Juridiska institutionen
Höstterminen 2018
Examensarbete i civilrätt, särskilt arbetsrätt
30 högskolepoäng
Egenanställda och
arbetslöshetsförsäkringen
En studie av egenanställdas rätt till a-kassa
The umbrella contractor’s access to unemployment benefits
Författare: Fannie Wellhagen
3
Innehållsförteckning
Förkortningar 5
1 Inledning 7
1.1 Bakgrund och problemformulering 7
1.2 Syfte och frågeställningar 9
1.3 Metod och material 9
1.4 Avgränsningar 11
1.5 Definitioner 11
1.6 Disposition 12
2 Egenanställningens framväxt och konstruktion 13
2.1 Den nya arbetsmarknaden 13
2.2 Egenanställningsföretagens framväxt 13
2.3 Egenanställningens konstruktion 14
2.4 Egenanställningsföretagens branschorganisation 17
3 A-kassorna och arbetslöshetsförsäkringen 19
3.1 Historia 19
3.2 Dagens arbetslöshetskassor och arbetslöshetsförsäkring 20
3.3 Organisation och tillsyn 22
3.3.1 Sveriges a-kassor 22
3.3.2 Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) 23 4 Företagare, arbetstagare och uppdragstagare enligt ALF 24
4.1 Inledning 24
4.2 Definitionen av företagare i ALF 25
4.3 Reglerna om återkrav och uteslutning i ALF och LAK 27
4.4 Arbetstagarbegreppet i ALF 28
4.5 Uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen 31
4
4.5.2 Tidigare utredningar om uppdragstagarbegreppet i ALF 33
5 Rättsfall från kammarrätterna 37
5.1 Inledning 37
5.2 Kammarrätten i Göteborg, mål nr 3059–09, meddelad 2010-05-11 37
5.3 Kammarrätten i Stockholm, mål nr 3157–11, meddelad 2011-12-12 42
5.4 Kammarrätten i Stockholm, mål nr 3054–14, meddelad 2015-02-06 45
5.5 Kammarrätten i Göteborg, mål nr 911–15, meddelad 2015-09-30 47
5.6 Kammarrätten i Jönköping, mål nr 3006–15, meddelad 2016-10-10 50
5.7 Sammanfattande kommentarer 53
6 Rättsfall från förvaltningsrätterna 56
7 Avslutande diskussion 62
5
Förkortningar
A-kassa Arbetslöshetskassa, alternativt arbetslöshetsersättning
A-skattsedel Skattsedel för personer som är anställda löntagare
ALF Lag (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring
Dir. Kommittédirektiv
Ds Departementsserien
EU Europeiska unionen
F-skattsedel Skattsedel för näringsverksamhet
FL Förvaltningslag (2017:900)
FR Förvaltningsrätten
IAF Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen
IL Inkomstskattelag (1999:1229)
KamR Kammarrätten
LAK Lag (1997:239) om arbetslöshetskassor
LAS Lag (1982:80) om anställningsskydd
LO Landsorganisationen
LR Länsrätten
Prop. Proposition
SO Sveriges a-kassor (Arbetslöshetskassornas samorganisation)
SOU Statens offentliga utredningar
7
1 Inledning
1.1 Bakgrund och problemformulering
Under de senaste årtiondena har arbetsmarknaden förändrats från att vara en marknad där arbetskraft verkat i statiska former till att övergå till mer flexibla arbets- och anställningsformer. Digitaliseringen har möjliggjort arbete på distans och en ökad självständighet och arbete under eget ansvar är något som i vissa branscher inte bara är
önskvärt utan kanske rentav en förutsättning.1 På denna nya arbetsmarknad har fenomenet
att anställa och att arbeta i en allmän visstidsanställning som så kallad egenanställd fullkomligen exploderat. Egenanställningen har ökat med ca 55% årligen under de senaste
sex åren och i april 2018 arbetade 45 000 personer i Sverige som egenanställda.2
Egenanställning är inte ett rättsligt begrepp, utan vad som är att betrakta som egenanställning och vilka villkor som gäller för de olika parterna i denna konstruktion varierar beroende på vem som ges tillfälle att definiera företeelsen. Egenanställning behandlades utförligt i SOU 2018:49, som hade i uppdrag att se över F-skattesystemet och särskilt analysera användandet av faktureringsplattformar, egenanställningsföretag
och liknande.3 Av denna SOU kan man utläsa att egenanställning generellt sett innebär
att en person ansluter sig till ett egenanställningsföretag där denne erhåller en allmän visstidsanställning för att utföra ett eller flera uppdrag hos en uppdragsgivare, som alltså inte är egenanställningsföretaget. I och med anslutningen får personen en reglerad rätt att upphandla uppdrag för egenanställningsföretagets räkning. Med detta menas att personen själv letar uppdrag som den sedan utför i egenanställningsföretagets regi. Egenanställningsföretaget fakturerar uppdragsgivaren, redovisar skatter och sociala avgifter till Skatteverket och betalar ut resterande del av fakturabeloppet som lön till den egenanställde. Från fakturabeloppet dras även en typ av provision eller avgift som tillfaller egenanställningsföretaget. I denna avgift ingår ofta en rad förmåner, som exempelvis ansvarsförsäkring och olycksfallsförsäkring under arbetstid. Den egenanställde verkar sedan under egenanställningsföretagets F-skattsedel under
1 Ds 2002:56, s 89 och IFTF, Robotisering, urbanisering, gig economy – krafter som påverkar framtidens arbetsliv, s
3–4.
8
varierande grad av självständighet och erlägger A-skatt likt en anställd på de inkomster som han tjänar.4
Genom denna konstruktion ges den egenanställde alltså möjlighet att fakturera för uppdrag genom egenanställningsföretaget, och behöver därmed inte starta ett eget företag för att kunna bli faktureringsbar. I yrken där arbetsgivarna länge önskat faktureringsbar arbetskraft och tillsvidareanställning varit närapå en omöjlighet, som exempelvis inom mediabranschen och i kultursektorn, har egenanställningsformen funnits under lång tid. Vad som hänt de senaste åren är dock att egenanställningen letat sig in även i yrken där tillsvidareanställning tidigare varit norm.5 Det råder delade meningar om upphovet till denna utveckling. Vissa menar att den ökade förekomsten av egenanställda drivits av uppdragsgivarna, som genom egenanställningsformen hittat en möjlighet att anlita arbetskraft utan att behöva ta på sig det ansvar som följer av att tillsvidareanställa.6 Andra menar att arbetstagarna i egenanställningsformen fått en chans att själva ta makten över sin arbetssituation och givits en möjlighet att testa affärsidéer utan den administrativa bördan som följer av att starta ett eget företag.7 Oavsett ursprung är det dock klart att användandet av egenanställning som form att organisera arbete inte visar några tecken på att mattas av. Men vad händer med de traditionella trygghetssystemen för arbetstagare, som exempelvis arbetslöshetsförsäkringen som i mångt och mycket byggts upp runt tillsvidareanställningen som norm, när nya anställningsformer växer fram? Och vad får det för konsekvenser för den enskilde egenanställde?
I denna uppsats kommer jag att undersöka under vilka förutsättningar egenanställda har tillgång till arbetslöshetsersättning så som den formulerats i lag (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF. Lagen är uppbyggd kring dikotomin arbetstagare och företagare, något mellanting finns inte. De personer som i a-kassornas ögon vid en första anblick inte passar in i någon av dessa kategorier kallas för uppdragstagare. För att kunna avgöra vilken av förutnämnda kategorier en uppdragstagare tillhör tittar man på hur självständig uppdragstagaren varit i förhållande till uppdragsgivaren, där en osjälvständig uppdragstagare inordnas under arbetstagarreglerna i ALF, medan självständiga
4 Denna definition är en sammanfattning av hur Skatteverket, Försäkringskassan och Egenanställningsföretagens
branschorganisation valt att definiera begreppet ”egenanställning” i SOU 2018:49, s 155–156.
5 SOU 2018:49, s 172–173.
6 SOU 2011:52, s 55–56, IFTF, Robotisering, urbanisering, gig economy – krafter som påverkar framtidens arbetsliv,
s 4 och Arvas, Egenanställning – en väg till arbete för långtidsarbetslösa, s 17.
