I följande avsnitt kommer avhopparverksamheten sättas in i sin studiekontext. Inledningsvis beskrivs samarbetat med länsstyrelsen. Därefter redogörs för begreppen som är centrala för denna studie. Inledningsvis presenteras begreppen ”kriminella gäng” och ”Våldsbejakande extremistiska grupper” och därefter ”avhopparverksamheter”.
2.1. Ett samarbete med Länsstyrelsen
Det finns idag en föreslagen nationell strategi för samordning där berörda myndigheters ansvar och roller delas in i tre nivåer: lokal, regional och nationell (se Regeringen, 2019). I strategin föreslås att länsstyrelserna ska ha en samordnande roll på regional nivå och samordna kommunernas arbete med avhopp, utveckla och stödja samverkan mellan aktörer och bidra till kunskapsspridning (Kriminalvården, et al., 2021). En länsstyrelse i Sverige har gjort en avstämning med kommunerna i länet för att undersöka intresset av strategin, i detta skede visade kommunerna inget större intresse för denna. Länsstyrelsen tog därefter kontakt med Mittuniversitet med förslag och önskemål om samverkan med studenter för att vidare undersöka behovet av avhopparverksamhet i det aktuella länet. Avhopparverksamhet är ett aktuellt och intressant ämne. Mot bakgrund av att ha arbetat inom skola och socialtjänst kände jag en förståelse för att detta, trots sin aktualitet, kan innebära vissa svårigheter i det aktuella länet utifrån kommunernas storlek och jag såg det som en givande utmaning att studera detta vidare. Kontakt togs med brottsförebyggande samordnaren på länsstyrelsen och ett samarbete påbörjades. Syftet för länsstyrelsen med detta samarbete är att undersöka om det finns intresse och behov av att länsstyrelsen har en regional samordnande roll i det aktuella länet.
2.2. Kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper
2.1.1. Kriminella gäng
Kriminella gäng, organiserad brottslighet, kriminella nätverk, kriminella grupperingar, förortsgäng - begreppen är många och så även definitionerna. Esbensen et al. (2001) uppger att många gängforskare har noterat avsaknaden av gemensam definition av gäng. Avsaknaden av en universell definition bidrar till flera svårigheter, bland annat att gängproblem antingen
kan överskattas på grund av en för vid definition eller underskattas på grund av en för snäv definition (Esbensen et al., 2001).
När Brå (2016b) definierar olika former av kriminella grupper är skrämselkapitlet en gemensam nämnare för dessa som i övrigt skiljer sig åt. Skrämselkapital handlar om att en enskild individ eller gruppen som helhet skapar rädsla hos allmänheten som kopplas till gruppens varumärke. Detta skrämselkapital kan uppstå på olika vis, dels genom tidigare våldshändelser, beryktade brott, mediauppmärksamhet och myndighetsingripande som gjorts offentligt (Brå, 2016b). Skrämselkapital kan relateras till Rostamis (2016) beskrivning av våldet som en central funktion för kriminella gäng. Våldet har som syfte att skapa kontroll och makt både internt och externt (Rostamis, 2016).
Brå (2016b) beskriver fyra kategorier kriminella grupper/nätverk:
Självdefinierade grupper: Grupper som själva lyfter fram sin grupptillhörighet i form av namn, attribut och medlemskap, dit räknas exempelvis MC-gäng men även andra gäng som har gett sig själva ett namn. Skrämselkapitalet är centralt för dessa grupper och dess symboler förmedlar en påminnelse om detta skrämselkapital.
Externdefinierade grupper: Dessa är, enligt Brå (2016b), grupper som inte själva tilldelat gruppen namn, symboler eller attribut och därmed heller inte förmedlar sin tillhörighet, men som har tilldelats namn av polis eller media. Till denna kategori räknas exempelvis de förorts- och stadsdelsbaserade grupper som har tilldelats namn utifrån vissa familje- och släktbaserade nätverk.
Icke-namngivna grupper: Detta är ett samlingsnamn för olika typer av
relationsbaserade nätverk som varken har ett själv tilldelat eller externt tilldelat namn. Brå (2016b) uppger att dessa grupper många gånger har en lösare kontur än självdefinierade grupper, även om det i vissa fall kan finnas ett starkare
lojalitetsband mellan individerna. Exempel på icke-namngivna grupper är vissa stadsdels- och förortsgrupper, som baseras på att de bor i samma bostadsområde, samt vissa familje- och släktbaserade nätverk.
Projektbaserade konstellationer: Projektbaserade konstellationer är projektgrupper som sätts ihop för att bedriva en vinstdrivande kriminell verksamhet, exempelvis narkotikasmuggling, storskaliga stölder eller omfattande bedrägerier.
