Tidigare utredningar om uppdragstagarbegreppet i ALF

Uppdragstagarbegreppet har behandlats i ett flertal utredningar och förarbeten under de senaste tjugo åren. Ingen av dessa förarbeten har dock lyckats presentera ett förslag till att kodifiera uppdragstagarbegreppet som varit så bra att det resulterat i konkret lagstiftning.

I SOU 1996:150, som ligger bakom lagen om arbetslöshetsförsäkring, ansåg utredarna att det inte borde införas ett uppdragstagarbegrepp i arbetslöshetsförsäkringen och att

uppdragsverksamhet lämpade sig bäst att utföra i företagsform.¹⁰⁰ Man ansåg dock att

uppdragstagare i vissa fall skulle ha möjlighet att få arbetslöshetsersättning enligt

arbetstagarreglerna.101 De kriterier som där föreslogs var bland annat att uppdragstagaren

i sin verksamhet skulle ha omfattats av kollektivavtal, där kollektivavtalsparterna ansett att ett anställningsförhållande förelegat, och att uppdragstagaren inte fick ha innehaft F-skattsedel för det aktuella arbetet. Uppdragen skulle dessutom vara av den arten att de förmedlats av arbetsförmedlingen, vilken också skulle ha tillsatt en rad åtgärder för att få

uppdragstagaren ur arbetslöshet.¹⁰²

I prop. 1996/97:107, med vilken ALF sedan trädde i kraft, anfördes att regeringen övervägt om särskilda regler för uppdragstagares rätt till arbetslöshetsersättning skulle införas, likt utredningen föreslagit. Regeringen hade dock funnit att uppdragstagar-begreppet var så komplext att det inte lämpade sig för reglering i lag, utan att det istället borde vara en fråga för rättstillämpningen. Då uppdragstagare i många fall hade en med arbetstagare jämbördig ställning betonade regeringen att tillämpningen borde ske utifrån att det skulle finnas realistiska möjligheter för en uppdragstagare att få a-kassa i brist på uppdrag.¹⁰³

I SOU 2008:89, som hade i uppdrag att utreda trygghetssystemen för företagare, konstaterades att antalet uppdragstagare stadigt ökat och att flera av dem hade en

99 IAF 2016:3, Uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen, s 16.

100 SOU 1996:150, s 228.

101 SOU 1996:150, s 224.

102 SOU 1996:150, s 224 och 227.

34

arbetssituation som kunde likställas med företagares. Man nämnde särskilt egenanställda, som i utredningen angavs vara personer som lät sig anställas av särskilda bolag för att

därigenom utföra arbete för olika uppdragsgivare.¹⁰⁴ Utredningen ansåg att det föreföll

vara liten skillnad mellan en egenanställd och den service denne erhöll från egenanställningsföretaget, som mot en avgift tjänstgjorde som den egenanställdes arbetsgivare, och en näringsidkare som köpte motsvarande tjänster från en fakturerings-

eller redovisningsbyrå.¹⁰⁵ Man betonade dock att inte alla uppdragstagare eller

egenanställda bedrev verksamhet som kunde likställas med näringsverksamhet. Likt föregående utredningar ansåg även denna att det inte var möjligt att göra en generell reglering i lagtext av i exakt vilka situationer en uppdragstagare skulle anses vara en företagare i arbetslöshetsförsäkringen. Man ansåg dock att det för en rättvis tillämpning av ALF samt för att motverka snedvridning av konkurrensen var nödvändigt att i lagtext åtminstone tydliggöra att uppdragstagare kunde bli att betrakta som företagare enligt ALF. Personer som utförde sina uppdrag enligt villkor som var jämförbara med dem som förelåg för uppdragstagare som bedrev näringsverksamhet skulle enligt utredningen betraktas som företagare. Omständigheter att ta hänsyn till i den bedömningen skulle vara uppdragstagarens självständighet och möjlighet att själv bestämma över arbetet och dess omfattning.¹⁰⁶ De förslag som presenterades av utredningen ledde dock inte till någon lagstiftning.

Några år senare tillsattes ytterligare en utredning, SOU 2011:52, som specifikt berörde frågan om uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen. Inte heller denna utredning ledde fram till någon kodifiering i lag. I utredningen presenterades regler för att göra gränsdragningen mellan företagare och arbetstagare tydligare och lättare att förutse. Reglerna uppgavs vara utformade mot bakgrund av redan etablerad rättspraxis på området

och skulle därmed inte innebära någon egentlig saklig förändring.¹⁰⁷ Förslaget innebar att

definitionen av företagare som hänvisade till 13 kap. 1 § första stycket IL skulle kompletteras med ett antal schablonregler. Enligt den första schablonregeln skulle en sökande som tidigare innehaft F-skattsedel eller på annat sätt varit registrerad som näringsidkare alltid bli betraktad som företagare. Den andra schablonregeln innebar att en sökande som inte haft en sådan registrering eller F-skattsedel skulle betraktas som