9
uppdragstagare betraktas som företagare.8 För den egenanställde, som i formell mening
innehar en allmän visstidsanställning hos ett egenanställningsföretag men verkar på den uppdragsbaserade arbetsmarknaden under varierande grad av självständighet, innebär det att personen i a-kassans helhetsbedömning kommer att subsumeras under någon av dessa kategorier, med vitt skilda konsekvenser som följd. Medan egenanställda som i ALF:s mening betraktas som arbetstagare har rätt till arbetslöshetsersättning blir egenanställda som hamnar i företagarkategorin utan. De som hamnar i företagarkategorin tvingas också i vissa fall betala tillbaka redan utbetald ersättning till kassan och riskerar att uteslutas som medlemmar. Den praxis som finns på området spretar och ger inga tydliga svar om
när en egenanställd ska hänföras till den ena eller andra kategorin.9
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att försöka bringa klarhet i den situation som råder kring egenanställdas rätt till a-kassa. Jag kommer att utgå från följande frågeställningar i mitt arbete:
- Under vilka förutsättningar har egenanställda möjlighet att få arbetslöshets-ersättning enligt ALF?
- Behöver nuvarande regelverk gällande egenanställdas möjlighet att få arbetslöshetsersättning reformeras för att bättre återspegla situationen på dagens arbetsmarknad och för de personer som verkar på den?
1.3 Metod och material
För att besvara mina frågeställningar kommer jag dels att använda mig av en rättsdogmatisk metod. Rättsdogmatisk metod innebär att man försöker tolka gällande rätt genom analys av det juridiska material som finns tillgängligt, som exempelvis
lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och doktrin.10 Det har visat sig vara en utmaning att
använda en sådan metod på en företeelse som saknar uttrycklig lagstiftning eller
8 Dir. 2010:128, s 2–3 och SOU 2018:49, s 92.
10
avgöranden i högsta instans. Den rättsdogmatiska metoden kommer främst att användas i de deskriptiva delarna av uppsatsen. En stor del av uppsatsen består dock i att visa hur gällande rätt tillämpas i praktiken och vad det får för effekter, och i de delarna har jag istället använt mig av en rättsanalytisk metod. Den rättsanalytiska metoden är inte begränsad till att enbart utgå ifrån rättskällor, utan alla former av material som bidrar till
analysen kan användas.11
Då egenanställning är ett relativt nytt begrepp finns inte särskilt mycket skrivet i klassisk doktrin. Som jämförelse kan nämnas att Källström och Malmberg omnämner egenanställning med endast sex meningar i senaste upplagan av Anställningsförhållandet
från 2016.12 Däremot har egenanställning tagits upp i ett flertal SOU:er, propositioner och
andra förarbeten. Egenanställning behandlas också i diverse rapporter från myndigheter som Tillväxtverket och andra aktörer som exempelvis TCO:s tankesmedja Futurion. Till skillnad från förarbetena är de sistnämnda rapporterna utgivna av en intresseorganisation och jag har läst rapporterna med detta i åtanke. Jag har även behövt använda mig av elektroniska källor, däribland den information som några av egenanställningsföretagen, Egenanställningsföretagens branschorganisation och a-kassorna själva publicerat på sina hemsidor. Även i de fall jag använt mig av sådan information har jag beaktat avsändaren för att kunna bedöma tillförlitligheten i materialet. Eftersom uppsatsämnet inte bara berör egenanställning utan även a-kassorna och deras organisation samt ALF har jag använt mig av material från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) som är tillsynsmyndighet för a-kassorna och deras verksamhet. Även för denna del av uppsatsen finns mycket material i tidigare utredningar och förarbeten som gjorts kring a-kassorna och arbetslöshetsförsäkringen och som visat sig vara användbart för mig.
För att visa vad gällande rätt får för effekter kommer jag i två kapitel i slutet av uppsatsen redogöra för den praxis som finns beträffande egenanställdas rätt till arbetslöshets-ersättning. I skrivande stund finns inga rättsfall från högsta instans, bara från kammarrätt och förvaltningsrätt. Jag är medveten om att det är svårt att dra några generella slutsatser av rättsfall från lägsta instans. De ger dock en bild av hur rättstillämpningen kring denna nya företeelse går till i praktiken. De konsekvenser som nuvarande lagstiftning, som är uppbyggd kring klassiska arbetstagarförhållanden, leder till för den enskilde egenanställde i a-kassornas och domstolarnas helhetsbedömningar är just det som jag vill
11
belysa med denna uppsats. Därför är en genomgång av praxis relevant även om det saknas fall från högsta instans.
1.4 Avgränsningar
Uppsatsen kommer att fokusera på förhållandet på den svenska arbetsmarknaden. Några komparativa inslag kommer alltså inte att förekomma. Uppsatsen kommer inte heller att behandla huruvida egenanställda ska betraktas som arbetstagare hos egenanställnings-företaget eller hos uppdragsgivaren i civilrättslig mening. Det är annars en intressant fråga som ännu inte prövats i domstol. Jag kommer inte heller redogöra närmare för de så kallade grundvillkoren för att få arbetslöshetsersättning i ALF, då det inte tillför något till frågeställningarna som denna uppsats är avsedd att besvara. Eftersom framställningen kommer att fokusera på helhetsbedömningen där det ska avgöras om den egenanställde ska bli betraktad som antingen självständig eller osjälvständig uppdragstagare kommer jag att behöva utgå ifrån att grundvillkoren för arbetslöshetsersättning redan är uppfyllda eller ska prövas separat när a-kassornas och domstolarnas helhetsbedömningar av graden av självständighet tar vid.
1.5 Definitioner
Det finns ingen egentlig samsyn kring vad en egenanställd är och vilka rättigheter och
skyldigheter som tillkommer denne, vilket också kommer framgå senare i uppsatsen.13
Ordet egenanställd är inget rättsligt begrepp, utan ett och samma fenomen kan i olika sammanhang av politiska eller andra skäl benämnas egenanställning, självanställning eller faktureringsanställning. Egenanställningsföretagen kallas ibland också för självanställningsföretag, plattformsföretag eller faktureringsbolag.14 Det enda av dessa ord som finns i SAOL är dock ”egenanställning” och det är också det ord som används av Egenanställningsföretagens branschorganisation, Skatteverket och i flertalet offentliga utredningar. I denna uppsats kommer jag därför uteslutande använda mig av orden egenanställning, egenanställd, den egenanställde, de egenanställda och
13 SOU 2018:49, s 219.
14 Se exempelvis https://www.unionensakassa.se/forsakringen/uppdragstagare/ och
12
företag utom i de fall då sammanhanget kräver annorlunda, som exempelvis för att belysa bristen på samsyn. Uppdragsgivaren som den egenanställde utför uppdraget för eller hos kommer jag att benämna antingen ”kunden” eller ”uppdragsgivaren”, då det tycks vara
etablerad nomenklatur inom egenanställningsbranschen.15 När det gäller
arbetslöshetsförsäkringen och ersättning enligt ALF kommer jag att växla mellan orden ”arbetslöshetsersättning” och ”a-kassa” av stilistiska skäl. Ordet ”a-kassa” kan syfta till antingen ersättningen eller själva arbetslöshetskassan (”kassan”) som betalar ut ersättningen. Vilket av det jag menar i det enskilda fallet kommer att framgå av kontexten.
1.6 Disposition
Uppsatsen inleds med ett kapitel om egenanställning, där jag kommer introducera egenanställningsformen och redogöra för dess historia, konstruktion och framväxt på den svenska arbetsmarknaden. Därefter följer ett kapitel om arbetslöshetskassornas historia, organisation och tillsyn tillsammans med en beskrivning av dagens a-kassor och arbetslöshetsförsäkring. Jag kommer sedan redogöra för reglerna kring företagare och arbetstagare i ALF. I samband med det följer även ett avsnitt om reglerna om återkrav av redan utbetald arbetslöshetsersättning och uteslutning ur kassan. Eftersom de egenanställda enligt a-kassornas praxis klassas som uppdragstagare vid frågor som rör arbetslöshetsförsäkringen kommer jag särskilt att beröra uppdragstagarbegreppet och de tidigare utredningar som gjorts kring detta i a-kassehänseende. Därefter följer två kapitel med analys av de rättsfall som finns på området. Analysen kommer bestå av rättsfall från kammarrätt och förvaltningsrätt, då praxis från högsta instans i skrivande stund saknas. De fem kammarrättsfallen kommer jag analysera ingående, medan de fjorton förvaltningsrättsfallen analyseras mer översiktligt. Övrig analys och diskussion kommer jag i stor utsträckning föra i anslutning till varje kapitel i uppsatsen, men även i ett avslutande diskussionskapitel där jag sammanfattar det som framkommit i uppsatsen kring mina frågeställningar.
