S TÖD OCH HJÄLP

Detta kan kopplas till Brå´s (2016b) beskrivning av Projektbaserade konstellationer. Där gruppen sammansätts tillfälligt utifrån vinstdrivande kriminell verksamhet. Det visar även på att det sker en överlappning mellan kriminella grupperingar (Rostami et al., 2018).

Utöver de lokala kriminella gängen som beskrivits uppger flera deltagare att etablerade gäng från andra kommuner håller på att mobilisera sig i två kommuner i länet. En deltagare berättar att:

Det har ju kommit etablerade gäng från andra städer som börjar försöka bildas här. Och det här är ju ett relativt nytt fenomen, vi började ju larma ungefär för två år sen att den här utvecklingen som sker i “Kommun A” den kommer inte leda till något bra [...] Dödspatrullen och Dalen Nätverket, det är dom två som det just nu hotas med, om man säger i kriminella miljöer. (Deltagare 1)

För att förhindra en ökning av gängkriminaliteten framhåller deltagarna behov av

förebyggande insatser som både är inriktat mot att förhindra nyrekrytering och behov av stöd till personer som vill lämna kriminella gäng eller en kriminell livsstil.

5.2. Stöd och hjälp

I det aktuella länet för denna studie finns ingen specifik avhopparverksamhet. Resultatet visar att inom kommunerna som deltar i studien finns ingen specifik kompetens kring ämnet, det saknas rutiner, uttalade tillvägagångssätt och upparbetade kontaktvägar att använda sig av vid kontakt med en person som vill lämna ett kriminellt gäng eller våldsbejakande extremistisk gruppering. Deltagare från en kommun lyfter under intervjun fram en rutin för hantering av våldsbejakande extremism bland barn och unga upp till 18 år som innefattar kontaktuppgifter till personal inom kommunen. En liknande rutin för vuxna och för person som vill lämna kriminella gäng hade varit i linje med rekommendationerna för de kommuner som saknar behov eller resurser för en strukturerad avhopparverksamhet (Kriminalvården, et al., 2021;

Polisen & Länsstyrelsen Skåne, u.å.a). Då sådana rutiner saknas medför detta att flera

deltagare inte vet hur de ska agera eller vem de ska kontakta om de träffar en person som vill lämna våldsbejakande extremistiska grupper eller kriminella gäng.

Jag vet inte om nån kommer till mig så vet inte jag vart jag ska vända mig eller vad de kan få för stöd ens. Jag hade bara “okej kom hit så söker vi ett jobb”

ungefär. Men jag vet inte vad kan han få för stöd om han blir hotad eller skyldig saker eller jag har ingen aning. Ingen aning. Men det är ju en viktig fråga, för hur ska jag kunna hjälpa dom om jag inte vet vad jag kan ge dom för stöd. (Deltagare 5)

Att det saknas rutiner, tillvägagångssätt och även stöd kan medföra en rad olika svårigheter och risker. En risk är att destruktiv utveckling hos personer inte uppmärksammas. Som ovan beskrivits, kan upptäckten av tidiga signaler vara ett steg i att hjälpa en person till en annan riktning (Järvå, 2021), men om professionella som möter dessa personer inte vet hur de ska agera eller vilket stöd som finns att tillgå finns en risk att dessa signaler inte fångas upp.

Ytterligare en risk med att det saknas rutiner och tillvägagångssätt är att det kan blir stora ojämlikheter gällande möjlighet till stöd. Resultatet visar att kontakten med myndigheter blir personbunden och att möjligheterna till stöd varierar beroende på vilken person som en hjälpsökande får kontakt med. Handläggningstiderna kan också bli längre när det saknas kunskap och kompetens kring hur dessa ärenden ska hanteras (Brå, 2016a). Flera deltagare betonar behovet av att snabbt agera när en person är motiverad till stöd, en deltagare beskriver följande:

