ELEVERS OCH STUDENTERS
SKRIVANDE
I de fyra föregående kapitlen har jag redovisat vilken syn på skrivande som kommer till uttryck i mediedebatter om elevers och studenters skrivande. Avsikten med detta avslutande kapitel av del II i avhandlingen är att föra samman analyserna för att kunna skapa vissa synteser. Till att börja med sammanfattar jag kortfattat resultaten i kapitlen. Sedan diskuterar jag en särskild skrivkrisgenre med specifika drag som åter- kommit i alla undersökningsperioder i både Sverige och USA. Jag för också ett reso- nemang om ett antal myter som kan urskiljas i synen på skrivande. Slutligen försöker jag ge en del förklaringar till synen på skrivande i mediedebatterna.
En första notering är att en enhetlig stämma som sjungit om förfall och brister har genljudit genom kapitlen. Att finna alternativa stämmor, röster som sjunger till skri- vande elevers och studenters försvar, har varit betydligt svårare. Jag har tidigare tagit upp Anderssons (1986) undersökning. Hon urskiljer flera olika krisperioder under 1900-talet. På liknande vis identifierar Varnum (1986) ett antal skrivkriser i den ame- rikanska historien. Andra forskare, som Williams (2007) och Fleming (2011), talar om en ”perpetual literacy crisis”, en ständig literacykris. Mitt material ger inte ut- rymme för att svara på frågan om huruvida det ska betraktas som enskilda kriser eller som en ständig kris. Men kanske kunde man likna det vid en vulkan. Den kan i peri- oder vara vilande, men då och då blir den aktiv och får nya utbrott. Under mina undersökningsperioder har det varit en särdeles aktiv vulkan. Krisretoriken fyller olika diskursiva funktioner. Huruvida en kris föreligger eller ej är inte det mest väsentliga utan vad som står på spel är vilka effekter det eviga talet om kris får (Forth, 2006, s. 244). Krisretoriken har således en performativ funktion; den sätter igång ett antal diskursiva konventioner och troper som bestämmer hur en situation ska tolkas (Robinson, 2005, s. 10f).
I de olika kapitlen i den här delen av avhandlingen har jag redogjort för olika ske- enden som skapar krisutbrott. Jag började med en diskurshändelse som startade 2013 med en artikel författad av nio historiker om studenters bristande skriftspråk. I den språkliga analysen av artikeln kom jag fram till att skribenterna har specifika san- ningsanspråk. De beskriver en situation som är ohållbar; deras studenter kan inte
använda språket. Påståendena är oftast ogarderade och relationella processer är den vanligaste processtypen; debattörerna säger hur det är. Studenterna är ofta deltagare i processerna, men de är inte aktörer och tillåts alltså inte handla, förutom när det handlar om att slippa undan arbete. Det finns vidare ett antal förgivettaganden som är svåra att bestrida eftersom de redan är skapade. På så vis konstrueras sanningar om skrivande studenter. Artikeln följdes av ett stort antal andra texter med liknande in- nehåll, även om tonen efter hand blev hårdare. Ett viktigt begrepp i kapitlet om 2013 års skrivdebatt var rekontextualisering, det vill säga vad som händer när ett yttrande byter genre. Jag kunde konstatera att historikernas jämförelsevis sansade utsagor för- vandlades till ovedersägliga sanningar i rekontextualiseringen från debattinlägg till ledar- och nyhetsartiklar. Den ursprungliga artikeln, hypotexten, beskrevs som en del i en intertextuell väv vars olika trådar, de olika hypertexterna, tillsammans med hypo- texten skapade en samfälld bild: våra studenter kan inte svenska. I artiklarna som analyserades var det studenternas bristfälliga skrivande som stod i centrum. Men skri- vande användes också av flera skribenter som förevändning för att få säga sitt om hur dåliga dagens studenter är också i andra avseenden. De gjordes till ett kollektiv utan inbördes variationer. Studenterna beskrevs som obildade, lata och lättkränkta. Den alarmerande bilden som skapades av studenter och deras skrivande motsades av endast ett fåtal skribenter. De allra flesta ville högljutt förkunna situationens allvar. I kapitlet reflekterade jag över möjliga orsaker till krisutbrottet. En trolig delförklaring kunde vara högskolelärarens alltmer trängda position i en tid då studentåsikter tillmäts vikt och genomströmningskrav och publiceringsstress inverkar på den dagliga verksamhet- en. Men orsakerna är komplexa. Även om utvecklingen kan påverka högskolelärares auktoritet är den del av en demokratisering. En annan orsak är breddad rekrytering, som beror på det samhälleliga behovet av välutbildade människor och också bidrar till demokratisering; den breddade rekryteringen kan också bero på strukturella omstän- digheter som hög ungdomsarbetslöshet. Att en allt större del av befolkningen ska kunna ta del av den högre utbildningen kan skapa föreställningar om att nivån överlag sjunkit.
