T IDIGARE FORSKNING

3.1. Tidigare forskning

3.1.1. Varför gå med/hoppa av kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper?

Enligt Howell (2020) är varje gäng och varje samhälle unikt och det är därav svårt att göra jämförelser. Vad som karaktäriserar gängen skiljer sig åt över världen, Weerman et al. (2014) har genom longitudinella data studerat vad som förändras när ungdomar går med i gäng. De har i sin forskning studerat gäng i Holland och Amerika i syfte att se skillnader relaterade till att gå med i och lämna gäng. Weerman et al. (2014) beskriver att det finns skillnader mellan europeiska och amerikanska gäng, till exempel är europeiska gäng mindre territoriella än amerikanska och är i genomsnitt mindre organiserade och strukturerade. I båda länderna framkommer att flera kamratrelaterade faktorer är associerade med att gå med i gäng, såsom att begå brott med kamrater, tid som spenderas med kamrater och förstärkning av brottsligt beteende av kamrater (Weerman et al., 2014). Vidare framkommer att både i Holland och Amerika är tiden för gängmedlemskap förhållandevis kort, majoriteten hade varit medlem i ett år och bara en liten grupp var med i ett gäng tre sammanhängande år (Weerman et al., 2014). Ingång i gäng är relaterad till förändringar i konventionella sociala band. I europeiska studier återfinns kopplingar mellan gängmedlemskap och svaga band till skolan, försämrat skolengagemang, sämre betyg samt svaga band till föräldrar (Brå, 2016a, Pedersén, 2014;

Weerman et al., 2014). I Amerika är de svaga banden till skolan mindre framträdande däremot finns kopplingar till att gå med i gäng och bristande föräldratillsyn (Weerman et al., 2014).

Bristerna i de sociala banden till familj och skola kan medföra att gemenskap och acceptans söks och återfinns inom kriminell gängen (Brå, 2016a). Andra riskfaktorer som är kopplade till gängmedlemskap är låg självkontroll, låg skam, svaga sociala värden i form av mer accepterande inställning till brott och att bryta normer, högt alkohol- och narkotikabruk och hög brottslighet (Pedersén, 2014). Weerman et al. (2014) anser att brottsförebyggande arbete med gäng och avhopparprogram bör beakta de negativa förändringarna i nätverket av

kamrater och de försämrade sociala band som ungdomar upplever när de går med i gäng (Weerman et al., 2014). Pedersén (2014) anspråkar att ett alternativ som ger livskvalité behöver erbjudas till de ungdomar som inte lyckas lika bra som sina kamrater och som känner ett starkt band till sina kriminella vänner.

Push-and-pull faktorer kopplat till att lämna gäng beskrivs i olika studier. Bland annat Pyrooz och Decker (2011) tar upp att de sociala banden flickvän, arbete och barn är en del av push-faktorerna. Pull-faktorer till att lämna är bland andra att individen tröttnade på våldet och livsstilen. Ungefär två av tre före detta gängmedlemmar rapporterar att de lämnade gäng för att undvika våld och problem i samband med gängmedlemskap, resterande lämnade på grund av viktiga faktorer utanför gängets livsstil, såsom familj eller sysselsättning (Pyrooz &

Decker, 2011). I samma studie framkommer att deltagarna har i genomsnitt minst två sociala och/eller känslomässiga anknytningar till gänget två år efter de lämnat gängen. Detta, hävdar Pyrooz och Decker (2011), tyder på att avidentifiering som en gängmedlem inte betyder att man tar avstånd från gänget. Att lämna ett kriminellt gäng behöver inte innebära fientlighet, i många fall kan individen lämna utan repressalier (Pyrooz & Decker, 2011). I vissa fall växer ungdomar ur ungdomsgäng och processen att lämna kriminaliteten kräver inga

avhopparprogram, medan det i andra kriminella organisationer är i princip omöjligt att ta sig ur och avhopp kan medföra en stark hotbild (Bovenkerk, 2011; Brå, 2016a).

Mattsson och Johansson (2018) finner i sin studie att processen att lämna nynazistiska grupper påverkades av flera olika faktorer, såsom utbildning, nära relationer,

anställningssituation, kön och klass. Likt Pyrooz och Decker (2011) finner Mattsson och Johansson (2018) push-and-pull faktorer som påverkar personer i processen att lämna.

Mattsson och Johansson (2018) uppger det finns olika anledningar till att unga människor attraheras av högerextrema miljöer. Ofta befinner sig dessa ungdomar i osäkra positioner, en kombination av olika sociala problem och känslomässiga behov som inte blivit tillgodosedda

kan leda till ett sökande efter identitet och tillhörighet. Dessa icke-tillgodosedda behov kan bli push-faktorer mot nazistiska eller rasistiska grupperingar (Mattsson & Johansson, 2018).