15 Se exempelvis http://egenanstallning.org/index/definition, https://www.frilansfinans.se/sa-har-fungerar-det/ och
13
2 Egenanställningens framväxt och konstruktion
2.1 Den nya arbetsmarknaden
I SOU 1996:150, som ligger till grund för dagens arbetslöshetsförsäkring, siade utredarna om framtidens arbetsmarknad. De förändringar som då hade skett på arbetsmarknaden under första halvan av 1990-talet avseende den ökade andelen tillfälliga anställningar
kunde enligt utredningen förklaras bero på naturliga konjunkturvariationer.16 Man uteslöt
dock inte att framtidens arbetsmarknad kunde komma att förändras i riktning mot mer
flexibla anställningsformer och rörlighet mellan arbetsgivare.17 Utredningen tillkom
innan möjligheten att arbeta på distans över nätet slog igenom. Ordet internet förekommer överhuvudtaget inte i den drygt 500 sidor långa utredningen.
Drygt tjugo år senare är det tydligt att globaliseringen och ökade krav på flexibilitet har givit upphov till en ökad mängd frilansare på den svenska arbetsmarknaden. Allt fler lever utanför den traditionella tillsvidareanställningen och söker kortare uppdrag eller ”gig”. Vissa personer gör detta av egen fri vilja, medan andra tvingats till det då företag väljer att anlita istället för att anställa.18 Såväl ordet gigekonomi (från engelskans ”gig economy”) som ordet egenanställningsföretag fanns med bland Språkrådets lista över nyord 2016, där definitionen för gigekonomi angavs vara ”ekonomi som bygger på tillfälliga uppdrag eller anställningar” och egenanställningsföretag ett ”företag som sluter avtal med frilansare som går ut på att frilansarna ska kunna fungera mer som anställda än
som egenföretagare”.19
2.2 Egenanställningsföretagens framväxt
De första egenanställningsföretagen såg dagens ljus i början av 1990-talet. Det råder dock oklarhet kring vilken juridisk form dessa första egenanställningar hade, och om det verkligen var egenanställningar så som de definieras av branschen idag.20 De första
16 SOU 1996:150, s 64. 17 SOU 1996:150, s 71.
18 Ds 2002:56, s 89, IFTF, Robotisering, urbanisering, gig economy – krafter som påverkar framtidens arbetsliv, s 3–
4 och Arvas, Egenanställning – en väg till arbete för långtidsarbetslösa, s 31.
14
egenanställningsföretagen anses ha uppkommit ur uppdragsgivarnas önskan att kunna
tillgodogöra sig faktureringsbar personal.21 Det första kommersiella
egenanställnings-företaget samarbetade med TRR Trygghetsrådet för att hjälpa enstaka arbetssökande
personer att fakturera för uppdrag utan att själva behöva starta eget företag.22 Sveriges
idag största egenanställningsföretag Frilans Finans grundades 1998, som en avknoppad
del från ett artistförmedlingsföretag.23 Det första kammarrättsfallet om egenanställdas rätt
till a-kassa, som kommer att refereras i rättsfallsanalysen, rörde en egenanställd som arbetat på egenanställningsföretaget Bolagsbolaget. Detta bolag startade sin
egenanställningsverksamhet 1999, men då under benämningen ”självanställning”.24
Egenanställningsbranschens framväxt under 1990-talet och i början av 2000-talet var ganska blygsam, men fick ett uppsving i och med de utökade möjligheterna att anställa personal i allmän visstidsanställning som trädde i kraft 2008.25 Den utveckling som skedde under 2010-talet har även ansetts bero på hårdare press på arbetsmarknaden i
kombination med ökad kunskap om egenanställning som alternativ.26 Eftersom branschen
växte successivt fick de med tiden även ökade resurser till marknadsföring.27 Sedan 2012
har egenanställningen ökat med ca 55% årligen och i april 2018 arbetade 45 000 personer
i Sverige som egenanställda.28
2.3 Egenanställningens konstruktion
Som nämndes i inledningen till denna uppsats saknas det en fastställd definition av vad egenanställning innebär och villkoren kan variera mellan olika egenanställningsföretag. Det saknas lagstiftning som specifikt reglerar egenanställning och anställningen som sådan har inte prövats i domstol. I samband med att regeringen tillsatte en utredning beträffande F-skattesystemet i slutet av 2017 tittade utredarna närmare på egenanställning
och bad ett antal myndigheter och aktörer på arbetsmarknaden definiera företeelsen.29 Ur
denna utredning kan man sammanfattningsvis utläsa att egenanställning generellt sett
15
innebär att en person ansluter sig till ett egenanställningsföretag där den erhåller en allmän visstidsanställning för att utföra ett eller flera uppdrag. Den allmänna visstids-anställningen som den egenanställde erhåller hos egenanställningsföretaget finns reglerad i 5 § 1 p. i lag (1982:80) om anställningsskydd (LAS). I och med anslutningen får den egenanställde en reglerad rätt att upphandla uppdrag för egenanställningsföretagets räkning. Med detta menas att den egenanställde själv letar uppdrag som denne sedan tar med till egenanställningsföretaget, som sedan väljer att tacka ja eller nej till att stå som juridisk motpart till uppdragsgivaren när den egenanställde utför uppdraget. Egenanställningsföretaget fakturerar uppdragsgivaren, redovisar skatt och sociala avgifter till Skatteverket och betalar ut lön till den egenanställde. Från fakturabeloppet dras även en typ av provision eller avgift som tillfaller egenanställningsföretaget. I denna
avgift ingår ofta en rad förmåner, som exempelvis ansvarsförsäkring,
olycksfallsförsäkring under arbetstid och inkassoservice. Den egenanställde verkar under
egenanställningsföretagets F-skattsedel och erlägger A-skatt likt en anställd.30
Källström och Malmberg behandlar egenanställning ytterst översiktligt i samband med ett kapitel som rör uthyrning av arbetstagare och andra trepartsförhållanden. De beskriver egenanställning så här:
”Den arbetspresterande – ofta en frilansare eller konsult – förhandlar med en beställare om att utföra arbete för denne. Den arbetspresterande parten sluter dock inte arbetsavtalet i eget namn, utan detta avtal träffas i stället med ett s.k. egenanställningsföretag (huvudmannen), vilket i sin tur anställer den arbetspresterande för att utföra arbetet. Egenanställningsföretaget har F-skatt och fakturerar beställaren, redovisar arbetsgivaravgifter och gör skatteavdrag samt gör avdrag för egen provision. Företaget betalar sedan ut resten som lön till den arbetspresterande parten. Vilka förpliktelser som gäller mellan de tre parterna har inte varit föremål för någon rättspraxis.31
Egenanställningsföretaget matchar typiskt sett inte sina egenanställda mot potentiella uppdragsgivare och kunder, utan kontakten knyts oftast direkt mellan uppdragsgivaren och den egenanställde.32 Detta är också en av skiljelinjerna mot bemanningsföretagen som ofta matchar sina bemanningsanställda mot uppdragsgivare som en del av sin
30 SOU 2018:49, s 155–156.
31 Källström och Malmberg, Anställningsförhållandet, s 47–48.
16
affärsverksamhet.33 I egenanställningsbranschen ligger initiativet hos den egenanställde,
som därmed har ett stort mått av självständighet och rörelsefrihet i jämförelse med en traditionellt tillsvidareanställd arbetstagare.
En annan skiljelinje mot bemanningsbranschen är att de egenanställda inte har någon anställning mellan uppdragen och därmed inte uppbär garantilön och andra förmåner som
ofta ingår i en bemanningsanställning.34 Uthyrning av arbetskraft var länge förbjudet i
Sverige. Så sent som 1991 togs de första stegen mot avreglering av förbudet genom införandet av lag (1991:746) om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft. Lagen gjorde det tillåtet att hyra ut arbetskraft, med vissa begränsningar.35 Dagens bemanningsföretag och de villkor som gäller för dem är till stor del kodifierad i såväl
speciallagstiftning som kollektivavtal.36 För egenanställningsbranschen finns däremot
varken kollektivavtal eller särskild lagstiftning, utan egenanställningsföretagen har än så länge att förhålla sig till redan befintlig lagstiftning inom till exempel arbetsrättens område samt vad bolagen själva stadgar i sina anställningsavtal eller allmänna villkor.
