3.4.1 Studier av barns rätt att komma till tals i vårdnadsprocesser
Det är särskilt viktigt att barns rätt att komma till tals tillvaratas i tingsrätten, eftersom det krävs prövningstillstånd för att få en vårdnadsdom prövad i hovrätten.
I 2017 års utredning undersöktes hur väl barns inställning framkom i vårdnads-processer.191 Statistiken visade att barnets inställning framkom tillräckligt tydligt i socialnämndens utredning eller snabbupplysning i drygt hälften av fallen.192 För barn mellan 6–17 år framkom barnets åsikt tillräckligt tydligt i 26 av 31 fall, varav det i 19 av de fallen framgick att barnets åsikt hade beaktats vid utredarens förslag till beslut.193 Det står därför klart att det inte sällan förekommer att barns åsikter inte har beaktats vid de förslag till beslut som socialnämnden lämnar till domstolen. Det kan säkert finnas rimliga skäl för det, som att barnet ska skyddas
189 SOU 2017:6 s. 319; Dahlstrand, s. 103.
190 Singer, Barnets bästa, s. 38.
191 SOU 2017:6 s. 296 ff.
192 A.st.
193 SOU 2017:6 s. 298.
från föräldrarnas konflikt. Det är dock ändå en brist att barns åsikter inte kommer fram. Domstolen beaktar socialnämndens yttranden vid beslutsfattandet och dömer i enlighet med dem i 77 procent av fallen.194 Eftersom domaren själv oftast inte hör barnet är det därför särskilt viktigt att barn har fått möjlighet att komma till tals hos socialnämnden.
Vad gäller hur ofta domstolen beaktade barnets inställning i domskälen är följande tabell intressant att studera:195
Diagrammet visar tydligt att åldern avgör i vilken mån inställningen redovisas och beaktas. Barnets inställning redovisades och beaktades i drygt hälften av fallen för barn mellan 6–18 år. I de fall barnets inställning beaktades överensstämde domen med barnets inställning i 69 procent av fallen. I de fall där domen inte överens-stämde med barnets inställning hänvisade tingsrätten till barnets ålder eller mognad, att barnet var påverkat av en förälder eller att inställningen var vacklande.196 Domare som har blivit tillfrågade om hur de beaktar barns vilja i vårdnadsmål har berättat att de inte alltid återger barnets uppgifter av hänsyn till barnet. Om barnet befinner sig i en lojalitetskonflikt kan det vara olämpligt att redogöra för barnets åsikt.197 Det är en rimlig förklaring, men samtidigt är det problematiskt ur rättssäkerhetssynpunkt att inte kunna avgöra om barnets inställning överhuvudtaget har beaktats.
194 SOU 2017:6 s. 155.
195 SOU 2017:6 s. 300.
196 A.st.
197 SOU 2017:6 s. 305.
Socialstyrelsen undersökte år 2014 barns delaktighet i vårdnadsmål.198 Utredningen visade att barn fick tillräckligt utrymme i socialnämndens vårdnads-utredningar i 65 procent av fallen.199 I hälften av fallen ansågs barnets åsikter ha redovisats tillräckligt väl, och i en fjärdedel av fallen hade barnets inställning redovisats i liten grad eller inte alls.200 Det gjordes även en studie av 65 domar. Av dessa ansågs barnets vilja framkomma tillräckligt tydligt i en femtedel av domarna.
Domarna följde familjerättens rekommendationer i 80 procent av fallen.201 I en tredjedel av de domar där rekommendationerna inte åtföljdes fanns en överens-kommelse mellan föräldrarna som rätten beslutade utifrån.202
I sammanhanget är det även intressant att lyfta att FN:s barnrättskommitté lämnar en rapport var femte år med rekommendationer om förbättringar till de länder som ratificerad barnkonventionen, och som till FN:s barnrättskommitté redogjort för sin efterlevnad av konventionen.203 I den senaste rapporten till Sverige år 2015 påtalades att principen om barns rätt att komma till tals är otillräckligt genomförd i praktiken särskilt vad gäller vårdnad, boende och umgänge samt utredningar inom socialtjänsten.204 Sverige rekommenderades därför att vidta åtgärder för att stärka barnets rätt att bli hörd och för att säkerställa att lagstiftning som erkänner barnets rätt att komma till tals i rättsliga förfaranden genomförs effektivt.205
3.4.2 Rättspraxis avseende barns rätt att komma till tals
Det är svårt att slå fast en entydig praxis avseende barns rätt att komma till tals i Sverige. Varje fall är individuellt och beror på det aktuella barnets individuella omständigheter i varje enskilt fall. Domaren gör en egen bedömning i det enskilda