Jag skulle ju säga att får vi in en människa som vill hoppa av beroende på om det är kriminalitet eller våldsbejakande eller vad som helst och den sträcker ut handen och vill ha hjälp. Och vi svarar inte. Då kan ju, då är det ju liksom. När den kommer tillbaks till sig, då finns ju hatet mot samhället är ju större. (Deltagare 3)

Hatet mot samhället som beskrivs i ovan citat kan ses som en markör på avsaknad av tilltro till etablerade samhällets legitimitet (Hirschi, 1969) och hur samhället går miste om

möjligheten att reparera detta genom att erbjuda stöd och hjälp. Ytterligare ett problem med avsaknad av rutiner och uttalade tillvägagångssätt är ansvarsfördelningen.

Det är ofta så, vem är huvudman, vem har huvudansvar. Då det gäller skydd så är det polisen, det är tveklöst, det är enkelt att svara på. Men sen då har vi ju gjort vårt. “Här får du. Han eller hon är klar, vi har vidtagit tillräckliga skyddsåtgärder”

“Näe, ska jag göra det”. Det är där det är oklart. (Deltagare 7)

Den otydliga ansvarsfördelningen kan leda till att personer inte får sina behov tillgodosedda En deltagare som träffar personer som vill lämna kriminella gäng beskriver följande:

Om vi säger i en utredning som vuxengruppen har, och jag har varit i flera såna situationer förut, där man säger “jag har en hotbild mot mig” men det är ingenting som vuxengruppen hanterar, utan dom fokuserar på att bli kvitt missbruket. Och det dom kan titta på ja men det är ju kanske en extern placering och då kanske dom tar ett hus med portkod. Alltså så att obehöriga inte ska komma in, det är på den nivån. (Deltagare 1)

Resultatet ger en beskrivning av att vårdkedjan inte fungerar på ett tillfredsställande sätt och det fortsatta arbetet för de deltagare som möter personer som vill lämna kriminella gäng försvåras. Polisen som jobbar mot flera olika kommuner inom regionen förklarar att det fungerar olika i olika kommuner. Några kommuner har haft avhopparärende tidigare och vet hur de ska hantera det. Inom de kommuner som aldrig har kommit i kontakt med sådana ärenden saknas en tydlig ansvarsfördelning.

För vissa då så finns det ju ett latent eller konkret behov eller risk. Ja då får man ju vidta dom här skyddsåtgärderna. Vissa kanske har ett behov så länge de fortsätter vara kriminell men slutar man då försvinner det där. Och då hanterar vi den delen och den är klar och sen är ju tanken att kommun ska komma in och jobba vidare för det här ju ärenden som kan ta ganska lång tid och det kan vara något återfall emellanåt….det är där systemet inte klickar i. (Deltagare 7)

En kommun har tagit upp frågan om särskilda rutiner för avhopparärenden men gjort bedömningen att de ska hanteras på samma vis som andra ärenden. En annan kommun har nyligen diskuterat detta och kommit fram till att det kan finnas ett behov av rutiner där kontaktpersoner inom olika verksamheter bör framgå. Detta belyser situationer som uppstår när enbart rekommendationer och förslag finns att tillgå och nationella riktlinjer saknas (Kriminalvården et al., 2021). Eftersom erfarenheten av att träffa personer som vill lämna våldsbejakande extremism är låg, nästintill obefintlig, har fokus i intervjuerna riktats mot personer som vill lämna en kriminell livsstil eller kriminella gäng. Behoven för dessa personer är omfattande och av varierande slag, vilket framkommer av följande uttalande:

Många är ju rätt trasiga sen vet man ju inte allt de varit med om. För att de ska kunna börja fungera i ett samhälle, så måste man ju fixa till dom där delarna och det är ju ingen snabbfix. Man måste få bort det här suget efter droger eller tabletter eller vad det nu är och man måste ju få dom och må hyggligt för att få dom att kunna starta upp. För jag menar vissa kanske har gått ut trean, de kanske har lärt sig skriva hjälpligt på anstalter, det är deras utbildning. Och hur lätt är det att komma in i dagens samhälle då. Många kan ju inte ladda en tvättmaskin, så det krävs omfattande insatser. (Deltagare 7)

