Bakgrund

Jonsson ger i sin förklaring av begreppet religion att det från början hade lite olika betydelser.

Det latinska ordet ”religio” betyder ”vördnad för det heliga”, men ordet användes redan under antiken från verbet ”re-ligare” som betyder ”binda tillbaka” eller ”återknyta”. Synsättet inom religion är att man binder upp sig till något eller knyter sig an till exempelvis en viss

morallära (Jonsson, 2012, s.26).

Religiösa traditioner är fulla av myter och symboler. Myter är fantasifulla berättelser men har även en grund i att förklara början på fenomen. Det kan ge en förklaring av det obeskrivliga.

Myter blev mänsklighetens sätt att relatera kring omgivningen och allt som hände. De såg myter som en vägledning. Symbolerna är språket som beskriver myterna. När det vanliga språket inte kan användas kommer symbolerna till användning (Winston, 2005).

1.2.2 Religion och vetenskap

Relationen mellan religion och vetenskap har under århundranden vållat hetsiga debatter och med jämna mellanrum blossar nya strider upp. Det är en relation som skiftat under olika tider (Jonsson, 2012, s.25). Den största skillnaden mellan dessa är att vetenskapen från början uteslöt Gud som en möjlig förklaring till de fenomen man undersökte. Detta gäller dock från 1600-talet. Under medeltiden ansåg man att saker hände av primära och sekundära orsaker där sekundära var naturliga orsaker medan Gud stod för de primära. Efter 1600-talet räknade man inte längre att Gud var en möjlig förklaring till några fenomen. Man har även skiljt på religion och vetenskap när det kommer till värdefrågor; vetenskap ägnar sig åt fakta medan religion åt moral och etik. Man kan även säga att vetenskap handlar om att besvara frågan ”Hur” och religion om att besvara frågan ”Varför” (Jonsson, 2012, s.37-38). Vi ska inte se vetenskap och religion som motpoler. Flera av främsta inom vetenskapen har varit djupt religiösa som Galilei, Newton och Eddington utan att deras tro stoppade deras vetenskapliga framsteg. Det visar att båda kan vara viktiga och nödvändiga för att vi ska uppnå en djupare förståelse för det mänskliga livet i all dess komplexitet (Stenmark, 2011, s.81).

4

1.2.3 Religionsundervisningen förr och nu i skolan

I läroplanen från 1962, Lgr 62, ska eleverna i lågstadiet undervisas i kristendomskunskap.

Bland huvudmomenten skall eleven lära sig några enkla berättelser ut Bibeln, göra studiebesök, lära sig något om kyrkliga högtider och nutida kristen sed. I Lgr 62 kan man även läsa ett förslag på hur man disponerar studieplanen för de olika årskurserna. En sådan studieplan finns för alla ämnen. I årskurs 2 kan lärare exempelvis arbeta med kyrkliga

högtider som Alla helgons dag, advent, jul, påsk och pingst. Man arbetar även med berättelser ur nya testamentet, till exempel Jesus lär sina lärjungar att bedja. Många samtal som varit aktuella i första årskursen återkommer igen. Ämnen som kan tas upp är: att behöva tänka på andra, förståelse för de som är olika och gemenskap med barn från andra länder

(Skolöverstyrelsen, 1962, s.217-219).

Från läroplanen 1969, Lgr 69, heter skolämnet inte längre kristendomskunskap utan religionskunskap. Målet med undervisningen är att eleverna ska ha kunskap om vad de bibliska skrifterna handlar om i stort, om kristen tro och etik samt kristendomens historia. På lågstadiet ingick moment om kristna högtider, gudstjänster, psalmer och nutida seder. Ur gamla testamentet skulle man arbeta med berättelser om personer. I det nya testamentet skulle berättelserna handla om Jesu möte med människor.

När det kommer till övriga religioner skulle man ta upp något om högtider, gudstjänster och seder. De olika religionerna skulle vara i för eleven aktuella sammanhang. I anslutning till de bibliska berättelserna skulle man även ta upp något om judendomen.

Det fanns även med moment där man skulle arbeta med livsfrågor och händelser som var aktuella för eleverna. Man skulle samtala om etiska frågor som berör samlevnaden mellan människor (Skolöverstyrelsen, 1969, s.175).

I läroplanen som kom 1980, Lgr 80, är religionskunskap en del av de samhällsorienterade ämnena och har gemensamma mål. Elever på lågstadiet ska undervisas i livsfrågor, tro och etik. Det kan handla om synen på människan, människors likheter och olikheter, gemenskap, kamrat- och familjerelationer. Religionsundervisningen ska utgå från aktuella händelser och elevernas erfarenheter. Det ingår också undervisning i berättelser från bibeln, psalmer, kyrkor i närheten och personer och livsmönster från judendomen. (Skolöverstyrelsen, 1980, s.119 och 127).

