I praktiken stod emellertid färdighetsträningen stark ute i skolorna (Dahl, 1999, s. 54). Detta faktum, och kanske också det uppskruvade tonläget i debatten, föranledde Skolöverstyrelsen att 1976 ge ut skriften Basfärdigheter i svenska: diskussionsunderlag (1976) om svenskundervisning i grundskolan. Titeln är aningen förledande. Normalt sett brukar basfärdigheter betraktas som en väl avgränsad mängd formella eller tek- niska färdigheter, som eleverna lär sig i en given ordning. I Skolöverstyrelsens skrift är dock synen en annan. Basfärdigheterna beskrivs i stället som de grundläggande fär- digheter i att se, lyssna, läsa, tala och skriva som kursplanen i svenska tar upp. Vad gäller språket syftar det främst på att tala, lyssna, läsa och skriva, men det som betrak- tas som särskilt viktigt för språkutvecklingen är att det sker i meningsfulla samman- hang. I skrivträningen tas talet som utgångspunkt. Genom samtal ska elevernas ut- trycksbehov uppmuntras vilket sedan ska leda till att de vill skriva. Av praktiska och sociala skäl ska stavningsregler följas men någon isolerad stavningsträning ska inte förekomma utan arbetet med stavningen bör ske i samband med textskrivning. Den formella träningen består i att eleverna lär sig dela in texter i meningar. Det är inte nödvändigt att eleverna fördjupar sig i olika framställningstyper, utan det är den gene- rella skriftförmågan som ses som det viktigaste. Eleverna ska få en beredskap att i skrift ”uttrycka känslor, tankar och åsikter, att beskriva iakttagelser och upplevelser och att begära och lämna upplysningar”. Vad skrivträningen ska eftersträva är att
Slutsatsen att den svenska skolan utbildade analfabeter var alltså felaktig. Men det skulle visa sig bli en svåravlivad myt.
eleverna ska vilja och våga använda sitt språk (28-31). I häftet finns förutom allmänna riktlinjer några uppsatser av språk- och läsforskare om bland annat hur språkutveck- ling går till och en del metodiska tips. Förslaget vänder sig emot mekanisk drill och ifyllnadsövningar, vilka var vanliga under 60-talet (Margareta Westman, 1976, s. 13). De var förmodligen vanliga även senare. Även om läroplanen var progressiv var synen på skrivande i kursplanerna tämligen traditionell. Det diskuteras mer utförligt i ka- pitlet om Lgy 70.
I debatten som följde betraktades skriften som metodiskt alltför vag. Många lärare hade upplevt att kursplanerna var särdeles otydliga och satte därför sitt hopp till att Skolöverstyrelsen nu skulle ge klara besked om hur kurserna skulle läggas upp. Sådana metodiska uppgifter efterfrågar Elow Brolin (1976) i en artikel i Lärartidningen. Han skriver att det för de svagt presterande elevernas skull borde finnas konkreta anvis- ningar om vad som ska göras i varje årskurs. Han ställer sig också frågande inför be- greppet basfärdigheter, vilket han inte anser vara tillräckligt uttömmande förklarat i skriften. I en av Svensklärarföreningen anordnad debatt fick skolkonsulent Karin Dahl, en av de ansvariga för skriften, ta emot en hel del kritik mot att den formella träningen nedvärderats (Fejan Ljunghill, 1976). I dagspressen var påhoppen från skriftens vedersakare desto fränare. Den moderata riksdagsledamoten Ingrid Sundberg (1976) undrar om alla skolreformer måste ”få till följd en försämring av elevernas kunskaper”. Adjunkten Lennart Svedin (1976) raljerar över den toleranta inställning- en till stavning: ”Tjör med invidell stavning! – sa SÖ”. I andra artiklar påstås att skrif- ten sanktionerar ”svordomar och könsglosor” (Dahl, 1999, s. 56). Det talas om pid- ginsvenska och att eleverna handikappas för livet (Stjärne, 1976).
Man kan nog se Skolöverstyrelsens skrift, som har undertiteln diskussionsunderlag, som ett svar på högljudda rop om elevernas bristande färdigheter. Inte minst Hans Grundins undersökning om läs- och skrivutveckling, eller kanske snarare receptionen av den, eldade på debatten. Det påstådda problemet sökte SÖ lösa, inte genom att gå färdighetsförespråkarnas ärende, utan genom att i stället understryka den elevtill- vända, progressiva, inriktning som också kursplanerna gav uttryck för. Därmed vid-
gades klyftan mellan de båda lägren ytterligare.56
56 Det bör noteras att skriften också fick kritik från radikalt håll. Forskarna Jan Thavenius och Lars-
Göran Malmgren (1976) från Pedagogiska Gruppen i Lund höll med om att undervisningen skulle sätta eleverna i centrum, men de ansåg att SÖ-gruppen företrädde en individualistisk syn på undervisningen och en ”harmoniserande bild av samhället” och ville i stället föra fram ett konflikttänkande (Bergöö, 2005, s. 39). För att ta steget fullt ut krävs, skriver forskarna, en undervisning som ger eleverna möjlighet att kritiskt reflektera över ”egna och andras sätt att använda språket” (1976).