Detta är i enlighet med tidigare forskning där stöd inom olika områden och utifrån individens behov varit av betydelse för avhoppare (Alstam et al., 2021; Brå, 2016a). Trots att ordinarie kommunala verksamheter ofta ger sämre stöd än specifika avhopparverksamheter (Brå, 2016a) görs bedömningen att även i de fall där särskild avhopparverksamhet saknas bör det finnas kompetens kring behov, mekanismer och utformning av stöd för personer som vill lämna kriminella gäng eller våldsbejakande extremistiska grupper. Resultatet visar att detta saknas inom samtliga kommuner, vilket deltagarna betonar som en brist i verksamheten.

Vi har ju ingenting idag inte på socialförvaltningen i “Kommun B” i alla fall. Det är oftast alltså, jag tänker Kriminalvården har ju program för, men det är ju inte säkert att man blir dömd för någonting. Och det är väl därför vi på socialtjänsten inte har det för att det har varit Kriminalvårdens och jag vet inte, de har ju inget sådant uppdrag att jobba med de som inte är dömd. Så att, vi skulle ju behöva det helt enkelt. (Deltagare 4)

Vidare framkommer att stödet från kommunerna främst är inriktat på missbruk bland vuxna, och bland ungdomar är insatserna inriktade mot missbruk eller relationerna i familjen. Men i likhet med citatet ovan har deltagare från fler kommuner belyst avsaknaden av stöd till personer som vill lämna kriminalitet.

Vi har efterfrågat och vi jobbar på att få det få utbildning i kriminalitetsprogram helt enkelt...Men nej kriminalitet. Jag tycker att det är ett litet bortglömt område.

Just när det gäller kommunen. (Deltagare 6)

Denna typ av utbildning hade varit betydelsefullt då en framgångsfaktor inom Passus är fokus på kriminalitet, även om det finns en medvetenhet om kopplingen mellan kriminalitet och droger (Alstam et al., 2021) och ger behandlare den kunskap och kompetens som krävs (Järvå, 2021). Av empirin framkommer att behovet av stöd för personer som lämnat kriminella gäng kan bli nödvändigt utifrån att länet kan komma att ta emot placeringar av personer från andra kommuner. Men att utforma stöd för denna målgrupp kan vara svårt och innebära utmaningar även om viljan och behovet finns. En deltagare beskriver detta genom att förklara att vid skyddsbehov går behoven emot de politiska direktiven i kommunen om att göra hemmaplanslösningar.

Nu är det ju väldigt i ropet här i våran kommun att man ska göra

hemmaplanslösningar istället för att placera och vi håller på att bygga upp det äntligen, men då är det ju, det passar ju inte till den här gruppen med

hemmaplanslösningar. Så att nu pratar som politikerna här och, ja i princip de flesta, pratar om att nej, men det är inte så bra att göra placeringar och just den här gruppen där tänker jag att man är ju tvungen, om man har lyssnat på personer som är mer insatt i frågan så säger man ju att man måste kanske göra placeringar en bit från hemkommunen. (Deltagare 8)

Komplexiteten och att hela familjen kan vara hotad beskrivs också av ovan deltagare och att det saknas insatser för dessa personer och deras anhöriga. Uppfattningen bland deltagarna är att det finns behov av att utveckla stödet för personer både över och under 18 år. En deltagare uppger däremot att det finns fler möjligheter till placeringar med olika behandlingsprogram för personer under 18 år. Upplevelsen hos deltagaren är att insatserna ändå inte tillgodoser samtliga behov, vilket beskrivs av citatet nedan:

Men offret blev ju inte placerad på ett skyddat boende eller nåt sånt där utan det var en snabb placering. Och jag har också träffat personen, den personen har inte haft några djupgående terapeutiska samtal om dom trauman han har varit med om. Tvärtom, är han på ett ställe med andra unga, ett vanligt HVB, och mår nu väldigt dåligt inför förhören som väntar. Den här killen är kraftigt traumatiserad.