198 Socialstyrelsen, Barns delaktighet i utredningar om vårdnad, boende och umgänge, 2014.
199 A.a., s. 20.
200 A.st.
201 A.a., s. 22.
202 A.st.
203 Detta framgår av artikel 44–45 i barnkonventionen.
204 FN:s barnrättskommitté, Sammanfattande slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport, CRC/C/SWE/CO/5.
205 CRC/C/SWE/CO/5 p. 19–20.
fallet, men praxis har visat att barnets vilja ofta ska vara ganska tydlig för att hänsyn ska tas till den.206
I NJA 1995 s. 398 hade en 13-åring, som bedömdes ha normal mognad, vid åtskilliga tillfällen klart och otvetydigt förklarat att hon inte ville leva med sin mor (och storebror) och att hon ville att fadern skulle få vårdnaden. Trots att faderns lämplighet som vårdnadshavare kunde ifrågasättas, och att underrätterna hade ansett att hon var under starkt inflytande av sin far avseende synen på modern, dömde HD efter barnets vilja. Det ansågs inte att förhållandena var sådana att en lösning i enlighet med hennes bestämda vilja kunde antas medföra sådan bestående fara för hennes hälsa eller utveckling på det sätt som anges i 6:7 FB. Faderns påverkan på dottern berördes inte i HD.
En elvaåring bedömdes i RH 1998:2 ha uppnått sådan ålder och mognad att det inte gick att bortse från hans önskemål om var han skulle bo, även om det inte skulle tillmätas helt avgörande betydelse. Fadern anförtroddes vårdnaden i enlighet med barnets vilja trots att det innebar en flytt till en annan stad, en ny skola och att han inte längre skulle bo tillsammans med sina syskon.
Barnets vilja får dock inte genomslag i alla mål. I NJA 2008 s. 963 hade ett barn först bortförts till Kroatien av modern. Kroatisk domstol avslog ansökan om överflyttning av barnet till Sverige och till slut fick modern ensam vårdnad i kroatisk domstol. Efter drygt tre år kom barnet till Sverige för umgänge med fadern och kvarhölls därefter. Barnet sa att han ville stanna kvar i Sverige hos fadern. HD ansåg att hans vilja inte skulle tillmätas någon avgörande betydelse eftersom han bara var tio år och inte mer mogen än normalt för den åldern. HD verkar således i det fallet ha tagit intryck av den tidigare åldersgränsen på tolv år.207
Slutligen vill jag uppmärksamma ett intressant avgörande i NJA 2017 s. 557.
Målet rörde ett åtal mot en förälder för egenmäktighet med barn. Föräldrarna till två barn hade skilt sig och hade gemensam vårdnad. Modern flyttade till Norge och fadern bodde kvar i Sverige. Det var överenskommet att det stadigvarande boendet skulle vara hos fadern och att barnen skulle ha umgänge med modern.
206 Schiratzki (2013), s. 166.
207 A.a., s. 165.
Efter ett umgänge med modern under ett påsklov återvände inte barnen till fadern.
Föräldrarna inledde en vårdnadstvist i Sverige. Fadern fick ensam vårdnad. Ena barnet återvände självmant till fadern, men det andra barnet ville bo kvar hos modern. Modern lyckades inte förmå barnet att flytta till fadern, varför ett åtal om egenmäktighet med barn väcktes (7:4 BrB). Modern dömdes till fängelse i tingsrätten och hovrätten, men friades i HD. HD beaktade barnets ålder och mognad, tolv år gammal, och uttalade mot den bakgrunden att det inte kunde krävas av modern att hon genomdrev ett överlämnande i strid mot barnets tydliga och konsekventa inställning. Det är intressant att barnets inställning, som uppen-barligen inte fick genomslag i vårdnadsprocessen, fick genomslag i HD med avseende på åtalet mot modern.
