vilja se ett nytt prejudikat där en högre instans ges tillfälle att överväga om det fortfarande kan anses vara rimligt att diskvalificera alla egenanställningsföretag och deras roll som arbetsgivare enbart med anledning av hur kammarrätten tolkade ett enda egenanställningsföretags vittnesmål för nio år sedan, i en tid då egenanställningsbranschen fortfarande var relativt ny och outforskad. För att på riktigt kunna göra en helhetsbedömning måste man väga in hur det aktuella egenanställningsföretagets roll sett ut. Om det i a-kassehänseende faktiskt skulle ha betydelse vilket arbetsgivaransvar ett egenanställningsföretag tagit skulle det vara ett incitament för lite mer oseriösa aktörer att börja ta mer ansvar. Det skulle i förlängningen kunna leda till en uppstramning av branschen med bättre villkor och förutsättningar för de egenanställda. Fler egenanställda skulle också söka sig till de företag som erbjuder mest trygghet. Detta skulle förstås göra det svårare för nystartade egenanställningsföretag som ser en chans till snabba pengar i en växande bransch att etablera sig, då det enda som de då har att konkurrera med är lägre avgifter. Om det är ordning och reda på arbetsmarknaden man är ute efter kanske man ser detta som något positivt, medan andra som vill se fri konkurrens och lika villkor kanske anser att detta snedvrider konkurrensen på ett icke önskvärt sätt.
Lägger man alla förvaltningsrättsfall i kronologisk ordning är de fem fall som gått vidare till kammarrätten bland de åtta tidigaste förvaltningsrättsfallen. Det kan tyda på att något av de senare fallen från förvaltningsrätten har överklagats och just nu väntar på att tas upp till kammarrätten för prövning, eller att kammarrätten inte beviljat prövningstillstånd. Eventuell utgång går bara att spekulera i, men kassorna efterlyser fler vägledande domar då de själva anser att praxis spretar och att det är svårt att bedöma gränsfall utan vägledande domar att ta hjälp av.203 Då mycket har hänt i egenanställningsbranschen sedan det första fallet togs upp i kammarrätten för nio år sedan skulle nya ställningstaganden kring egenanställning behöva göras av kammarrätt eller högre instans. Egenanställning som form att organisera arbete visar inga tecken på att mattas av. Det enda som enligt mig skulle kunna få fenomenet att minska är ändrad lagstiftning, där branschen inte kan överleva pga. nya regler eller restriktioner. I SOU 2018:49 betonade
66
utredarna vikten av att noga följa utvecklingen inom egenanställningsbranschen under kommande år och eventuellt utreda frågan mer ingående i separat utredning, då denna utredning saknade mandat att behandla frågor som inte direkt berörde egenanställningens
påverkan på F-skattesystemet och skatteuppbörden.204 Men tills eventuell lagstiftning är
på plats måste rättstillämparna, som just nu är de som har mandatet att besluta hur uppdragstagarbegreppet och frågorna kring självständighet ska behandlas, försöka hitta en väg till en mer rättssäker och förutsebar praxis kring egenanställdas rätt till a-kassa. För varje dag som går ansluter sig nya företagsamma och inspirerade personer till ett egenanställningsföretag för att pröva en idé, få mer makt över sitt eget arbete eller för att de helt enkelt inte kan få en tillsvidareanställning inom sin bransch. Dessa personer förtjänar samma möjlighet till att kunna förutse sina rättigheter i a-kassehänseende som alla andra.
”Problem uppstår när regelverk som formats utifrån arbetsvillkor som dominerat på en äldre arbetsmarknad ska tillämpas på nya situationer. Detta gäller i hög grad arbetslöshetsförsäkringen.”205 Detta uttalande är taget från förarbetena till nuvarande arbetslöshetsförsäkring. Den verklighet som då hade sprungit ikapp det gamla regelverket har nu drygt tjugo år senare sprungits ikapp av den situation som råder på dagens arbetsmarknad. I februari 2018 tillsatte regeringen som tidigare nämnt en ny utredning vid namn En ny arbetslöshetsförsäkring för fler, grundad på inkomster. I direktivet konstateras ännu en gång att arbetslöshetsförsäkringen inte är anpassad efter situationen som råder på dagens arbetsmarknad och att personer som vare sig är anställda eller företagare (uppdragstagare) eller en kombination av båda (kombinatörer) har svårt att förutse sitt försäkringsskydd. Enligt direktivet behöver arbetslöshetsförsäkringen återigen ses över för att skapa förutsebarhet för den som förvärvsarbetar, oavsett i vilken form
förvärvsarbetet utförs.206 Jag hoppas att kan detta vara en öppning för att se över reglerna
för egenanställning och a-kassa så att fler personer slipper hamna i kläm i ett regelverk som inte är anpassat för framtidens eller ens till dagens arbetsmarknad. Precis som Arvas skriver i sin rapport hos Tillväxtverket är det viktigt att den egenanställdes grundtrygghet inte rycks undan när motivet för egenanställningen är att söka arbete – inte att starta företag.207
204 SOU 2018:49, s 224–225.
205 SOU 1996:150, s 46.
206 Dir. 2018:8, s 2.
67