Rent krasst, är det ju egentligen bara ren slump, eller tur att han inte sagt något i utredningen, för hade han gjort det så hade ju personerna ganska lätt kunna hitta honom. (Deltagare 1)

Vidare framkommer ett behov av att beakta eventuella trauman vid stödinsatser via kommunen och en deltagare uttrycker följande:

Trauma, det ligger mer på sjukvården och bedöma om man har liksom diagnoser kring trauman, men sen att jobba mer kanske med. Ja, men det som man är när man när man pratar om barn pratar man ju om traumamedveten omsorg något motsvarande fast för vuxna att se till att liksom vardagen funka och det är det vi behöver jobba med. (Deltagare 4)

Utöver detta beskrivs under intervjuerna ett flertal behov för personer som vill lämna kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper; försörjning, bostad,

missbruksbehandling, skola/arbete/sysselsättning, skydd, behandling att sluta utöva våld, traumabehandling, skydd för familjen, jobba med tankemönster och självbild,

neuropsykiatriskt stöd/behandling, fritidssysselsättning, behov av

mentor/sponsor/kontaktperson. Att behoven skiljer sig åt mellan olika personer och att individuella bedömningar behövs göras lyfts fram av flera deltagare.

Och det kan ju också vara från person till person att man har olika behov vilket stöd man behöver ha, det går nog inte att ha en schablon tror jag utan man måste nog ha lite olika och välja mellan och se vad som passar just den individen.

(Deltagare 2)

De varierande och flertalet behov som resultatet visar och behovet av individuella bedömningen står i relation vad som framkommit i tidigare forskning gällande stöd till personer som vill lämna kriminella gäng eller våldsbejakande grupper (Alstam et al., 2021;

Brå, 2016a; Gielen, 2018; RAN, 2020).

Behoven som beskrivs av deltagarna belyser på olika nivåer personers sociala band till samhället. Skola/arbete/sysselsättning och fritidssysselsättning belyser anknytning,

delaktighet och åtagande då personerna genom konventionell sysselsättning både på arbetstid och fritid kan skapa anknytningar till dessa, kan känna en delaktighet och etablera mål inom dessa och på så vis skapa åtaganden (jfr Hirschi, 1969). Dessa kan sedan tillsammans med försörjning och behandling vidare betraktas som insatser som stärker personens övertygelse om det etablerade samhällets legitimitet (Hirschi, 1969). Detta genom att personen dels är en del av det etablerade samhället i form av sysselsättning, dels att om samhället bistår med den hjälp som personen är i behov av kan leda till att personen känner tilltro till samhället och dess myndigheter och lagar. Därmed kan dessa insatser betraktas som brottsförebyggande då de stärker personens sociala band till samhället och därmed, betraktat utifrån Hirschis teori (1969) kan förhindra att personen kommer att begå brott. För målgruppen i denna studie avser detta tertiär brottsprevention då dessa band till samhället kan förhindra återfall i kriminalitet.

Även om behoven som beskrivits i denna studie främst är baserat på personer som vill lämna kriminella gäng, då erfarenheten kring detta är större bland deltagarna, så görs bedömningen att dessa behov är i likhet med vad som beskrivits i forskningen gällande personer som vill lämna våldsbejakande extremistiska grupper även om det vid arbete med dessa personer också behöver finnas en förståelse och medvetenhet om ideologins inverkan (Carlsson; 2016;

Christensen, 2019; Järvå, 2021; Mattsson & Johansson, 2018).