De egenanställda verkar ursprungligen ha varit sysselsatta främst inom kultursektorn och
i klassiska frilansbranscher som exempelvis inom media och journalistik.37 I SOU
2018:49 frågade utredarna arbetsmarknadens parter och Skatteverket om vad deras uppfattning var angående vilka branscher de egenanställda verkar i. Skatteverkets uppfattning var att egenanställning förekommer inom alla branscher.38 Enligt Svenskt Näringsliv saknades exakt statistik, men enligt den statistik som fanns tillgänglig verkade egenanställningen vanligast inom yrken som frilansande författare, journalister, fotografer, kulturutövare, revision, skatterådgivning, bokföring, viss typ av utbildning, byggnadssnickeri, juridisk verksamhet i vid mening samt dataprogrammering. De flesta egenanställda verkade ha en annan huvudsaklig sysselsättning vid sidan av egenanställningen. Svenskt Näringslivs egna analys pekade på att en genomsnittlig egenanställd arbetade 50–70 timmar per år för egenanställningsföretaget. Om man i detta tog hänsyn till att vissa var heltidssysselsatta innebar det att de flesta sannolikt arbetade
som egenanställda ca en vecka per år.39
33 SOU 2018:49, s 220.
34 Bemanningsavtalet 2017-05-01 – 2020-04-30, 5 § (kollektivavtal mellan LO-förbunden och
17
I en enkätundersökning från 2014 där 164 egenanställda deltog svarade 65% av de tillfrågade att det viktigaste skälet för att vara egenanställd var att slippa regler och administration, 36,4% svarade att det var på grund av svårighet eller ovilja att erhålla F-skattsedel och 15,4% svarade att det var på grund av brist på kapital. Några angav även att egenanställning var en bra form att använda som komplement till annan
sysselsättning.40 Enligt Egenanställningsföretagens branschorganisation är de vanligaste
motiven för att bli egenanställd att slippa administration och samtidigt kunna behålla en personlig frihet, att kunna styra över sin egen tid och att kunna tacka nej till jobb. Enligt branschorganisationen är det ungefär lika många män som kvinnor som arbetar som
egenanställda medan den vanligaste åldern bland egenanställda verkar vara 25–35 år.41
2.4 Egenanställningsföretagens branschorganisation
Egenanställningsföretagens branschorganisation bildades 2012 och är ett samarbetsorgan för egenanställningsföretag i Sverige. I februari 2018 var 11 egenanställningsföretag anslutna till branschorganisationen42, vilket är ganska få med tanke på att det totala antalet bolag som hade hela eller delar av sin verksamhet inom egenanställning 2013 beräknades till ca 48 stycken.43 Det är svårt att få fram tillförlitlig statistik över antalet egenanställningsföretag då företagen i de underlag som finns tillgängliga själva har kunnat välja hur de vill kategorisera sig.44
Enligt 2 § i branschorganisationens stadgar har organisationen bl.a. som ändamål att verka för goda förutsättningar för såväl företagen som de egenanställda samt arbeta för att egenanställning skall betraktas som en anställningsform och därmed omfattas av
medföljande trygghetslösningar.45 I januari 2018 införde branschorganisationen en
auktorisation för att enligt dem själva öka tryggheten för egenanställda och för att
säkerställa att endast seriösa företag verkar inom organisationen.46 Auktorisationen, som
utförs av en oberoende auktorisationsnämnd, utgår bl.a. från följande kriterier:
40 Bjerke och Palmberg, Behovet av en flexiblare arbetsmarknad – Egenanställning som en möjlighet, s 128. 41 Wingborg, Den svenska partsmodellens ingenmansland, s 14.
42 SOU 2018:49, s 156.
43 Bjerke och Pettersson, Egenanställning – en väg in på arbetsmarknaden, s 21. 44 SOU 2018:49, s 154.
45 http://egenanstallning.org/index/stadgar.
46 http://egenanstallning.org/index/news, under rubriken ”Skärpta krav på egenanställningsbranschen”, publicerat
18
- Företaget skall ha varit verksamt som egenanställningsföretag under minst tolv månader, följa branschorganisationens stadgar och etiska regler samt ha en fullgod ansvarsförsäkring.
- Företaget skall ha en fastställd jämställdhetsplan, om det krävs enligt lag.
- Verksamheten skall bedrivas som juridisk person och minst en person i företagets ledning skall ha genomgått branschorganisationens särskilda auktorisations-utbildning.
- Företaget skall ta ett fullt arbetsgivaransvar för den egenanställde, innebärandes att företaget måste agera och fullgöra sina skyldigheter som arbetsgivare enligt lag och avtal samt teckna liv- och olycksfallsförsäkring för den egenanställde. - Företaget skall om möjligt tillämpa villkor och avtal som är likvärdiga med
branschorganisationens allmänna villkor samt av organisationen framtaget anställningsavtal.
- Företaget ska vara inregistrerat hos Länsstyrelsen med anledning av lag (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, inneha auktoriserad revisor samt bemannad kundtjänst om minst 6 timmar per dag. - Företaget måste tillhandahålla den egenanställde möjlighet att föranmäla arbete
som ska utföras.47
Branschorganisationen uppträder ofta som representant utåt mot myndigheter i frågor som rör egenanställning i stort. Man har även agerat remissinstans i offentliga utredningar och rapporter.48
19
3 A-kassorna och arbetslöshetsförsäkringen
3.1 Historia
De tidigaste a-kassorna uppstod under andra hälften av 1800-talet på frivillig basis inom diverse fackliga organisationer. Maskinistföreningen i Stockholm startade redan 1857
understödshjälp till medlemmar som blivit ofrivilligt arbetslösa. Svenska
typografförbundet var år 1893 den första fackföreningen att bilda en arbetslöshetskassa. Svenska bleck- och plåtslagareförbundet startade en reshjälpskassa 1894 för att ge arbetslösa medlemmar möjlighet att söka resebidrag för arbetssökande på annan ort och grundade 6 år senare en arbetslöshetskassa. De flesta LO-förbunden följde successivt efter och 1928 hade även Svenska måleriarbetareförbundet och Svenska elektriska
arbetareförbundet startat egna kassor.49
Första gången rätten till arbetslöshetsersättning behandlades i riksdagen var år 1908 då den första motionen om utredning av försäkring mot arbetslöshetens ekonomiska följder
lades fram och avslogs.50 Under 1915, 1920-talet och 1930-talets början tillsattes
utredningar för att ge förslag på hur en arbetslöshetsförsäkring skulle kunna utformas.51
Kassornas kostnader hade hittills finansierats av medlemsavgifter vilket innebar att
reglerna för att kunna få ersättning var restriktiva och ersättningsnivåerna låga.52 År 1934
infördes dock de första förordningarna om arbetslöshetskassor, som genom de nya reglerna fick rätt till statsbidrag under förutsättning att de var antagna och registrerade
som erkända arbetslöshetskassor.53 Försäkringen, som var frivillig och endast avsedd för
löntagare, finansierades nu alltså av både statsbidrag och medlemsavgifter.54 Vid slutet
av 1940-talet var över en miljon svenskar medlemmar i en a-kassa och 1956 gavs möjlighet för företagare att ansluta sig till försäkringen. Flera av de arbetslöshetskassor
som riktar sig till tjänstemän och företagare såg dagens ljus under 1960-talet.55 I samband
20
med att nuvarande regelverk sjösattes instiftades en obunden arbetslöshetskassa avsedd
för personer som inte vill vara med i en traditionell a-kassa (Arbetslöshetskassan Alfa).56
3.2 Dagens arbetslöshetskassor och arbetslöshetsförsäkring
De moderna arbetslöshetskassorna och dess verksamhet regleras i lag (1997:239) om arbetslöshetskassor, LAK, som tillkom samtidigt som lag (1997:238) om arbetslöshets-försäkring, ALF. LAK kompletteras av förordning (1997:836) om arbetslöshetskassor. Enligt 1 § LAK är arbetslöshetskassorna föreningar och måste för att kunna registreras som arbetslöshetskassor hos Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) enligt 3 § LAK ha ett medlemsantal om minst 10 000 personer samt ha som ändamål att ge sina medlemmar ersättning vid arbetslöshet. Arbetslöshetsförsäkringen består enligt 4 § ALF av två delar, dels en grundförsäkring och dels en inkomstbortfallsförsäkring. Den som inte är medlem i en a-kassa har enligt 6 § ALF endast rätt att få ersättning ur grundförsäkringen. I oktober 2018 fanns 27 a-kassor i Sverige, med sammanlagt 3,6
miljoner medlemmar.57 A-kassornas verksamhetsområden omfattar en viss yrkeskategori
eller bransch och vissa kassors verksamhetsområden överlappar varandra.58
Arbetslöshetskassorna är som ovan nämnts privaträttsligt sett föreningar, men bedriver myndighetsutövning med stöd av 12 kap. 4 § regeringsformen när de fattar beslut om ersättning och ger råd till enskilda personer. Vid handläggningen av ärenden lyder kassorna även under förvaltningslagen (2017:900), FL. Vid myndighetsutövningen har a-kassorna därmed enligt 5 § FL att beakta principerna om legalitet, objektivitet och proportionalitet. Det innebär att kassorna endast får vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen, att handläggarna måste iaktta såväl saklighet som opartiskhet vid behandling av ärenden och att åtgärder inte får vara mer långtgående än vad som behövs för att uppnå ändamålet. Arbetslöshetskassorna har dessutom en serviceskyldighet enligt 6 § FL. Det innebär dels att varje kassa ska se till att kontakten med enskilda sker smidigt och enkelt. Dessutom måste kassan lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan tillvarata sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn
21
till frågans art, den enskildes behov av hjälp och kassans verksamhet. Hjälpen ska också ges utan onödigt dröjsmål.