På 70-talet framförde mången skribent kritik mot de nya kursplanerna. Jag gav i 70-talskapitlet exempel på flera olika diskurshändelser som satte fart på debatten: H S Nybergs direktörstal i Svenska Akademien, Hans Grundins läs- och skrivundersök- ning, Skolöverstyrelsens skrift Basfärdigheter i svenska och debatter i tidskrifterna
Svenskläraren och Språkvård. Utöver att redogöra för vad som togs upp i debatterna
försökte jag också beskriva hur det gjordes, med vilka medel skribenterna tog sig an uppgiften. Jag kunde konstatera att det fanns en hel del presuppositioner. Att en skrivkris rådde var inget som det behövdes valida argument för att hävda. Det utropa- des också med myndig stämma, ofta utan garderingar. Metaforiken gav vid handen att elevers och studenters brister var att betrakta som en sjukdom, som en svulst på samhällskroppen. Boten var träning av basfärdigheter. Det togs för givet att basfär- digheterna fått stå tillbaka i den nya skolan men att om de bara kom till heders igen så skulle problemen kunna lösas. I ett större perspektiv kan de olika diskurshändelserna
dare innebar ökad jämlikhet var för dess vedersakare bara vackra ord, eller rent av flum; i praktiken innebar den progressiva inriktningen – menade man – bara att de svaga slogs ut och att de begåvade berövades stimulans. Den kritiken fortsatte på 90- talet och även in i våra dagar. Kapitlet betitlades ”En förlorad värld”. Förutom att alludera på Evelyn Waughs ([1945] 2001) elegi över den engelska överklassens fall är titeln vald för att illustrera den känsla av vanmakt som verkade finnas över att en ny tid, med nya ideal, ersatt en annan. Jag tror att det ur en sådan vanmakt kan födas idéer om att något väsentligt gått förlorat.
Kapitlet om 90-talet har ett rikare pressmaterial. Det skrevs mycket om elevers och studenters skrivande under decenniet. Särskilt elevernas brister rönte stor uppmärk- samhet. Främst var det de underpresterande eleverna som debatterades, den procent- sats av en population som inte nådde en av någon stipulerad nivå. De underpresterade blev ett slagträ i den politiska debatten och bevis på det socialdemokratiska skolpro- jektets stora misslyckande. Vad som också framkom var att det ofta hänvisades till diverse undersökningar när det gällde elevspråket, särskilt för att bevisa hur stor pro- cent av en elevkull som misslyckades. Kapitlet har fått titeln ”Världens mått” från en roman med samma namn av Daniel Kehlmann (2007) om de tyska vetenskapsmän- nen Alexander Humboldt och Carl Friedrich Gauss som med närmast manisk iver sökte mäta världen. Under 90-talet var det viktigt att ha evidens, helst i form av siffror och procentsatser. I kapitlet ser jag det som ett utslag av new public management, den styrningsfilosofi som letat sig från näringslivet in i verksamheter som tillhör den of- fentliga sektorn. Som jag visar i mina analyser finns ofta en del att anmärka på både vad gäller undersökningsdesign och tolkning. Vissa skribenters läsning av undersök- ningarna var inte riktigt renhåriga. Vi kunde i kapitlet se exempel både på selektivt urval och felaktiga tolkningar av resultat. Också högskolestudenternas skrivande blev föremål för kritik, främst från universitetsföreträdare. Studenterna ansågs inte ha till- räckliga baskunskaper vilket ställde till problem för universitetet som tvingades un- dervisa i språklig elementa. Kritiken mot elevers och studenters skrivande var under decenniet massiv.
