B EHOV OCH RESURSER

5.3.1. Samverkan

Det stora antalet olika instanser och aktörer belyser behovet av en fungerande samverkan. Brå (2016a) uppger att samverkan är nödvändig mellan Polis, Socialtjänst, Arbetsförmedling, Kriminalvården. Det som dock inte omnämns av Brå men som tre deltagare i denna studie framhåller är vikten av samverkan med psykiatrin utifrån de trauman dessa personer kan ha erfarit.

Många är väldigt traumatiserade, alltså kraftigt traumatiserade, jag skulle till och med säga att kanske har man utvecklat nån form av PTSD, det beror på vad dom har sett helt enkelt. (Deltagare 1).

Risken att drabbas av psykisk ohälsa av deltagande i gäng och även våldsbejakande extremism får stöd av tidigare forskning (Alstam et al., 2021; Järvå, 2021) och vikten av långvarigt och terapeutiskt stöd framhålls (Alstam et al., 2021; Gielen, 2018; RAN, 2020).

Svårigheten i samverkan med psykiatrin framkommer av både polis och kommunanställda i denna studie. En deltagare uppger att det dock fungerar bra i vissa avseende, svårigheter uppstår när det finns ett missbruk.

När folk själva söker och blir inlagd och så där då tycker jag det funkar ganska bra kring utskrivning och de tar kontakt med oss och vi har planeringar och vi får veta vad personen behöver för stöd framåt och så. Så i vissa delar fungerar det ju bra och riktigt bra på vissa också. Sen är det vissa delar som är lite svårare. Det som är problem är om personen har missbruksproblem. För då vill man helst inte jobba med de inom regionen trots att all forskning säger att man ska jobba med insatser parallellt. (Deltagare 4)

För att underlätta samarbetet mellan alla aktörer anser samtliga deltagare i studien att det finns behov av någon form av samordnare som är inriktad mot stöd till avhoppare.

Kommuner som saknar behov av egen avhopparverksamhet kan koppla

samordningsfunktionen till andra brottsförebyggande åtgärder och sociala insatsgrupper omnämns som en samverkansform (Kriminalvården, et al., 2021). Samtliga kommuner i denna studie saknar sociala insatsgrupper. Av empirin framkommer istället andra former av samverkan både intern och externt, det finns ett flertal olika grupper som bland annat omnämns som lokala trygghetsråd, gruppen mot social oro, ett lokalt Brå och rådet för trygghet och hälsa. Resultatet visar att i endast en kommun lyfts frågor gällande

gängkriminalitet och i kommunen planeras avhopparverksamhet ingå i en åtgärdsplan.

Däremot finns ännu ingen upparbetad samverkan kring detta. I en annan kommun finns en samverkansgrupp kring våldsbejakande extremism. Samtliga deltagare uppger att

samverkansgrupper som finns i dagsläget inte kan åläggas samordningsfunktionen, för detta krävs egen struktur. Det finns således i dagsläget inget av den samordningsstruktur som föreslås på lokal och regional nivå i det aktuella länet där roll- och ansvarsfördelning mellan olika myndigheter klargjorts (Kriminalvården, et al., 2021). Flera deltagare nämner att en viktig del i processen är att det finns en samordnare, vilket skulle möjliggöra snabbare insatser.

Det jag har förstått på sistone här det är ju att vi borde ha någon samordnare faktiskt för avhoppare och då gäller det ju både dom som vill lämna kriminalitet och dom som vill lämna våldsbejakande extremism förstås. För jag tänker att det kan va samma och ibland kan det hänga ihop, det kan va lite glidande sådär [...]

Att ha en samordnare det är ju att ha nån som kan agera såhär snabbt eftersom fönstret när avhoppet är möjligt är ganska litet så är man inte beredd då sumpar vi som samhälle den chansen helt enkelt. Och det har vi börjat prata lite grann om här. (Deltagare 2)

Att från samhällets sida snabbare kunna möta upp och erbjuda någon form av stöd till

personer som är motiverade till att lämna kriminalitet kan, såsom omnämnts tidigare, vara av vikt utifrån att förhindra en förstärkning av misstron om samhällets legitimitet (jfr Hirschi, 1969). Snabbare insatser kan därmed betraktas som ett led i att påbörja arbetet med att stärka personens sociala band.

