Ytterligare begrepp som utgör en utgångspunkt i uppdraget är att pilotprojektet ska ha en bra balans mellan bevarande- och nyttjandeaspekter. Inte heller här ges en entydig tolkning eller definition av begreppen eller hur de valt att arbeta utifrån denna utgångspunkt. Här nedan redogörs för intervjusvaren kring länsstyrelsernas tolkningar av begreppet, hur och om projekten arbetat för att uppnå balans samt vilka framgångsfaktorer och hinder som funnits i relation till balansbegreppet.
Länens tolkning av balans mellan bevarande och nyttjande
Vi bad länen svara på frågan hur de definierat denna utgångspunkt i uppdraget. Flera länsstyrelser har enbart definierat delar av utgångspunkten eller också saknar de definitioner och tolkningar helt. En länsstyrelse har utgått från definitionen för hållbart nyttjande i miljöpropositionen medan de enbart fört ett resonemang kring bevarandeaspekten: ”Vi har pratat lite utifrån att om vi ska kunna bevara till ex-
empel en kulturmiljö så måste man bruka den. Då det gäller reservaten, så det är ett bevarande. Så har vi väl resonerat kring bevarande men inte direkt definierat det”.
En annan länsstyrelse beskrev balansbegreppet med en illustration av en balansbrä- da mellan brukande och bevarande. ”Balans uppstår när man nått hållbart
brukande”. Illustrationen hade använts i syfte att presentera projektet för kommu-
nerna och leda till ”visioner om hur det här skulle kunna komma att se ut. Man kan
inte bara prata om bevarande och nyttjande, man måste prata om privatekonomi, service och platsens förutsättningar, historiskt och vad som kan finnas där i fram- tiden också”.
I ett projekt fördes ett resonemang kring begreppen utifrån hur de är definierade i ansökningarna till biosfärområdet. Projektledaren menar att de sökt balans mellan dels bevarande och nyttjande, dels för ytterligare en parameter – stödjande. En länsstyrelse valde helt bort att definiera begreppen, dock tänker de sig att arbe- tet ska mynna ut i ett planeringsunderlag som tar hänsyn till att skapa balans mellan nyttjande- och bevarandeaspekter. Av intervjun framgår att de istället haft funder- ingar kring begreppet hållbar utveckling. När det gäller tolkningar och definitioner svarar projektledaren så här: ”Vi har jobbat mer praktiskt än förhållit oss till rena
Balans – olika intressegruppers möjlighet att mötas
I många av länen förs ett resonemang kring intressekonflikter i anslutning till frå- gan om balans mellan bevarande och nyttjande. Å ena sidan står de naturvårdande krafterna som fokuserar på bevarande, å andra sidan de mer utvecklande krafterna som har sitt fokus på tillväxt i regionen. De senare rör sig om allt från brukande av skogs- och jordbruksmark till exploatering och företagande i skyddade områden eller områden som man avser att skydda.
En projektledare beskriver en konflikt mellan produktionslandskapet, naturvården och ryttare som vill nyttja marken i form av ridvägar och nyetablering av hästgår- dar. En annan projektledare ger en mer komplex bild av intressekonflikter. Här rör det dels boendemiljöer, dels bevarandeaspekter och nyttjande av naturresurser, vilka i sin tur gör det möjligt att verka och bo i regionen både nu och för komman- de generationer. Utöver detta nämns också konflikten mellan bevarande av fjällmil- jö utifrån ett riksintresse och människor livssituation i sådana specifika miljöer.
En länsstyrelse belyser intressekonflikten genom de motstridiga intressen som finns mellan länsstyrelsens uppdrag att bevara och markägarnas behov av att bruka sina arealer. Denna konflikt aktualiserades även under ett möte som hölls inom ramen för ett pilotprojekt: ”Myndigheterna har inget förtroende för att markägar-
na kan någonting och markägarna har inget förtroende för myndigheter”. Under
detta möte såg projektledaren att de inte nådde fram till markägarna, och den för- väntade dialogen uteblev därför. Här menar samme projektledare att situationen också lyfte fram frågan om pedagogisk kunskap bland länsstyrelsens personal. I ett projekt menar projektledaren att det skulle ha behövts en konfliktdimension – vilket vid en första anblick kan ses som en paradox. Poängen med detta resone- mang var att det i det landskap som berördes inte längre fanns några brukare. Om dessa funnits kvar eller om det kunde byggas upp igen så skulle ”det åtminstone
finnas ett landskap att bevara”. Projektledaren menar att denna polaritet är ett
måste för att ett problem ska kunna lösas utifrån ett balansperspektiv.