I kapitlet ”A Nation at Risk” gjordes en internationell utblick. Jag visade att lik- nande diskurser om skrivande som jag identifierat i det svenska materialet förekommit även i USA. Avsnittet om Berkeley illustrerade att skrivkriser förekommit med jämna mellanrum under universitetets hela historia. Liksom i Sverige krävs ofta en tändande gnista. Ofta har det varit olika diskurshändelser som fått fart på krisretoriken, exem- pelvis artikeln om Johnny och rapporten A Nation at Risk. Men också mer abstrakta samhälleliga processer, till exempel industrialiseringen och ökad tillgång till högre studier, har gett bränsle åt debatten. Samtidigt har allt större krav på studenters lite- racy ställts. I kapitlet görs två närläsningar av artiklar om bristande studentspråk. Även om stilen är olika och det skiljer nästan fyrtio år mellan texterna skrivs kriserna fram på ungefär samma sätt – genom anekdoter, autentiska textexempel, ogarderade utsagor och tillspetsad metaforik. De liknar därmed många av de svenska artiklarna med skrivkristema, faktiskt så mycket att det finns fog för att se skrivkrisartiklar som en egen genre.
Skrivkrisgenren
Något som framkommit genom analys av material från olika perioder är alltså att artiklar om skrivkriser kan sägas bilda en egen genre. USA-kapitlet visade därtill att genren inte är något svenskt fenomen. Även om det finns likheter mellan USA och Sverige är det skillnaderna som sticker i ögonen. Stormakten i väster har till exempel ett annat statsskick, andra kulturella värderingar och en helt annan historia än det lilla kungadömet i norr. Och så vidare. Om skrivkriser i ytterligare andra länder skulle undersökas är det mer än troligt att samma mönster skulle uppträda.
Per Ledin (2001, s. 26-30) ställer upp fyra kriterier för en genre. För det första kan den ses som en social aktivitet. Det innebär att produktions- och konsumtionsmöns- ter blir viktiga. Vad gäller produktion av skrivkrisartiklar verkar sändarna i normalfal- let tillhöra en diskursgemenskap vars medlemmar har liknande bakgrund. De är hög- skoleutbildade och har yrken som kan betraktas som professioner. Konsumenterna av skrivkrisartiklar tillhör en liknande diskursgemenskap. De behöver känna till de soci- ala värden som förknippas med genren och vilka mål den har. För det andra har en genre prototypiska drag. Ledin skriver: ”Språkliga och textuella drag visar i vilken mån texten är typisk för genren” (28). Enstaka texter uppvisar familjelikhet men tex- terna är inte identiska. Man kunde tala om en prototypisk skrivkrisartikel. Den disku- terades redan i 70-talskapitlet, då i samband med analys av lektor Johnssons text om språkets undergång. Nedan går jag igenom flera av skrivkrisgenrens karakteristiska drag. För det tredje är genrer normalt sett namngivna. Det stämmer inte i mitt fall. Mig veterligen har ingen tidigare identifierat skrivkrisgenren. Men att ett fenomen inte namngivits innebär knappast att det inte kan existera. För det fjärde, slutligen, är genren en tradition som tas i bruk i en situation och därmed föränderlig över tid. Som jag kommer att visa stämmer den iakttagelsen överens med skrivkrisgenren.
Det finns ett antal återkommande mönster som förekommer i många artiklar av skrivkriskaraktär. Paratexterna är av stor vikt. I vissa fall har bilder en förstärkande effekt. I artikeln om Johnny, Allards artikel i Ordfront Magasin och historikernas arti- kel har bilderna den funktionen, vilken de får tillsammans med övriga paratexter och texten i sig. Bilden får därigenom en symbolisk funktion den inte skulle kunna ha texterna förutan; den gestaltar förfallet. I vissa artiklar verkar bildvalet inte lika ge- nomtänkt; ofta används genrebilder, inte sällan på elever i en skolsal. Övriga paratex- ter spelar också roll. Vad redaktionen har valt att understryka, genom placering i in- gress, billboard eller med hjälp av fet stil, får extra tyngd. Samma betydelse har arti- kelns rubrik. Det är paratexterna som syns och väcker ens uppmärksamhet när man snabbt bläddrar igenom tidningen. Därför får rubrikerna gärna vara iögonenfallande (”Våra studenter kan inte svenska”, ”Språkets undergång”, ”Hälften kan inte läsa”, Majistern kann inte stava”).