Detta är i linje med Järvå (2021) som beskriver att delaktighet i radikala rörelser kan tillgodose vanliga mänskliga behov av uppskattning, uppmärksamhet, tillhörighet, mening, äventyr, status och missnöje, kärlek samt att det ger en struktur på tillvaron. Mattsson och Johansson (2018) beskriver att behoven inledningsvis blir tillgodosedda av gängen, men detta avtar successivt och skapar en desillusion. Det som var en push-faktor in i gänget blir en push-faktor ur gänget, vilket visar på ett samband mellan inträde och utträde (Mattsson &

Johansson, 2018). Push-faktorerna till att få personerna att gå in i nazistiska grupperingar kunde ha flyttat dem i en annan riktning av avvikande beteende, men då de levde i ett samhälle där det fanns en nazistisk subkulturell och social praxis, blev detta ett alternativ (Mattsson & Johansson, 2018).

Även Carlsson et al. (2020) har identifierat push and pull faktorer kopplat till att gå med våldsbejakande extremistiska grupper. Genomgående bland studiens deltagare var att

engagemangsprocessen inleddes av en händelse som att förlora jobbet, hoppa av skolan eller uppbrott i en kärleksrelation. Författarna (Carlsson, et al., 2020) beskriver att radikaliseringen skedde i tre steg; 1) Försvagning av social kontroll till följd av förändringar i livssituationen.

2) Interaktioner med individer i närheten gruppen, vägen till en radikal våldsbejakande grupp kan utgöras av en kedja av kontakter som kan inledas av icke radikala personer men som slutligen leder till en våldsbejakande grupp. 3) Meningsskapande i relation till gruppen som leder till en vilja att engagera sig i gruppens aktiviteter, däribland våldsutövning. Att som person bli betraktas som värdefull och själv se gruppen som värdefull ger en känsla av mening och syfte som blir en del av en livsförloppsprocess i att utveckla sin vuxna identitet (Carlsson, et al., 2020).

3.1.2. Olika former av avhopparverksamhet

En välkänd verksamhet i Sverige för stöd till personer som vill lämna kriminella gäng eller en kriminell livsstil, är Passus. I en utvärdering av Passus framkommer att verksamheten

uppskattas både av socialtjänst som köper deras tjänster och av personer som tagit del av behandlingen (Alstam et al., 2021). Dygnet-runt-stöd som erbjuds av Passus uppges ha varit särskilt avgörande för deltagarna samt att stödet är individanpassat där det finns en flexibilitet

hos behandlarna. Deltagarna kunde inledningsvis känna ett motstånd mot behandlingen, något som beskrivs varit en fas i processen gällande beslutet om att stanna kvar eller lämna verksamheten, att arbeta med detta motstånd visar att verksamheten går att lita på (Alstam et al., 2021). En annan framgångsfaktor som framkommer är att behandlarna har haft förståelse för relationen mellan droganvändning och kriminalitet men att kriminaliteten får vara i fokus (Alstam et al., 2021). Behandlingen via Passus innefattar många nivåer och aspekter, flera deltagare har bristande skolgång och saknar kvalifikationer för anställning. Många saknar förmågor gällande vardagliga livsföringen, såsom betala räkningar, boka tvättid, ta kontakt med myndigheter. Passus verksamhet utgår från den enskilde individens behov och påbörjar stöd utifrån vart individen befinner sig och ger praktiskt och handfast stöd (Alstam et al., 2021). Utöver detta är den terapeutiska behandlingen en viktig del då många, även efter lång tid i behandling, har besvär med traumatiska upplevelser, ångest och höga stressnivåer.

Terapin beskrivs skilja sig åt jämfört med terapi av andra orsaker genom att det kan behövas mer tid till den inledande fasen och till relationsskapande (Alstam et al., 2021).

Över hela världen har program utformats för avradikalisering. Norge, Sverige, Tyskland och Nederländerna har sedan mitten av 1990-talet bedrivit program för högerradikala. Egypten var det första muslimska landet som provade ett dialogprogram för fängslade islamistiska extremister (Bovenkerk, 2011; Koehler, 2020). Vad som är målet med en behandlingsinsats till avhoppare kan behöva beaktas; är det avradikalisering; att ta avstånd från ideologier och åsikter eller avståndstagande (eng: “disengagement”); förändrat beteende men åsikter, värderingar och psykologiska aspekter kvarstår och behandlas inte (Bovenkerk, 2011; Gielen, 2018). Begreppen avradikalisering kontra avståndstagande är återkommande i debatten.

Avradikalisering kan betraktas som problematiskt utifrån demokratiska aspekter genom att idén om att ändra en persons åsikter kan gå i strid mot demokratiska rättigheter (Andersson- Gullsby, 2021). Trots detta är det ett ofta förekommande begrepp inom litteraturen.