I den här studien kommer definitionen av kriminella gäng utgå från dessa fyra kategorier. Det innebär att samtliga kriminella grupper; både namngivna och icke namngivna samt
projektbaserade grupper, som använder sig av någon form av våld - och skrämselkapital kommer att benämnas som kriminella gäng
.
2.1.2. Våldsbejakande extremistiska grupper
Carlsson (2016) och Sarnecki (2016) belyser svårigheterna i att definiera detta begrepp då gränserna och uppfattningarna om vad som är extremt kan variera och vad som är att räkna som våld kan definieras olika beroende på kontext. Men en viktig indikator är att
gruppmedlemmar är villiga att använda våld mot ett demokratiskt samhälle för att uppnå gruppens mål (Sarnecki, 2016).
I Sverige finns i huvudsak tre inriktningar inom våldsbejakande extremism; den islamistiska, den högerextremistiska och den vänsterextremistiska (autonoma) rörelsen (Säkerhetspolisen, u.å.). Denna uppsats utgår från Säkerhetspolisens (2018) definition av våldsamma
extremistmiljöer. Där beskrivs att utgångspunkten inom våldsbejakande extremistiska grupper är att brott betraktas som en legitim och nödvändig del av den ideologiska (politiska eller religiösa) kampen, med detta avses:
Individer, grupper och organisationer som hålls samman av en ideologi och betraktas som våldsbejakande genom att de utifrån denna förespråkar, främjar, eller utövar våld, hot, tvång eller annan allvarlig brottslighet för att uppnå förändringar i samhällsordningen (Säkerhetspolisen, 2018, s. 60).
Det finns även personer som inte tillhör någon av grupperna, men som har samma
värdegrund som dessa och som ensamma eller tillsammans med någon uttrycker en vilja att begå brott utifrån denna värdegrund (Säkerhetspolisen, 2019).
2.3 Avhopparverksamhet
Enligt Brå (2021) är stöd till individer som vill lämna en kriminell livsstil en viktig del i det brottsförebyggande arbetet eftersom det kan minska risken för återfall i brott.
åtgärder i syfte att förhindra återfall i brott och reparation av skador orsakade av brott (Lab, 2016; Sarnecki, 2015). Förhindrande av nyrekrytering betraktas som sekundär
brottsprevention som är insatser riktat mot personer och miljöer med förhöjd risk (Sarnecki, 2015).
Brå (2016a) har gjort en inventering av verksamheter som ger stöd till personer som vill lämna kriminella grupperingar. Det framkommer att verksamheterna arbetar olika och att stödet skiljer sig åt på olika platser. Det som dock är gemensamt för samtliga verksamheter är att de arbetar med att kartlägga personens behov, personen får en kontaktperson både för samtalsstöd och praktiskt stöd samt förmedlar kontakt mellan avhopparen och andra berörda myndigheter och aktörer (Brå, 2016a). En sammantagen beskrivning av vilka som kan vara aktuella för stöd inom kommun eller civilsamhället är personer som vill lämna ett kriminellt gäng eller en kriminell livsstil eller radikala/våldsbejakande extremistisk miljö och kan vara i behov av samhällets stöd för att kunna göra det (Kriminalvården et al., 2021; Exit, u.å.;
Fryshuset, u.å.; Göteborgs stad, u.å.; Malmö stad, 2021). Det kan även innefatta tidiga insatser till personer som uppvisar antidemokratiska åsikter och ligger i riskzon för att radikaliseras (Flamman, u.å.).
Polisen bedriver avhopparverksamhet som utför olika insatser såsom riskanalyser, operativa insatser, uppföljning och skyddsverksamhet. För att ingå i denna verksamhet behöver
personen uppfylla vissa kriterier: att personen som lämnar en kriminell gruppering riskerar att straffas för sitt utträde, att det föreligger en konkret eller latent hotbild, att personen ska vara över 18 år samt att personen ger sitt samtycke till informationsutbyte mellan olika
myndigheter (Polisen & Länsstyrelsen Skåne, u.å.b; Polisen & Länsstyrelsen Skåne, u.å.c).
Utformningen av avhopparstöd kan således variera mellan olika platser (Brå, 2016a) och för polisen verksamhet behöver ett skyddsbehov föreligga (Polisen & Länsstyrelsen Skåne, u.å.b) Men en samlad definition av avhopparverksamhet som har återfunnits och som kommer att användas i denna studie är den som Kriminalvården et al. (2021, s. 15) formulerat:
En strukturerad verksamhet med det huvudsakliga syftet att genom olika insatser stödja individer att lämna en kriminell eller våldsbejakande extremistisk miljö̈
eller gruppering.