I tidningsartiklar som rör egenanställdas rätt till a-kassa hävdas ibland att kassorna är
förhindrade att lämna förhandsbesked enligt lag.59 Det finns dock inget uttryckligt förbud
mot förhandsbesked i varken ALF eller FL. Det som då åsyftas är snarare reglerna om skriftlig handläggning i 9 § FL samt reglerna om vad ett beslut ska innehålla, som återfinns i 31–33 §§ FL. Dessutom kan reglerna om beslutsgången i 49–65 §§ ALF användas som stöd för detta. Eftersom kassornas beslut enligt såväl FL som ALF måste kunna omprövas och överklagas är de förhindrade att ge den enskilde bindande förhandsbesked över exempelvis telefon, innan allt underlag i ärendet har presenterats och handlagts av kassan i den ordning som beskrivs i lagen. Serviceskyldigheten i 6 § FL ger dock kassorna möjlighet att informera den enskilde om de regler som finns på ett mer generellt plan. Den informationen är dock inte bindande, utan sker endast upplysningsvis.
Det förekommer att a-kassor uppmanar personer som arbetar uppdragsbaserat att kontakta
kassan innan de inleder arbete som exempelvis egenanställd.60 Om en egenanställd
kontaktar a-kassan och får beskedet att kassans (eller den enskilde handläggarens) uppfattning är att det enda som skiljer en egenanställd mot en företagare är att den egenanställde inte sköter administrationen av sin verksamhet, kan man tänka sig att
personen kanske drar sig från att börja arbeta som egenanställd.61 I dessa avseenden kan
det vara svårt för den enskilde att avgöra vad som räknas som ett förhandsbesked, och vad som är en rekommendation baserat på de omständigheter som föreligger i det enskilda fallet. En sådan rekommendation som sker rent upplysningsvis skulle av vissa kunna uppfattas som en typ av förhandsbesked.
Beslut som fattas av kassorna ska omprövas enligt 61 § ALF, om den person som beslutet angår begär det. Beslut som omprövas får enligt 65 § ALF inte ändras till den enskildes nackdel. Omprövade beslut får enligt enligt 49 § ALF överklagas till förvaltningsrätten. A-kassorna blir själva part i sådana överklaganden, men det är dock staten som blir
59 Se exempelvis https://arbetet.se/2017/02/17/a-kassan-ett-lotteri-for-egenanstallda/.
60 Se exempelvis https://www.aea.se/forsakringen/villkor/uppdrag, där kassan skriver: ”Om man blivit erbjuden ett
uppdrag måste vi bedöma om det räknas som anställning eller företag. Räknas det som företag har man inte rätt till någon ersättning så länge som verksamheten pågår. Därför är det viktigt att höra av sig i förväg så att inte fel ersättning betalas ut. /…/ Om uppdraget räknas som företag innebär det att man inte har rätt till ersättning förrän uppdragsverksamhet upphört helt. Ta det säkra före det osäkra och kontakta oss innan uppdraget börjar.”
61 Rättsfallen som jag refererar i slutet av denna uppsats innehåller flertalet sådana liknande uttalanden från
22
skadeståndsskyldig gentemot den enskilde om kassornas personal skulle brista i sin
myndighetsutövning.62 Förvaltningsrättens beslut kan sedan enligt 33 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) överklagas till kammarrätten. För att kammarrätten ska ta upp målet till ny prövning krävs dock prövningstillstånd. Prövningstillstånd ska enligt 34 a § förvaltningsprocesslagen meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av förvaltningsrättens beslut eller om det inte utan prövningstillstånd går att bedöma riktigheten av det slut som förvaltningsrätten har kommit till. Prövningstillstånd får också enligt samma lagrum meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
Trots att ett flertal utredningar avseende en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring tillsatts genom åren är arbetslöshetsförsäkringen fortfarande frivillig. Finansieringen av själva arbetslöshetsersättningen sker dock idag uteslutande med statsbidrag, medan medlemsavgifterna används för att täcka övriga omkostnader som exempelvis
administrationskostnader.63
3.3 Organisation och tillsyn
3.3.1 Sveriges a-kassor
Det första samarbetsorganet för arbetslöshetskassorna i Sverige bildades 1946.64
Organisationen gick länge under namnet Arbetslöshetskassornas samorganisation (SO) men heter sedan den 1 december 2017 Sveriges a-kassor. Samtliga a-kassor är idag anslutna till samarbetsorganet, även om medlemskapet är frivilligt. I Sveriges a-kassor uppdrag ingår att företräda sina medlemmar i sådana situationer där en gemensam hållning från a-kassornas sida är påbjuden. Som exempel kan nämnas att agera remissinstans i frågor som rör arbetslöshetsförsäkringen, ge yttranden till myndigheter
och delta i informationsspridning kring arbetslöshetsförsäkringen.65 Uppdraget består
även i att driva de frågor som är av intresse för a-kassorna, bedriva opinion och ansvara för det gemensamma IT-systemet. Sveriges a-kassor är även en viktig del när det gäller
23
att se till att lika fall behandlas lika, då de utbildar kassornas personal i frågor som rör regelverken kring arbetslöshetsförsäkringen och tillhandahåller handläggarna med
uppdaterad praxis och förarbeten.66
3.3.2 Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF)
Enligt 1 och 2 §§ förordning (2007:906) med instruktion för Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen ansvarar IAF för tillsyn över arbetslöshetsförsäkringen, a-kassorna och Arbetsförmedlingen. Här ingår att granska handläggningen av ärenden som har samband med arbetslöshetsförsäkringen. Enligt samma lagrum ska IAF i egenskap av tillsynsmyndighet även följa utvecklingen på arbetslöshetsförsäkringens område. Av 89 § LAK framgår att IAF ska utöva tillsyn över arbetslöshetskassorna och svara för uppföljning av arbetslöshetsförsäkringen.