Vidare förekommer ofta citat eller skencitat. Det är inte alltid självklart att det är verkliga citat som återges. Så här skriver historikerna 2013: ”’Tar plats’ betyder för det mesta ’äger rum’, inte ’breder ut sig’”. Vi vet inte riktigt om det är ett äkta citat (sär-
är ett autentiskt citat vet vi inte om det förekommit i flera studenters alster. Vi vet definitivt inte om det ”för det mesta” betyder det ena eller det andra. Skencitaten blir därför manipulativa; de kan förleda oss att tro att nästan alla elever eller studenter gör den typen av fel. Citaten kan vara placerade som paratexter. Ofta accentueras de ge- nom placering i någon form av faktaruta som gärna avviker grafiskt från texten. De kan också framhävas genom att fungera som billboard eller genom att de fetas. Ibland inlemmas de i den övriga texten. I ett fåtal fall är citaten ganska långa, någon gång hela texter. Ett par elevexempel ur Allards undersökning letar sig den vägen in i all-
mänhetens medvetande.130 Betydligt vanligare är dock att citaten består av någon
mening eller enstaka ord. Det är dock problematiskt att rycka ord, uttryck eller längre textavsnitt ur sitt sammanhang. Som läsare får vi inte veta om det är enstaka fel eller om de är utmärkande för texten i fråga. Det är dessutom troligt att det är de värsta exemplen som återges, att skribenten plockar russinen ur kakan. Speciellt vanskligt är det då ytfenomen citeras. Att det ofta är de lokala nivåerna som citeras beror förmod- ligen på att de är konkreta. Det är betydligt svårare och mer utrymmeskrävande att illustrera bristfällig argumentation eller problem med textens struktur. Men att de lokala nivåerna ges så stor vikt säger också något om synen på skrivande. Skrivande blir en kontextlös färdighet som det, med Björklunds term, går att ”gnugga in” (Jäll- hage, 1999, 10 november), något skolan efter progressivismens intåg inte längre antas syssla med.
Syftet med såväl de långa som de korta citaten är detsamma: att med autentiskt material illustrera det fortgående förfallet. Förfallet tar sig ganska ofta uttryck i en undergångsstämning som målas med breda penseldrag. Det sägs att den fasta språkliga grund som krävs för att utveckla språket håller på att ”urholkas” (Wijk, 1998). Vidare heter det att ”[d]et svenska språket håller på att rasa samman” (Ohrlander 1999). Ytterligare vidare görs rent av gällande att vårt civiliserade samhälle står och faller med att basfärdighetsträning inte försummas (Johnsson, 1976). I den förfallsdiskurs som Krogh (2000) diskuterar finns också ett restaurerande inslag. I skrivkrisgenren går det ut på att låta just basfärdighetsträningen åter få en framträdande plats i svenskämnet. Det tas för givet att den försvann när grundskolan infördes. Den föreställningen har dock varken stöd i kursplanerna eller i tidigare forskning (se t.ex. Bergman, 2007; Bergöö, 2005; Brodow, 1976; Dahl, 1999; G. Malmgren, 1992, 1999; L.-G. Malmgren, 1996; Thavenius, 1999a). Under 90-talet relaterades skrivkrisen också ibland till politiska beslut, som reformer för gymnasiet och lärarutbildningen. Restau- reringen i de fallen handlade helt enkelt om att riva upp dem. Ett annat sätt att
130 Faktum är att när jag googlar på inledningen till ett av citaten leds jag till en sida med grovt främ-
lingsfientligt, för att inte säga rasistiskt, tankegods. Citatet har alltså tagits till intäkt för att invandringen bidragit till språkligt förfall. Elevens bakgrund framkommer emellertid inte i artikeln som citeras. Däre- mot finns skäl att anta att eleven haft någon form av läs- och skrivsvårigheter. Citatet förekommer också i invandringskritiska diskussioner på Flashback med samma syfte.
komma till rätta med krisen var att bryta den socialdemokratiska hegemonin som sågs som den viktigaste orsaken till vanvården av språket.