104 SOU 2008:89, s 82.

105 SOU 2008:89, s 222.

106 SOU 2008:89, s 222.

35

arbetstagare, förutsatt att han inte haft fler än två uppdragsgivare.¹⁰⁸ Om man inte kunde

använda sig av schablonreglerna föreslogs en hjälpregel som kunde användas vid bedömningen av om en person med fler än två uppdragsgivare skulle betraktas som företagare. Enligt hjälpregeln skulle särskilt beaktas i vilken utsträckning personen varit beroende av uppdragsgivaren och på vilket sätt denne varit inordnad i uppdragsgivarens verksamhet.¹⁰⁹ Slutligen föreslogs en regel som särskilt riktade sig mot personer som arbetat som egenanställda. I de fall där det krävdes en helhetsbedömning, eller när man skulle fastställa antalet uppdragsgivare, föreslogs att man skulle bortse från egenanställningsföretaget och räkna antalet ”egentliga” uppdragsgivare. Förslagen uppgavs bidra till att de försäkrade fick lättare att förutse sitt försäkringsskydd och att kassorna skulle slippa göra helhetsbedömningar i de fall schablonreglerna kunde tillämpas. Anlitandet av egenanställningsföretag skulle inte heller i sig påverka möjligheterna att få ersättning, eftersom man skulle bortse från att det fanns ett

egenanställningsföretag med i bilden.110 Trots att denna SOU inte ledde fram till någon

lagstiftning refereras den ofta till i de rättsfall som berör egenanställdas rätt till arbetslöshetsförsäkring, av såväl domstolen som av a-kassorna, vilket också kommer framgå av rättsfallsanalysen i kommande två kapitel.

I dir. 2012:90, som var ett tilläggsdirektiv till den parlamentariska

socialförsäkringsutredningen som mynnade ut i SOU 2015:21 Mer trygghet och bättre

försäkring, anfördes att förslaget om schablonreglerna i utredningen om uppdragstagare

i arbetslöshetsförsäkringen inte löste alla frågor.¹¹¹ Enligt regeringen innebar

utformningen av regelverket kring uppdragstagare en risk för att lika fall behandlades olika och en svårighet för den enskilde att förutse hur regelverket skulle tillämpas.¹¹² Socialförsäkringsutredningen gavs i uppdrag att på nytt analysera frågan och föreslå en reglering som kunde tydliggöra uppdragstagarens ställning i arbetslöshetsförsäkringen. Förslaget skulle, om det var möjligt, ge en definition av vem som var att anse som uppdragstagare respektive uppdragsgivare. Förslaget skulle även underlätta för

människor att växla mellan anställning, uppdrag och företagande.113

108 SOU 2011:52, s 9. 109 SOU 2011:52, s 10. 110 SOU 2011:52, s 10. 111 Dir. 2012:90, s 7. 112 Dir. 2012:90, s 8. 113 Dir. 2012:90, s 8.

36

Inte heller denna gång lyckades dock utredarna få fram något konkret förslag, utan menade att intresset för ökad tydlighet i författningsbestämmelser borde vägas mot intresset av att kunna ta hänsyn till varierande omständigheter i de situationer som

författningsbestämmelserna avsett reglera.¹¹⁴ Då regler med litet manövreringsutrymme

riskerar att leda till obefogade skillnader mellan olika personer ansåg man att oklarheterna kring uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen istället borde hanteras inom ramen för socialförsäkringsutredningens förslag till ökad likformighet i rättstillämpningen inom arbetslöshetsförsäkringen. Bland annat föreslogs att en myndighet skulle få utfärda

allmänna råd eller lämna tolkningsbesked på begäran från enskilda arbetslöshetskassor.¹¹⁵

I februari 2018 tillsattes ännu en utredning på a-kassans område genom dir. 2018:8, En

ny arbetslöshetsförsäkring för fler, grundad på inkomster. Utredningen skall redovisas

senast den 31 januari 2020. Enligt direktivet skall utredningen analysera och föreslå ett mer ändamålsenligt regelverk anpassat till nya förutsättningar, med ökad förutsebarhet

och minskad administration.¹¹⁶ I direktivet konstateras återigen att personer som varken

är företagare eller arbetstagare, dvs. uppdragstagare och så kallade kombinatörer, har svårt att förutse sitt försäkringsskydd och att arbetslöshetsförsäkringen är illa anpassad till de förhållanden som råder på dagens arbetsmarknad. Enligt direktivet behöver arbetslöshetsförsäkringen därför ses över för att skapa förutsebarhet för den som

förvärvsarbetar, oavsett i vilken form förvärvsarbetet utförs.¹¹⁷ Omotiverade skillnader i

arbetslöshetsförsäkringen mellan egenföretagare, kombinatörer, uppdragstagare och

anställda bör även utjämnas.¹¹⁸

Sammanfattningsvis kan konstateras att det länge varit känt att personer som räknas som uppdragstagare haft svårt att förutse sitt försäkringsskydd i arbetslöshetsförsäkringen och att det gjorts ett flertal försök att komma tillrätta med detta. I kommande två kapitel kommer jag att gå igenom den praxis som finns tillgänglig avseende egenanställdas rätt till arbetslöshetsersättning och som tydligt visar hur nuvarande lagstiftning (eller brist därpå) får utslag i den praktiska rättstillämpningen.

114 SOU 2015:21, s 965–966. 115 SOU 2015:21, s 859–860 och 966. 116 Dir. 2018:8, s 1. 117 Dir. 2018:8, s 2. 118 Dir. 2018:8, s 8.

37