Om IAF i sitt tillsynsuppdrag skulle upptäcka att en a-kassa brutit mot gällande regler avseende handläggning eller annat kan IAF förelägga kassan att vidta rättelse. IAF kan även besluta om indraget statsbidrag om kassan inte skulle rätta sig efter föreläggandet samt återkräva statsbidrag som betalats ut felaktigt. IAF företräder även staten i domstol för att få fram vägledande avgöranden och anmäler till regeringen om nuvarande
regelverk av någon anledning behöver ändras.67 För att främja en enhetlig rättstillämpning
utfärdar IAF föreskrifter som beskriver hur a-kassorna och andra tillsynsobjekt ska tolka lagar och förordningar. Dessa föreskrifter finns samlade i IAF:s så kallade
regelsamlingar, som bland annat finns tillgängliga på IAF:s hemsida.68 Dessa
regelsamlingar refereras ofta till av a-kassorna och domstolarna i de fall som jag har granskat längre fram i uppsatsen. Några gånger per år släpper IAF rapporter som behandlar olika frågor av betydelse för arbetslöshetsförsäkringen och dess tillämpning och a-kassornas verksamhet. Ett exempel på en sådan rapport är Uppdragstagare i
arbetslöshetsförsäkringen från 2016 som jag använt mig av i denna uppsats, till vilken
a-kassorna fick lämna statistik till IAF över antalet uppdragstagarärenden och redogöra för hur rutinerna kring handläggningen av bland annat egenanställdas ersättningsansökningar
gick till på respektive kassa. Även dessa rapporter publiceras löpande på IAF.s hemsida.69
66 https://www.sverigesakassor.se/om-so/vart-uppdrag/. 67 https://www.iaf.se/om-oss/.
24
4 Företagare, arbetstagare och uppdragstagare
enligt ALF
4.1 Inledning
Regler om vilka som har rätt till arbetslöshetsersättning och under vilka förutsättningar ersättning kan utbetalas återfinns i lag (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF. De så kallade grundvillkoren, som exempelvis att sökanden är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande, kommer inte behandlas i denna uppsats. Utgångspunkten i de rättsfall som kommer refereras i rättsfallsanalysen och för denna framställning är att de egenanställda som ansöker om arbetslöshetsersättning uppfyller dessa grundkrav. Denna genomgång kommer istället fokusera på reglerna om företagare och arbetstagare i ALF samt hur uppdragstagare som vid första anblick varken är företagare eller arbetstagare hänförs till den ena eller andra kategorin. Som tidigare nämnts måste alla som ansöker om ersättning subsumeras under någon av dessa två kategorier, något mellanting finns inte i lagen.70
När nya fenomen uppkommer på annars traditionstyngda områden finns alltid risk att gamla regelverk inte hänger med. Ett tydligt exempel på detta är just egenanställdas ställning i den lagstiftning som berör arbetslöshetsersättning. I ett flertal rapporter som behandlar egenanställning nämns arbetslöshetsförsäkringen som ett av de största problemen när det gäller egenanställdas möjligheter att arbeta under trygga och rättssäkra
förhållanden.71 Medan såväl Skatteverket som Försäkringskassan betraktar den
egenanställde som arbetstagare hos egenanställningsföretaget, kan samma egenanställd bli att betrakta som företagare i arbetslöshetsförsäkringen och därmed diskvalificeras från möjlighet att få arbetslöshetsersättning. Jag saknar siffror på hur stor del av de egenanställda som beviljas a-kassa. Kassorna verkar också ha svårt att själva föra statistik över sina ärenden, då antalet uppdragstagarärenden inte är sökbart i deras gemensamma
70 Dir. 2010:128, s 2–3.
71 Se exempelvis Bjerke och Pettersson, Egenanställning – en väg in på arbetsmarknaden, s 5, Arvas, Egenanställning
25
datasystem.72 Om man ska tolka kassornas egna uttalanden i domar och i den information
som de kommunicerar i sina egna kanaler så verkar det dock som att det vanligast
förekommande scenariot är att egenanställda hamnar i företagarkategorin.73 I en rapport
från Tillväxtverket från 2012 menade författaren att intervjuer inför rapporten visade att hos vissa egenanställningsföretag verkade nästan alla sökande få ersättning, medan andra
hävdade att ingen fick ersättning.74 Det är svårt att dra några slutsatser från intervjuer,
men det tyder åtminstone på att det råder diskrepans mellan olika egenanställnings-företag och olika a-kassor.
4.2 Definitionen av företagare i ALF
Enligt 1 § ALF omfattar lagen som ovan nämnts arbetstagare och företagare. Lagrummet hänvisar till 34–37 a §§ ALF, som innehåller särskilda bestämmelser som endast gäller företagare. Då 34–34 c §§ ALF är utgångspunkt för bedömningen av om en person ska anses vara företagare i lagens mening kan man säga att dessa regler också sätter gränserna för vilka som istället räknas som arbetstagare, då det inte finns någon särskild definition av arbetstagare i ALF.75 Enligt 34 § ALF avses företagare vara en fysisk person som bedriver sådan näringsverksamhet som beskrivs i 13 kap. 1 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229), IL, och som han eller hon personligen utför arbete i och har ett väsentligt inflytande över.
I 13 kap. 1 § första stycket IL stadgas att med näringsverksamhet avses förvärvs-verksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt. Enligt andra stycket ska det vid bedömningen av om en uppdragstagares verksamhet bedrivs självständigt särskilt beaktas vad som avtalats med uppdragsgivaren, i vilken omfattning uppdragstagaren är beroende av uppdragsgivaren och i vilken utsträckning uppdragstagaren är inordnad i uppdragsgivarens verksamhet.
Definitionen av företagare i 34 § ALF och dess hänvisning till 13 kap. 1 § första stycket IL infördes den 5 juli 2010. Två av kammarrättsfallen som behandlas i denna uppsats
72 IAF 2016:3, Uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen, s 12.
73 Se exempelvis https://ledarnasakassa.se/forsakringen/foretagare, under rubriken ”Jag tar uppdrag men får hjälp
med administrativa uppgifter av ett annat företag – Uppdrag/faktureringsföretag” och https://www.aea.se/forsakringen/villkor/uppdrag, under rubriken ”Uppdrag som eget företag”.
74 Arvas, Egenanställning – en väg till arbete för långtidsarbetslösa, s 32.
26
avgjordes enligt den äldre definitionen av 34 § ALF.76 Enligt den äldre lydelsen avsåg
med företagare personer som direkt eller indirekt ägde eller var delägare i näringsverksamhet som de personligen var verksamma i och hade ett väsentligt inflytande över.77
Regler om vad som ska gälla för arbetslösa företagare återfinns i 35 § och 35 a § ALF. I 35 § stadgas att en företagare som upphör att bedriva näringsverksamhet ska anses vara arbetslös så snart det inte vidtas några åtgärder i verksamheten. Som åtgärder räknas inte sådana nödvändiga åtgärder som vidtagits med anledning av oförutsedda händelser. Om näringsverksamheten återupptas av företagaren får bedömningen av om personen ska anses vara arbetslös göras tidigast fem år från det att näringsverksamheten återupptogs. Enligt 35 a § ska en företagare som inte anses som arbetslös enligt 35 § anses vara arbetslös när näringsverksamheten vid en samlad bedömning upphört definitivt.
För en egenanställd som hamnar i företagarkategorin innebär det som stadgas i 35 § och 35 a § ALF att om personen fortfarande finns tillgänglig för uppdrag och därmed har fortsatt möjlighet att arbeta som egenanställd har personen ingen möjlighet att få arbetslöshetsersättning i kombination med enstaka uppdrag. De uppdrag som personen tar som egenanställd räknas ju då som näringsverksamhet som därmed inte har upphört. Om uppdragen som egenanställd upphör tillfälligt och sedan återupptas kan ingen ny bedömning av om den egenanställde är arbetslös göras förrän efter tidigast fem år. Lösningen för den egenanställde som hamnat i företagarkategorin blir därför att antingen fortsätta arbeta som egenanställd och förlora sin möjlighet att få tillgång till arbetslöshetsförsäkringen, eller att helt säga upp samarbetet med egenanställnings-företaget och sluta ta uppdrag. Detta räknas då som att den egenanställde definitivt skiljt sig från näringsverksamheten enligt 35 a § ALF. Konsekvensen blir därmed att trots att den egenanställde skulle kunna ta uppdrag och inte bara vara arbetslös så tvingas personen avstå från uppdrag om den inte vill falla ur försäkringsskyddet.