Enligt Hansen och Lid (2020) hävdar vissa forskare att avståndstagande är mer genomförbart, andra anser att om inte ideologins dragningar behandlas så finns det en mycket högre risk för återradikalisering. Mattsson och Johansson (2018) beskriver att de sin studie finner att avradikaliseringen började en tid efter personer lämnat de rasistiska eller nazistiska

grupperingarna något som Mattsson och Johansson (2018) anser är viktig och bör beaktas i avradikaliseringsprogram. Christensen (2019) anför att en radikal omvandling av

självförståelse och identitet är möjlig, om detta bedöms som avradikalisering eller

avståndstagande nämns inte även om båda begreppen används i studien. Hansen och Lid (2020) uppger att det finns framgångsrika program baserade på både idén om avradikalisering och om avståndstagande. Samtidigt framkommer från andra källor att den empiriska

forskningen kring effekterna av avhopparprogram inom radikalism är begränsad (Andersson- Gullsby, 2021; Järvå, 2021; RAN, 2020) och detsamma tenderar vara gällande för

avhopparprogram för personer som vill lämna kriminella gäng (Pedersén, 2014). En avgörande faktor för återintegrering i samhället är, enligt Christensen (2019), ett tolerant samhälle som tar emot och möjliggör för rehabilitering för personer med kriminell eller extremistisk bakgrund.

Gällande stöd till avhoppare från extremistiska rörelser är det, enligt Järvå (2021), vanligt att många avhoppare har negativa erfarenheter av vården på grund av de fått tagit rollen som utbildare för behandlaren och att deras upplevelser inte tagits på allvar. Deltagandet i radikala rörelser riskerar att ge flera psykiska och sociala negativa konsekvenser däribland depression, PTSD, ångest, missbruk, utbrändhet och social isolering och frånkoppling från de tidigare familj och vänner (Christensen, 2019; Järvå, 2021). Den psykiska problematik som kan uppstå av deltagande i radikala rörelser är inga nya psykologiska fenomen som kräver nya metoder, men problematiken ofta är komplex och ideologin kan försvåra rehabiliteringen (Järvå, 2021). Det finns ofta tidiga varningstecken på radikalisering, inga tecken är säkra tecken, men signaler att uppmärksamma. Genom att agera på varningstecken, inte med oro, utan med ett intresse av att ta reda på mer om ungdomens liv ökar chanserna för att hjälpa personen i en annan riktning (Järvå, 2021).

Avhopparprogram för personer som lämnar våldsbejakande extremistiska rörelser behöver baseras på personens individuella behov och omständigheter. Ofta krävs långsiktiga insatser och specialiserade professionella som innefattar både terapeutiska och sociala aspekter (Gielen, 2018; RAN, 2020). Dalgaard-Nielsen och Ilum (2020) menar att Skandinavien och Sverige har en tradition av att i stor utsträckning fokusera på avståndstagande istället för avradikalisering men uppger att det är svårt att med säkerhet veta vilket resultat dessa program har då flera faktorer behöver beaktas när effekt ska mätas samt att systematisk och oberoende utvärdering saknas.

3.1.3. Likheter mellan kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet behöver inte ses som skilda fenomen, vilket belyses i en svenska studie av Rostami et al. (2018). Studien visar att trots miljöerna har sina unika element finns flera likheter mellan deltagande i våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet såsom psykisk ohälsa, kontakt med socialtjänsten under uppväxten och delaktighet inom narkotika - och våldsbrottslighet. Det förekommer även överlappningar mellan miljöerna genom att kriminellt samarbete kan ske mellan olika grupperingar. Studien visar även att majoriteten inom den islamistiska våldsbejakande rörelsen har ett kriminellt förflutet. Rostami et al. (2018) menar utifrån detta att det kan finnas en vinning i att samhällsaktörer med olika uppdrag kan dra nytta av forskning och insatser riktade mot de olika miljöerna.

Det finns även likheter gällande mekanismer att gå med i kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper. Även om den ideologiska övertygelsen inte helt ska underskattas då det kan finnas starka övertygelser som driver personer innan radikalisering (Mattsson &

Johansson, 2018; Gielen, 2018), så är i många fall inte ideologin den primära förklaringen till delaktighet i extremistiska miljöer. Istället kan det vara andra faktorer som påverkar, såsom den kamratskap och gemenskap som delaktigheten ger (Carlsson; 2016; Gielen, 2018; Järvå, 2021). Vilket i många fall också är dragningskraften till att gå med i kriminella gäng (Brå, 2016a; Weerman et al., 2014). Likheterna gällande att gå med i dessa två kontexter beskrivs även av Sarnecki (2018) som uppger att det i många avseenden är samma grupper som rekryteras till ideologiskt motiverade våldsbrott som rekryteras till andra former av organiserad brottslighet, nämligen unga män från socialt utsatta familjer som bor i socialt utsatta områden. Problem i skolan och svårigheter att få arbete är vanligt förekommande bland dessa personer. Vidare har de en benägenhet för våld och ägnar sig åt illegala aktiviteter (Sarnecki, 2018).