Språkvård
Men det fanns också försök att förstå, något som kan illustreras med en debatt i speci- altidskriften Språkvård (1977a; 1977b). Tidskriften gavs ut mellan 1965 och 2007 av
Svenska språknämnden.57 Nämndens uppgift var att bedriva språkvård och bevaka det
svenska språkets utveckling. Tidskriftens artiklar behandlade aktuella språkfrågor. Språkundervisningen, särskilt i svenska, var ett återkommande ämne. Ett exempel härpå är att den tidigare nämnda debatten om Basfärdigheter i svenska anordnad av Svensklärarföreningen fick stort utrymme i ett av numren. År 1980 ägnades nästan ett helt nummer åt en konferens om språkvården i skolan.
Debatten 1977 inleddes med ett brev insänt av matematik- och fysikläraren Thor- björn Persson. I brevet beskriver han hur han tvingas fara fram med rödpennan i ele- vernas laborationsrapporter och beklagar sig över hur begåvade elever lämnar in texter utan ett enda skiljetecken och med riklig förekomst av tempusbyte i samma mening. Objektsformer saknas nästan genomgående. Slutsatsen han drar är att undervisningen är dålig. Vi måste ”bereda oss på krafttag”, skriver han, för att komma ur ”denna språkliga nedgångsperiod”. I stället för att överlåta ”ledningen för språkets utveckling på ’fräsiga’ reklammakare, seriemagasinsförfattare eller sportjournalister” måste lärar- nas kunskaper stärkas. Han säger sig aldrig ha hört ett ord om språkriktighet under sin lärarutbildning, en uppenbar brist. Därför vill han nu att en kurs i svenska för lärare ska sammanställas med följande innehåll: ”formlära och satsbyggnad”, ”ordkun- skap med stor vikt lagd vid nyanser”, ”att skriva uppsatser och redogörelser”, ”att ersätta överflödiga importerade ord med begreppstäckande inhemska”, ”att rätta språkliga fel” och slutligen ”att av illa och krångligt skrivna avsnitt göra en enkel men ändå nyansrik och klar svenska”. Som synes återkommer fler av de temata som vi sett prov på i tidigare diskurshändelser under decenniet. Elevernas skriftspråk är bristfäl- ligt vilket kan skyllas på lärarna som i sin tur inte fått tillräcklig utbildning i språkrik- tighet. Därför måste lärarna utbildas så att inte andra, tvivelaktiga, aktörer leder språ- ket i fördärvet.
Tidskriftens redaktion bad ett antal experter ge synpunkter på Perssons brev. Brevet och åtta kommentarer återgavs i ett av tidskriftens nummer (Språkvård, 1977a). I nästkommande nummer publicerades ytterligare sju kommentarer, vissa som svar på
de tidigare yttringarna (Språkvård, 1977b).58 De flesta av dem som betts om syn-
punkter var universitetsföreträdare. Bland debattörerna fanns exempelvis flera profes- sorer, två skolkonsulenter, en lärare och en förälder och massmediearbetare.
Av debattörerna är det något färre än hälften som kommenterar lägesbeskrivningen. De flesta ger alltså inga ytterligare synpunkter om huruvida verklighetsbeskrivningen
57 År 2006 bildades Språkrådet av Svenska språknämnden, Sverigefinska språknämnden och Klar-
språksgruppen i Regeringskansliet.
är korrekt eller ej. Ämnesinnehållet i artiklarna gör det dock möjligt att sluta sig till att de flesta verkar skriva under på den brydsamma situationen; de bestrider den i alla fall inte. Ett fåtal av experterna tar i någon mån ställning mot Perssons beskrivning. Svensklektorn Per Olov Svedner skriver att han inte vet om Persson har rätt, men att man med enstaka erfarenheter inte får generalisera, även om fler än Persson gett ut- tryck för liknande erfarenheter. Einar Selander, verkställande direktör i Tekniska nomenklaturcentralen, är tveksam till om beskrivningen är riktig. De intryck han fått som gymnasieinspektör och från verksamheten i TNC:s tjänst ”låter sig inte sorteras i en enhetlig bild”.