En egenanställd som blivit betraktad som en företagare kan således i vissa fall fortfarande ha rätt till ersättning, men inte i kombination med sin egenanställning. Anledningen till att reglerna om företagare är utformade på det sättet är att arbetslöshetsförsäkringen inte
ska kunna användas som inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag.78 Detta kan man
76 KamR i Göteborg, mål nr 3059–09 respektive KamR i Stockholm, mål nr 3157–11. 77 FR i Stockholm, mål nr 32500–10, s 4.
27
ha full förståelse för, och reglerna fungerar bra som en sådan spärr för personer som faktiskt driver företag och försöker använda arbetslöshetsförsäkringen som en inkomstgaranti. Däremot får reglerna en lite märklig effekt för de egenanställda som inte haft för avsikt att bedriva eget företag eller ens förstått att deras uppdrag som egenanställda skulle betraktas som ett företag.
I slutbetänkandet till utredningen som ligger till grund för ALF var man medveten om att ifall man lade in spärrar i försäkringen som hindrade denna från att bli en inkomstutfyllnad skulle det slå hårt mot vissa delar av arbetsmarknaden. Man menade att sådana regler skulle minska den arbetslöses motivation till att ta korta och tidsbegränsade arbeten och att ur arbetslöshetsförsäkringens perspektiv är varje jobb bättre än inget
arbete alls.79 Eftersom arbetslöshetsförsäkringen var och är tänkt att vara en
omställningsförsäkring och inte en permanent försörjningslösning skulle det strida mot dess syften att tillåta att den används som systematisk inkomstutfyllnad. Man konstaterade även att en användning av arbetslöshetsförsäkringen som inkomstutfyllnad
skulle leda till en oacceptabel snedfördelning av konkurrensen mellan företag.80
4.3 Reglerna om återkrav och uteslutning i ALF och LAK
Rättsfallsanalysen längre fram i uppsatsen kommer också ge exempel på hur vissa egenanställda drabbats av krav på återbetalning av utbetald ersättning och uteslutning ur kassan sedan de bedömts vara företagare enligt ALF. Reglerna om återkrav av felaktigt utbetald ersättning återfinns i 68 § ALF. Återbetalningsskyldighet föreligger i de fall, där den sökande genom oriktig uppgift eller underlåtenhet att fullgöra sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på något annat sätt orsakat att ersättning lämnats obehörigen eller med för högt belopp och personen skäligen bort inse detta. När den enskilde själv orsakat att utbetalning skett obehörigen görs ingen bedömning av god tro. Det spelar således ingen roll ifall den enskilde varit medveten om oriktigheten i de lämnade uppgifterna eller ens bort ha insett att uppgifterna var felaktiga.81
I 68 d § ALF finns förutsättningarna för att ett krav på återbetalning ska kunna efterges helt eller delvis. För att eftergift ska medges krävs enligt 68 d § ALF att det föreligger
79 SOU 1996:150, s 49. 80 SOU 1996:150, s 52.
28
särskilda skäl. Sådana särskilda skäl är exempelvis om personen saknar betalningsförmåga, om det är motiverat av sociala eller medicinska skäl, om personen vilseletts av a-kassan eller annan myndighet, om a-kassan brustit i sin utredning, om lång tid förflutit sedan utbetalningarna gjordes eller om beloppet är mycket litet. Nuvarande lydelse av 68 d § ALF infördes 2009 och innebar en skärpning av möjligheterna till eftergift. Före ändringen kunde god tro ensamt utgöra skäl till eftergift, men i nuläget krävs att en eller flera ytterligare omständigheter föreligger, för vilka den
återbetalningsskyldige har bevisbördan.82 I de fall som berör egenanställda slår god
tros-bestämmelsen hårt, eftersom det inte spelar någon roll att personen inte insett att denne kunde komma att betraktas som företagare. I fall där personen nyligen bedrivit verksamhet i egen firma kan man argumentera för att personen oavsett om god tro hade spelat in eller inte borde ha insett att det fanns en överhängande risk att fortsatt bli betraktad som företagare. Men när personer som aldrig bedrivit egen verksamhet i företagsform får beskedet att de är att anse som företagare och deras insikt om detta inte har någon betydelse blir resultatet oproportionerligt hårt. Återkrav mot någon som uppburit a-kassa slår troligtvis alltid hårt, då omständigheten att man över huvud taget sökt arbetslöshetsersättning ju tyder på att man inte har en stadigvarande och förutsebar
inkomst.83
Enligt 37 § LAK skall en medlem i en arbetslöshetskassa som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter om förhållanden av betydelse för hans eller hennes rätt till medlemskap eller ersättning uteslutas som medlem om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma gäller för medlemmar som medvetet eller av grov vårdslöshet låtit bli att anmäla ändrade uppgifter till kassan om förhållanden av betydelse för hans eller hennes rätt till ersättning.
4.4 Arbetstagarbegreppet i ALF
ALF saknar som redan nämnts en särskild definition av arbetstagare. De som inte omfattas av företagardefinitionen i 34 § ALF får därför subsumeras under reglerna för arbetstagare. Det verkar råda konsensus om att utgångspunkten i svensk rätt är att det finns ett enhetligt arbetstagarbegrepp som ska tillämpas oavsett om det är civilrättslig,
82 Prop. 2008/09:3 s 21 f och 31.
29
skatterättslig eller socialrättslig lagstiftning det rör sig om.84 Vanligtvis torde det inte vara några problem att avgöra om någon ska räknas som en arbetstagare eller ej. Vid gränsfall får domstolen göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter som föreligger i det enskilda fallet. Detta kallas för det civilrättsliga arbetstagarbegreppet och tillämpas inom flertalet arbetsrättsliga lagar.85
Den helhetsbedömning utifrån objektiva omständigheter som görs för att avgöra om någon är att betrakta som arbetstagare härstammar från HD:s uttalande i NJA 1949 s. 768. Enligt domskälen skulle frågan om någon är arbetstagare bedömas utifrån vad som kunde anses avtalat mellan parterna och alla i samband med avtalet och anställningen förekommande omständigheter skulle beaktas. Särskild hänsyn skulle tas till
avtalsparternas ekonomiska och sociala ställning.86 I praxis, litteratur och förarbeten har
senare ett antal kriterier lyfts fram som särskilt kännetecknande för ett
anställningsförhållande.87 Bland dessa kriterier brukar följande vara vanligt
förekommande, där de två första utgör kärnan i arbetstagarbegreppet och bestämmer arbetsrättens tillämpningsområde i flera länder i Europa och inom EU-rätten:
- Det finns ett avtal om personlig arbetsskyldighet mot vederlag.
- Arbetet utförs under annans ledning och kontroll samt för dennes räkning. - Det rör sig om ett varaktigt samarbete där den som utför arbetet står till förfogande
för arbetsuppgifter som uppkommer efter hand.
- Den arbetspresterande är förhindrad att utföra liknande arbetsuppgifter åt annan än huvudmannen.
- Huvudmannen tillhandahåller redskap, maskiner och råvaror som används vid arbetets utförande.
- Den som utför arbetet erhåller ersättning för utlägg, som t.ex. resor. - Den arbetspresterande erhåller en garanterad ersättning, som t.ex. tidlön.
- Den arbetspresterande är i ekonomiskt och socialt hänseende likställd med en arbetstagare.88
Anställningsförhållandet kännetecknas av subordination, vilket innebär att arbetsgivaren har inflytande och kontroll över arbetsprestationen och att arbetet är inordnat i dennes
84 Källström och Malmberg, Anställningsförhållandet, s 26. 85 SOU 2011:54, s 38.
86 NJA 1949 s. 768. 87 Ds 2002:56, s 77.
30
organisation. Arbetstagaren behöver inte vara övervakad och kontrollerad vid utförandet av arbetet, men arbetet skall vara inordnat i arbetsgivarens organisation på sådant sätt att arbetstagaren är underordnad. Parterna kan inte heller kringgå de arbetsrättsliga reglerna genom att välja att kalla avtalet något annat. Oavsett vad avtalet har kallats skall alltså tvingande arbetsrättslig lagstiftning tillämpas om helhetsbedömningen ger vid handen att
det rör sig om ett anställningsförhållande.89
Då de egenanställda erlägger A-skatt för de uppdrag de utför är de skatterättsligt sett arbetstagare hos egenanställningsföretaget, som bär ansvaret för inbetalning av de sociala avgifterna. Som arbetstagare har de egenanställda dock en mycket stor autonomi i förhållande till sina arbetsgivare, då de egenanställda i regel själva anskaffar uppdragen och därmed har ett stort ansvar för sin egen försörjning. Även om den stora merparten egenanställda, genom att erhålla lön och erlägga A-skatt för sina inkomster hos egenanställningsföretaget, uppfyller den skatterättsliga definitionen av arbetstagare är det således inte lika självklart att alla egenanställda vid en prövning skulle anses falla under det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.
