Teori

Det finns flera olika teorier att koppla sina studier till inom läraryrket beroende på vilken inriktning man väljer. En viktig fråga att ställa sig är: Varför? Detta då den knyter an till undervisningen. Efter den kommer frågan: Hur? Som exempelvis; Hur utvecklas eleven? Hur sker lärandet? Hur kan jag som lärare skapa en god relation med mina elever? Hur skapas en god gemenskap i klassrummet? Dessa frågor kan man få svar på med hjälp av den teori man väljer att använda sig av (Nilholm, 2016, s.51-52).

1.4.1 Vygotskijs teorier och egna tankar

Lev Vygotskij (1896-1934) var en rysk forskare som började intressera sig kring barns samspel med vuxna för utvecklande av sitt språk och tänkande. Han menade att utvecklingen är kulturspecifik. Barnet utvecklas i socialt samspel med bland annat vårdnadshavare, syskon, klasskamrater och pedagoger. Vygotskij utvecklade sin syn när han kom i kontakt med barn med olika funktionsvariationer och ville utveckla en metod för att hjälpa dem att utvecklas på bästa sätt. Han ansåg att utveckling och inlärning går hand i hand(Hwang & Nilsson, 2004, s.66-67).

Vygotskij beskrev att elever har en proximal utvecklingszon (Hwang & Nilsson, 2004, s.67).

Det är genom interaktion med andra som elever kan nå en ny nivå i sin proximala

utvecklingszon. Detta innebär området som eleven kunskapsmässigt når på egen hand och vad eleven kan nå tillsammans med någon med en större erfarenhet. Det kan vara med hjälp av en vuxen eller en klasskamrat. Läraren bör ha lagom stora krav för att eleven inte ska uppleva resultatet som ett eventuellt misslyckande (Hwang & Nilsson, 2004, s.257).

Vygotskij jämför den mer erfarne som en byggnadsställning när man bygger ett hus, den ska vara där för att stötta. Den erfarne ska ställa frågor och väcka intresse, inte ge lösningen (Hwang & Nilsson, 2004, s.67). När en elev lär sig något, har det gett ett lyckat lärande. Om eleven inte klarar uppgiften behöver det inte vara ett misslyckande. Eleven kan lära sig hantera det och istället reflektera över vad som blev fel. Genom detta blir hen medveten och får en djupare förståelse för uppgiften (Zaretskii, 2016, s.157).

Vygotskij ansåg att ett steg i inlärning kan leda till hundra steg i utveckling(Zaretskii, 2016, s.150). Detta innebär sådan inlärning som ger synligt resultat direkt, och sådan som ger

10 inlärning på sikt. Den kan lägga grunden för senare utveckling. Elevens tänkande kan

förändras och förvandlas (Vygotskij, 2001, s. 307-308).

Enligt Vygotskij inträffar inlärning alltid före utveckling. Eleven lär sig vissa saker innan de lär sig använda förmågan på ett medvetet sätt. Detta kan man koppla till undervisningen som följer läroplanen. Eleverna tar till sig olika delar av undervisningen det vill säga inlärningen och utvecklas genom det på olika sätt (Vygotskij, 2001, s. 324-325). Men för att inlärning ska kunna ske måste kunskapen hamna på en nivå som passar eleven. Varje elev har en lägsta tröskel för inlärning likväl som en högsta tröskel. Det är lärarens uppdrag att ta reda på dessa två nivåer. Det är området mellan dessa som ger optimal inlärning (Vygotskij, 2001, s. 334).

Vygotskij menade att man har ett språk inom sig som ingen utomstående förstår, inte ens om det skulle vara hörbart. Detta är för att det inte är någon annan än talaren som känner till känslorna som utspelar sig inom oss. Det inre språket behöver ingen annan förstå men

talspråket måste vara maximalt begripligt för att mottagaren ska förstå vad man vill förmedla (Vygotskij, 2001, s. 320).

1.4.2 Vygotskijs teorier i den svenska skolan

Vygoskijs pedagogiska idéer har påverkat inte bara den ryska skolan utan även den svenska, inom fem olika områden. Den första handlar om att individen ska få utveckla sin personliga och kreativa potential. Den andra är att läraren ska stötta och handleda eleven för att nå utveckling. Den tredje syftar till att utgå från elevens intresse. Fjärde området handlar om att eleven själv ska få vara aktiv och arbeta självständig. Den sista är att man ska anpassa utifrån elevens behov (Lindqvist, 1999, s.8)

Den tidigare jämförelsen som Vygotskij gjorde att läraren eller den mer erfarne kunde liknas med en byggnadsställning kan även användas i undervisningen. Eleven behöver en god grund vid starten av kunskapsfasen. Genom detta får eleven en grund för att sedan självständigt kunna utvecklas framåt. Forskning menar att detta stöd är en förutsättning för att eleven ska kunna utvecklas kunskapsmässigt och språkligt (Øzerk, 1996, s.96).

