För människan har det alltid varit viktigt att vara del av en gemenskap eller en grupp. Många människor ingår i sammanhang som exempelvis, familjer, idrotts- och politiska föreningar, medan andra dras till kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper. Sedan den 11 september 2001 har flera stora attentat i världen kopplats till våldsbejakande extremism, vilket beskrivs som ett hot mot demokratin. I Sverige beskrivs också gängkriminalitet som ett samhällsproblem. I stort sett dagligen drabbas Sverige av mycket grova brott som kan
kopplas till kriminella gäng, och nyrekrytering till gäng riskerar också att öka (Justitiedepartementet, 2020). För att bekämpa sådan brottsligheten har den svenska
regeringen satt in åtgärder mot gängkriminalitet (Regeringen, 2021a), och sedan tidigare mot våldsbejakande extremism (Regeringen, 2016). Brottsförebyggande rådet, Brå (2016a s.7) skriver följande i en rapport:
Att bekämpa brottslighet som begås av kriminella grupperingar har varit en politiskt prioriterad fråga de senaste åren. Om man lyckas hjälpa fler individer att hoppa av från grupperingarna och ändra livsstil kan det ge vinster både på̊ ett samhälleligt plan och på individnivå.
Det är oklart hur stort antal avhoppare som finns i Sverige då det saknas struktur för framtagning av statistik inom området, men en tydlig tendens är att antalet avhoppare ökar och det finns ett behov av att utveckla avhopparverksamheten i Sverige (Kriminalvården et al., 2021). Enligt Brå (2016a) finns avhopparverksamhet för personer som vill lämna
kriminella gruppering på nio platser i Sverige varav fyra är myndighetsdrivna. Enligt Polisen och Länsstyrelsen Skåne (u.å.) kan vissa kommuner vara för små för att bekosta och driva egen verksamhet varav arbetet med stöd till avhoppare behöver utformas på annat sätt än i storstadsregionerna. En bedömning behöver då göras för att klargöra vilket behov av stöd till avhoppare som finns i kommunen, vidare är det centralt att det finns upparbetade
kontaktvägar och att egna rutiner utformas i kommunen (Polisen & Länsstyrelsen Skåne, u.å.a). Brå (2016a) uppger att ordinarie verksamheter inom polis och socialtjänsten ofta ger sämre stöd än specifika avhopparverksamheter, då specialkompetens, öronmärkta resurser och upparbetade kontakter saknas.
2020 utgick ett regeringsuppdrag till Kriminalvården, Polismyndigheten, Statens
institutionsstyrelse och Socialstyrelsen att ta fram ett gemensamt nationellt avhopparprogram
för att förstärka samhällets stöd till individer som vill lämna kriminella gäng eller destruktiva miljöer (Regeringen, 2019). Detta uppdrag utmynnade i en slutredovisning där en struktur för samordning föreslås och en beskrivning ges av roll- och ansvarsfördelning mellan olika myndigheter på lokal, regional och nationell nivå (Kriminalvården, et al., 2021). På den lokala nivån föreslås att kommuner som ännu inte har en samverkansöverenskommelse med lokalpolisområdet och/eller en strategi och rutiner för avhopparärenden bör upprätta sådana.
Vidare ska en gemensam lokal lägesbild tas fram gällande förekomsten av kriminella gäng eller våldsbejakande extremistiska grupper. Därtill föreslås att en bedömning görs av behovet av avhopparverksamhet. Kommuner som saknar behov av egen avhopparverksamhet kan koppla en samordningsfunktion till andra brottsförebyggande samverkansgrupper där sociala insatsgrupper omnämns som en lämplig samverkansform (Kriminalvården, et al., 2021).
Sociala insatsgrupper är en samverkansmodell mellan socialtjänst, polis och skola för att hjälpa unga som begår brott där socialtjänsten ansvarar för att andra myndigheter och aktörer görs delaktiga utifrån den ungas behov (Sveriges Kommuner och Regioner [SKR], 2021a).
Arbetet med att utforma avhopparverksamhet är en fortsatt pågående och politisk prioriterad fråga och Kriminalvården, Polismyndigheten, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen fick 2021 ytterligare ett uppdrag att förstärka och utveckla stödet till avhoppare (Regeringen, 2021b). Avhopparverksamheter är beroende av en fungerande samverkan mellan Polis, Socialtjänst, Arbetsförmedling, Kriminalvården, men tidigare studier visar att det förekommer samverkansproblem och brister i kunskapsspridningen mellan de berörda myndigheterna (Brå, 2016a). Flera av de avhopparverksamheter som Brå (2016a) varit i kontakt med anför att problem kan uppstå i samverkan med socialtjänsten. Det handlar främst om bristande kunskap, avsaknad av långsiktighet och långa handläggningstider, vilket leder till att avhoppare riskerar att tappa motivationen. Utformning av stöd till avhoppare är således en aktuell, men inte en oproblematisk fråga. Därför behövs flera studier som belyser hur avhopparverksamheten fungerar i Sverige.
1.1. Problemformulering
Denna studie är inriktad på ett län i Sverige med sju tillhörande kommuner. Gemensamt för samtliga kommuner är att den allmänna informationen om stöd till avhoppare är mycket begränsad eller saknas helt. Det är således oklart vilket stöd och vilken hjälp som erbjuds de personer som vill lämna kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper. Två av
kommunerna i länet är, enligt SKR:s (2021b) definition medelstora eller har närhet till en medelstor stad. De övriga är mindre städer/tätorter och landsbygdskommuner. Denna studie genomförs i samverkan med länsstyrelsen i det aktuella länet för att ta reda på om det finns behov av avhopparstöd i länet och vilka resurser som finns. Fokus ligger på aktörer som arbetar inom länets sju kommuner och polisen. Genom att lyfta fram aktörernas upplevelser och erfarenheter gällande behov av avhopparverksamhet, kan denna studie ge bidrag till det brottsförebyggande arbetet i länet.
1.2. Syfte och frågeställningar
Syfte med studien är att undersöka upplevelser och erfarenheter kring behovet av avhopparverksamheter och vilka resurser som finns för sådan verksamhet inom ett län i Sverige. Studiens frågeställningar är följande:
Vilken upplevelse har professionella aktörer i länet gällande förekomsten av kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper?
Vilket stöd och vilken hjälp erbjuds de personer som vill lämna kriminella- eller våldsbejakande extremistiska gäng?
Vilka utvecklingsbehov och möjligheter finns det i länet gällande utformandet av denna typ av stöd?
1.3. Avgränsningar
Brå (2016a) framhåller att det finns flera aktörer som är centrala gällande stöd till avhoppare, det finns dock inte utrymme inom tidsramen för denna uppsats att inkludera samtliga.
Avgränsning har därav utgjorts att fokusera på stöd och hjälp till avhoppare som inte är kopplad till utdömd påföljd. Studien utgår från aktörer som arbetar inom kommun och polisen. Valet att inkludera dessa aktörer baseras på att kommunerna uppges som huvudaktör i arbetet med avhoppare i frihet samt att polisen är den enda myndigheten med ett uttalat ansvar för att arbeta specifikt med avhoppare (Kriminalvården, et al., 2021). En annan aspekt som hade varit intressant att beakta i detta område är genusperspektivet för att studera
skillnader och likheter i behov och utformning av stöd och hjälp för kvinnor och män. Men även detta har fått utelämnas för att kunna genomföra studien inom angiven tidsram.