Ett annat återkommande drag är anekdoter. Berättande är en vanlig textaktivitet. I Hans Lindströms artikel om bekymret med blocksvenskan från 1971 inleds texten med en sedelärande episod. Han berättar om hur han under en censorresa till ”ett av våra läroverk” märkte hur eleverna lagt sig till med konstruktionen ”mena på”. Vid nästa läroverk använde också modersmålsläraren samma uttryck. Vid den tredje an- halten förstummades han helt då även en av hans censorskolleger ”smittats av farsoten och menade på av hjärtans lust”. I god retorisk tradition använder Lindström det gyllene tretalet och låter hjälten möta tre utmaningar med ökande svårighetsgrad. Han vinner dock inte prinsessan och halva kungariket utan konstaterar krasst att han måst acceptera utvecklingens lag. Händelsen faller honom i minnet då han funderar över hur universitetslärare tvingas till ständiga kompromisser och ”allt hårdare öv- ningar i resignationens konst”. Notera också sjukdomsmetaforen. Det svenska språket är smittat av en farsot. Rebecca Schuman (2013, 13 december) berättar om när hon var barn och såg sin mors rättningshögar som gjorde henne Medusahårig. Solveig Depken (1997) väljer att låta hela sin artikel ta formen av ett narrativt förlopp där hon beklagar den nya tiden då ”[a]ll respekt för lärare, föräldrar och vuxna var borta”. I Neo flankeras brödtexten av ett antal illustrationer där bildtexterna är anekdoter med det gemensamma målet att skildra universitetseländet (Svensson, 2013). Det är nog den typen av framställningar som Lundgren (1996) refererar till som råttan-i-pizzan- berättelser. Påfallande ofta leder de anekdotiska inslagen till en nostalgisk längtan tillbaka till en svunnen paradisisk tid före syndafallet. Men det framkommer sällan när syndafallet ägde rum.
Ytterligare ett återkommande mönster är att skribenterna ofta faller in i den medie- paniska diskursen. Den finns i alla tider och både i Sverige och i USA. I artikeln om Johnny ses det myckna tevetittandet som en av orsakerna till bristande skriftspråk. I en artikel från 90-talet sägs minskad skönlitterär läsning bidra till att talspråket breder ut sig i skriftspråket (Hagberg, 1996). Det kunde ju också tänkas bero på att också den vuxna bruksprosan förändrats. I historikernas artikel från 2013 antas att student- erna hellre lyssnar på en ljudfil med en inspelad föreläsning än läser kurslitteraturen. På 90-talet talas om en föreställning att ”saker ska komma snabbt ur bilden eller da- torn och inte kräva större egen ansträngning” (Bergström, 1999). De två senare ex- emplen illustrerar också synen på ungdomar som lata. Ungdomskulturen tas ofta upp som ett bekymmer. ”Förbarnsligande”, kallas den av Åke Pettersson (Bergström, 1999). Inge Jonsson (1976) verkar närmast förskräckt efter ett lektionsbesök i en skolklass. Så där såg inte elever ut på hans tid. Inte minst blir han bekymrad över det språk eleverna använder. Den språkliga brutaliseringen bland ungdomar togs också som bevis på kris i artikeln om Johnny och i Gunnel Vallquists tal i Svenska Akade- mien.
Slutligen kan konstateras att skrivkrisgenren levt och frodats under alla mina under- sökningsperioder och att den ser ungefär likadan ut i Sverige och USA. En viss skill-
resurser. Under decenniet användes siffror från diverse undersökningar som bevis på förfallet. Syftet är antagligen att framstå som trovärdig. Ett liknande förfarande kunde vi se egentligen endast i samband med Grundins undersökning på 70-talet. Tidigare i texten har jag sett det som exempel på hur nyliberala idéer om mätning har blivit allmängods under 90-talet. Men det beror också på att skrivande under decenniet var en politiskt laddad symbolfråga med en tydlig förövare: den socialdemokratiska skol- politiken. I debatten från 2013 försvinner siffrorna och utsagorna grundas återigen på något slags känsla eller för givet tagna sanningar. Det är en tid då de internationella storskaliga studierna kommit att påverka såväl synen på skolan som skolpolitiken. De ”bevis” som debattörerna under 90-talet hämtade i diverse studier av olika slag behövs inte längre. Skolkrisen har upprepats så många gånger att den blivit en sanning. Att skrivkrisgenren utvecklats över tid visar genrens föränderlighet.
”Why Johnny Can’t Write” är den mest kända amerikanska texten i ämnet; den kan ses som den prototypiska skrivkrisartikeln, om än mer avancerad än vanligt, och kanske är det den som bildat skola för hur artiklar i genren ska se ut. I Sverige finns ett stort antal artiklar som delar drag med den amerikanska artikeln. Men skribenter-