Av de experter som delar Perssons syn märks speciellt Tor G. Hultman, lektor i svenska, och Gösta Holm, professor i nordiska språk. Hultmans inlägg är det längsta. Som expert på de centrala proven i svenska har han en rik källa av material att ösa ur. Han skriver att endast en mindre del av de elever som lämnar den svenska skolan har lärt sig stava och interpunktera på ett korrekt sätt men visar också att ortografiska avvikelser också återfinns i officiella sammanhang. Den hårda drill gårdagens elever utsattes för saknar han inte, även om han menar att ”skrivträningen sitter trångt i grundskolan”, inte minst efter att uppsatsskrivningen på 60-talet ersatts av kortare skrivövningar och skisser. Han efterfrågar autentiska läsare, det vill säga andra läsare än läraren eftersom kraven på begriplighet och klarhet först då blir viktiga. Även om Hultman alltså i stort håller med Persson har han en betydligt mer elaborerad syn på vad som brister och vad som bör göras. ”Det är faktiskt inte de rent polisiära aspekterna på barnens språk som är de viktigaste”, skriver han. Svenskläraren bör också ha kunskap om barnkultur, barns tankevärld och språkutveckling, språkpsyko- logi och språksociologi.
Holms inlägg förstärker Perssons beskrivning och resonemanget som förs går ut på att problemet är känt sedan länge av svensklärare och nordister och återfinns även på universitetet, till exempel hos humaniorastuderande på tröskeln till forskarutbildning- en. Han berättar om en kollega som efter att ha läst två manus till trebetygsuppsatser fått en sådan chock att hon ”måste gå till sängs”. Dessvärre gav nästa version av stu- denternas texter henne ”ännu en chock med sängläge som resultat”.
Många av skribenterna håller med om att det är alla lärares ansvar att utveckla ele- vernas skriftspråk – alla lärare är svensklärare. Men ingen ställer upp på det stoff Pers- son föreslår. Professorn i språkvetenskap, Ulf Teleman, undrar hur en sådan kurs som Persson föreslår skulle se ut då det inte råder enighet kring hur ett sådant klart och otvetydigt språk som önskas verkligen ska se ut. Lars Cleve, utbildningsledare vid en språkvetenskaplig institution, berättar att det redan finns språkkurser som lärare kan gå. Också svensklektorn Ingrid Nettervik tycker att kurser behövs men att det är vik- tigare att alla lärare ser till att eleverna ofta får använda språket i tal och skrift och frågar sig vidare vad det ska tjäna till att ”svenskläraren försöker träna eleven att skriva och tala funktionellt, om det bara spelar någon roll på svensktimmarna hur man ut- trycker sig”.
Ett återkommande tema i experternas texter är vikten av läsning. I en artikel i Göte-
kungsvägen till ett gott skriftspråk: ”Utan andra stilinflytanden än lärarnas och mass- medias pruttande tärs folkets uttrycksförmåga av tvinsot” (Örnberg, 1977). Ett annat tema i flera av texterna, och som också skymtar i citatet, är kritiken av bildmediet, särskilt teven. Tydligast kommer den till uttryck i inlägget författat av Torsten Husén, professor i pedagogik. Vårt samhälle ”höljs i ett allt yvigare verbalt skum” med famil- jer som sitter och stirrar in i sina teveapparater, hävdar Husén.
Artiklarna i Språkvård är exempel på en rätt sansad debatt (möjligen med något un- dantag) om elevers och studenters skrivande. Även om Perssons verklighetsbeskriv- ning verkar tas för given av flera av skribenterna problematiserar de och ger uttryck för insiktsfulla synpunkter om hur elevernas skrivförmåga ska kunna höjas. Problemet är bara att debatten förs i en specialtidskrift vars läsare redan torde vara genuint intres- serade av språk. Den når inte den större delen av befolkningen. I dagspressen finns inte plats för dylika djuplodande reflektioner och debatten är där mer ensidig, även om avvikande röster också ljuder ibland.
Avsikten med genomgången av diskurshändelser som bidragit till föreställningen om elevers och studenters bristande skrivförmåga har varit att visa vad som skrivs. Nästa steg är att illustrera hur det görs. Det blir därför viktigt att fundera över hur debattens aktörer språkligt går till väga. Nedan följer därför ett par specifika exempel på texter där elevers och studenters skrivande står i centrum.
Textexempel
Inledningsvis analyseras akademiledamot H S Nybergs högtidstal i Akademien. Det andra exemplet är en artikel av docent Gunnar Johnsson som får stå som modell för hur flera texter som debatterar skrivande under decenniet ter sig. Analyserna är struk- turerade på liknande sätt. Först tecknas en bakgrund och textens innehåll beskrivs. Jag redogör för vilka diskurser texten kan förbindas med och försöker också visa hur tex- ten är skriven genom att analysera ett antal språkliga aspekter och tar dessutom upp några av de hypertexter texten gett upphov till.