När det gäller ALF talar man om ett i vissa fall vidare arbetstagarbegrepp än det ovan refererade civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Detta så kallade socialrättsliga arbetstagarbegrepp bygger på en värdering av en persons sociala ställning, vilket det ju också finns utrymme för att överväga inom det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Tanken bakom det socialrättsliga arbetstagarbegreppet är att vissa sociala skyddsregler bör tillämpas även på företagare om de i socialt hänseende är likställda med
arbetstagare.90 Det socialrättsliga arbetstagarbegreppet är därför i viss bemärkelse vidare
än det civilrättsliga, vilket även beror på att dessa två begrepp inte är avsedda att tillämpas
i samma situationer.91
Inom arbetslöshetsförsäkringen hanteras en mängd ärenden varje dag. Det socialrättsliga arbetstagarbegreppet måste därför vara enkelt att använda. I förarbetena till ALF hade det föreslagits att ett arbetstagarbegrepp liknande det civilrättsliga skulle införas i den nya lagen.92 Detta avvisades dock med hänvisning till att handläggarna snabbt och säkert
behöver kunna avgöra om någon är företagare eller arbetstagare.93 Man menade vidare
89 Källström och Malmberg, Anställningsförhållandet, s 27. 90 SOU 2011:54, s 39.
91 SOU 2011:54, s 39 och SOU 1996:150, s 226. 92 SOU 1996:150, s 225.
31
att införandet av ett arbetstagarbegrepp som överensstämmer med det civilrättsliga begreppet inte nödvändigtvis skulle leda till att fler skulle kunna erhålla arbetslöshetsersättning. Man menade att en jämförelse mellan dessa arbetstagarbegrepp visade att vissa personer som skulle betraktas som arbetstagare enligt ALF inte nödvändigtvis skulle betraktas som arbetstagare enligt arbetsrättslig lagstiftning, som exempelvis enligt medbestämmandelagen (1976:580) eller LAS. Övervägande skäl talade enligt utredningen för att behålla det vidare arbetstagarbegreppet i ALF som möjliggjorde
för vissa uppdragstagare att klassas som arbetstagare i arbetslöshetsförsäkringen.94
4.5 Uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen
4.5.1 Självständiga respektive osjälvständiga uppdragstagare
Egenanställda tillhör i frågor som rör arbetslöshetsförsäkringen den kategori som kallas uppdragstagare. ALF saknar såväl särskilda regler som definition av uppdragstagare, så alla uppdragstagare måste klassificeras som antingen företagare eller arbetstagare innan vidare bedömning av rätten till ersättning kan ta vid. Uppdragstagare som anses vara självständiga i förhållande till sina uppdragsgivare hamnar i företagarkategorin medan
uppdragstagare som är osjälvständiga räknas som arbetstagare.95
I praxis har såväl a-kassorna som domstolarna utarbetat klassiska kännetecken som brukar finnas hos personer som uppträder som självständiga respektive osjälvständiga uppdragstagare. Dessa kännetecken korresponderar i hög grad med de egenskaper som brukar fästas vikt vid när man ska avgöra om någon är att betrakta som en arbetstagare i civilrättslig bemärkelse och som jag nämnde i föregående avsnitt.
Omständigheter som tyder på att en uppdragstagare är självständig och därmed att betrakta som företagare i ALF:s mening är att personen:
- På eget ansvar och utan kontroll eller arbetsledning från uppdragsgivaren utför de uppdrag han eller hon åtagit sig.
- Utför arbetet på en plats han eller hon själv bestämmer, om arbetet är av den arten och det är möjligt.
32
- Kan åta sig uppdrag åt flera uppdragsgivare samtidigt. - Vanligen använder egna maskiner, redskap och råvaror. - Står för samtliga utgifter för arbetets utförande.
- Debiterar uppdragsgivaren den totala kostnaden för att utföra uppdraget enligt avtal som träffats i förväg.96
Om man betraktar dessa omständigheter rent objektivt kan man konstatera att samtliga ofta återfinns hos personer som bedriver sin verksamhet som företagare, som exempelvis hantverkare eller konstnärer. Flera av kännetecknen passar säkerligen också in på flera egenanställda.
Omständigheter som tyder på att en uppdragstagare är osjälvständig och därmed att betrakta som arbetstagare i ALF:s mening är att personen:
- Enbart ställer sin arbetskraft till förfogande.
- Endast säljer eller utför en typ av tjänst eller arbete.
- Endast har en eller möjligen två uppdragsgivare som han eller hon får sina uppdrag ifrån och därför har blivit beroende av.
- Inte har ett enbart tillfälligt förhållande till uppdragsgivaren.
- Ersätts för uppdraget efter den tid som har gått åt, till exempel per timme, eventuellt med ersättning som bestäms i kollektivavtal.
- Utför uppdraget på en plats som uppdragsgivaren bestämmer, där arbetet och tidsåtgången ofta kan kontrolleras av uppdragsgivaren.
- Vanligen saknar egen särskild lokal för verksamheten och inte har några anläggningstillgångar eller omfattande inventarier.
- Inte har inregistrerat firma, bolag eller dylikt.97
För att avgöra om en person är självständig eller osjälvständig uppdragstagare behöver a-kassorna och domstolarna göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter som föreligger i det enskilda fallet.98 Trots att ovanstående uppdelning kan utgöra en vägledning i bedömningen är det ofta så att omständigheter från båda kategorierna föreligger hos den enskilde egenanställde. Den som gör bedömningen måste då ta ställning till hur de olika kännetecknen förhåller sig till varandra och vad som väger
33
tyngst. Flera a-kassor betonade svårigheten att göra denna vågskålsbedömning i IAF:s
utredning om uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen från 2016.99
4.5.2 Tidigare utredningar om uppdragstagarbegreppet i ALF
Uppdragstagarbegreppet har behandlats i ett flertal utredningar och förarbeten under de senaste tjugo åren. Ingen av dessa förarbeten har dock lyckats presentera ett förslag till att kodifiera uppdragstagarbegreppet som varit så bra att det resulterat i konkret lagstiftning.
I SOU 1996:150, som ligger bakom lagen om arbetslöshetsförsäkring, ansåg utredarna att det inte borde införas ett uppdragstagarbegrepp i arbetslöshetsförsäkringen och att
uppdragsverksamhet lämpade sig bäst att utföra i företagsform.100 Man ansåg dock att
uppdragstagare i vissa fall skulle ha möjlighet att få arbetslöshetsersättning enligt
arbetstagarreglerna.101 De kriterier som där föreslogs var bland annat att uppdragstagaren
i sin verksamhet skulle ha omfattats av kollektivavtal, där kollektivavtalsparterna ansett att ett anställningsförhållande förelegat, och att uppdragstagaren inte fick ha innehaft F-skattsedel för det aktuella arbetet. Uppdragen skulle dessutom vara av den arten att de förmedlats av arbetsförmedlingen, vilken också skulle ha tillsatt en rad åtgärder för att få
uppdragstagaren ur arbetslöshet.102
I prop. 1996/97:107, med vilken ALF sedan trädde i kraft, anfördes att regeringen övervägt om särskilda regler för uppdragstagares rätt till arbetslöshetsersättning skulle införas, likt utredningen föreslagit. Regeringen hade dock funnit att uppdragstagar-begreppet var så komplext att det inte lämpade sig för reglering i lag, utan att det istället borde vara en fråga för rättstillämpningen. Då uppdragstagare i många fall hade en med arbetstagare jämbördig ställning betonade regeringen att tillämpningen borde ske utifrån att det skulle finnas realistiska möjligheter för en uppdragstagare att få a-kassa i brist på uppdrag.103
I SOU 2008:89, som hade i uppdrag att utreda trygghetssystemen för företagare, konstaterades att antalet uppdragstagare stadigt ökat och att flera av dem hade en
99 IAF 2016:3, Uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen, s 16. 100 SOU 1996:150, s 228.