Ett perspektiv man kan ha om klassen är flerspråkig är kulturkontrastivt perspektiv. Detta innebär att man lär sig konfrontera olika kulturella uttryck och samtidigt höja medvetenheten

11 om den egna kulturen. Man ökar sin förståelse för andras kulturer och sätt att tänka och

kategorisera. Eleverna använder sin egen religion och kultur som ett filter för att värdera andras religioner och sätt att leva. Lärandet görs under lång tid men kräver även en ömsesidig relation med klasskamraterna. Läraren måste skapa en inlevelse och förståelse för elevers olikheter för att skapa en inkludering (Lindberg, 2005, s.329). Då språket är en viktig del är elevens förstaspråk en viktig hörnsten för elevens identitetsbygge. Det har att göra med att familjemedlemmar och släkt är viktiga som kulturbärare mellan generationerna. Man har sett risker med elever som släppt sitt förstaspråk till förmån för andraspråket och genom det tappat kommunikation och relation med tidigare generation i släkten. Det kan ge konsekvenser för barnet och på sikt samhället (Lindberg, 2005, s.329-330). Detta perspektiv går väl ihop med Vygotskijs teori om proximala utvecklingszonen. Eleverna lär av varandra, detta går att jämföra med att man lär av en mer erfaren (Hwang & Nilsson, 2004, s.67). Vygotskij lyfte fram att elever får sin kunskap från den sociala och kulturella omgivningen (Nilholm, 2016, s.58).

All inlärning oavsett inom vilket området det är har språket som grund och är således sociala sammanhang. Genom detta kan vi se på lärande genom ett socialt perspektiv. Det finns de som anser att det aldrig funnits en tid då människor inte levt tillsammans i grupp. Människan är sociala djur och utvecklas i grupp (Phillips & Soltis, 2010, s.84-86). Barn lär sig ords betydelse genom samspel med vuxna även om de inte delar de vuxnas sätt att tänka. Ords betydelse är kulturanpassat och är något barn lär sig genom samtal. Språket skapas inte genom social isolering utan genom gemenskap med andra. Barnen lär sig ordens betydelse genom den sociokulturella miljö som omger dem (Dale, 1996, s.38).

1.4.3Vygotskijs teorier tillämpade i religionsundervisningen

Vygotskij menade att man ska utgå från elevers intresse som metod för undervisning

(Lindqvist, 1999, s.75). För att överföra Vygotskijs idéer till religionsundervisningen finns det tre viktiga pedagogiska slutsatser läraren kan använda sig av utifrån elevernas intresse och ämnesinnehållet. Det måste finnas ett samband mellan ämnet och elevernas intresse. Sedan är det viktigt att det inte förekommer repetitioner i ämnesstoffet utan en fördjupning för att det ska bli intressant för eleverna. Till sist ska det finnas ett samband mellan lektionsinnehållet och elevernas vardag (Lindqvist, 1999, s.77). Forskning har visat att det är sällan som man lyfter sambandet mellan elevernas erfarenheter, kunskaper i religionsämnet och

12 skolkunskaper. Det är även få begrepp som finns med i både elevens vardag och i

religionsundervisningen. Detta gör att Vygotkijs idéer är högst relevanta att använda sig av inom religionsundervisningen för att inkludera alla elever (Lindqvist, 1999, s.283).

Vygotskij syn på läraren är att hen har en stor roll i skolan. Läraren måste ha kunskap om samhället och livet i övrigt för att skapa den sociala miljön som har stor betydelse för

elevernas lärande. Dialogen mellan elever och lärare men även mellan elever är viktig för det kollektiva och personliga lärandet (Lindqvist, 1999, s.252-254).

I religionsundervisningen kan lärare använda sig av Vygotskij och ett inkluderande klassrum där den som inte kan törs fråga och den som kan törs visa och berätta. Genom

klasskamraterna kan man låna kompetens. När man genomför ett sådant projekt är det även viktigt för eleverna att lärarna uttrycker att det är tillåtet att visa och hjälpa

varandra(Strandberg, 2014, s.46). När eleverna ska låna från varandra är det viktigt att de är olika. När vi talar om att låna kompetens handlar det om något vi är i behov av och är redo för. Ibland är det lättare att låna kompetens av en klasskamrat än av en vuxen; klasskamraten har närmare till känslan hur det var att inte kunna. I ett annat ämne kan rollerna vara ombytta.

Det finns två regler när man arbetar med detta. Den första är att det du inte kan måste du låna av en kompis. Den andra regeln är att det du kan måste du dela med dig av till en kompis.

Eleverna ska känna att det inte finns någon skam med att inte ha kunskap men inte heller känna skam med att ha kunskap. I klassrummet ska alla känna sig inkluderade.

När man lånar av en kompis använder man sig av den proximala utvecklingszonen (Strandberg, 2014, s. 67-69). Läraren bör låta eleven komma till läraren eller till

klasskamraten om hen känner att kunskapen inte räcker till. Det finns en risk att eleven sluter sig och inte vill ha hjälp om eleven själv inte får be om hjälp. Lärandet får både ett snabbare och bättre förlopp när eleven själv står för lånandet.

Regel nummer ett; det du inte kan lånar du. Regel nummer två; det du kan, det lånar du ut (Strandberg, 2014, s.64).

1.4.4 Vygotskijs tankar kopplat till studiens syfte

Syftet till min studie där jag vill ta reda på hur lärare kan arbeta med inkludering i religionsundervisningen och även hur elevers olika erfarenheter kan främja religionsundervisningen fungerar bra ihop med Vygotskijs teorier. Den proximala

utvecklingszonen där eleven tillsammans med någon med större erfarenhet når en högre nivå i

13 kunskap går att applicera om eleverna i klassen har olika erfarenheter. Eleverna kan dela med sig och genom det lära sig av varandra.

Det går att använda sig av metoden att låna kompetens. Elever upplever att det kan vara lättare att fråga en klasskamrat om hjälp då klasskamraten har närmare till känslan att inte kunna. Med denna metod kan även rollerna vara ombytta i ett annat ämne. Eleven som får hjälp under religionsundervisningen kan vara den elev som hjälper någon annan under matematikundervisningen.

Genom att använda det kulturkontrastiva perspektivet lär sig eleverna genom sin egen religion att förstå hur människor i andra religioner lever och tänker.

14