Flera deltagare uttrycker en förståelse över att kommunerna i länet inte kan ha en egen avhopparverksamhet utifrån att det varken finns behov eller resurser för det i varje kommun.

Däremot så välkomnas en länsöverskridande samverkan gällande stöd för avhoppare av samtliga deltagare, en deltagare är dock tveksam till att detta skulle fungera då samverkan inom den egna kommunen inte fungerar. “Barnahus” omnämns av deltagare som en lyckad länsöverskridande samverkan och något liknande gällande avhopparverksamhet föreslås. Ett kommunöverskridande samarbete inom detta område skulle kunna tillhandahålla ett stöd, som enligt uppgifter i denna studie, i dagsläget saknas. En samordningsfunktion som

beskrivits skulle kunna möjliggöra att flera viktiga aktörer som tidigare presenteras kan göras delaktiga utifrån behov och därmed kan behov inom flera livsområden enklare tillgodoses.

ett sätt möjliggöra för dessa personer att skapa anknytning, delaktighet och åtagande till konventionella personer och aktiviteter (jfr Hirschi, 1969).

Ytterligare ett återkommande förslag bland deltagarna är att en kommun, förslagsvis den största kommunen i länet, kan ha någon form av verksamhet och samordnande funktion som finns tillgängligt för samtliga kommuner.

Jag tror ju att dom här stora kommunerna att dom blir som motor-kommun där de närmaste mindre kommunerna kan ta hjälp av dom. Jag tror ju att man hittar mycket i att hitta samverkan och samverkansavtal. (Deltagare 7)

5.3.2. Behov

Resultatet visar ett behov av resurser i form av ökad kunskap och erfarenhet inom området av stöd till personer som vill lämna kriminella gäng.

Man åker till kommuner och knackar på “vi har en person här som vill lämna den kriminella miljön”. Har ni möjlighet och hjälpa till. “Vad är det för någonting?”.

(Deltagare 7)

En deltagare menar att dessa resurser saknas även bland chefer inom olika myndigheter och verksamheter, vilket medför en förminskning av problem och behov.

Det som är för mig skrämmande det är hur inkörd man är i gamla mönster och hur man sitter i sin bubbla när vi kommer med information på bred front, till exempel när vi för två år sedan kom med information på bred front om att det fanns ett 60-tal ungdomar som sålde sex, främst tjejer, hur det här kom som en chock, hur dom i sina bedömningar inte har med dom här frågorna. Att man inte visste att det existerar. Jag upplever att det är lite liknande känsla inför den kriminella världen i X (kommun) och det här är hela vägen upp till kanske högsta kommunpolisnivå.

(Deltagare 1)

Samma deltagare fortsätter förklara följande:

Jag har lyft det här för kanske två år sen att X (kommun) kommer behöva titta på det här med avhopparverksamhet, X (kommun) kommer att behöva titta på nischade metoder och paket som erbjuds till personer som vill hoppa av. Då har ju personer, som är ganska högt uppsatta, uttryckt sig såhär: Det finns inget behov

av avhopparverksamhet i X (kommun). Och då är det ju, har vi den tanken högst upp i olika led, då blir det svårt för oss som ser det varje dag att jobba med det.

(Deltagare 1)

Resultatet visar att mer utbildningsinsatser efterfrågas dels för att kunna fånga upp och se tidiga signaler, dels för att kunna hantera och bemöta dessa individer vilket, som beskrivits tidigare, skulle kunna verka brottspreventivt. Även problem med långa handläggningstider framkommer. De utmaningar och behov som framkommit av deltagarna i denna studie är i likhet med vad som framkommit på andra håll i Sverige (Brå, 2016a).