Behövs balans?
I projekten förs som sagt var inga entydiga resonemang kring hur man valt att arbe- ta med balans. Att de inte lagt fokus på denna utgångspunkt i uppdraget kan förkla- ras av att ”det känns väldigt presumtivt att tänka sig att man inom ett så här kort
projekt ska uppnå balans”. I några av länen pekar man visserligen ut att det kan
vara viktigt att börja prata om begreppet, att: ”diskutera frågan om balans eller
fundera över vad det överhuvudtaget betyder.” Andra menar att de kunde avstå
från att tolka begreppet mot det faktum att det ligger på andra att tolka begreppet, det är: ”jordbruksverket och fiskeriverket som ska definiera vad hållbart brukande
är”.
Framgångsfaktorer och hinder i relation till balansdimensionen
Flera av länsstyrelserna lyfter fram vinsterna med och vikten av en dialog med andra aktörer när det gäller balans, och så här säger en projektledare: ”att föra in
den här diskussionen bland lokala aktörer, det har varit lite nyskapande… De är inte vana att prata i de här termerna, de har inte fått det utrymmet, de har inte fått det förtroendet att prata om sådana här saker. Och det är ju ett nyskapande sätt, att de får vara med och ta ansvar.”
De positiva effekterna av landskapsstrategiarbetet i relation till frågan om balans är det faktum att de grupper som pratar bevarande och de som pratar brukande nu har en arena att mötas på. För framtida diskussioner menar en projektledare att detta har varit en ganska bra utgångspunkt: för att tänka lite nytt, samarbeta och ha en
dialog kring vad människor vill och behöver.
Aktörernas upplevda distans till myndigheten är ett hinder där myndigheten själva får ta på sig en stor del av ansvaret menar flera projektledare. De vittnar om lokal- befolkningens inställning till och erfarenheter från projekt som kan liknas vid det arbete som görs inom ramen för landskapsstrategierna. Det finns ett synsätt bland lokalbefolkningen som kan beskrivas ”som om det inte berör dem, att de inte kan
göra något åt det, de kan inte bidra”. Det finns också länsstyrelser som berättar att
lokalbefolkningens engagemang tenderar att minska om resultaten uteblir: ”och det
bara blir en rapport till regeringen, det blir ju inga konkreta resultat”.
De konflikter som tidigare pekats ut berör långt fler än bara markägare och beva- randeintressen. Misstron mot myndigheten beskrivs som ett av de centrala hindren:
”Förtroendet för myndigheter är ju noll, går man ut och pratar med markägare och organisationer så får man ju höra allt som har hänt tidigare och alla gånger de blivit överkörda”. Myndighetens roll har av tradition handlat om att peka med
hela handen och säga att så här ska det vara. Med landskapstrategiarbete har man en ny och betydligt positivare roll: ”man utgör en plattform och är den som ska
leverera kunskaps- och annat underlag, men man säger inte att så här ska det vara”.
Flera länsstyrelser tar upp att det är av vikt att bevarande och utveckling samsas.
”Det tror jag att Naturvårdsverket inte vill, de har koncentrerat sig på bevarande. Då kanske man ska nöja sig med att kalla det ekologiska landskapsplaner istället. Regionala landskapsstrategier tycker jag ska vara bredare”.
En projektledare beskriver att ett av hindren med att nå balans i deras projekt är skogsbrukets inställning till lövskogsbruk och att de inte vill satsa på lövskog med förklaringen att det ”inte finns något driv i den näringen”. Även om projektet inte haft en så bred ansats när det gäller att kombinera bevarande och nyttjade har arbe- tet ändå renderat i andra vinster: kompetensöverföring för att kunna ge än mer
kompetens till brukarna – ”ett brukande som visserligen syftar till ett bevarande,
men som ändå gynnar brukarnas ekonomi”.
Tabell 14 Länsstyrelsernas syn på framgångsfaktorer och hinder i arbetet med balans Framgångsfaktorer Hinder
Dialogen med aktörerna Misstro och distans till länsstyrelsens personal
Nya insikter som kommit underifrån Otydlig inriktning på vad RLS ska stå för Förmågan att skapa en arena för olika intressen att
mötas på
Oviljan att prova nya vägar bland t.ex. brukare
I de ovanstående delarna har vi presenterat resultaten på det sätt som vi tolkat in- tervjuerna med projektledarna. I det som följer ges enbart länsstyrelsens egna resul- tat, dels länens tips som framkom under intervjuerna, dels delar av det länsstyrel- serna lyft fram i slutrapporterna till regeringen 2007.