5 I Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011,Lgr 11, ska eleven i årskurs 3 uppnå kunskaper i bland annat samtala om elevnära livsfrågor, ge exempel på högtid, symbol och en central berättelse från kristendom, judendom och islam. Eleven ska även kunna ge exempel på hur kristendomen har påverkat skolan och hemorten förr i tiden (Skolverket, 2016, s.210-211).

Det här stödjer Liljefors Persson som skriver att den svenska kursplanen i religionskunskap ständigt utvecklats mot en mer inkluderande och ett mer mångkulturellt och mångreligiöst sammanhang. Lärare eftersträvar långsiktiga mål och ett inkluderande klassrum som är baserat på öppenhet och respekt för varandras kultur och religion. Mångfald ska innehålla kritiskt och analytisk tänkande tillsammans med glädje och kreativitet (Liljefors Persson, 2011, s.192).

Relationen mellan samhälle och religion är grundläggande för religionen (Walter, 2005).

Förutom media är skolan en av samhällets viktigaste förmedlare när det gäller

religionskunskaper. Skolan ger eleverna den grundläggande kunskapen kring religion och förståelse för både situationer och händelser som har med religion att göra. Detta gör att utformningen av religionsundervisningen är väldigt viktig. För att garantera en likvärdig utbildning inom religionskunskap för alla elever oavsett skola eller lärare finns

styrdokumenten för att se till att detta följs, genom kursplan och ämnesplan (Löfstedt, 2011a, s.10). I den läroplan vi följer idag, Lgr 11, står det skrivet i värdegrunden att den etik som finns i skolan förvaltas av kristen tradition (Skolverket, 2016, s.7). En tradition inom skolan är att undervisning om etik hamnar i ämnet religionskunskap men den finns även representerad i samhälls- och naturvetenskapliga ämnen. Att den hamnat i just religionskunskap går tillbaka till när vi hade kristendomskunskap i skolan (Franck, 2014, s.189-190). I årskurs 1-3 ska läraren behandla tre kunskapskrav gällande etik. Det handlar om livsfrågor som har betydelse för eleven exempelvis vad som är rätt eller fel, kamratskap, könsroller och jämställdhet.

Eleven ska lära sig regler och normer i sin livsmiljö och till sist grundläggande mänskliga rättigheter och barnkonventionen (Franck, 2014, s.195). Religion kan skapa och bygga sociala relationer i situationer som kan upplevas svårare än de som vanligtvis uppstår i vardagen (Wade, 2005).

6

1.2.4 Lärarens roll

Det finns två centrala begrepp inom religionsdidaktiken, att lära om och att lära av. Den första handlar om att lära eleverna om olika religioner och livsåskådningar. Den andra fokuserar på att lära eleven att använda sina färdigheter för att kunna diskutera och reflektera kring livsfrågor. Elever får i undervisningen arbeta med den didaktiska frågan varför. Detta kan bidra till att eleverna blir samhällsmedborgare som är orienterade och medvetna om sin omvärld. Undervisningens upplägg är beroende av lärarens kunskaper och kompetens

(Skolverket, 2013, s.89-90). Det finns en skillnad i att undervisa i religion eller undervisning om religion. Undervisningen ska ge eleverna kunskap om flera religioner, men samtidigt ge dem friheten att själv bestämma över sin tro. Genom att lära sig mångfalden i de olika religionerna kan elevens förmåga att bidra till harmoniskt, tolerant och respektfullt mångkulturellt samhälle (Halstead, 2005).

Att diskutera livsfrågor, det vill säga tankar om livet, är en del av religionsundervisningen.

Det kan vara frågor som: Vad händer efter döden? Varför finns det ondska? Vad tycker jag är viktigt i livet och varför? Vad är ont och gott- rätt och fel? De här frågorna kan ge olika svar beroende på var i världen man bor, vilka förutsättningar och rättigheter man har. Det mest centrala i livet är ofta olika för ett svenskt sekulariserat barn och ett barn som flytt kriget i Syrien. Men detta betyder inte att det inte finns livsfrågor som dessa elever kan mötas i. Detta är viktigt att bära med sig som en didaktisk insikt i religionsundervisningen. Inom

utvecklingspsykologi har man sett att barn reflekterar mer över livsfrågor i vissa åldrar. Det har att göra med att deras kognitiva förmåga ökar och genom det ser sin omvärld på ett annat sätt. En sådan ålder är åtta-nioårsålder men kan även komma i kritiska perioder som i dödsfall inom familjen (Löfstedt, 2011b, s.52-53).

Begreppet livsåskådning används för att beskriva människors föreställningar om livet, världen och människan i en tid när religionen hade stor betydelse. Trots sekualiseringen i Sverige har det inte inneburit att människor inte har ett behov av livsåskådningar. Däremot finns det alternativa icke-religiösa livsåskådningar och man kan välja de delar man gillar från flera olika som ett smörgåsbord (Löfstedt, 2011b, s.55).

7