3.4.3 Studie av domar från Uppsala tingsrätt
Under min praktik på Uppsala tingsrätt har jag tagit del av de domar som dömts ut i vårdnadsmål mellan mars 2019 och mars 2020. Som framgår ovan finns tillgång till bra heltäckande utredningar om barns rätt att komma till tals och få sin åsikt beaktad i svenska vårdnadsprocesser. Det har dock varit av värde för mig att få möjlighet att ”inifrån” studera rättstillämpningen i en mellanstor svensk tingsrätt för att se om jag får den bild som presenterats i utredningarna bekräftad.
Jag valde ut och studerade 35 domar, i vilka de berörda barnen alla var över sex år gamla. Av dessa var det i 12 fall som barnets vilja inte alls omnämndes eller beaktades i domskälen. Domaren hänvisar regelmässigt till 6:2 a FB i domskälen, men i dessa 12 fall fanns ingen hänvisning till barnets vilja i det individuella fallet.
Det är givetvis möjligt att domaren har vägt in barnets vilja i sin bedömning, men av skydd för barnet avhållit sig från att nämna barnets vilja i domskälen, eller anser viljan beaktad genom att i vissa fall döma i enlighet med socialnämndens utredning. Eftersom det inte framgår av domskälen går det dock inte att säga med säkerhet att viljan har beaktats, vilket är en brist ur rättssäkerhetssynpunkt och en brist utifrån artikel 12 barnkonventionen. Domaren tog hänsyn till barnets vilja i majoriteten av fallen och i 8 av de 35 domarna var barnets inställning helt, eller mycket, avgörande för målets utgång. Undersökningen från Uppsala tingsrätt
bekräftar därför det som framkom i de andra undersökningarna i avsnitt 3.4.1. Det är en brist att det finns flera fall där barnets inställning inte framkommer av domen.
I vissa fall då domaren dömde mot barnets vilja hänvisades det till att barnet inte hade uppnått sådan ålder och mognad att viljan kunde tillmätas betydelse. Tre av avgörandena anser jag sticker ut särskilt. I två av dessa var barnet elva år och det dömdes emot barnets vilja i umgängesfrågan.208 I båda avgörandena utökades barnets umgänge med ena föräldern, mot barnets uttryckliga vilja. I det första fallet utökades umgänget med fler övernattningar med motiveringen att det var för barnets bästa att relationen till föräldern förbättrades och att det skulle vara ett för stort ansvar att överlämna till barnet att själv bestämma om hon ville träffa den föräldern. I det andra fallet motiverades det med att barn är i behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. Där beslutades bara om telefonumgänge.
I det tredje och sista avgörandet som jag vill belysa hade föräldrarna beslutat om en överenskommelse som stadfästes av tingsrätten.209 Som jag anförde ovan består domskälen i dessa fall ofta bara av en standardskrivning i vilken det slås fast att föräldrarnas överenskommelse får anses vara till barnets bästa. I detta fall var dock motiveringen annorlunda:
”Föräldrarnas gemensamma yrkande om att vårdnaden ska tillkomma [modern]
ensamt under tiden boendet ska trappas upp till ett växelvis boende är en ovanlig överenskommelse som kan bli problematisk ur verkställighetssynpunkt. Tingsrätten anser dock att det som föräldrarna har kommit överens om får anses vara förenligt med barnens bästa och att detta ändamål ska sättas främst. Dom ska därför meddelas i enlighet med vad föräldrarna har kommit överens om.”
Trots att överenskommelsen alltså ansågs problematisk ur verkställighetssynpunkt godtogs den av domaren. Enligt mig visar domen på att det finns en långtgående syn på att föräldrars överenskommelse alltid är till barnets bästa.
Jag vill också uppmärksamma att trots att barnkonventionen började gälla som svensk lag från och med den 1 januari 2020 såg jag inte att konventionen och dess artikel 12 uppmärksammades i de domar som meddelades år 2020.
208 Uppsala tingsrätts dom av den 22 mars 2019 i mål nr T 1719–18 och Uppsala tingsrätts dom av den 9 december 2019 i mål nr T 2700–18.
209 Uppsala tingsrätts dom av den 4 februari 2020 i mål T 5213–18.